Erik Olof Burman

Burman, Erik Olof, svensk filosof, f. 1845 i Umeå, stud. Uppsala 1865, fil. dr. och docent i teor. filosofi därstädes 1872, åren 1896-1910 prof. i praktisk filosofi i Uppsala. [Död 1929.]

B. har utgått från den boströmska filosofien, men har sökt närma denna till den tyska transcendentalismen, vilken han ägnat ingående studier, som resulterat i arbeten såsom: Die Transzendentalphilosohie Fichtes und Schellings, dargestellt und erläutert (1892) och Schleiermachers kritik av Kants och Fichtes sedeläror (1894).

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Burman

…1872 filos. doktor på avhandlingen Om kunskapens möjlighet och kallades s. å. till docent i teoretisk filosofi. Han företog 1873-77, delvis med stipendium, resor i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien, där han drev filosofiska studier, som satte frukt bl. a. i Om den nyare italienska filosofien (i Uppsala univ:s “Årsskrift”, 1879). B. innehade 1888 tredje förslagsrummet till professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och utnämndes 1896 till professor i praktisk filosofi därstädes. B:s viktigaste filosofiska arbeten är Om Kants kunskapslära (1884), Om teismen (1886), Die transscendentalphilosophie Fichtes und Schellings dargestellt und erläutert (1892; i “Skrifter, utg. af Humanistiska vet. samf. i Uppsala”) och Schleiermachers kritik af Kants och Fichtes sedeläror (1894; ibd.). B., som utmärker sig för ett ovanligt logiskt skarpsinne, ansluter sig i det hela till den boströmska filosofien, vars principer han dock sökt självständigt bearbeta i en riktning, som i viss mån torde vara påverkad av Fichtes rena idealism. Sitt största intresse har han ägnat de kunskapsteoretiska och metafysiska frågorna. I sina historiska undersökningar har han företrädesvis sysselsatt sig med den fichte-schelling-hegelska filosofien, över vilken han vid universitetet hållit en rad värderika föreläsningar. Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 1889.

“Ugglan” (Nordisk Familjebok; stavningen moderniserad)

Jag kompletterar här med huvuddelen av Svante Nordins avsnitt om Burman i Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981; noter borttagna):

Burman…har sagt om Wikner: “I mina yngre dar motsåg jag med längtan en ny svensk filosofi och intresserade mig derföre särskildt f. Wikner.”

Några större likheter med Wikners filosofi har Burmans inte, annat än vad gäller Wikners tidigaste ståndpunkter. Men otillfredsställelsen med den Boströmska ortodoxien är gemensam. Burman kom också att bli den som inledde den viktigaste “revisionistiska” linjen inom boströmianismen, den s.k. nyboströmianismen. Han ägde nämligen, främst genom sin muntliga undervisning, stort inflytande bland de yngre. Till hans lärjungar räknades Vitalis Norström, Efraim Liljeqvist, Axel Hägerström och Adolf Phalén. Att detta inflytande inte nådde utanför en ganska snäv fackfilosofisk krets hängde samman med flera omständigheter. En var filosofins minskade prestige i Uppsala i jämförelse inte bara med Bosröms tid utan också med den närmast föregående generationen. På tal om ett förslag om indragning av den ena filosofiprofessuren klagar Burman: “Under Ribbings och Sahlins tid var filosofin här ecclesia triumphans, nu gäller det att vara försiktig, så att fienderna…ej finna någon förevändning att krångla.”

Ett annat skäl var Burmans minst av allt populära skrivsätt. Om detta har Norström, själv en av samtiden högt skattad stilist, yttrat: “Boström-Sahlin-Burman – det är en pyramid, på hvilken du bildar toppen, abstraktionens hvassa, smala topp.”…Burman är…inte kultur- och livsfilosof som Norström. Han är framför allt logikern och kunskapsteoretikern, det senare främst i Kants och Fichtes efterföljd. Burmans viktigaste arbete och det som innehåller hans revidering av boströmianismen är hans Om teismen (1886). Vid den ståndpunkt som han där lägger fram kom han framdeles i huvudsak att stå fast.

I Om teismen utvecklar och tillspetsar Burman den kritik mot Boström som implicit funnits redan hos Sahlin. Inte minst gäller detta synen på mångfaldens problem. I likhet med Sahlin förnekar Burman all relativitet hos det absoluta. I motsats till denne drar han den konsekventa slutsatsen att det absoluta då också måste frånkännas mångfald och åtskillnad och att Boströms idélära därmed faller. Gradation, subordination, uteslutning, negativ avgränsning etc., som ju allt förutsätts hos Gud i Boströms lära om “talserien”, vill Burman enbart tillskriva det mänskliga förståndets abstrakta sätt att tänka: “Med hänsyn till den inre bestämdheten sammanfalla talen och skilja sig genom något yttre, ytterst genom den sinliga åskådningen…Detta gäller om hvarje system, hvars innehåll utgöres af momenter, som skilja sig från hvarandra såsom högre och lägre, der således det hela är negativ bestämning hos hvarje moment. Negation förutsätter relation…Den begränsning, hvarigenom inom det logiska tänkandet det abstrakta begreppet skiljes från konkretare, innebär formel motsats och saknar motsvarighet hos det reella. All subordination (gradation) och koordination måste nekas om väsendet.”

Varje mångfald eller åtskillnad innebär enligt Burman motsats och kan som sådan inte tillskrivas det absoluta. I verkligheten själv finns de inte. Däremot kan det mänskliga tänkandet inte arbeta utan att göra distinktioner, skilja ett från ett annat, negera etc. De attribut, som den Boströmska filosofin traditionellt tillskriver Gudomen, enhet i mångfald, systematiskhet etc., framstår hos Burman som det mänskliga förnuftets och åskådningens kategorier. Hos Gud, det absoluta, verkligheten, “das Ding an sich”, finns inte dessa egenskaper, inte ens logiska egenskaper såsom systematiskhet, grund/följd etc. Men för det abstraherande mänskliga förnuftet är det nödvändigt att fatta verkligheten med hjälp av vissa kategorier.

Det mänskliga tänkandet måste förstå det absoluta genom en succession av predikat. I verkligheten sammanfaller däremot predikaten med subjektet självt, varför någon åtskillnad inte finns. Guds åskådning är intuitiv, inte diskursiv.

En konsekvens av Burmans uppfattning är att uppgiften att härleda det ändliga ur det absoluta, världen ur Gud, den uppgiften blir omöjlig. Finns ingen relativitet hos det absoluta så finns där ju ingenting varur världen kunde förklaras. Och f ö, som Burman påpekar, om världen är följd så måste det absoluta fattas som grund. Men sådana kategorier som grund/följd finns ju blott för den mänskliga föreställningen. Det absoluta är ett motsatslöst helt, som inte med någon nödvändighet är tvunget att ge upphov till något annat:

“Ur det absolutas begrepp kan man icke omedelbart eller medelbart härleda någon ändlig bestämdhet eller verklighet…De historiskt gifna försöken att deducera det ändliga hafva visat sig otillfredsställande. Att det absolutas innehåll vore ett system af idéer, som positivt och negativt bestämde hvarandra i analogi med talsystemet, är otänkbart, emedan ett sådant system innebär relation…Ohållbar är likaledes åsigten, att det absoluta såsom grund måste ega en oändlighet af följder, som såsom sådana äro relativa, ty såväl kausaliteten, som den logiska konsequensen äro former endast för ett ändligt helt…Den ändliga verkligheten följer ur det absoluta i den meningen, att den i detta har sin yttersta grund, men det ligger icke i den absoluta personens begrepp att vara grund till det ändliga, som således icke derur följer med nödvändighet.”

I gengäld menar Burman, att både den teoretiska och den praktiska verksamheten hänvisar till det absoluta som sin yttersta grund. Allt ändligt är relativt. I det mänskliga tänkandet framträder dessa motsatser och relationer. Men tanken fordrar att de skall ha en grund, något helt inom vilket de är mtosatser och relationer. Denna grund och detta hela är det absoluta. På liknande sätt kräver det praktiska förnuftet en lag och ett ändamål för mänskans praktiska verksamhet. Det högsta ändamålet kan endast vara det absoluta…

Burmans lärjungar var benägna att betrakta honom som fullföljaren av Sahlins verk. I en recension i Nordisk Tidskrift ansluter sig Norström entusiastiskt till Burmans uppfattning i Om teismen. Han pekar där också på det tänkande som berett vägen för Burmans uppbrott från den Boströmska dogmatiken…Det är naturligtvis Sahlin som åsyftas. Denne nekade dock till faderskapet. I ett brev har Sahlin yttrat om Burmans huvudarbete: “Burmans skrift om theismen har väl sina förtjenster, men kommer icke till något synnerligen tillfredsställande resultat.” Samma kylighet röjde sig när Sahlin vid sin avgång vägrade att biträda ett förslag att Burman skulle kallas till hans efterträdare. Burman var dock den ende tänkbare kandidaten och fick ävenledes sin professur 1896. Sahlins inställning ändrades dock inte, att döma av vad Burman skriver ett år senare till Liljeqvist: “Sahlin lär ganska ofta vara här i staden, men jag har inte träffat honom sedan i höstas – förmodligen anser han mig vara affälling från den rena läran.”

Som avfälling betraktade Burman dock ingalunda sig själv. Sin inställning har han inför Norström preciserat sålunda: “För min del affekterar jag ingen opposition mot Boström för att göra mig behaglig för framstegsvännerna, men jag tror att man icke kan stanna vid Bm, ej heller från hans premisser komma vidare, utan att man måste ta ett steg tillbaka för att få ny fart – bredare och djupare analys af erfarenheten för att sedan försigtigt höja sig till de transc. förutsättningarna.”

Sin största betydelse för framtiden fick Burman genom sitt inflytande på Hägerström och Phalén. Om det till våra dagars svenska filosofi går någon obruten linje från Boström går den denna väg, och via Phaléns lärjungar till den nu gällande analytiska filosofin. Gemensam är traditionen av begreppsanalys och abstrakt logiska resonemang.

–

Det finns naturligtvis mycket att säga om Burman (och även en del om Nordins framställning) från mitt eget perspektiv, men jag avstår från egna presentationer och, med endast några få undantag, även egna kommentarer i denna serie inlägg om svenska idealistiska filosofer (se Contents-sidan under Idealism för de tidigare), och fortsätter i stället att återge passabla existerande introduktioner.

Tage Lindbom: Bortom teologin

Norma, 1986

Baksida:

LindbomDen västerländska teologin har sedan århundraden steg för steg anpassat sig till världsliga tänkesätt. Det är främst under trycket av de vetenskapliga framstegen och de ideologier, som framburits av folkliga rörelser, som denna anpassning skett. I den moderna världen med nya samhällsklasser och sociala strider har teologin ej heller lyckats att formulera den socialetik, som hade varit nödvändig för att möta situationen.

Eftergifter och kompromisser med sekulära tänkesätt har framkallat ett sådant tillstånd av förvirring och hållningslöshet att västerländsk teologi kan liknas vid en ruinhög. Men det andliga livet är därför ej tillspillogivet – Sanningens ljus vägleder oss och den som söker han finner.

A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupāda: Bhagavad-gītā som den är

Svensk översättning av Ajit dāsa Adhikārī och Vegavan dāsa Adhikārī

Bhaktivedanta Book Trust, 1977 (Bhagavad-gītā As It Is, Macmillan 1972)

Baksida:

PrabhupadaTill skillnad från tidigare översättningar av Bhagavad-gītā till svenska är den här autentisk. Det autentiska ligger i att översättningen har gjorts av människor som är hängivna dess tro och som upplever texten, dess originalspråk – sanskrit – och dess centrala fromhetsbegrepp inifrån. Texten är försedd med förklaringar som förmedlar dess innebörd. Genom att varje strof blir föremål för sådan vederhäftig behandling kommer säkert många västerländska fördomar och missuppfattningar att skingras. Genom seriöst studium av denna bok öppnas vägen till en ny värld, som erbjuder många andliga upptäckter.

Är det något jag hoppas och vill tillönska inför denan utgåva så är det att den svenske läsaren ska få möta en levande hinduism och en fullödig bekännare av hinduisk tro!”

Dr theol Bertil Persson

“Jag finner en tröst i Bhagavad-gītā, som jag inte ens kan finna i Bergspredikan. När besvikelse stirrar mig i ansiktet och jag inte mer kan se en enda stråle av ljus, då vänder jag mig till Bhagavad-gītā. Jag finner en vers här och en vers där, och snart börjar jag le för mig själv mitt i överväldigande sorger – och mitt liv har utifrån sett varit fullt av tragedier, och att dessa inte har efterlämnat outplånliga spår, tackar jag undervisningen i Bhagavad-gītā.”

Mahatma Gandhi

“Ty Gītā är inte en bok. Den är den eviga visdomens läkande leende, ett ansikte klart vänt mot livets förfärlighet, men fyllt av en sådan frid, ett flöde av den eviga kärlekens ljus, som förtar fruktan, min största fiende.”

Dan Andersson

“Jag vet inte vad jag ska prisa mest, Bhaktivedanta Swamis översättning eller hans djärva förklaringar av texten. Jag har aldrig skådat en viktigare eller mer auktoritativ framställning av Bhagavad-gītā. Den kommer att uppta en betydande plats i den moderna människans intellektuella och etiska liv en lång tid framöver.”

Shaligram Shukla, Prof. i lingvistik – Georgetown Universitet [sic]

“Genom att delge oss en ny och levande tolkning av ett för många redan välkänt verk, har Bhaktivedanta Swami ökat vår förståelse många gånger om.”

Edward Dimock, Prof. i sydasiatiska språk – Chicago Universitet [sic]

JOBs kommentar:

Jag följer här förlagets – inkonsekventa – diakritism. Se mina inlägg Sanskrit Transliteration och Sanskrit Transliteration, 2

Bräckligt Europasamarbete

Nigel Farage är utan tvekan en betydande retoriker och en skicklig kritiker av det nuvarande EU. Han har en ganska klar och jämförelsevis fördjupad historisk förståelse av vad det är som är fel med unionen, och går såtillvida utöver den punktvisa och impressionistiska kritik som präglar den populistiska debatten. När han skjuter in sig på “big business, big banks, big bureaucrats”, när han motsätter sig den neokonservativt styrda amerikanska utrikespolitiken, när han förespråkar en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, ringar han in flera av de huvudsakliga problemområdena, och följer han en riktig och nödvändig europeisk, och inte bara brittisk, internationell politisk linje motsvarande dagens krav.

Det trots detta ensidiga och populistiska i hans partis väsen och framtoning skulle också utan större svårigheter kunna avhjälpas genom större tonvikt på arvet från Tories, det gamla parti många av UKIPs ledande företrädarare sett sig tvungna att bryta med på grund av dess kontinuerliga ideologiska och politiska förfall, inte minst i förhållande till just EU. I ljuset av allt detta är det glädjande att Farage lyckades få ihop tillräckligt många partier och EP-ledamöter till sin grupp, EFD, och att till slut även SD kunde tas med ombord. De allmänna fördelarna med gruppens existens och med gruppmedlemskap är ju uppenbara.

Emellertid saknar Farage såvitt jag kunnat urskilja en djupare syn när det gäller Europa bortom den förhandenvarande union han med sådan relativ skärpa och precision vänder sig mot. Här inskränker sig hans retorik till ett fåtal återkommande, allmänna formuleringar om fria, självständiga, oberoende nationer i samarbete. Här kvarstår alltför mycket av populism. Den historiska bilden blir suddig när han närmar sig gränsen för den moderna nationalstatsprincipen, och den resulterande ideologin, eller vad man ska kalla det, framstår som otillbörligt förenklad.

Både i det större historiska perspektivet och med hänsyn till samtidens realiteter framstår hans alternativ – om man överhuvudtaget kan tala om ett sådant – till det nuvarande EU som helt otillräckligt. Och denna brist delar han och hans parti tyvärr naturligtvis med de flesta, om inte alla, dominerande EU-kritiska partier i Europa idag. Av dessa skäl är det trots de nämnda förtjänsterna svårt att känna någon större entusiasm över det rekonstruerade EFD som SD nu tillhör. Och det finns dessvärre fler skäl till det. Utöver UKIP kommer gruppen helt domineras av den grovpopulistiske italienske komikern Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Denna association betecknar som jag ser det på intet sätt rätt rörelseriktning för SD.

Säkert har Grillo rätt i mycket av sin kritik av det så länge groteskt korrumperade italienska politiska etablissemanget, och i hans parti finns också seriösa och kompetenta personer med en annan framtoning. Men den populistiska politiska modaliteten, som Berlusconi ju länge också representerade i mildare form, som hos ledaren Grillo nu antar i bokstavligaste mening farsartade dimensioner, är en beklaglig utveckling. Folklig förankring är inte detsamma som populism. Folklighet får inte reduceras till otillbörlig förenkling, förgrovning, pajasifiering. Det är ovärdigt. Genuin och viktig folklig opposition kan förvisso uttrycka sig i populistiska former. Ett populistiskt stråk kvarstår i de flesta mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa. Men samtidigt förvanskas oftast den giltiga folkliga opinionen av dessa former. Kvar står enbart farsen. I Sverige såg vid det med största tydlighet i Ny Demokrati.

Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har i viss utsträckning förmått utvecklas och mogna bort från sina populistiska ursprung, även om de därefter valt i andra avseenden problematiska vägar. Franska Front National har sitt poujadistiska arv, men det har alltid uppvägts och motverkats av en rad andra, tyngre, och för partiet lika viktiga traditioner. FPÖs retorik och, exempelvis, kulturpolitiska uttalanden (givetvis alltid ett särskilt känsligt område i detta sammanhang), uppvisar fortfarande entydigt populistiska inslag. Italienska Lega Nord har en välkänt skrikig populistisk historia. UKIPs ovan nämnda styrkor räcker för att göra dem till något mer än ett vanligt populistparti, men de populistiska dragen förblir likafullt fortfarande omisskännliga.

SD, som dels såvitt jag förstår har ett populistiskt inslag med sig från något eller några av de små partier som vid dess bildande uppgick i det, dels upptagit fler sådana genom personer som gick över från det havererade Ny Demokrati, släpar också med sig ett sådant arv, som jag menar i politiskt-kulturellt avseende hindrar och försvårar dess fortsatta utveckling. De övriga partierna i det nya EFD, litauiska Ordning och Rättvisa (TT), lettiska de Grönas och Böndernas Förbund (ZZS) och tjeckiska Svobodni, är inte alla av detta slag, men de kommer få lika lite eller ännu mindre inflytande – det första har liksom SD två mandat i EP, de övriga ett; till dem kommer en ensam fransk avhoppare från Front National. Att jämföra med UKIPs 24 och M5Ss 17.

Vidare blir gruppen p.g.a. partiernas olikhet disparat. Detta är dock ingenting ovanligt i EP-grupperna; det präglar även de största. Allvarligare är att gruppen också p.g.a. dess litenhet blir bräcklig. Andreas Johansson Heinö har med rätta betonat detta: det räcker med ett enda avhopp för att gruppen ska upplösas. Detta problem, som även det tillhör de verkligt allvarliga i sammanhanget, beror naturligtvis på Farages kanske enbart av media framnödgade vägran att samarbeta med Front National. På grund av detta fick, visade det sig, även EAF problem att få ihop det nödvändiga antalet parlamentariker och partier från olika länder; såvitt jag förstår har de ännu inte lyckats. Och om de gör det, blir även detta en liten, skör och jämförelsevis svag grupp.

Att EFD kunde bildas är trots allt detta dock alltså en stor fördel för alla involverade, och detsamma gäller om EAF kan rekonstitueras. Trots den formella åtskillnaden torde de icke sällan kunna rösta på identiskt sätt i parlamentet. Men om EAF inte kan återskapas, har den splittring jag beklagat fått en mycket allvarlig följd. Och även om det kan det, är två svaga partigrupper givetvis långt sämre än en i de centrala EU-relaterade frågorna enad, stor och stark som på allvar kan ta upp kampen med EPP, socialisterna och de gröna. De två största, tyngsta och resursrikaste partierna, FN och UKIP, skulle tillsammans ha kunnat leda en mycket stark front i EP. Deras åtskillnad däremot kan fatalt ramponera den nödvändiga oppositionen. Rörelseriktningen bör därför under den kommande mandatperioden bli konvergens, följd av samgående inför den därpå följande.

De partier som dominerar dessa grupper behövs främst i sina respektive länder för att där rulla tillbaka de gamla partiernas – från vänster till höger, men ofta samlade i mitten – problematiska inflytande; endast de har visat sig kunna bli verksamma instrument för nödvändig förändring. EP är i jämförelse med detta mindre viktigt. T.o.m. specifikt för Europafrågorna är det, med unionens nuvarande uppbyggnad, ofta mindre viktigt. Men EP och partisamarbetet där kan ändå bli en av plattformarna både för den nödvändiga dekonstruktionen av EUs problematiska strukturer och för etablerandet av det hittills så försummade men helt nödvändiga alternativa Europasamarbete som måste ersätta dem, trots att detta senare tyvärr fortfarande ligger bortom de nuvarande ledarnas horisont.

Och inom detta senare samarbetets ram, inom ramen för en union som, med utgångspunkt från en förnyad, kvalificerad och historiskt förankrad Europatanke och i anslutning till andra historiska traditioner verkligen i alla väsentliga avseenden förmår tjäna de olika ländernas och folkens intressen, och när ett nytt ideologiskt och kulturellt klimat på detta sätt i tillräcklig utsträckning skapats, kan slutligen inte bara populismen utan den ensidiga nationalism, som nu är det vanligaste och ingalunda obegripliga sätt på vilket oppositionen tar sig uttryck, börja avvecklas. Det nuvarande EU bär självt i hög grad ansvaret för den reaktiva populismens och nationalismens uppkomst. Först när vi övervunnit den förra, kan vi också mer entydigt och definitivt gå utöver de senare. I stor utsträckning måste vi helt enkelt börja om från början.

Samtiden

Nu har Samtiden startat, “Sveriges nya, oberoende och enda socialkonservativa dagstidning”.

Här kommer, förkarar redaktören Jan Sjunnesson, erbjudas “objektiva nyheter, sakliga och relevanta analyser och en socialkonservativ idédiskussion”. Man vill “bidra till ett bredare, öppnare och mer intellektuellt debattklimat”, “påverka samhällsdebatten och idébildningen med utgångspunkt i socialkonservativa värderingar såsom demokrati och frihet, eftertanke och tradition, socialt ansvarstagande och nationell självständighet”, och “bredda det svenska debattklimatet och bidra till ett hederligt och sakligt tonläge”. Tidningen ska stå för “ärligt och nyfiket prövande utanför de sedvanliga liberala och socialistiska ramarna”.

Med rätta påpekar Sjunnesson att i Sverige “finns ingen sådan publikation sedan tidigare”. “Att vara uttalat och öppet socialkonservativ i Sverige är idag ovanligt men vi är övertygade om att dessa idéer stöds av desto fler i det tysta – ofta utan egen insikt och kunskap om socialkonservatismen. Utanför Sverige ges socialkonservativa värderingar och livsval mer utrymme. Här har Samtiden en roll. Vi vill ge utrymme för idéer som betraktas och behandlas som normala och vettiga utanför den svenska åsiktskorridoren.”

Detta ser lovande ut. Formuleringarna om den politiska linjen är korta och allmänna. Socialkonservatism kan naturligtvis betyda flera olika saker. Men denna öppenhet är nödvändig; det kommer finnas anledning att återkomma till detta.

Det avgörande blir om tidningen lyckas undvika att, främst på utrikespolitikens område, sjunka ned i den amerikanska neokonservatism – med underliggande modern liberalism och socialism – som sedan länge gjort så många föregivet konservativa publikationer intellektuellt ovidkommande och idag framstår som hopplöst föråldrad. Det vore ett allvarligt positioneringsmisstag både ur ideologiskt perspektiv och i ljuset av dagens internationella händelseutveckling.

Men Sjunnesson är öppen för dialog bortom denna begränsade horisont, och det faktum att Erik Almqvist i någon utsträckning åtminstone på ett tidigt stadium var involverad i planeringen av projektet talar för att misstaget kommer kunna undvikas. Almqvist, vars politiska verksamhet numera ju är beklagligt kringskuren, har i stället i sociala media under de senaste åren allt tydligare framträtt som en socialkonservativ debattör med huvudsakligen europeisk traditionellt konservativ, paleokonservativ eller post-paleokonservativ inspiration.

Samtidens design är enkel och stram på vad jag menar vara ett utmärkt sätt – nästan som den här och liknande anspråkslösa WordPress-bloggar. Det finns inga som helst störande inslag och vulgära designexcesser av den typ som är så vanlig i nätvärlden. Hittills är den t.o.m. fri från annonser, men detta torde väl, befarar man, komma att ändras inom kort.

Samtiden

Erik Almqvist och tidskriften Samtiden