Personalism East and West

I just came back from the fifth ISKCON Studies Conference, organized at wonderful Radhadesh/Château de Petite Somme in the Ardennes outside Durbuy in Belgium, by Kenneth Valpey and Ferdinando Sardella (who both spoke at the 12th International Conference on Persons in Lund in August) of the ISKCON Studies Institute, a subdivision of the Oxford Centre for Hindu Studies; the institute publishes the ISKCON Studies Journal. Many old friends attended as well as new faces from different parts of the world. I spoke on ‘Personalism East and West’ (see abstract below).

Château de Petite Somme (Photo: Jean-Pol Grandmont)
Château de Petite Somme (Photo: Jean-Pol Grandmont)

The Radhadesh website is temporarily offline for technical reasons so I cannot link to it here; awaiting the solution of the technical problems, they refer to this temporary blog. Radhadesh is almost certainly the most important ISKCON temple community in Europe, and the site not only of the temple and of ashramas, but also, and not least, of many important international conferences since the early 1990s. Among them I have attended several ISKCON Communications Seminars and ISKCON Conventions, and one meeting of the Bhaktivedanta Academy of Arts and Sciences, all with many prominent Hinduism and other religion scholars from inside and outside of ISKCON.

The restaurant (Photo: Jean Housen)
The restaurant (Photo: Jean Housen)

Radhadesh has gradually been developed into a first class conference centre with a new hotel – called a guesthouse – next to the château, and an excellent restaurant in an adjacent building. However, I think this was the first time the ISKCON Studies Conference was held here – a couple of years ago I spoke on ‘Conversion, Preaching, and Western Cultural Identity’ at an earlier ISC on the theme of Transmitting the Truth: Education, Preaching, and Conversion in ISKCON, at the equally beautiful Villa Vrindavana outside Florence; as far as I understand, that paper will soon appear in the next issue of the ISKCON Studies Journal. Radhadesh is also the site of Bhaktivedanta College, where ten years ago I taught the introduction to Western philosophy course. Since I was last there, a new building for accommodation of the students, as well as for the college library, had been built. Finally, on the premises is also found the building housing the Bhaktivedanta Library Services.

During this visit to Belgium I also had the opportunity to take photos of some parts of or with certain angles on Poelaert’s Palais de Justice in Brussels which I have not been able to find on the internet, and some of the Parc de Bruxelles by the Palais Royal and the streets next to it. I plan to publish them here. The many beautiful late nineteenth-century buildings on Avenue du Midi south of Place Rouppe, Boulevard Maurice Lemonnier, Boulevard Anspach, and Boulevard Adolphe Max must also be photographed on some other occasion. Especially the first two of these are in a part of Brussels that seems to be quickly slummed now (most of central Brussels is), so that it is not clear to what extent the buildings will be preserved. Buildings of this kind remain continuously threatened all over the world since the process of discovery of the fact that this was a golden age of architecture (as of much else) is still very slow. In some places, they are still almost systematically destroyed, and because of the lack of interest in them, they are not even properly photographed. Hotel Métropole on Place de Brouckère is now Brussels’ only remaining nineteenth-century hotel, and striving to preserve as much as possible of its original design etc. Imaginative historical reconstruction is needed in order to understand how beautiful and well-ordered this area was a hundred years ago. I also had time for a short visit to Leuven.

A corner of the main temple room, with the murti of His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada
A corner of the main temple room, with the murti of His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada

But I digress. Here is the abstract of my presentation, ‘Personalism East and West’:

This presentation will be an introduction to the comparative study of Eastern and Western personalism, with special reference to the personalism of the theistic form of Vedanta represented by ISKCON. A certain kind of propedeutic to this study is necessary, since without it, the real nature and implications of the differences between the respective forms of personalism are normally overlooked and the similarities to some extent misconstrued and misunderstood. The relevant historical, cultural and intellectual contexts will therefore be outlined, and only with these basic perspectives firmly in place will the presentation move on to a brief overview of the conceptual and terminological histories of “person” and related notions in the West and of comparable ideas in the East. This overview will, for the purposes of the introduction to the subject, be given exclusively in light of and with constant reference to the mentioned fundamental perspectives on the general, constitutive characteristics of and differences between Eastern and Western thought as historically developed. In this way, the presesentation will seek to prepare the ground for a subsequent step in the comparative work, through which, along with more particularized study of individual personalist thinkers, schools, and positions, meaningful East-West relations can be established and possibilities of mutual influence and adjustment and new syntheses fruitfully explored.

Photo by Jean-Pol Grandmont

Photo by Jean Housen

Israel och fundamentalismen

Tingstens vision av Israel som, med Lars Gustafssons ord, “ett nytt Danmark”, var naturligtvis naiv redan från början. Fundamentalistiska (eller ultraortodoxa, eller vad vi ska kalla dem) Ostjuden hade kommit att dominera den sionistiska rörelsen redan långt före staten Israels tillkomst. Men deras närvaro doldes länge i den internationella opinionen dels av det lika starka israeliska socialistiska engagemanget, dels av den allmänna kulturella dominansen av europeiskt eller västerländskt bildade judar.

Men under sjuttiotalet, under den tid Ovadia Yosef var överrabbin i Israel, började de alltifrån början närvarande ultraortodoxa bli mer synliga, och sätta sin prägel på såväl kultur som politik. Detta var vid samma tid som Likud med Begin i spetsen tog över makten och de inflytelserika judiska intellektuella i New York omprövade sin socialism och liberalism och övergick till neokonservatismen. Redan i sin bok To Jerusalem and Back från 1976 gav Saul Bellow i den inledande skildringen av chassiderna på flygresan en inblick i vad som var på gång, en inblick som kunde förvåna sådana som bibringats den tingstenska bilden. Och kontentan av de erfarenheter han gjorde i Israel blev, trots försvar för landet, en viss tonvikt på titelns back, tillbaka till USA.

Alltsedan denna tid har de ultraortodoxa (och bland dem finns en avsevärd spännvidd mellan radikalnationalistiska bejakare av staten Israel och antisionister som helt förnekar dennas legitimitet) av flera skäl, inte minst demografiska, flyttat fram sina positioner, till den grad att de nu är en dominerande kraft som ser ut att vara svår att begränsa för det kvarvarande sekulära och “europeiska” Israel. Den svenska judiska vänstern i vid mening, som inte anammade någon neokonservatism eller dröjde länge med det, producerade till synes uppgivna studier som Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Och när vi talar om Bellow måste vi också påminna om i vilken utsträckning även hans USA under denna tid formats av samma utveckling.

Rapporterna om Israels nya eller verkliga väg har kommit i strid ström under de senaste årtiondena. Tydligast var väl den radikale upplysnings- och vänsterisraelen Israel Shahak i sina fortfarande mycket lästa uppgörelser Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years (1994), Open Secrets: Israeli Nuclear and Foreign Policies (1997), och Jewish Fundamentalism in Israel (1999). Jag delar inte hans allmänna världsåskådning och politik, men eftersom jag inte har några större problem med den historiska kritiken kan jag, i synnerhet i ljuset av den starka, problematiska uppsvinget för fundamentalism i alla de tre abrahamitiska religionerna under de senaste årtiondena och alltså inte minst i Israel, ta till mig många av de sanningar om fundamentalismens – eller denna fundamentalisms – väsen som han uppvisar. Det borde fler göra.

Det är för mig centralt att traditionalismen – av det slag jag vill försvara – oavsett vilken specifik religiös tradition vi talar om står i motsättning till litteralistisk fundamentalism. Den senare religionsuppfattningen är ju signifikativt nog i mycket ett modernt fenomen, uttryck för en problematisk aspekt av eller reaktion inom moderniteten. Den finns i alla eller åtminstone de flesta traditioner, även om de innehållsliga skillnaderna är stora. Den är ett av de hinder som måste hanteras av alla som söker försvara den högre kosmopolitismens och den kvalificerade pluralismens humanistiska ideal. Inte minst är den ett problem för försvararen av de mer allmänna andliga insiktena och deras världsåskådning i vår tid, i synnerhet om de även i någon mån vill kvarhålla traditionalismens tonvikt på exoterismens värde.

Jewish Fundamentalism in Israel tillhandahåller bakgrunden till Yosef, beskriver hans relation till andra fundamentalistiska rabbiner och Israels politiska ledare, och förklarar de teologiska grunderna för hans politiska ställningstaganden. När han förespråkade återlämnande av ockuperad mark var det enligt Shahak enbart för att den ännu inte kunde försvaras utan risk för förlust av judiskt liv. Till skillnad från Gush Emunim menade han att vi ännu inte levde i begynnelsen av det messianska riket, och att staten Israel och dess militära och övriga agerande ännu inte kunde räknas som en del av eller som bidragande till detta. Vi levde ännu i “normala tider”. Men innebörden av detta var endast att judarna ännu inte är tillräckligt starka. Endast därför är eftergifter till palestinier och andra nödvändiga. När Israel är starkare, när det inte längre möter verkligt motstånd och riskerar förlust av liv, är det enligt Yosef en plikt att ockupera land, driva ut alla icke-judar, och förstöra alla kristna kyrkor.

Shahak var en slående manifestation av ett i högsta grad annat Israel som fortfarande också finns. Men han markerade alltså en ytterlighetsståndpunkt; de fakta han presenterar är viktiga, men kritiken mot fundamentalismen behöver självfallet inte acceptera just hans egna utgångspunkter. Det är svårt att bedöma vilka resurser Israel har för att hantera detta fenomen, vilken väg det kommer välja. Men det ser inte ljust ut. Shahak pekar på hur Shimon Peres redan vid början av nittiotalet av politisk opportunism uppvaktade Yosef och sökte hans stöd – till den grad att socialdemokraterna fann det motbjudande och i stället förde fram Rabin till en andra period vid makten. Men han hävdar också att i själva verket alla ledande israeliska politiker i olika schatteringar av radikalitet och av religiösa och sekulariserade tolkningar delar en vision av Israel, dess relation till omvärlden, och dess framtid som i stora drag överensstämmer med Yosefs och de andra fundamentalisternas.

Om detta får vi inte höra mycket från de lätt bisarra kvarvarande svenska tingstenianerna, en Per Ahlmark, en Johan Lundberg – trots att de, eller åtminstone Ahlmark, måste veta bättre, måste ha sett mycket som Tingsten själv ännu inte kunde se. I sak har de i allt väsentligt anslutit sig till neokonservatismen. Hos dem framställs Israel fortfarande på det hela taget som ett nytt Danmark.

I några fina och med sympatisk inlevelse skrivna recensioner och kommentarer – Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?, Valet i Israel blev de ungas genombrott, Ny studie om Israels radikala höger, Ett intergalaktiskt Israel träder fram – får däremot anti-tingstenianen Carl Johan Ljungberg fram en någorlunda nyanserad bild av dagens Israel. Men hyllningarna, inte minst från Peres, av en så kontroversiell religiös ledare som Ovadia Yosef vid hans död visar att den snabbt växande fundamentalistortodoxa minoritetens betydelse underskattas.

Shimon Peres om Ovadia Yosef

Fria Tider rapporterar, med ett stort antal viktiga länkar, om den israeliske f.d. överrabbinen och grundaren av Shas-partiet Ovadia Yosefs bortgång. Notera särskilt den socialdemokratiske premiärministern, nuvarande presidenten och mottagaren av Nobels fredspris Shimon Peres’ otroliga ord: “When I pressed his hand, I felt I was touching history…and when I kissed his head, it was as though I kissed the very greatness of Israel.”

Om Yosef är Israels storhet, vad gör denna av västerländska liberaler och pseudokonservativa alltför ofta okritiskt försvarade demokrati så mycket bättre än de islamistiska diktaturerna? Om Peres med Israel menar inte staten utan judenheten eller judendomen, blir ju uttalandet ännu mer anmärkningsvärt.

Jag har haft intrycket att det funnits en effektiv opposition i Israel mot figurer som Yosef. Även American Jewish Committee och ADL har tagit avstånd från några av hans uttalanden, och den amerikanska judiska opinionen är ju känd för att ofta vara mer extrem och fanatisk än den israeliska. Att en person som Peres kan formulera sig på detta sätt nödvändiggör tyvärr en omprövning av Israel i detta avseende.

Oxford Paper

I read my paper ‘In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self’ at the Oxford conference on British Idealism in August (photo by Jane Ferreira):

Bengtsson

Abstract:

Revisiting the great international controversy, throughout the nineteenth and well into the twentieth century, between so-called personal and absolute idealism regarding the nature and identity of the finite self, and primarily the well-known and comparatively late debate on this issue between Pringle-Pattison as representative of the former branch of idealism and Bosanquet as representative of the latter, this paper further explores the two closely related aspects of the problem focused on by these thinkers, and largely in their own conceptual terms: the question of whether finite individuals (or, more precisely, finite individuals that are selves) are to be conceived as having a “substantive” or an “adjectival” mode of being, and the question of the “imperviousness” of such finite individual selves, or persons. Complexifying the debate by introducing a number of new definitions and distinctions deemed necessary for its proper elucidation, while at the same time remaining entirely within and confirming the general framework of idealism that was both Pringle-Pattison’s and Bosanquet’s, the paper defends what could perhaps be said to be the general position of personal idealism (in contradistinction to every single particular formulation of Pringle-Pattison’s) in the manner in which it was normally defended by the personal idealists themselves, i.e. as an idealist position that in no way rejects, as the classificatory terminological distinction between personal and absolute idealism might suggest, the concept of the absolute.

Airport-ansvarig: Kerstin Lindberg Göransson

Jag är upprörd över det här. Det tycks vara i samband med att det nya statliga företaget Swedavia tog över de svenska flygplatserna från Luftfartsverket, eller det senare ombildades till det förra, som Arlanda – och, visar det sig, inte bara Arlanda, utan även alla andra svenska flygplatser – officiellt blev “airports” i stället för flygplatser i svenskspråkiga sammanhang.

Arlanda och alla andra flygplatser omnämns konsekvent som “airports” på Swedavias svenskspråkiga sidor. Även i Swedavias tidskrift Nya Arlanda omtalas Arlanda från början som “airport”, även om det i de tidiga numren finns ett och annat återfall till “flygplats” inne i artiklarna.

Därmed måste misstanken riktas mot Swedavias första vd och Arlanda-chef Kerstin Lindberg Göransson, numera vd för Akademiska Hus. Fortfarande ifrågasätter såvitt jag kan se ingen de nya namnen och det nya språkbruket. Jag tror därför att man måste gå vidare och individualisera den här kritiken, peka på de personer som är direkt ansvariga för och själva har initierat pinsamheten.

Om Lindberg Göransson med all sannolikhet personligen fattade eller åtminstone var centralt involverad i beslutet att Arlanda m.fl. flygplatser officiellt på svenska ska kallas “airports”, har hennes efterträdare, nuvarande vdn Torborg Chetkovich, synbarligen inte gjort något för att upphäva det. Styrelseordföranden Ingemar Skogö måste också uppmärksammas.

Ställ dessa personer till svars. Eventuell kompetens på andra områden kan naturligtvis inte uppväga kulturell och social analfabetism på så centrala områden som detta.

För övrigt är alla svenska företagsnamn som börjar på “Swe” och “Swed” töntiga, av samma skäl som Arlanda Airport, och Ronneby Airport, är töntiga som svenska namn.

Toppolitikerna och Arlanda

Det engelska Arlanda