Spiritual Enlightenment in the West

To those who have taken the first step in meditation that I described earlier, who begin to study the Vedantic literature, and receive the blessing of guru, the path of spiritual enlightenment will open. Higher knowledge, bliss, and grace will be showered down upon them from the divine realm.

It will become possible for them to see that humanity lives in the darkness of ignorance, and precisely in what that ignorance consists and how it has arisen. They will be able to understand not only that all the knowledge of science is on a lower, relative level, but that this is true also of almost all the insights of philosophy as known in the West (and of its counterparts in some other parts of the world).

Indeed, they will see that the religion of the Abrahamitic traditions too is adapted to, or a product of, a lower level of understanding, aimed at people living on a certain level of ignorance, in particular historical circumstances. Their value as religious, moral and cultural forces on that level throughout the last few thousand years is certainly great in many respects. But their basic teaching, which not even their greatest mystics have been able or allowed wholly and definitively to break through and go beyond, is not the ultimate truth and is in some respects misleading.

This is the teaching of the Creation of Man, the Fall of Man from his Original State in Paradise, the Promises of God to Man in History, the Salvation of Man from sin, the Damnation of some in Hell and the Salvation of others, as Bodily Resurrected, in a Future Messianic Kingdom, a New Jerusalem, a New Earth, or a Heaven that is simply a continuation of the present Human Existence with all its ordinary human desires fulfilled.

This exotericism is all on the level of anthropocentric, psycho-physical illusion and ignorance, no matter what piety, moral elevation, and cultural values have resulted from it, and regardless of what metaphysical sophistication has been added by some philosophical theologians. Highly cultured thinkers of European antiquity could certainly to a considerable extent see this, as those religions began to spread.

Today, however, despite the extent to which the genuine traditional spiritual insights are distorted in pop-psychology, social-humanitarian ideology, residual hippiedom, corporeal health-obsession and other concerns and disturbances of ordinary moderns, there are, as a result of the work of Vedanta-inspired spiritual teachers, a few individuals in the West who are beginning to understand some of this, in the way described above. Having taken the first step in meditation, studying Vedanta, and obtaining the grace of guru, they are slowly rediscovering the full, ancient spiritual truths, including the truths of the real nature of man, of this world, and of the life in it.

Others, although these truths are available to them, although they have become aware that there is something more to be learned there, are prevented from doing so by their attachment to European (or Western) cultural and aesthetic forms, and feel alienated by the outer appearance and accoutrements of “Hinduism”. Not least, due to the constitutive historical process of “differentiation” set in motion quite as much by Greek philosophy as by Abrahamitic religion, they have problems with the various expressions and manifestations of “Hindu” mythology, as they are found in the totality of a traditional culture surviving to this day.

All of this is perfectly understandable. And the achievements of science, the partial insights and intellectual instruments of philosophy, and the morality, piety, spirituality and cultural values of the Abrahamitic traditions should certainly not be given up but preserved.

In order to break through the worldview limitations of Western philosophy and religion, it is necessary that the obstacles standing in the way of the full introduction and reception of the complete spiritual truths, the truths beyond the psycho-physical, body-soul-spirit paradigm as the ultimate horizon, be removed. These truths must be represented in the West in forms and contexts that are congenial to people directly and indirectly shaped by those cultural forces.

As they begin to awaken in true spiritual realization, not only the universality of those truths, inevitably present and glimpsed to some extent everywhere, will become evident, regardless of specific cultural conditionings. Their innate familiarity with them, which was only temporarily covered by ignorance, will also become evident. Moreover, those elements of European thought that are closest to them will become immediately recognizable and identifiable, and can thus be strengthened.

In this way, cultural bridge-building, in the sense of the presentation of spiritual truths of Vedanta in ways that are outwardly accessible to Westerners, will, I think, merge and become identical with a rediscovery of these truths in Western terms, or the terms of the current cultural situatedness of the people of the West, as they reinterpret their own tradition.

Rather than a rejection of Western culture, Western thought, and Western religion, the spiritual enlightenment and traditional restoration will be a process of their supplementation, adjustment, and rectification.

Socialkonservatismens akademiska ursprung

Jan Sjunnesson tar idag upp frågan om socialkonservatismens historiska ursprung i Samtiden:

“Med den tyske kanslern Otto von Bismarcks sociala reformprogram vann socialkonservatismen intåg i statsapparaten i Europa. Halvannat sekel senare ställs den svenska välfärden inför prövningar när samhällsgrunden försvagas. Utan gott samhälle, ingen god stat.

Under 1800-talet mekaniserades jordbruket i Sverige och industrier växte fram i städer och bruksorter. Jordlösa arbetare flyttade in till städerna utan tillräckliga resurser att klara sig och sina familjer i tillräcklig grad. Några försvann till Amerika men de flesta levde kvar i armod. Först efter 1870 blev det något bättre.

Ur kristen barmhärtighet och storsinnad medmänsklighet växte frivilligorganisationer fram ur borgarklassen med visst stöd i adel och prästerskap. Rådiga handelsmän, advokater och läkare styrde upp sjukkassor, byggnationer för hemlösa, kooperationsbodar, studiegrupper och välgörenhetsinrättningar. Deras fruar var inte sällan ledande i de sociala föreningar som bildades utifrån ideal om frihet, frivillighet och medkänsla.

Dessa organisationer lade grunden för de politiska ideologierna socialliberalism och socialkonservatism, som i sin tur försvarade sig mot de socialistiska, kommunistiska och anarkosyndikalistiska grupperna. Dessa radikaler såg hellre att de fattiga gjorde uppror än att de organiserade sig tillsammans med välvilliga herrar och damer.”    Läs mer

Här nämns flera viktiga faktorer. Jag skulle dock vilja komplettera bilden av socialkonservatismens historiska ursprung och vad som “lade grunden för” den. Vi bör titta närmare på den tyska bakgrunden. Inte minst där finns nämligen också en akademisk riktning som var av stor betydelse, statsvetenskaplig, i tidig mening sociologisk, och nationalekonomisk, inom ramen för den mer allmänna filosofiska, idealistisk-historicistiska tradition som flera av mina publikationer – och i stor utsträckning denna blogg – är ägnade.

Få saker kan, som jag ser det, idag vara viktigare än att återvända till den riktning vi här finner, återerövra dess positioner, ånyo uppta dess ansatser, och inte minst, från de därmed rekonstruerade och förnyade utgångspunkterna, kritiskt granska de skolor inom respektive områden som bröt med den och, avlösande varandra i historisk succession eller sinsemellan kontinuerligt stridande, erbjöd teoretiska alternativ som idag utan större svårighet bör kunna förstås som, på det hela taget, förfelade, ohållbara, misslyckade. De och deras inflytande måste rullas tillbaka.

René Guénon: La crise du monde moderne

Gallimard/Folio, 1994 (1927)

Quatrième de couverture:

GuénonUn des caractères particuliers du monde moderne, c’est la scission qu’on y remarque entre l’Orient et l’Occident. Il peut y avoir une sorte d’équivalence entre des civilisations de formes très différentes, dès lors qu’elles reposent toutes sur les mêmes principes fondamentaux, dont elles représentent seulement des applications conditionnées par des circonstances variées. Tel est le cas de toutes les civilisations que nous pouvons appeler normales, ou encore traditionnelles; il n’y a entre elles aucune opposition essentielle, et les divergences, s’il en existe, ne sont qu’extérieures et superficielles. Par contre, une civilisation qui ne reconnaît aucun principe supérieur, qui n’est même fondée en réalité que sur une négation des principes, est par là même dépourvue de tout moyen d’entente avec les autres, car cette entente, pour être vraiment profonde et efficace, ne peut s’établir que par en haut, c’est-à-dire précisément par ce qui manque à cette civilisation anormale et déviée. Dans l’état présent du monde, nous avons donc, d’un côté, toutes les civilisations qui sont demeurées fidèles à l’esprit traditionnel, et qui sont les civilisations orientales, et, de l’autre, une civilisation proprement antitraditionnelle, qui est la civilisation occidentale moderne.    RG

Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 2

Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Andra bandet, första delen: I röda rummet. En själs utvecklingshistoria

Om det skulle frågas, varför en litteraturanmälare, i stället för att uteslutande sysselsätta sig med sådana arbeten, vilka är värda erkännande, emellanåt även upptager till behandling sådana, vilka ur en eller annan synpunkt måste ogillas, så blir svaret följande. För det första måste den litterära kritiken, när den vill söka giva allmänheten en tydlig och något så när omfattande föreställning om tidens vittra fysionomi, framställa litteraturens något så när märkliga exponenter både i gott och ont, och den måste då jämväl stundom befatta sig med ett och annat, som visserligen såsom helt betraktat kan vara skäligen underordnat men som i enskilda detaljer företer drag, vilka är karaktäristiska för ett vida spritt eller med anspråk på att föra mångas talan framträdande åskådningssätt. För det andra har det visat sig, att man ej alltid kan ”tiga ihjäl” det tadelvärda; de farliga alstren av en upplösningslitteratur, vilken med tillhjälp av romanens, novellens, poesins eller i allmänhet den estetiska formens mindre till forskning än till en utan a nsträngning vunnen njutning lockande framställningssätt insmugglar hätskhet, irreligiositet och allehanda skeva åsikter – dessa alster mottas av många med begärlighet, och man måste därför, såvida man ej vill låta allt gå vind för våg, och såvida man annars har en bestämd övertygelse samt mod att för densamma något våga, bestämt uttala sig mot det klandervärda.

Visst vore det bekvämare och angenämare att låtsa, såsom om det usla och omogna ej funnes till, invagga sig i tron på dess ofarlighet och endast befatta sig med saker av någon förtjänst; men dels blev då den översikt, kritikern lämnade av tidens litterära skaplynne, mycket ensidig och ofullständig, dels hade han skamligt och fegt försummat skyldigheten att bekämpa det onda, en skyldighet som särskilt under dagar, då det onda vill tränga sig fram med fordran på att anses som något gott, icke är mindre viktig och ansvarsfull än den behagligare skyldigheten att framhålla och lovorda alster av högre värde.

Så har ock anmälaren ansett sig pliktig att redan i flera föregående artiklar skärskåda innehållet av Strindbergs senare arbeten; han har därvid till det mesta kunnat inskränka sig till ett referat, som så klart, att ingen kunde misstaga sig, lagt i dagen den cyniska halten av dessa arbetens innehåll. Utan att bestrida Strindbergs begåvning kan man ej annat än anse densamma överskattad; det säges, att hans senare arbeten ger så många väckelser till självständigt tänkande, men den, vilken har någon filosofisk och historisk bildning, finner lätt, hur ofta denne författare, vars kunskapsrymd måtte vara mycket begränsad, framställer såsom något nytt och betydelsefullt satser, vilka är ”så gamla som gatan” och vilka till på köpet för länge sedan vederlagts. Hela den radikalism, han förfäktar, är antikverad, och den blir ej mer ungdomsfrisk, därför att han med oförsynta sofismer, med oanständigt hån anbefaller densamma. Vidare kan det ej förnekas, att hans senare böcker börjat lida av en ofantlig tråkighet; allmänheten finner, hur intressant än herr Strindberg må förefalla sig själv, Johans självbiografi ointressant och känner sig varken uppbyggd eller egentligen road av hans redogörelser för sina tentamina och för de tillfällen, då han varit berusad eller skattat åt andra nöjen av låg art.

I förevarande del, vilken i övrigt fördelaktigt utmärker sig genom mycket mindre grovhet, cynism och hädelse än de föregående, fortsättes den ledsamma och anspråksfulla teckningen av Johans öden. Buckle gav Johans intelligens en stark väckelse och synes ha lärt honom, att människans andliga väsen till alla delar är behärskat av naturkausalitet, så att religionerna i allo bero av klimatet, självmorden av arbetslönerna; nu är visserligen Buckle som kunskapskälla ganska tvetydig, men Johan hade, som det vill synas, en märkvärdig dragning till det skeva, en märkvärdig obenägenhet för det sunda och kärnfulla.

Under inflytande av stämningen från Buckle började Johan sitt drama ”En avfälling”, den sedermera under namnet ”Mäster Olof” bekanta, ganska talangfulla men all historisk sanning våldsamt förvrängande tendenspjäsen. Sanningen själv framställes där såsom något växlande; det, som under en viss tid verkligen är sant, är under en följande tid osant. Enligt anmälarens uppfattning är däremot sanningen evig och oföränderlig men en särskild tids uppfattning av sanningen ofta behäftad med något falskt eller tillfälligt; herr Strindberg i sin ”Mäster Olof” synes däremot förbise, att åtskilliga tankar av t.ex. Plato är lika sanna i dag som på denne tänkares egen tid, att de matematiska satsernas sanning ej växlar med tiden och att sedebudets inre sanning, hur villad och grumlad enskilda människors sedliga uppfattning må ha varit, är evig och oförgänglig, varförutan det ej heller skulle ha en absolut förbindande makt. Annorlunda tänker den store Buckle och herr Strindberg; de kunde bägge ha tarvat en liten kurs hos Plato eller Kant, såvida annars dessa sistnämnda män ej är alldeles för obetydliga att förtjäna uppmärksammas av så rikt utrustade naturer.

Men ”Mäster Olof” var vidare, såsom herr Strindberg nu meddelar sina beundrare, avsedd att ”angripa familjen såsom antisocial stiftelse” samt att upptukta ”styrelsens” (varje styrelses?) ”i Gustav Vasas person”. Vi får vidare veta, att den scen, då Olaus väntar på audiens hos Gustav Vasa, avspeglar författarens egna ”underklasskänslor, då han satt bland ordonnanserna-gardisterna i Karl XV:s tambur”, väntande på företräde. Man må säga: fnaskigare [obetydligare, futtigare, tarvligare] anledning till skapande av en scen i en historisk tragedi har väl aldrig någon sorgespelsförfattare haft: Johans löjliga fåfänga, som bevars lidit av att vänta på en mottagning, skulle hämnas genom att framställa Olaus Petri i en liknande situation! Erkännandet är åtminstone naivt. ”Avfällingen” blev ej antagen till spelning på kungliga teatern, vilken fann de historiska personligheterna ”neddragna och vanställda”, medan Johan med sina djupare historiska kunskaper fann samma personligheter vara i den ifrågavarande pjäsen framställda i sitt sanna skick och befriade från den tillmålning, som ”genom patriotiska och idealiska villfarelser” föranletts.

Johan, som (sid. 48) nu levde ganska angenämt, emedan han störtat de ”inre, nedärvda tyrannerna” och var ”utan religion, utan moral och utan grundsatser”, uppehöll sig mycket på kaféer och fann livet på dessa ställen vida bättre än besök i familjer; ”familjen föreföll honom alltid såsom ett fängelse, där två fångar bevakade varandra, som ett ställe, där barn pinades och pigor grälade”. Det s.k. ”röda rummet” blev hans och liktänkande vänners stamhåll; samtalet därstädes tyckes, att döma av de anförda utdragen, ha varit fördomsfritt, d.v.s. rått; de unga männen hade för övrigt i en ålder, då annars hjärtat svärmiskt klappar för allt upphöjt, ”kommit överens om att egoismen var drivfjädern till alla människors handlingar och att det därför icke vore värt att hyckla några bättre känslor”. Allt, som var ”gammalt”, missaktades; att man satte Kristus lågt var, menar författaren, naturligt, ty ”han har fallit för den lärda kritiken” (när passerade detta fall?). Modigare och berömvärdare var enligt författarens tanke, att man även, om ock skyggt, kritiserade Shakespeare.

För övrigt gjorde Johan vid denna tid bekantskap med Ed. v. Hartmanns filosofi, vilken behagade honom; han såg med nöje, att allt förklarades vara ”bosch” eller intet och att alla storheter på detta sätt grundligen ”reducerades”. Till grund jämväl för denna barnsligt uttryckta belåtenhet med Hartmann synes sålunda ha legat Johans gamla obenägenhet att erkänna någonting som stort eller  upphöjt. Nu trodde han sig i den pessimistiske filosofen ha fått ett stöd. Det är ganska egendomligt, att Johan, som dock har drömmar att radikalt reformera världen, gång på gång känner och uttalar blind beundran för författare, vilkas panteism följdriktigt medför förnekandet av all frihet, antagandet av blind nödvändighet och därför egentligen omöjligheten av varje medvetet och fritt reformarbete. Man kan förstå, hur Schiller, under inflytelsen av Kant och Reinhold, kunnat i sina dramer tolka frihetens rätt och skildra dennas kamp; man har svårare att förstå, hur en litteratör, som dårats av den ihålige Buckle eller narkotiserats av den genialiske Hartmann, kan uppträda med later av radikal omstörtare. Men herr Strindbergs inkonsekvenser är otaliga, hela hans uppfattning är kaotisk, och han tycks vara oförmögen att ordna och reda sin tankevärld. Ett dylikt ordnande kräver alltid någon möda och är besvärligt: det går vida lättare att kasta kring sig paradoxer, vilka gör anspråk på genialitet men är tomt munväder, samt slunga ut skymford mot alla, som ej kan förmås att beundra skrivsättet.

Att den stigande arbetsfördelningen, förutom vissa fördelar, medför stora olägenheter, är ett långt före herr Strindberg känt och erkänt faktum. Johan söker undanröja olägenheterna genom att undanröja saken: han fordrar, att varje människa skall på en gång vara statsman, skald, hantverkare o.s.v. Man kan ju ej annat än draga på munnen åt dessa yttranden; de framkommer tämligen fordrande, liksom innehölle de någon oupptäckt sanning, något medel att avhjälpa människosläktets lidanden, och så innehåller de intet annat, än vad vilken tanklös person som helst kan på måfå framkasta.

I slutet av sin bok skildrar Johan sin verksamhet som tidningsman; han finner det, karaktäristiskt nog, vara lämpligt, att pressen övervägande skötes av ”ostuderade och rent av obildade”, emedan detta utgör en ”hälsosam motvikt mot uppstående av en lärdomsaristokrati”. Han beskriver vidare ”reaktionen” efter 1872 och blandar huller om buller docenten Schéele, justitieministern Adlercreutz, pastor Beskow, tyske kejsaren, värnpliktsförslagen och C. D. af Wirsén. ”Efter en genomrumlad kväll” brukade han fundera på att skriva sin ”Röda rummet”. Innan detta storverk tillkom, ingick han emellertid i kungl. biblíoteket, studerade kinesiska, hade kärleksäventyr och önskade bli förlovad. Men skulle detta senare ske, så ville han se upp till den kvinna, han skulle älska. ”Vad ville upp säga? Över honom i intelligens kunde inga kvinnor stå. Alltså ville han se upp till skönhet, börd, ställning, det oåtkomliga.” Och härmed vidtager nu en teckning av helt enskilda förhållanden, vilka, liksom så mycket annat i boken, borde utgå och vilka egentligen hör till kategorin indiskretioner.

Bland författarens många paradoxer antecknar vi till sist följande. – All strävan är egoistisk. – ”Faran med våra dagars reformarbete är, att förslagen haglar utan ordning, så att det ena kommer efter, där det skulle gå före och tvärtom, såsom då man vräker in kvinnofrågan, innan man utrangerat det gamla patriarkatsamhället, inkastar kvinnan i mannens arbetsmarknad, innan man befriat mannen från äktenskapets och barnaförsörjningens skyldigheter”… – Svenska språket antydes vara ”kulturfientligt” och böra ersättas i skolorna med tyskan; denna tanke angives av förf. vara en verklig sekulartanke [enastående betydelsefull tanke (i seklet eller under flera sekel)]. – Det europeiska samhället antages utveckla sig till ateism, religionsfrihet, polygami och kollektiv egendom (se sid. 68). – ”Svårigheten för överklassens unga män att finna en älskarinna av samma klass har alltid varit stor, och därför har” – vi utesluter några ytterst anstötliga uttryck – ”överskattningen av familjeflickan stigit i samma proportion.”

Vi frågar: gives det i dessa paradoxer, gives det i hela det arbete, vari de återfinns, ett enda grand av vare sig djupsinnighet eller verklig kvickhet? Nej, stora anspråk, mycken skrytsamhet, uppkok på gamla misstag och gamla halvsanningar, men ingen kärnfull tanke, ingen inblick i en ädel om ock excentrisk personlighet! Därför blir intrycket obehagligt, enkelheten är försvunnen, naturalismen blir svulstig, och angående denne författare [recensenten?], vilken dock förkunnat sig vilja härma naturen, kan man numera med användande av Horatii ord säga, att han

Proficit ampullas et sesquipedalia verba [förkastar långa, svulstiga, överdrivna ord och uttryckssätt; från Ars poetica]

Alexander Mercouris on Putin’s Valdai Speech

Most of the points missed, ignored, obscured or distorted by Western commentators in Putin’s Valdai speech – considered by Mikhail Gorbachev to be his most important – are explained by Alexander Mercouris on Russia Insider.

Mercouris points to its “very coherent intellectual framework”. “Putin’s vision of the international system”, he notes, “is a profoundly conservative one – a fact he actually admitted himself after the speech in answer to a question. Running like a thread throughout the speech is a typical conservative’s yearning for stability and mistrust of change, a wish for a predictable rule based system in which the sovereign rights of nations are respected and in which change when it happens is contained and managed and never encouraged.”

The interpretation and analysis of international law are certainly more impressive than those of today’s American and EU leaders:

“The speech also shows where Putin wants to position Russia. In another striking phrase Putin says that he wants Russia to assume leadership of nothing save possibly the defence of international law.

Running like a thread through the speech is a deep commitment to international law interpreted in the most conservative way on the basis of legal documents, treaty texts and Court decisions.  The creative efforts of (as Putin would put it) self-interested western reinterpretation of international law (such as R2P [Responsibility to Protect]) are spurned as rationalisations for violating it.”

“This”, Mercouris continues, “is a vision of Russia as the sheet anchor of the international system, acting together with its allies China and the other BRICS states to restrain the US where possible, rescuing the US from its follies whilst upholding international law, world order and stability.

It is a vision European statesmen of the nineteenth century would have instantly recognised but which political leaders in the US and Europe today barely understand, which is one reason why his speech is little understood.”

I would not, however, go so far as to say, as does Mercouris, that total value-neutrality characterizes an old-style European conservative position, or should characterize such a position today; nor am I sure Putin thinks so. Making certain distinctions of value, in dealing with countries, regimes, political systems, ideologies, and individual political leaders, is hardly incompatible with conservative realism:

“Since Putin’s concern is for stability, an aspect of his vision, which would be instantly familiar to an old style European conservative but which is totally alien to a modern western liberal, is that it is totally value neutral.  Where westerners today habitually divide nations into democracies and dictatorships and decide their attitudes to them on that basis, Putin treats them all the same, considering their domestic arrangements to be something for them to worry about.”

While Mercouris is certainly right that the current, Western division between democracies and dictatorships is much too simple, some value-judgments, which also to some extent determined the political relations, certainly had to be passed on the USSR. But clearly, for Putin it is not the particular political system of the USSR that is relevant in the present context:

“Underpinning everything is a belief in the need for an orderly system preserved by a balance of power.  For Putin, the USSR’s greatest contribution was precisely in that by providing a counter weight to the US it secured international stability.  Much of the speech is a lament for the loss of the counterweight provided by the USSR.”

There are certainly a few neo-Sovietists around (and not just in Russia) who simply lament the loss of Soviet communism and would like to see it restored. And they are definitely a problem, not least as they feed into the negative propaganda images in the West. Of course, Russia’s way of dealing with and relating to its historical experience of communism must be a different one from ours. It is hardly possible to avoid, for instance, that the newly poor looked back to the social security systems of the Soviet era, or perhaps that the conservative aspects of Stalinism are recalled. Yet there have, as far as I am aware, been no signs whatsoever of communist ideological restoration in the official policies of Putin’s government.

The president has made quite clear that what he had in mind when he made his oft-cited statement in 2005 about the catastrophe of the breakup of the USSR was precisely what he now restated at the Valdai meeting, not the collapse of the specific political and economic system of communism. Incidentally, it was, among other things, this same perception on the part of American paleoconservatives and other conservative critics of the Iraq war in 2003 that caused David “Axis of Evil” Frum to write his infamous piece in the National Review on “unpatriotic conservatives” (he has since recanted).

What Russia has always seemed rather to perceive as needed, after the Yeltsin years, is a social conservatism, a socially responsible conservatism – including socially responsible state power – which promotes the renewal of genuine traditional values.

Putin Just Made the Most Important Speech of His Career. The West Should Listen More Closely