Olle Bengtsson

Den svenska neutralitets- och alliansfrihetspolitiken har inte alltid varit självklart riktig. Men i dagens genom Ukrainakrisen uppkomna konflikt mellan USA/EU/NATO och Ryssland, den av flera skäl allvarligaste i världspolitiken på mycket lång tid, skulle den i högsta grad vara det.

Putins Ryssland är förvisso inte något idealsamhälle, betraktat utifrån de värderingar som för mig är centrala. Men den obeprövade sovjetiska politiken, följd av de i flera avseenden katastrofala åren med Jeltsin, gör att vi inte riktigt kan bedöma landet med samma måttstock som vi tillämpar på väst. Vi måste ta dessa speciella historiska faktorer i beaktande.

Än viktigare är att när vi bedömer USA och Europa med samma måttstock, finner vi att dessa länder, vars historiska förhållanden under samma tidsperiod varit gynnsammare, inte är mycket bättre. Avvikelsen från och hoten och brotten mot de för mig normativa värderingarna är andra. Men de är inte mindre.

Och ifråga om det handlande som utlöst den nuvarande krisen är västs (“västs”) skuld på intet sätt mindre än Rysslands. Det är västs tragedi. Ryssland kan tänkas vara på rätt väg, väst är sedan mycket länge på fel.

Därför skulle den svenska neutralitetslinjen, den strävan den uttryckte, nu verkligen vara påkallad. Vi skulle åter, fastän vi inte själva är överlägsna någondera parten, eller bättre än väst i övrigt, kunna försöka bidra med historiskt, moraliskt och storpolitiskt meningsfulla, fredsbevarande medlingsinsatser.

Men nu är vi i hög grad uppbundna till det EU som entydigt inte bara står på ena sidan, utan är en av dess ledande aktörer. Vår politik och våra medier domineras fullständigt av denna sidas öronbedövande propaganda. För den som hos oss vill bilda sig en självständig uppfattning gäller det nästan uteslutande att frigöra sig från denna, problematisera västs positioner, nyansera förståelsen av Ryssland.

Ett verkligt Europa, ett Europa skilt från EU, skulle också kunnat vara neutralt och inta en medlande hållning. Jag har de senaste veckorna ofta velat tänka mig en gammaldags diplomatisk lösning i form av en stormaktskonferens, gärna i Berlin, under tysk ledning.

Men tyvärr ser vare sig Europas politiska organisation eller härskande politiska ideologi just nu ut på sådant sätt att det är möjligt. Vår egen utrikesminister går i spetsen för en blint aggressiv ryskfientlighet, på ett sätt som får även bedömare som entydigt försvarar västs linje att rygga tillbaka och ta avstånd. Den säkerhetsrisk denna provokativa hållning utgör är förvisso inte den minsta.

Vi kan inte omedelbart frigöra oss från detta Carl Bildts Europa. Ändå finns ett utrymme att lyfta fram och betona vår neutralitetstradition, även i all dess bristfällighet – en tradition som just nu plötsligt framstår som rimligare och mer motiverad än på mycket länge, ja som i högsta grad behövlig – och inte bara i perspektivet av våra egna säkerhetspolitiska överväganden.

Svar till Julia Kronlid

En replik från Julia Kronlid på mitt inlägg i SD-Kuriren om partiets position i Ukrainakrisen publicerades i torsdags under rubriken Nödvändigt med tydlighet mot Ryssland.

Jag har egentligen inga invändningar mot att Julia i detta bemötande uppehåller sig nästan uteslutande vid händelser som inträffade fyra dagar efter att mitt inlägg publicerades i SD-Kuriren och en vecka efter att det publicerades här i bloggen. Idag är det självklart främst dessa som måste stå i debattens centrum.

Mitt syfte är inte att försvara och idealisera Ryssland eller Putin. I de diskussioner jag fört om Ukrainakrisen i sociala media har jag hänvisat till och inte velat gå utöver den lösning Henry Kissinger (som jag sällan håller med i övrigt) förespråkade i sin  uppmärksammade artikel härom veckan. Enligt denna bör Krim förbli en partiellt – och förstärkt – självständig del av Ukraina, Svartahavsflottans rättigheter i Sevastopol bör ytterligare förtydligas, och Ukraina bör inte bli medlem av NATO. Jag är inte säker på att jag ser Krims återförening med Ryssland i det nuvarande läget och på det sätt som skett som en optimal utveckling.

Men det är svårt att bedöma detta. Vissa hävdar att Rysslands handlande var oundvikligt i den i stor utsträckning av väst skapade situationen. När det gäller den militära interventionen försökte jag, för att kunna ta ställning, skaffa mig en klar bild av vad vi med säkerhet kunde anses veta om vad som egentligen skett. Det var märkvärdigt svårt. Ryssland förnekade helt enkelt att det var fråga om en invasion och ockupation. Västmedias rapportering från händelserna i Kiev hade snabbt, och föga förvånande, visat sig vara under all kritik, och mitt förtroende för dem var lågt. Fortfarande står i hög grad bara ord mot ord.

Putin gör gällande att det endast var de i Sevastopol redan befintliga trupperna som förstärktes, utan att det enligt avtalet med Ukraina godkända antalet överskreds. Jag accepterade dock att en viss rysk närvaro utanför Sevastopol-basen var ett faktum. En kommentator på ryska RT hävdade att folkomröstningen inte hade kunnat äga rum utan en sådan, eftersom de västukrainska paramilitära grupperna då skulle ha ockuperat byggnader m.m. på samma sätt som de gjort i östra Ukraina.

Den nya regeringen i Kiev signalerade såvitt jag förstått att den avsåg att upphäva Sevastopolavtalet, d.v.s. Rysslands rätt till flottbasen, och detta är också explicit i Svobodas partiprogram. Folkomröstningen synes, som Julia nämner, ge vid handen att majoriteten på Krim är för återföreningen med Ryssland. Utrikesminister Lavrov säger nu att införlivandet av halvön inte är att betrakta som en annektering.

Under alla omständigheter gäller fortfarande enligt min mening att större förståelse för det ryska perspektivet, och därmed en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, är nödvändiga för en fredlig, diplomatisk lösning. Vad jag inte minst saknar hos nästan alla politiker och journalister är elementär historisk förståelse av vad det Ukraina vi talar om egentligen är. Men också djupare insikt rörande ”västs” agerande och motiv – något som utan tvekan ingår i det ryska perspektivet.

Naturligtvis innebär detta inte att vi, som Julia befarar, accepterar att “Ryssland har en obegränsad rätt att gripa in militärt varhelst det finns en rysk minoritetsgrupp”. Om de västunderstödda, västukrainska nationalisternas extremism väcker en lika extrem rysk är det självklart katastrofalt.

Min position är bara att USA:s politiska lednings, EU:s och NATO: s o.s.v. agerande (det är ju bara dem det är fråga om – citationstecknen är alltid nödvändiga när vi i detta sammanhang talar om “väst”) och deras alltför ofta dominerande, ensidiga typ av globalisering tyvärr inte är mindre problematiska och inte mer legitima än Rysslands respons. Det har ju mycket länge varit de som tyckts anse sig ha en obegränsad rätt att gripa in både militärt och på många andra sätt, även där det inte finns någon amerikansk eller europeisk minoritetsgrupp.

Julia har problem med att Ryssland motsätter sig dialog med den nya regeringen i Kiev, men konstaterar också själv att den nye premiärministern inte är folkvald. Hon vidhåller och upprepar sina viktiga invändningar mot denna regering, som var centrala inte minst i riksdagsdebatten med Carl Bildt och som blir alltmer akut nödvändiga allteftersom denne fortsätter insistera in absurdum på sitt blinda förnekande av det uppenbara.

Liksom jag förespråkar Julia naturligtvis en förhandlingslösning. Men den nya regeringen kom till makten genom en våldsam, författningsvidrig, av “väst” understödd kupp, långt större än oranjerevolutionen 2004, och Ryssland betraktar den därför helt enkelt som illegitim. Maktskiftet hade avgörande inslag av extremnationalistiska, antiryska krafter. Allt Ryssland därefter gjort är en respons på dessa fakta.

Jag är helt överens med Julia om att försiktighet inför den möjligen förhöjda hotbilden i vårt närområde inte i sig innebär att ”lägga sig platt för Förenta Staterna”. Förvisso är det även efter att den mer nyanserade hållningen intagits nödvändigt med tydlighet mot Ryssland. Men eftersom det är ”väst” som i större utsträckning än Ryssland ligger bakom den aktuella konflikten, är tydlighet i de avseenden jag tagit upp nödvändig också åt detta håll. Den tydligheten tycker jag inte att vi i SD har visat ännu.

Slutligen invänder Julia mot min parallell med konflikten i Syrien. Medan jag hävdade att “väst” direkt och indirekt stött extrema islamistiska grupper, vill hon inte säga att direkt stöd givits till “dödandet från extremister”, utan bara sträcka sig till att “indirekt stöd till olika grupper inom den syriska oppositionen” förekommit.

Detta är en viktig fråga. Jag anser att vi inte heller indirekt bör stödja olika grupper i “oppositionen” i det aktuella läget, d.v.s. ena sidan i ett pågående förödande inbördeskrig med dominerande utländsk inblandning, och den sida där den utländska inblandningen exekveras av sådana grupper som vi i andra sammanhang mycket starkt tar avstånd från. Hur motiverar vi det? Överensstämmer ett sådant ställningstagande med grundlinjerna i vår självständiga utrikespolitik?

Men det skulle föra för långt att i det nu aktuella sammanhanget utreda detta vidare. Mitt argument är inte beroende av den syriska parallellen. Julias viktiga maning till vaksamhet inför det faktum “att det finns människor från Europa som reser ner till Syrien för att strida tillsammans med extrema grupper för att sedan komma tillbaka till Europa”, och hennes varning att detta “kan leda till en spridning av extremistiska attityder”, talar dock för den och inte mot den.

Destruktiva, ömsesidigt försvagande, av extremistisk nationalism drivna konflikter, till och med mellan historiskt och kulturellt så närstående länder som Ryssland och Ukraina, är inte något jag vill se mer av.

Today