Jan Olof Bengtsson

Svar till Julia Kronlid

En replik från Julia Kronlid på mitt inlägg i SD-Kuriren om partiets position i Ukrainakrisen publicerades i torsdags under rubriken Nödvändigt med tydlighet mot Ryssland.

Jag har egentligen inga invändningar mot att Julia i detta bemötande uppehåller sig nästan uteslutande vid händelser som inträffade fyra dagar efter att mitt inlägg publicerades i SD-Kuriren och en vecka efter att det publicerades här i bloggen. Idag är det självklart främst dessa som måste stå i debattens centrum.

Mitt syfte är inte att försvara och idealisera Ryssland eller Putin. I de diskussioner jag fört om Ukrainakrisen i sociala media har jag hänvisat till och inte velat gå utöver den lösning Henry Kissinger (som jag sällan håller med i övrigt) förespråkade i sin  uppmärksammade artikel härom veckan. Enligt denna bör Krim förbli en partiellt – och förstärkt – självständig del av Ukraina, Svartahavsflottans rättigheter i Sevastopol bör ytterligare förtydligas, och Ukraina bör inte bli medlem av NATO. Jag är inte säker på att jag ser Krims återförening med Ryssland i det nuvarande läget och på det sätt som skett som en optimal utveckling.

Men det är svårt att bedöma detta. Vissa hävdar att Rysslands handlande var oundvikligt i den i stor utsträckning av väst skapade situationen. När det gäller den militära interventionen försökte jag, för att kunna ta ställning, skaffa mig en klar bild av vad vi med säkerhet kunde anses veta om vad som egentligen skett. Det var märkvärdigt svårt. Ryssland förnekade helt enkelt att det var fråga om en invasion och ockupation. Västmedias rapportering från händelserna i Kiev hade snabbt, och föga förvånande, visat sig vara under all kritik, och mitt förtroende för dem var lågt. Fortfarande står i hög grad bara ord mot ord.

Putin gör gällande att det endast var de i Sevastopol redan befintliga trupperna som förstärktes, utan att det enligt avtalet med Ukraina godkända antalet överskreds. Jag accepterade dock att en viss rysk närvaro utanför Sevastopol-basen var ett faktum. En kommentator på ryska RT bekräftade det när han hävdade att folkomröstningen inte hade kunnat äga rum utan en sådan, eftersom de västukrainska paramilitära grupperna då skulle ha ockuperat byggnader m.m. på samma sätt som de gjort i östra Ukraina.

Den nya regeringen i Kiev signalerade såvitt jag förstått att den avsåg att upphäva Sevastopolavtalet, d.v.s. Rysslands rätt till flottbasen, och detta är också explicit i Svobodas partiprogram. Folkomröstningen synes, som Julia nämner, ge vid handen att majoriteten på Krim är för återföreningen med Ryssland. Utrikesminister Lavrov säger nu att införlivandet av halvön inte är att betrakta som en annektering.

Under alla omständigheter gäller fortfarande enligt min mening att större förståelse för det ryska perspektivet, och därmed en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, är nödvändiga för en fredlig, diplomatisk lösning. Vad jag inte minst saknar hos nästan alla politiker och journalister är elementär historisk förståelse av vad det Ukraina vi talar om egentligen är. Men också djupare insikt rörande ”västs” agerande och motiv – något som utan tvekan ingår i det ryska perspektivet.

Naturligtvis innebär detta inte att vi, som Julia befarar, accepterar att “Ryssland har en obegränsad rätt att gripa in militärt varhelst det finns en rysk minoritetsgrupp”. Om de västunderstödda, västukrainska nationalisternas extremism väcker en lika extrem rysk är det självklart katastrofalt.

Min position är bara att USAs politiska lednings, EUs och NATOs o.s.v. agerande (det är ju bara dem det är fråga om – citationstecknen är alltid nödvändiga när vi i detta sammanhang talar om “väst”) och deras alltför ofta dominerande, ensidiga globalism tyvärr inte är mindre problematiska och inte mer legitima än Rysslands respons. Det har länge varit de som tyckts anse sig ha en obegränsad rätt att gripa in både militärt och på många andra sätt, även där det inte finns någon amerikansk eller europeisk minoritetsgrupp.

Julia har problem med att Ryssland motsätter sig dialog med den nya regeringen i Kiev, men konstaterar också själv att den nye premiärministern inte är folkvald. Hon vidhåller och upprepar sina viktiga invändningar mot denna regering, som var centrala inte minst i riksdagsdebatten med Carl Bildt och som blir alltmer akut nödvändiga allteftersom denne fortsätter insistera in absurdum på sitt blinda förnekande av det uppenbara.

Liksom jag förespråkar Julia naturligtvis en förhandlingslösning. Men den nya regeringen kom till makten genom en våldsam, författningsvidrig, av “väst” understödd kupp, och Ryssland betraktar den därför helt enkelt som illegitim. Maktskiftet hade avgörande inslag av extremnationalistiska, antiryska krafter. Allt Ryssland därefter gjort är en respons på dessa fakta.

Jag är helt överens med Julia om att försiktighet inför den möjligen förhöjda hotbilden i vårt närområde inte i sig innebär att ”lägga sig platt för Förenta Staterna”. Förvisso är det även efter att den mer nyanserade hållningen intagits nödvändigt med tydlighet mot Ryssland. Men eftersom det är ”väst” som i större utsträckning än Ryssland ligger bakom den aktuella konflikten, är tydlighet i de avseenden jag tagit upp nödvändig också åt detta håll. Den tydligheten tycker jag inte att vi i SD har visat ännu.

Slutligen invänder Julia mot min parallell med konflikten i Syrien. Medan jag hävdade att “väst” direkt och indirekt stött extrema islamistiska grupper, vill hon inte säga att direkt stöd givits till “dödandet från extremister”, utan bara sträcka sig till att “indirekt stöd till olika grupper inom den syriska oppositionen” förekommit.

Detta är en viktig fråga. Jag anser att vi inte heller indirekt bör stödja olika grupper i “oppositionen” i det aktuella läget, d.v.s. ena sidan i ett pågående förödande inbördeskrig med dominerande utländsk inblandning, och den sida där den utländska inblandningen representeras av sådana grupper som vi i andra sammanhang ytterst starkt tar avstånd från. Hur motiverar vi det? Överensstämmer ett sådant ställningstagande med grundlinjerna i vår självständiga utrikespolitik?

Men det skulle föra för långt att i det nu aktuella sammanhanget utreda detta vidare. Mitt argument är inte beroende av den syriska parallellen. Julias viktiga maning till vaksamhet inför det faktum “att det finns människor från Europa som reser ner till Syrien för att strida tillsammans med extrema grupper för att sedan komma tillbaka till Europa”, och hennes varning att detta “kan leda till en spridning av extremistiska attityder”, talar dock för den och inte mot den.

Destruktiva, ömsesidigt försvagande, av extremistisk nationalism drivna konflikter, till och med mellan historiskt och kulturellt så närstående länder som Ryssland och Ukraina, är inte något jag vill se mer av.