Besvikelsen Elensky

Hur ska man förhålla sig till en författare och kulturskribent som Torbjörn Elensky? Å ena sidan kan han, på ett sätt som är ovanligt i Sverige idag, skriva jämförelsevis balanserat och insiktsfullt om stora humanister som Ernst Robert Curtius, och, sägs det (jag har själv inte hunnit läsa detta), t.o.m. om en visserligen på centrala punkter från den huvudsakliga, strikta traditionalistiska skolan problematiskt avvikande men dock på sitt sätt traditionalistisk tänkare som Julius Evola. Å andra sidan kan han plötsligt förfalla till den grövsta politiska propaganda och det mest lättsinniga försvar för den vänsterstödda globalkapitalistiska revolutionen.

Man blir besviken på en skribent som man annars gärna skulle berömma. Så här låter det i det avslutande stycket i en yvig understreckare i SvD i december, där Elensky ger sig in i debatten om statsminister Löfvens beskrivning av Sverigedemokraterna som fascister:

“Går det att avgöra om SD är fascister eller inte? Det beror lite på vilken teoribildning man ansluter sig till. Är det meningsfullt att definiera dem som det? Ja, men bara politiskt, för att omöjliggöra alla kompromisser med dem. Jag betraktar dem snarare som nationellt chauvinistiska och auktoritära reaktionärer. De hyllar en svenskhet som är mer av ett hjärnspöke än någon levd erfarenhet, de vill vrida tiden tillbaka till årtiondena innan globaliseringen bröt ner förutsättningarna för våra traditionella näringar och därmed för de livsstilar som hängde samman med dessa, och de vill göra det genom tankelagar och styrning av kulturlivet, med syfte att göra det svenska svenskare. Fascism? Nja, det är en term som tycks mig överflödig. Att kalla dem fascister tillför inte något väsentligt till förståelsen av dem, snarare hindrar det insikten om deras ideologiska grund. Problemet med SD är snarare just att de bygger på en djupt förankrad traditionell svensk självbild, på en historieskrivning enligt vilken ‘vi byggde landet’. Och det är nog den självbilden som de som vill bemöta dem måste ta itu med på ett konstruktivt sätt.”

Man häpnar. Elensky säger att det är politiskt meningsfullt att definiera SD som fascister i syfte att omöjliggöra kompromisser med dem, trots att han bestrider riktigheten i denna definition. Tydligen ansluter han sig ju inte till den teoribildning, vilken det nu är, som skulle tillåta den.

Och hur kan Elensky, som bevisligen kan skriva på för svenska förhållanden relativt balanserat och nyanserat sätt även om politik, ja t.o.m. om nationalismen och relaterade frågor, plötsligt tillåta sig de vilt svepande, godtyckligt impressionistiska påståenden vi finner här om det snabbt växande tredje största svenska politiska partiet? Kunde man inte förvänta sig att han tog del av och redovisade åtminstone några källor och grunder för sina påståenden, ja bara någon liten enda? Någon av de politiska tänkare eller traditioner partiet hänvisar till? Någon av de till partiet eller dess närstående organ knutna skribenterna inom de aktuella områdena?

“Nationellt chauvinistiska” är ju närmast komiskt, i ljuset av SDs ytterst måttfulla och begränsade försvar för nationalstatens princip och den nationella variationen av den europeiska kulturen, och i jämförelse med nationalistiska partier, ja t.o.m. vanliga liberala och socialistiska partier, i många andra länder. “Auktoritära reaktionärer” gör på intet sätt rättvisa åt det faktum att en mycket stor del av SDs försvar för svensk kulturell identitet och krav på assimilation handlar om i vid mening frihetliga och moderna värden (som dock icke är identiska med liberalismen som politisk ideologi). Partiet menar ju att om inte den nuvarande multikulturalistiska massinvandringspolitiken ändras, riskerar den europeiska civilisationen, av vilken Sverige är en del, att kollapsa och dessa värden gå förlorade, till förmån för en distinkt icke-europeisk och problematisk form av auktoritär reaktion.

De frihetliga värden SD försvarar är produkter av en distinkt, historisk kultur och dess politiska former – bl.a., och inte minst, den moderna nationalstaten. Försvaret av dessa värden kräver försvaret av denna kultur och dess historiska förutsättningar. Och den meningsfulla friheten kräver också ordningen, politisk såväl som moralisk och estetisk, och även för denna är den historiskt givna kulturen avgörande – givetvis alltid behandlad med urskillning, i den nyskapande traditionalismens anda. Bl.a. därför använder SD som huvudsaklig ideologisk beteckning, vid sidan av och t.o.m. framför den “nationalistiska grundsynen”, socialkonservatism, och nämner denna i principprogrammet i direkt anslutning till värdekonservatism. Ett mått av sann auktoritet, något som alltifrån antiken i västerlandet förståtts i motsats till och som nödvändigt komplement till den politiska makten, bejakas förvisso av all konservatism inklusive SDs höger-vänsterskalan delvis överskridande sociala. Det är inte minst nödvändigt för upprätthållandet och förmedlingen till nya generationer av den levande kulturtraditionen.

I ljuset av dagens i varje större perspektiv i tid och rum sant extrema utveckling i vårt land på en lång rad med varandra sammanhängande områden ligger det naturligtvis nära till hands för många att i en mening bli “reaktionärer”: liksom alla sådana begrepp är det ju relativt i sin användning och till sin betydelse. Ändå är termen “auktoritära reaktionärer” givetvis missvisande, av det skäl jag redan nämnt: SDs försvar för ett mått av traditionell balans, medels den återaktualiserade, historiskt utvecklade kulturen, syftar bl.a. till att värna och bevara väsentliga delsanningar i den västerländska moderniteten, inte minst den verkliga, av individuellt ansvar uppburna, decentrerade friheten och dess förutsättningar.

Elensky försöker i stället måla upp en dyster bild av centraliserad tvångsmakt, “tankelagar och styrning av kulturlivet med syfte att göra det svenska svenskare”. Det sista är en nonsensartad formulering som Elensky knappast närmare tänkt igenom. Men formuleringen om tankelagar och styrning av kulturlivet är onekligen intressant, i beaktande av i vilken utsträckning det är just på detta auktoritära sätt – naturligtvis utan sann auktoritet i traditionell mening – som kulturradikalismen och dess motsatta syfte politiskt genomdrivits och förverkligats.

SD “hyllar en svenskhet som är mer av ett hjärnspöke än någon levd erfarenhet”, heter det. Vad syftar Elensky på? Hur vet han detta? Inte minst eftersom påståendet alltså bland annat gäller mig själv måste jag naturligtvis protestera. Men jag känner många andra i den sverigedemokratiska rörelsen som, om de läst artikeln, utan tvekan vill ha en förklaring – specifik, precis, konkret, med hänvisning till vad vi faktiskt sagt, skrivit eller på annat sätt uttryckt – av Elensky på denna punkt.

I den avslutande formuleringen når Elensky rent sahlinska eller reinfeldtska nivåer av vad många omedelbart ser som ren, kulturlös svenskfientlighet, av ett slag som är helt förbluffande hos en så relativt beläst och insiktsfull humanist: “Problemet med SD är snarare [än den påstådda fascismen] just att de bygger på en djupt förankrad traditionell svensk självbild, på en historieskrivning enligt vilken ‘vi byggde landet’. Och det är nog den självbilden som de som vill bemöta dem måste ta itu med på ett konstruktivt sätt.”

Tillägget “på konstruktivt sätt” är avsett att ge ett resonabelt intryck men är sakligt obegripligt. Det förmår på intet sätt maskera den revolutionära destruktion det här är fråga om, och som tyvärr länge kännetecknat den oberoende moderata kulturavdelning där Elensky nu publicerar detta. Självklart kan det inte analyseras och förstås i termer av några egna meriter, utan endast som uttryck för en av de större globalistiska, ekonomiska och politiska intressena etablerad agenda. Men Elenskys uttryck är, i borgerligt sammanhang, ovanligt naivt och oförblommerat.

Det är viktigt att “ta itu” med en djupt förankrad svensk självbild och historieskrivning. Det påstås inte ens att anledningen till att detta är viktigt är att de är falska. Det är de naturligtvis inte. Givetvis byggde “vi” landet (det står inte i motsättning till att några “de”, några “andra”, också gjorde det). Elensky förnekar det inte. Självbilden och historieskrivningen måste tas itu med trots att de är sanna – för att SD ska kunna bemötas. Liksom i frågan om fascismen är Elensky utan betänkande redo att böja sanningen för att passa de politiska syften han tjänar.

Samma osofistikerade propagandistiska simplism utmärker Elenskys kortfattade signalerande av den Historiskt Nödvändiga utveckling som förklarar varför SD har fel. Här skiljer sig Elensky dock inte i sin ansvarslöshet från den långa rad av skribenter på kultursidan under de senaste årtiondena som levererat enkla och förutsägbara rationaliseringar av globalismen. De har sällan höjt sig över en Johan Norbergs nivå, men med viss cynism bedömts som anpassade till vad den genomsnittlige läsaren är mottaglig för. Idag, i ljuset av en helt annan internationell debatt såväl som en helt ny tillgång till kritiska media i Sverige, fungerar knappast denna typ av material längre.

Desto mer förvånar det därför när även en kvalificerad humanist fortfarande lånar sig till att upprepa det. SD “vill vrida tiden tillbaka till årtiondena innan globaliseringen bröt ner förutsättningarna för våra traditionella näringar och därmed för de livsstilar som hängde samman med dessa”. Vet Elensky överhuvudtaget vad han talar om här? Vilken är hans analys och förståelse av de senaste årtiondenas ekonomiska historia, det internationella ekonomiska systemet, handelns utveckling, orsakerna till och drivkrafterna bakom förändringarna, allt dettas växelverkan med den internationella politiska utvecklingen, de sociala, kulturella och övriga följderna såväl i Sverige som i helt andra delar av världen? Vilken är hans sociaologiska, kulturella och moraliska analys av livsstilarnas förändring?

Man kan utan varje tvekan fastslå att en person som uttrycker sig så svepande om dessa stora sammanhang, som med sådan svindlande bekymmerslöshet uppställer dessa förhållanden som det självklara, oundvikliga och goda alternativet till SDs politik, antingen inte har någon verklig förståelse av dem alls, eller mot bättre vetande avsiktligt kopplat bort sina intellektuella fakulteter för att ställa sig i ett av allt fler genomskådat och avslöjat propagandamaskineris tjänst. Besvikelsen överskuggar tyvärr det förtjänstfulla i Elenskys övriga författarskap.

4 Responses to “Besvikelsen Elensky”


  1. 1 einar askestad January 5, 2015 at 11:02 pm

    bäste jan olof bengtsson,

    ett stort tack för denna analys. jag delar helt din bild och har genom åren blivit förbluffad över att i övrigt skärpta personer inte genomskådar sådana intellektuella manövrer. intrycket jag med bestämdhet fått är nämligen att denne elensky noggrant väljer vilka åsikter han uttrycker – än ligger de till vänster, än åt det liberala hållet, och allt mer – detta på senare år – åt det konservativa till; riktningen tycks – om jag nu skall drista mig till en tolkning av navigerandet – bestämmas av vad som “ligger i tiden”, eller mer brutalt uttryckt: vad som för tillfället kan tänkas ge mest frukt.

    allt gott

    einar askestad

  2. 2 Non serviam! January 6, 2015 at 11:40 am

    Sanningen är tyvärr den att ingen debattör idag, som vill nå ut via de etablerade kanalerna, kan göra annat än att diskutera SD i negativa termer. Rädslan för brännmärkning leder därför till vad som synes vara närmast tvångsmässiga avståndstaganden.

    Elensky har här producerat en text som självklart inte är tänkt att analyseras på det djupgående sätt som läsarna av denna blogg är vana vid. Elensky är rimligen medveten om detta, men ser trots det ingen anledning att gå bortom de mest ytliga schabloner. Det hela liknar mer besvärjelser än argumentation.

    Nåväl, låt mig ta fasta på det mest absurda i Elenskys understreckare, nämligen idén att landet Sverige tydligen inte byggts av svenskar. Jag vill gärna se hur denna tes skall kunna utvecklas på ett “konstruktivt sätt”. Vilka är det som har brukat den svenska jorden? Vilka är det som har byggt upp svensk industri, både för exportmarknad och inhemsk konsumtion? Vilka har utvecklat det svenska språket? Har någonsin musik komponerats av en svensk? Hur är det med svenska författare, har sådana funnits? Listan kan göras mycket lång, så låt mig sammanfatta: Finns det några svenskar?

    Självklart har svenskar byggt landet Sverige! Ibland sker det i de stora sammanhangen, men oftast i det lilla, vardagliga livet. Vi skall heller inte förneka att vi tagit emot impulser och människor utifrån, verkligen inte. På samma sätt som vi har inspirerat vår omvärld och även berikat den med produktiva utvandrare.

    Och lika självklart existerar ingen nation eller folk isolerat från en omvärld. Och inom varje nation och folk ryms många olikheter.

    Men att påstå att Sverige inte byggdes av svenskar, det är provocerande och förmenande. Det är också det främsta kännetecknet hos de debattörer som idag lånar sin röst åt den totalitära globalismen. Det är en tankens totalitarism, som varje god samhällsmedborgare förväntas bekänna sig till.

    Och därmed har vi funnit skälet till varför begreppet tvångsmässighet på senare år blivit så applicerbart på den officiella debatten.

    God fortsättning på det nya året!

  3. 3 Swedish Dissident January 7, 2015 at 12:07 am

    En förträfflig text, såväl innehållsligt som stilistiskt. Det är som Jan Tullberg säger i Låsningen – de som ämnar försvara massinvandring, liksom inte sällan intimt relaterade fenomen som mångkulturalism (med tillhörande oikofobi och etnomasochism) och globaliseringsfetischism, befinner sig i en intellektuellt svag position, och måste därför använda straw men och/eller floskelartade känslosvall i enfaldiga, repetitiva, tillika löjeväckande försök att vinna (förlora) legitimitet bland etablissemanget och dess anhängare i det övriga demos.

  4. 4 OP January 18, 2015 at 1:17 pm

    Tack för denna pärla!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi