Zweig och Europa

Jag önskar att jag kunde dela entusiasmen över Stefan Zweig, men förmår det inte riktigt. Förlaget Ersatz gav härom året ut Die Welt von Gestern. Erinnerungen eines Europäers  i reviderad svensk översättning – boken utgavs första gången i Stockholm under andra världskriget. Många har därför återupptäckt honom, och beundran är stor bland Europavänner, inte minst sådana som ett århundrade efter första världskrigets utbrott ser 1900-talet som katastrofalt för vår världsdel och som blickar tillbaka med större eller mindre saknad på det samhälle och den kultur som i så hög grad förstördes med början i detta krig.

Just nu rullar också en film av Wes Anderson, The Grand Budapest Hotel, som sägs vara direkt inspirerad av Zweigs memoarer. Vad som har drag av en europeisitisk Zweigvurm sprider sig i vissa kretsar.

Utan tvekan säger Zweig en hel del väsentligt om Europa – även på annat håll än i Världen av igår. Och hans skildring av de krafter han urskiljer som dem som bröt ned hans ungdoms Europa förblir viktiga, och gör i förening med hans eget tragiska levnadsöde fortfarande ett starkt intryck.

Men det räcker inte. För mig framstår Zweig i alltför hög grad som en typisk modernist i sin generation. Inte enbart, men just i alltför hög grad. De strömningar han formades av är inte dem som främst skapade och bar upp det Europa vars förlust han sörjer. Signifikativt nämner det svenska förlaget memoarernas “kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud”. En annan vän var den paradigmatiske politiske romantikern Romain Rolland. Själv började han sin litterära bana som symbolistisk poet.

Det sekelskiftets Wien Zweig älskar är det vi sedan länge känner främst från modernismens liebhabrars många skildringar, i Zweigs egen efterföljd – ett Wien som pekar framåt, inte bakåt mot de traditioner som format det gamla Europa. Och finner vi inte samma problem också i hans kända biografi över Marie Antoinette, ett verk där djupare skikt i det gamla Europa utforskades? Måste inte mot dess förtjänster vägas den överdrivna freudianska svartmålningen av kungen? Dess innebörd är inte oväsentlig för förståelsen av Zweig.

De yttre miljöer i vilka Zweig rörde sig, inte minst i sin ungdom, och som jag antar att Andersons film i hög grad framhäver, var inte huvudsakligen formade av hans egna estetiska strömningar. Budapest Hotels exteriör tycks exempelvis bära arkitektoniskt vittnesmål om andra ideal och värderingar. I jämförelse med dem rör sig Zweig redan ut mot formlösheten. Hans modernism bereddes eller tog sig plats inom detta verkliga Alteuropa eller dess skapelser, men låg inte till grund för det. Zweig möjliggjordes av Europa, men hans egna ideal var inte alltid självklart förenliga med det. Europa var och förblir naturligtvis en definitionsfråga.

Vi står inför ett slags optisk illusion: vi tillskriver Zweig även sådant han i verkligheten inte stod för. Tvärtom markerar han alltifrån början av memoarerna, samtidigt som han beskriver dem, ofta ett avstånd till distinkta europeiska element i sin förlorade värld – ja, ett avståndstagande från dem. Vi finner i verkligheten en tämligen typisk 1900-talssensibilitet, med flera idag alltför lätt förutsägbara inslag.

Visst kan Zweig åberopas som stöd för Europatanken. Ja, det är glädjande att så sker, såtillvida som många läser in mer hos honom än vad som faktiskt finns där, sådant som han inte själv representerar. En mer allmän bild av åtminstone en sida av det gamla Europa får fäste, som kanske kan befrämja en rekonstruerande fantasi. Inte minst bör väl filmen, i mer populär form, kunna bidra till detta. Men för Europas räddning krävs betydligt mer djupgående grepp.

Zweigs modernism, om jag får uttrycka mig så svepande, skapade en del stor konst, inte minst inom lyriken. Men generellt är den radikalromantiska konstreligion han inte är opåverkad av naturligtvis fullständigt ohållbar, en ren illusion; det dröjde inte länge innan det blev uppenbart i vilken ringa utsträckning konsten själv kunde förnyas genom den, för att inte tala om Europa i övrigt. I vissa avseenden pekade den i själva verket fram mot aspekter av de hotande krafter han annars delvis tydligt kunde urskilja.

Skönhetsvärdena såväl som de övriga bärande kulturella traditionerna i Europa före det första världskriget hade annat ursprung. Det är dessa källflöden vi idag måste försöka hitta tillbaka till och åter inspireras av, bortom kulturradikalism, förytligad tidigmodernistisk esteticism, nostalgi och sentimentalitet – de källflöden som ensamma kan inspirera verklig nyskapelse. Om Zweig på något sätt kan kopplas till detta, kan bli en ingång till en fördjupad förtrogenhet med det essentiella europeiska arvet, kan dagens förnyade Zweigintresse få verkligt värde och Zweigs europeiska delsanningar förenas med en bärkraftig helhet.

Peter Hitchens: The Cameron Delusion

Continuum, 2010     Amazon

Book Description:

HitchensThe struggle between the main political parties has been reduced to an unpopularity contest, in which voters hold their noses and sigh as they trudge to the polls. Peter Hitchens explains how and why British politics has sunk to this dreary level – the takeover of the parties and the media by conventional left-wing dogmas which then call themselves “the centre ground”. The Tory party under David Cameron has become a pale-blue twin of New Labour, offering change without alteration. Hitchens, a former Lobby reporter, examines and mocks the flock mentality of most Westminster journalists, explains how unattributable lunches guide coverage and why so many reporters – once slavish admirers of Labour – now follow the Tory line. This updated edition of Hitchens’s The Broken Compass (2009) features a brand new introduction. In an excoriating analysis, Hitchens examines the Tory Party’s record in government and opposition, dismissing it as a failure on all fronts but one – the ability to win office without principle. The one thing it certainly isn’t is conservative.

Reviews:

“Hitchens is in general exhilaratingly good when attacking the hypocrisies and stupidities of specific individuals…The best parts of the book are the vivid (and self-ironical) scenes of foreign reporting.”  Steven Poole, The Guardian

“[Hitchens] writes with much of the verve and brio of his elder brother [Christopher Hitchens] and with a greater regard for detail and accuracy.”  Anthony Howard, New Statesman

About the Author:

Peter Hitchens is a British journalist, author and broadcaster. He witnessed most of the final scenes of the Cold War, and was a resident correspondent in the Soviet capital and in Washington DC. He frequently revisits both Russia and the USA. He currently writes for the Mail on Sunday, where he is a columnist and occasional foreign correspondent, reporting most recently from Iran, North Korea, Burma, the Congo and China.

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Den stora kampanjen inför EP-valet tycks ha lyckats uppnå sitt mål att få de kärnväljare som normalt ligger på sofflocket att gå och rösta. Ja, den fick väl också upp en hel del soffliggare som inte är kärnväljare, och vann över ganska många som inte är soffliggare men tidigare röstat på andra partier. Åkesson kompletterade på bra sätt EP-kandidaterna, och var i själva verket såvitt jag kunde se alltid huvudtalare när han under några intensiva veckor släpade dem runt hela landet tillsammans med affischerna med budskapet om “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige”.

Tyvärr ändrar denna framgång, och alla involverades förträfflighet, inte det faktum att vi alienerat Europavänner av en typ vi i stället skulle behöva ha med ombord. Europavänner som förvisso tror på nationalstatens bevarande och vanligt folks inflytande, men som vill prioritera ett alternativt Europasamarbete, ett samarbete i de europeiska nationernas verkliga intresse, som kan ersätta dagens EU. Europavänner som vill betona den verkliga Europatanken. Utan tvekan har missnöjet med EU hos några i denna kategori blivit så starkt att de trots vad de uppfattar som ofullständigheterna i SDs linje inte skrämts bort utan i stället varit beredda att för första gången rösta på oss, som det enda alternativet. Men det hindrar inte att ofullständigheterna kvarstår och att de flesta inte varit beredda att ta ett sådant steg.

De flesta av mina bekanta som röstade ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har omprövat i ljuset av den snabba utvecklingen därefter, och i många fall också i ljuset av en av denna utveckling föranledd djupare analys av unionens tidigaste historia och förhistoria. Men de skiljer sig från de f.d. soffliggarna i det att de då faktiskt röstade ja. Och de faktorer som då avgjorde valet kvarstår i form av en grundläggande, positiv inställning till Europasamarbete. Man tror s.a.s. fortfarande på det man den gången trodde att EU var och stod för.

Det gör man rätt i. Det bör man fortsätta göra. Och SD bör utveckla en Europapolitik som bygger på samma tro. En utmärkt plattform för att göra det, ja för att börja förverkliga en sådan politik, vore, efter nästa EP-val 2019, den nya grupp i EP som Front National, FPÖ, PVV m.fl. nu försöker bilda. Till skillnad från både UKIPs nu i självupplösning stadda grupp och Tories’ grupp, har nämligen just den tydligt lyft fram Europatanken och betydelsen av vår i rik mångfald varierade men också gemensamma civilisation. EP i sig är inte särskilt viktigt inom ramen för dagens EU. Men samarbetet där kan få en långt vidare syftning.

I detta bejakande av Europatanken finns just den ansats som idag behövs. Den måste förvisso stärkas och vidareutvecklas, men den är en god början. Det är här och ingen annanstans vi finner en framkomlig väg för de sanna svenska Europavännerna, något de kan bygga vidare på. Den övergivne Farage borde snarast ompröva sin hållning gentemot Front National i stället för att bli grupplös och starkt försvagad. Efter att ha omöjliggjort ett sådant samarbete även för SDs del skulle han därmed i stället kunna underlätta det inför nästa mandatperiod.

Vad Dansk Folkeparti, när de nu sviker även UKIP, tänker hitta på tillsammans med Tories orkar jag inte spekulera om just nu. Tories tillhör ju de partier man, för vid det här laget ganska länge sedan, blivit tvungen att ge upp hoppet om – Peter Hitchens’ bok The Cameron Delusion sammanfattade många av orsakerna till det. Måste vi snart räkna även DF till denna kategori? Det är beklagligt att ett parti som på många sätt står oss så nära och som har så många bra och trevliga individuella företrädare fortsätter gå i spetsen för splittringen och försvagningen av det sanna EU-motståndets och det alternativa Europasamarbetets krafter.

Kloakproblematiken och Flashback

Kloakrensaren gjorde förra året ett försök att diskutera vad han kallar “kloakproblematiken” i det “mediakrig om mångkulturen” som är ämnet för det svenska debattforumet Flashbacks bästa politiska tråd, startad av den uppmärksammade men under långa perioder tysta nätdebattören DogDylan, som jag fört flera diskussioner med i denna blogg. Detta försök stoppades av moderatorn Siegfrid. Jag finner det problematiskt, liksom även Flashbacks admin4s respons när Kloakrensaren överklagade Siegfrids åtgärd. Eftersom jag flera gånger fått anledning att skriva om Flashback här i bloggen vill jag följa upp även detta.

Kloakrensaren hade i höstas skrivit några inlägg där han hävdade att Flashback-skribenterna i den aktuella tråden i stället för att bara debattera andras krig i media själva borde bli mediakrigare i samma mening, eftersom det de hade att säga var viktigare, intressantare och bättre formulerat än den vanliga mediadebatten, men att de hindrades att nå ut på detta sätt av en viss typ av annat, alltför vanligt innehåll på Flashback – inläggs ton, stil, språk och innehåll såväl som i användarnamn och avatarer – som Kloakrensaren, i enlighet med sin särskilda uppgift som kloakrensare, beskrev som “kloakmässigt”.

Siegfrid förklarade att detta var off topic, utdelade en varning, och raderade flera av dessa inlägg. I PM undrade Kloakrensaren varför inlägg i vilka han besvarade andra användares kritiska bemötande av honom raderats medan några av dessa andras stod kvar, trots att de borde vara lika mycket off topic eftersom de tillhörde samma, av Kloakrensaren initierade diskussion. Kloakrensaren var dock tydlig med – förklarade och upprepade flera gånger – att han trots att han inte själv delade Siegfrids bedömning godtog hans beslut att diskussionen var off topic; hans fråga gällde enbart raderingarna.

Siegfrid svarade bl.a. att Kloakrensarens inlägg, eller “den diskussion [han] initierat”, var “helt onödig”. Detta var ett annat kriterium än off topic, en personlig åsikt om vad som är relevant för en diskussion, men Kloakrensaren protesterade inte mot detta, utan följde i stället en rekommendation från Siegfrid att starta en ny tråd. Inte heller protesterade Kloakrensaren när Siegfrid, efter att Kloakrensaren förtydligat sin fråga som han sagt sig inte förstå, förklarade att de andras inlägg var mindre off topic än hans. (Kloakrensaren delade dock inte heller denna bedömning.)

Efter detta skrev så användaren Andraandningen i mediakrigstråden: “P J Anders Linder länkar Marika Formgrens artikel på Twitter. Det är tydligt att det håller på att bildas, och att flera är involverade i att pusha fram en invandringskritisk opinion som står fri både från SD och det som vi lite löst kan kalla för den ‘Sverigevänliga rörelsen’…Det är säkert väldigt bra men det känns nästan som det kommer att bli svårare för dem att övertyga kanske 98 % av nu aktiva politiker i sjuklövern än för SD att bli så stora att de helt enkelt tvingar de andra att anpassa sig.”

På detta svarade Kloakrensaren: “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken.”

Några andra användare kom med synpunkter på detta, som Kloakrensaren kort besvarade. Bl.a. hänvisade han till den nya tråd, i ett annat delforum, om kloakproblematiken specifikt på Flashback, som han skapat på uppmaning av Siegfrid.

Mot detta ingrep Siegfrid med följande åtgärd: “Diskussioner om Flashback och forumets eventuella kloakmässighet får föras i någon annan tråd än denna. Jag rekommenderar Kloakrensaren att starta en sådan tråd i Flashback istället för att gång på gång gå OT i denna tråd. OT-diskussion raderad.”

Kloakrensarens formulering “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken” var inte någon hänvisning till kloakmässigheter på Flashback. Han hade ju godtagit Siegfrids off-topic beslut rörande inläggen om att Flashback-skribenter borde nå ut bättre som mediakrigare i egen rätt och att detta kunde ske om kloakmässigheter på Flashback undveks, och i stället i enlighet med Siegfrids instruktion redan startat en ny, separat tråd om detta som han också länkat till i ett av de inlägg Siegfrid raderade. Siegfrid hade alltså inte uppfattat något av detta.

Denna gång protesterade Kloakrensaren därför i PM mot själva off-topic beslutet. Han skrev: “I det sista inlägget du raderade länkade jag ju till en annan tråd som jag startade p.g.a. din förra modereringsåtgärd.

Vad jag kallar kloakproblematiken finns på många håll, inte bara på Flashback, och den diskuteras hela tiden i media och i politiken. Är det OT att diskutera den överhuvudtaget i tråden om mediakriget om mångkulturen? Det skulle ju innebära att det är omöjligt att uttrycka vissa såvitt jag förstår enligt forumets regler tillåtna åsikter om detta krig.

Diskussionen om Flashback för jag sedan igår enligt dina instruktioner uteslutande i den nya tråd jag länkade till. Varför var mina tre senaste svar till andra medlemmar i mediakrigstråden OT?”

Siegfrid svarade: “Som jag skrev hör inte diskussionen om ‘kloakproblematiken’ hemma i denna tråd. Den behandlar ett eventuellt mediakrig om mångkulturen, enligt trådstarten.”

Detta var emellertid inte vad Siegfrid skrev i samband med den tidigare modereringsåtgärden. Det tidigare beslutet gällde ju, enligt ovanstående citat, “Diskussioner om Flashback och forumets eventuella kloakmässighet”.

Innebörden av den nya formuleringen “Som jag skrev hör inte diskussioner om ‘kloakproblematiken’ hemma i denna tråd” är att vad Kloakrensaren kallade kloakproblematiken, och som han förklarat finns på många håll och hela tiden diskuteras i media och i politiken, överhuvudtaget inte får diskuteras i Doggens mediakrigstråd.

Detta är anmärkningsvärt. Kloakrensarens inlägg, “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken”, och de korta uppföljningarna av detta, handlade, som framgår av citatet från Andraandningen ovan, om “en invandringskritisk opinion som står fri både från SD och det som vi lite löst kan kalla för den ‘sverigevänliga rörelsen'” och om att “flera”, såsom P J Anders Linder och Marika Formgren, “är involverade i att pusha fram” denna opinion.

Kloakrensarens inlägg handlar således om mediakrigare som representerar en ny opinion i invandringsfrågan och därmed givetvis mångkulturfrågan. Han uttrycker en åsikt om denna opinion, närmare bestämt om varför den anser sig behöva stå fri från SD. Hur kan detta vara off topic?

Doggens tråd Början på ett mediakrig om mångkulturen är politikforumets utan jämförelse största, med avseende både på antal inlägg och antal visningar. Dess huvudsakliga innehåll är åsikter om detta krig av just den typ Kloakrensaren framförde. Det är svårt att tänka sig något som är mer on topic än hans inlägg. Om det är off topic måste nästan hela tråden vara det.

Siegfrid kan ha trott att Kloakrensaren liksom i den tidigare diskussionen åsyftade endast kloakproblematiken på Flashback. Men det vore ett groteskt missförstånd, dels därför att Kloakrensaren upprepade gånger förklarat att han godtagit modereringsåtgärden ifråga om denna diskussion, dels därför att Kloakrensaren ju startat en ny, separat tråd om detta och tydligt meddelat detta och länkat till den, och dels, slutligen, därför att det skulle vara absurt att påstå att det beror utelsutande på Flashback att den nya invandringskritiska opinion Andraandningen talade om anser sig behöva stå fri från SD.

Men även om modereringsåtgärden föranleddes av ett sådant missförstånd, utvidgar alltså Siegfrid i sitt svar på Kloakrensarens förklaring att kloakproblematiken omfattar långt mer än Flashback och ständigt diskuteras i media och i politik, sin bedömning av vad som är off topic till att innefatta allt detta, kloakproblematiken som sådan! Inget av detta “hör…hemma” i tråden, eftersom den behandlar “ett eventuellt mediakrig om mångkulturen”!

Detta beslut gjorde således att det, som Kloakrensaren skrev, blev “omöjligt att uttrycka vissa…enligt forumets regler tillåtna åsikter om detta krig”. Återigen: hur kan det inte höra hemma i tråden att uttrycka den åsikt Kloakrensaren uttryckte om vissa mediakrigares opinion om mångkulturen?

Utöver den ständigt pågående debatten om SD-sympatiserande nättidskrifters, bloggars och inte minst kommentarsfälts förfärlighet hade Kloakrensaren i diskussionen tänkt ta upp sådant som att vissa av de nya mediakrigarna delar en Maria Abrahamssons uppfattning att SDare sannolikt inte kan vistas i möblerade rum, och att de flesta delar och är påverkade av en Johan Hakelius’ flera gånger upprepade åsikt att SD är ett “vulgärt underklassparti”.

Det finns hur många sådana viktiga och intressanta belägg som helst för Kloakrensarens påstående om orsaken till att de av Andraandningen nämnda mediakrigarna trots sin kritik av invandringen/mångkulturen anser sig behöva stå fria från SD. Men inget av detta tillhör enligt moderatorn Siegfrid ämnet.

När det så uppkomna problemet inte kunde lösas genom diskussion med Siegfrid, tillskrev alltså Kloakrensaren enligt Flashbacks instruktioner admin4 och beskrev hela det ovan redovisade skeendet. När inget svar på detta meddelande inkom från admin4 skickade Kloakrensaren, också enligt Flashbacks instruktioner, en påminnelse. Den 18:e november svarade admin4: “Jag ser inga problem med den aktuella varningen.” På detta meddelande – lika genomkorkat som Sigfrieds – svarade Kloakrensaren dagen efter: “Det är ju inte den jag ifrågasätter.”

På detta följde ny tystnad från admin4. Efter två veckor skickade Kloakrensaren därför en ny påminnelse, men ingenting mer har hörts från admin4. Enligt Flashbacks instruktioner kan man i en situation som denna starta en ny tråd i underforumet Flashback – d.v.s det forum där Flashback som sådant diskuteras – i vilken man tar upp samma sak. Kloakrensaren är dock tveksam till om detta vore meningsfullt.

Det är både märkligt och beklagligt att Flashback, vars paroll är “Yttrandefrihet på riktigt!”, på det sätt den här återgivna korrespondensen visar inskränker yttrandefriheten. Kloakproblematiken är reell, väsentlig, central. Inte minst tydligt visas och bekräftas detta just av den reaktion Kloakrensaren mött när han tagit upp den på Flashback – och inte bara i mediakrigstråden utan även i hans nya, egna, som alltså endast behandlar problematiken specifikt på Flashback och som jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Fastän flera av problematikens aspekter tagits upp i den allmänna debatten äger den också sociologiska, psykologiska, historiska och kulturella dimensioner som fortfarande är otillräckligt och i några fall kanske ännu inte alls belysta. Mycket återstode att säga om den.

Ljungberg i Istanbul

Ljungberg i vårblommande Istanbul.
Ljungberg i vårblommande Istanbul.

“I Istanbul trängs människor från Medelhavet, Mindre Asien och Svarta havs-området. Båtarna över Bosporen visslar medan unga barnfamiljer äter sin mat i stadens parker. Rabatter blommar i alla färger, som i den klassiska ‘tulpanepoken’. Galatabron myllrar av människor, många fiskare. Man äter turkisk vaniljpudding i alla former några steg från det legendariska Hippodromtorget och ser straxt därefter den plats i Hagia Sofia där kejsarna en gång kröntes. I basarernas labyrinter och på kvällsmarknaderna säljs bokstavligen allt.

Istanbul lämnar få oberörda. I vilken stad råder samma vidd och rymd som i denna, en gång beundrad huvudstad för det Östromerska riket eller Bysans? Här finns mitt i ett levande nu en både tydlig och undflyende mystik, närd av årtusendens osynliga och förtätande närvaro.

Istanbul/Konstantinopel (det senare namnet borttogs slutgiltigt på 1920-talet) var centrum i ett rike som var kristet patriarkdöme och östromerskt kejsardöme på samma gång. Namnet ’Konstantinopel’ förbinder vi med hela den östkristna epok som ju avslutades så brutalt vid 1400-talets mitt, när den unge sultanen Mehmet II efter en kort belägring drog in i staden.

Att i dag följa de vindlande gatorna väcker lust att veta hur staden såg ut då den börjat spela sin roll i ett tidigt Europa. Tänk om någon kunde göra en animerad datorversion där man ser staden växa fram längs en tidslinje! Besökaren får i dag mest använda fantasin. Han får även en aning om, hur man i det gamla Bysans såg på hela den synliga världen och hur man omedvetet underordnade den det gåtfulla rike som i vår livsid bara aningen, konsten och mystiken kan försöka nå.”

Läs mer