Marika Formgren och Axess

Johan Lundberg försvann snabbt från Axess efter den groteska och av läsekretsen förkastade “programförklaring” han och hans redaktion publicerade våren 2012. P. J. Anders Linder, som trots de förutsägbara begränsningar i hans perspektiv som med nödvändighet följer av hans karriär på Timbro och SvD förblivit en sympatisk företrädare för denna del av borgerligheten med en lågmäld, civiliserad ton, genuina litterära intressen, och allmänt en tydlig kulturkonservativ sensibilitet, tog över. Det är lätt att förstå om han inte kände sig helt passa in i de nämnda sammanhangen, såsom de utvecklats de senaste årtiondena.

Axess präglad av programförklaringen hade knappast varit ett mer kongenialt sammanhang. Men efter en tid med Linder som redaktör tycker jag att tidskriften nu visar tecken på att åtminstone inte helt följa dess avgrundsliberala linje. Liksom Lundberg togs programförklaringen snabbt bort, och något liknande har mig veterligen sedan dess ej publicerats. Och i det senaste numret finner vi en artikel, Vad menar ni med frihet?, av den utmärkta Marika Formgren, som p.g.a. sitt självständiga tänkande avstängts som ledarskribent i SvD och övrig borgerlig press. Artikeln kritiserar dessutom explicit just en aspekt av den avgrundsliberalism som kommit att prägla denna press och Nya Moderaterna, och som alltså skulle ta över även Axess. Formgren har också tidigare i år framträtt med ett ypperligt föredrag på ett av Axess arrangerat seminarium.

“Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen”, skrev jag i min spontana reaktion på Lundbergs radikala manifest. Men just då fanns verkligen inte mycket hopp. Nu tänds ett litet nytt. Marika Formgren får mig att återvända till Axess för att se om de kan tänkas börja slå in på hennes nödvändiga väg.

–

“Om det blir maktskifte efter riksdagsvalet så bör de borgerliga partierna ägna oppositionstillvaron åt att fundera över grundbegreppen. Vad menar man egentligen med ord som ‘frihet’ och ‘demokrati’? Eftersom det har blivit allt luddigare kan fyra år i opposition vara just vad de borgerliga behöver, för att hitta tillbaka till den ideologiska kärna ur vilken konkreta politiska förslag kan spira.

En debattartikel av före detta försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Expressen (22/6) ger ett tydligt exempel på begreppsförvirringen. Tolgfors skriver att frihet när hans generation var ung handlade om frihet från statlig styrning. Dagens unga vill istället ha frihet från samhällets begränsningar, det vill säga frihet från andra människors attityder och värderingar som upplevs som begränsande.

Detta nya frihetsbegrepp förklarar Feministiskt initiativs framgångar i EU-valet, och är enligt Tolgfors något Moderaterna måste ta till sig, eftersom ‘frihet är Moderaternas kärna’. Bekymmerslöst konstaterar han att när det nya frihetsbegreppet ska omsättas i konkret politik handlar det om sådant som attitydförändringar, diskrimineringslagar och kvotering.

Den statliga styrning som Sven Tolgfors bekämpade i sin ungdom ska alltså ut­ökas och expandera, för att den nya ‘friheten från samhället’ ska öka.”   Läs mer

Peter Strutynski (Hg.): Ein Spiel mit dem Feuer

Die Ukraine, Russland und der Westen

PapyRossa, 2014

StrutynskiEin neues Feindbild ist geschaffen: Russland und Wladimir Putin. Sie bedrohen, so heißt es, die Ukraine und den Frieden in Europa. Eigene Absichten, Ursache und Wirkung lassen sich damit gut verhüllen. Eine erschreckend gleichförmige mediale Berichterstattung sorgt dafür, dass dieser Schleier nicht zerreißt, und trägt dazu bei, die Spannungen noch zu verschärfen. Gegen dieses Zerrbild wendet sich dieses Buch. Es fragt: Wie kam es zur Protestbewegung auf dem Maidan und zu ihrer Kaperung durch rechtsextreme Formationen? Welche Rolle spielte die westliche Einmischung beim Putsch in Kiew, durch den der gewählte Präsident gestürzt wurde? Welche Folgen hatte er für den Konflikt mit der Ostukraine? Welche Interessen verfolgen Deutschland, die EU, die NATO und die USA? Was führte zum Beitritt der Krim zur Russischen Föderation? Was liegt der russischen Politik zugrunde? Und nicht zuletzt: Wie kann eine friedliche Lösung aussehen?

Mit Beiträgen von Erhard Crome, Daniela Dahn, Kai Ehlers, Uli Gellermann, Willi Gerns, Lühr Henken, Arno Klönne, Jörg Kronauer, Reinhard Lauterbach, Norman Paech, Ulrich Schneider, Eckart Spoo, Peter Strutynski, Jürgen Wagner und Susann Witt-Stahl.

Über den Herausgeber:

Peter Strutynski, Dr. phil., *1945. Politikwissenschaftler, leitete die AG Friedensforschung an der Universität Kassel, Sprecher des Bundesausschusses Friedensratschlag. Zahlreiche Publikationen zu friedenspolitischen Themen.

Etablissemangets värden

Vår näste statsminister, Stefan Löfven, betonade gång på gång under valnatten hur oerhört, oöverstigligt långt Sverigedemokraternas värden ligger från hans egna.

Detsamma hördes i olika varianter från alla de andra riksdagspartierna, och nu på morgonen stämmer ledarskribenter och kommentatorer in. Igen. Fortfarande. Med monoman enständighet. På samma sätt som de gjort sedan SD:s riksdagsinträde för fyra år sedan. Formuleringarna tycks från många starkare än någonsin, även om analyserna inte på något sätt vidgats och fördjupats, även om det är samma gamla trötta och nötta klyschor som används.

De här åren har varit ett uppvaknande. Helt nya sidor av personer som man trodde var åtminstone någorlunda normala och omdömesgilla har avslöjats. Och inte bara till vänster utan även inom vad som i Sverige uppfattas som höger. SD har varit en katalysator, som uppvisat dem som knäppa extremister.

Naturligtvis visste jag att de var mycket radikala, och jag var väl förtrogen med de historiska rötterna till och den åskådningsmässiga innebörden av denna radikalism. Men att de var förmögna till den bisarra och neurotiska fanatism vi nu ser, att de kunde sjunka till sådana kuriöst konforma och infantila uttryck för radikalismen, hade jag faktiskt inte anat.

Deras samsyn är total. Vänsterns ledare hyllar högerns, och högern avstår frivilligt och helt i onödan från makten och överlämnar den till vänstern. Jag förstår inte vad de talar om. Vad är det som är så fruktansvärt fel och farligt med SD?

Med vår framgång igår har Sverige tagit ännu ett stort steg mot normalisering och hälsa. Men när etablissemanget med sådan styrka fortsätter insistera på hur långt dess värden ligger från SD:s, måste vi på allvar ställa frågan: vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?