Jan Olof Bengtsson

Eftersom ETC, Dagens Arena och andra fortfarande tror att jag är medlem i Alternativ för Sverige (AfS) bör jag kanske än en gång förtydliga mitt förhållande till dem, och i ett separat inlägg uteslutande ägnat detta – hur tröttsam denna upprepning än blir för dem som verkligen läser mig.

Jag var medlem i AfS under 2018, men förnyade inte mitt medlemskap 2019.

Liksom SDU, SD:s gamla ungdomsförbund, var AfS, som utvecklades ur detta förbund sedan det uteslutits ur SD, i högre grad än SD för vad jag kallar ett alternativt Europasamarbete, mot svenskt NATO-medlemskap och fortsatt närmande till NATO, mot den amerikanska neokonservatismen och krigsinterventionismen och därmed dessas inflytande i Sverige, för ett mer rimligt förhållningssätt gentemot Ryssland, och för en mer balanserad hållning i konflikten mellan Israel och Palestina.

Mitt intryck var också att de ledande AfS:arna, de tidigare SDU-ledarna, om inte annat så genom sin blotta ungdom saknade bakgrund i det tidiga SD:s mer radikala nationalism, och därmed inte skulle behöva dras med de ständiga nazismanklagelserna. Men ett flertal drag i deras personliga profiler gjorde också att det framstod som att de lättare skulle kunna ta nästa nödvändiga steg i den svenska populistnationalismens utveckling, steget till vad jag kallade det “nya tredje”.

SD hade tagit steget bort från “sunkbunkern”, det “gamla första”, genom en viktig kommunikationsplan och genom att föredömligt lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Vad som nu krävdes var att ta steget bort också från den liberala anpassning som samtidigt ägt rum, det “halvgamla andra”, och som vid tiden för AfS bildande tog formen av satsningen på ett högerblock och en långtgående politisk anpassning till de gamla borgerliga högerpartierna.

Ett steg bort även från detta var nu nödvändigt: ett steg till en vidareutvecklad socialkonservatism, en starkare Europaorientering, och en konsoliderad, självständig ideologisk och politisk position, markerad även genom en ny kommunikativ framtoning, än mer präglad av frigörelse från populistnationalismens lägre manifestationsformer.

Men redan i valrörelsen 2018 visade AfS att de omedelbart hade sjunkit tillbaka ned i det gamla radikalnationalistiska moraset, såväl som det nya som utgjordes av den svenska grenen av “alternativhögern”. Hade detta hela tiden varit avsikten? I en rad artiklar både före och efter valet såväl som i intern polemik tog jag avstånd från detta, och pekade på vad jag menade måste förändras om det skulle vara meningsfullt att driva partiet vidare.

Med radikalnationalismen följde att de framsteg som SD:s kommunikationsplan och socialkonservatism markerade avvisades, att man tog till sig de i detta sammanhang nya libertarianska inslagen, och att man med althögern alltför starkt anknöt till trumpismen. Då ingen omprövning skedde utan man i stället med stor beslutsamhet gick vidare på den inslagna vägen, kunde jag inte kvarstanna i partiet.

Jag blev partilös, och kunde återvänt till SD. I synnerhet kunde jag det eftersom jag faktiskt inte lämnat SD för att övergå till AfS. Jag var visserligen kritisk även mot SD-ledningen, men jag lämnade SD redan 2016 i protest inte mot den, utan mot agerandet från ledande medlemmar i den styrelse för SD Stockholms stad som jag då satt i, och som tillsatts med stöd av SDU.

De genomdrev en rad problematiska och för styrelsens möjligheter att bli omvald och därmed kunna påverka distriktet och partiet i den riktning jag hoppades på fatala beslut, och motsatte sig den enhetslinje i det föregående årets konflikt mellan partiledningen och SDU som jag försökt driva. I det sätt på vilket de gjorde detta avslöjade de också en för mig oacceptabel allmän partikultur, som de inom kort även gav uttryck för i den typ av “anonyma” nät-inlägg som förblir SD:s största och allvarligaste problem, såtillvida som de så tydligt visar vilka åsikter och människotyper som fortfarande finns inte bara bland sympatisörer och väljare, utan alltså även bland företrädare på ganska hög nivå.

Dessa inte minst kulturella problem hade varit ett huvudtema i mitt eget politiska skrivande under mina år i partiet, och det var nödvändigt för mig att agera i enlighet med den hållning jag hela tiden försvarat. Därför avgick jag först tillsammans med hälften av ledamöterna ur styrelsen, och utträdde strax därefter ur partiet. Men jag släppte inte engagemanget för distriktet, utan försökte i en rad inlägg verka för en ny och bättre styrelse. Min proteståtgärd syftade givetvis till att åstadkomma en positiv förändring.

Hur kunde jag då två år senare ansluta mig till AfS, som den fram till årsmötet 2016 kvarstående rumpstyrelsen i Stockholm stod nära, och där de flesta hade stött den? Dels på grund av de nämnda sakpolitiska ställningstagandena, dels därför att de nämnda personerna i Stockholmsstyrelsen, som uteslöts 2017, inte erhöll några positioner i det nya partiet. Det faktum att de vänligen erbjöd mig en plats på riksdagslistan (som jag dock tackade nej till) tydde också på att de fortfarande, liksom när de, på SDU-tiden, värvade mig till SD:s Stockholmsstyrelse, i högsta grad sympatiserade med min inriktning och att utsikterna var goda att den i betydande utsträckning skulle kunna påverka partiet.

Att jag inte återvänt till SD beror fortfarande på samma politiska sakfrågor. Med högerblocksatsningen har SD i själva verket i alla dessa tagit nya steg i från mitt perspektiv fel riktning. AfS hade visat att SD-ledningen, tvärtemot vad jag då trodde och hade anledning att tro, haft rätt när de uteslöt SDU 2015. Men det innebar inte att de SDU:s positioner som gjorde att jag tagit ställning för dem och senare AfS var felaktiga.

I Europaparlamentsvalet 2019 återgick jag halvhjärtat till att i alla fall rösta på SD. Men fortsatte insistera på att SD bör uppta (i mycket återgå till) och förnya de för mig nödvändiga, centrala positionerna i de gamla SDU-frågorna. Inget riksdagsparti driver dessa avgörande frågor, även om Vänsterpartiet ibland kommer nära. Vad jag uppfattade som SDU, och, i början, AfS, borde vara en del av SD.