Erik Olof Burman

Burman, Erik Olof, svensk filosof, f. 1845 i Umeå, stud. Uppsala 1865, fil. dr. och docent i teor. filosofi därstädes 1872, åren 1896-1910 prof. i praktisk filosofi i Uppsala. [Död 1929.]

B. har utgått från den boströmska filosofien, men har sökt närma denna till den tyska transcendentalismen, vilken han ägnat ingående studier, som resulterat i arbeten såsom: Die Transzendentalphilosohie Fichtes und Schellings, dargestellt und erläutert (1892) och Schleiermachers kritik av Kants och Fichtes sedeläror (1894).

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Burman

…1872 filos. doktor på avhandlingen Om kunskapens möjlighet och kallades s. å. till docent i teoretisk filosofi. Han företog 1873-77, delvis med stipendium, resor i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien, där han drev filosofiska studier, som satte frukt bl. a. i Om den nyare italienska filosofien (i Uppsala univ:s “Årsskrift”, 1879). B. innehade 1888 tredje förslagsrummet till professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och utnämndes 1896 till professor i praktisk filosofi därstädes. B:s viktigaste filosofiska arbeten är Om Kants kunskapslära (1884), Om teismen (1886), Die transscendentalphilosophie Fichtes und Schellings dargestellt und erläutert (1892; i “Skrifter, utg. af Humanistiska vet. samf. i Uppsala”) och Schleiermachers kritik af Kants och Fichtes sedeläror (1894; ibd.). B., som utmärker sig för ett ovanligt logiskt skarpsinne, ansluter sig i det hela till den boströmska filosofien, vars principer han dock sökt självständigt bearbeta i en riktning, som i viss mån torde vara påverkad av Fichtes rena idealism. Sitt största intresse har han ägnat de kunskapsteoretiska och metafysiska frågorna. I sina historiska undersökningar har han företrädesvis sysselsatt sig med den fichte-schelling-hegelska filosofien, över vilken han vid universitetet hållit en rad värderika föreläsningar. Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 1889.

“Ugglan” (Nordisk Familjebok; stavningen moderniserad)

Jag kompletterar här med huvuddelen av Svante Nordins avsnitt om Burman i Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981; noter borttagna):

Burman…har sagt om Wikner: “I mina yngre dar motsåg jag med längtan en ny svensk filosofi och intresserade mig derföre särskildt f. Wikner.”

Några större likheter med Wikners filosofi har Burmans inte, annat än vad gäller Wikners tidigaste ståndpunkter. Men otillfredsställelsen med den Boströmska ortodoxien är gemensam. Burman kom också att bli den som inledde den viktigaste “revisionistiska” linjen inom boströmianismen, den s.k. nyboströmianismen. Han ägde nämligen, främst genom sin muntliga undervisning, stort inflytande bland de yngre. Till hans lärjungar räknades Vitalis Norström, Efraim Liljeqvist, Axel Hägerström och Adolf Phalén. Att detta inflytande inte nådde utanför en ganska snäv fackfilosofisk krets hängde samman med flera omständigheter. En var filosofins minskade prestige i Uppsala i jämförelse inte bara med Bosröms tid utan också med den närmast föregående generationen. På tal om ett förslag om indragning av den ena filosofiprofessuren klagar Burman: “Under Ribbings och Sahlins tid var filosofin här ecclesia triumphans, nu gäller det att vara försiktig, så att fienderna…ej finna någon förevändning att krångla.”

Ett annat skäl var Burmans minst av allt populära skrivsätt. Om detta har Norström, själv en av samtiden högt skattad stilist, yttrat: “Boström-Sahlin-Burman – det är en pyramid, på hvilken du bildar toppen, abstraktionens hvassa, smala topp.”…Burman är…inte kultur- och livsfilosof som Norström. Han är framför allt logikern och kunskapsteoretikern, det senare främst i Kants och Fichtes efterföljd. Burmans viktigaste arbete och det som innehåller hans revidering av boströmianismen är hans Om teismen (1886). Vid den ståndpunkt som han där lägger fram kom han framdeles i huvudsak att stå fast.

I Om teismen utvecklar och tillspetsar Burman den kritik mot Boström som implicit funnits redan hos Sahlin. Inte minst gäller detta synen på mångfaldens problem. I likhet med Sahlin förnekar Burman all relativitet hos det absoluta. I motsats till denne drar han den konsekventa slutsatsen att det absoluta då också måste frånkännas mångfald och åtskillnad och att Boströms idélära därmed faller. Gradation, subordination, uteslutning, negativ avgränsning etc., som ju allt förutsätts hos Gud i Boströms lära om “talserien”, vill Burman enbart tillskriva det mänskliga förståndets abstrakta sätt att tänka: “Med hänsyn till den inre bestämdheten sammanfalla talen och skilja sig genom något yttre, ytterst genom den sinliga åskådningen…Detta gäller om hvarje system, hvars innehåll utgöres af momenter, som skilja sig från hvarandra såsom högre och lägre, der således det hela är negativ bestämning hos hvarje moment. Negation förutsätter relation…Den begränsning, hvarigenom inom det logiska tänkandet det abstrakta begreppet skiljes från konkretare, innebär formel motsats och saknar motsvarighet hos det reella. All subordination (gradation) och koordination måste nekas om väsendet.”

Varje mångfald eller åtskillnad innebär enligt Burman motsats och kan som sådan inte tillskrivas det absoluta. I verkligheten själv finns de inte. Däremot kan det mänskliga tänkandet inte arbeta utan att göra distinktioner, skilja ett från ett annat, negera etc. De attribut, som den Boströmska filosofin traditionellt tillskriver Gudomen, enhet i mångfald, systematiskhet etc., framstår hos Burman som det mänskliga förnuftets och åskådningens kategorier. Hos Gud, det absoluta, verkligheten, “das Ding an sich”, finns inte dessa egenskaper, inte ens logiska egenskaper såsom systematiskhet, grund/följd etc. Men för det abstraherande mänskliga förnuftet är det nödvändigt att fatta verkligheten med hjälp av vissa kategorier.

Det mänskliga tänkandet måste förstå det absoluta genom en succession av predikat. I verkligheten sammanfaller däremot predikaten med subjektet självt, varför någon åtskillnad inte finns. Guds åskådning är intuitiv, inte diskursiv.

En konsekvens av Burmans uppfattning är att uppgiften att härleda det ändliga ur det absoluta, världen ur Gud, den uppgiften blir omöjlig. Finns ingen relativitet hos det absoluta så finns där ju ingenting varur världen kunde förklaras. Och f ö, som Burman påpekar, om världen är följd så måste det absoluta fattas som grund. Men sådana kategorier som grund/följd finns ju blott för den mänskliga föreställningen. Det absoluta är ett motsatslöst helt, som inte med någon nödvändighet är tvunget att ge upphov till något annat:

“Ur det absolutas begrepp kan man icke omedelbart eller medelbart härleda någon ändlig bestämdhet eller verklighet…De historiskt gifna försöken att deducera det ändliga hafva visat sig otillfredsställande. Att det absolutas innehåll vore ett system af idéer, som positivt och negativt bestämde hvarandra i analogi med talsystemet, är otänkbart, emedan ett sådant system innebär relation…Ohållbar är likaledes åsigten, att det absoluta såsom grund måste ega en oändlighet af följder, som såsom sådana äro relativa, ty såväl kausaliteten, som den logiska konsequensen äro former endast för ett ändligt helt…Den ändliga verkligheten följer ur det absoluta i den meningen, att den i detta har sin yttersta grund, men det ligger icke i den absoluta personens begrepp att vara grund till det ändliga, som således icke derur följer med nödvändighet.”

I gengäld menar Burman, att både den teoretiska och den praktiska verksamheten hänvisar till det absoluta som sin yttersta grund. Allt ändligt är relativt. I det mänskliga tänkandet framträder dessa motsatser och relationer. Men tanken fordrar att de skall ha en grund, något helt inom vilket de är mtosatser och relationer. Denna grund och detta hela är det absoluta. På liknande sätt kräver det praktiska förnuftet en lag och ett ändamål för mänskans praktiska verksamhet. Det högsta ändamålet kan endast vara det absoluta…

Burmans lärjungar var benägna att betrakta honom som fullföljaren av Sahlins verk. I en recension i Nordisk Tidskrift ansluter sig Norström entusiastiskt till Burmans uppfattning i Om teismen. Han pekar där också på det tänkande som berett vägen för Burmans uppbrott från den Boströmska dogmatiken…Det är naturligtvis Sahlin som åsyftas. Denne nekade dock till faderskapet. I ett brev har Sahlin yttrat om Burmans huvudarbete: “Burmans skrift om theismen har väl sina förtjenster, men kommer icke till något synnerligen tillfredsställande resultat.” Samma kylighet röjde sig när Sahlin vid sin avgång vägrade att biträda ett förslag att Burman skulle kallas till hans efterträdare. Burman var dock den ende tänkbare kandidaten och fick ävenledes sin professur 1896. Sahlins inställning ändrades dock inte, att döma av vad Burman skriver ett år senare till Liljeqvist: “Sahlin lär ganska ofta vara här i staden, men jag har inte träffat honom sedan i höstas – förmodligen anser han mig vara affälling från den rena läran.”

Som avfälling betraktade Burman dock ingalunda sig själv. Sin inställning har han inför Norström preciserat sålunda: “För min del affekterar jag ingen opposition mot Boström för att göra mig behaglig för framstegsvännerna, men jag tror att man icke kan stanna vid Bm, ej heller från hans premisser komma vidare, utan att man måste ta ett steg tillbaka för att få ny fart – bredare och djupare analys af erfarenheten för att sedan försigtigt höja sig till de transc. förutsättningarna.”

Sin största betydelse för framtiden fick Burman genom sitt inflytande på Hägerström och Phalén. Om det till våra dagars svenska filosofi går någon obruten linje från Boström går den denna väg, och via Phaléns lärjungar till den nu gällande analytiska filosofin. Gemensam är traditionen av begreppsanalys och abstrakt logiska resonemang.

Det finns naturligtvis mycket att säga om Burman (och även en del om Nordins framställning) från mitt eget perspektiv, men jag avstår från egna presentationer och, med endast några få undantag, även egna kommentarer i denna serie inlägg om svenska idealistiska filosofer (se Contents-sidan under Idealism för de tidigare), och fortsätter i stället att återge passabla existerande introduktioner.

2 Responses to “Erik Olof Burman”


  1. 1 Inge-Bert Täljedal January 28, 2015 at 7:15 am

    Roligt att hitta din blogg. Kanske finns det något i denna personhistoriska uppsats som kunde intressera dig:

    “Filosofen Erik Olof Burman från Umeå”. Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok 2008: 31-62.

    http://taljedal.se/textobild/filosofen_erik_olof_burman.pdf

    • 2 Jan Olof Bengtsson January 28, 2015 at 12:12 pm

      Stort tack, mycket intressant, ska läsa sssm!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi