Some links to websites providing information about Lund and Lund University have been added in the sidebar on the conference site: one to Lund’s Tourist Office, one to InfoLund, and one to the official website of Lund University. Two Wikipedia articles which have been deemed passable have also been added, one about the city and one about the university.
“Här tycker jag att du skjuter över målet. Mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet. Till och med en så svensk tradition som Lucia är av sydeuropeiskt ursprung, och julen är, åtminstone vad de värdefullare elementen beträffar, en judisk produkt som importerats från Mellanöstern. Jag kan inte se vad som är så osvenskt med Kalle Anka. Som underhållning (särskilt för barn) är det riktigt bra. Sedan är det en annan sak att det inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse, det vill säga sådant som vidgar vår syn på livet och danar karaktären. Det finns rum också för det blott och bart underhållande.”
Till att börja med håller jag med om att Kalle Anka “som underhållning (särskilt för barn) är riktigt bra”. Jag skrev: “De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak.”
Detta är viktigt. Det är inte bara så att de gamla sagorna (begreppet “Kalle Anka” innefattar ju i detta sammanhang många fler Disneyproduktioner än bara Kalle Anka) från bröderna Grimm och andra givetvis är värdefulla i sig själva. De tidiga Disneyversionerna är inte heller dåliga i sin genre. Det finns förvisso, som Förars skriver, “rum för det blott och bart underhållande”.
När jag skrev att Kalle Anka på julafton “inte är, eller inte kan accepteras som, en ‘svensk tradition'”, var detta inte ett uttryck för någon inskränkt nationalistisk uppfattning om att endast sådant som är ursprungligen svenskt, “ursvenskt”, kan accepteras som svensk tradition. Den som följt denna blogg och läst vad jag skrivit i övrigt bör veta att jag helt tar avstånd från en sådan ståndpunkt. Hela bloggen är, och är avsedd att vara, ett vittnesbörd om att Sverige är en del av en större kultur och att många svenska traditioner har sitt ursprung i denna större kultur, att “mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet”.
I en lång rad inlägg har jag upprepade gånger också explicit tematiserat och insisterat på just detta, och skarpt avvisat inskränkt och ohistorisk kulturell nationalism (vilket givetvis, som jag också betonat, inte är detsamma som att förneka eller nedvärdera svensk egenart och svensk variation av den större, med andra länder gemensamma kulturen). Dessa inlägg är i själva verket så många att det är omöjligt för mig att leta upp alla nu och lägga in länkar här. Eftersom Förars nämner Lucia nöjer jag mig med att hänvisa honom några dagar tillbaka till vad jag postade den 13:e december, och ett år tillbaka till vad jag då postade på Lucia.
Jag säger inte att det är något “osvenskt” med Kalle Anka, och det är inte det jag menar. Även det tidiga Walt Disney Productions kunde alltså skapa värdefulla produkter, ja även amerikansk TV kan det ibland. Mitt argument är i stället att det är fel att Kalle Anka “blivit något som framför allt annat definierar den svenska julen”. De är när det blivit det, såsom idag är fallet, som det är “en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana”.
Vad jag säger är att en produkt av detta slag, en produkt som, som Förars riktigt konstaterar, “inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse”, en produkt för vilken SVT betalar stora summor till det idag högst dubiösa PK-medieimperiet Walt Disney Company, “inte är”, inte förtjänar att vara, inte förtjänar att “accepteras som”, en “svensk tradition” som “framför allt annat definierar den svenska julen”, ses som det viktigaste i den, förknippas mer än något annat med den, överskuggar allt annat. I formuleringen “inte kan accepteras som” ligger just att saker som importeras från utlandet förvisso kan accepteras som svenska traditioner – ja, de kan rent av definiera den svenska julen – men att denna specifika produkt inte tillhör den kategorin.
Mot vad som idag är the Walt Disney Companys produkt, “Kalle Anka och hans vänner” som den väl egentligen heter, uppställde jag traditionellt svenskt julfirande såsom exemplifierat av julscenerna i Bergmans Fanny och Alexander.
Det är alarmerande att jag kunnat missförstås även av en person som Förars, på det sätt hans kommentar visar, när jag i uppropet hävdade att den stora, enhetliga och rikstäckande kampanj som krävs måste vara “baserad på en precis förståelse av problemets natur”. Med “precis förståelse” menade jag nämligen att man måste undvika inte minst, nej framför allt, just de felaktiga och bland de fåtaliga hittillsvarande kritikerna vanliga argument som Förars uppfattat det som att jag framför.
Förars har alltså helt missuppfattat mig. Det kan bara betyda att jag faktiskt uttryckte mig oklart. Jag förstår nu att i än högre grad sådana som – till skillnad från Förars – inte alls är förtrogna med vad jag skrivit i övrigt kan missförstå mig. Jag är tacksam för hans viktiga kommentar och ska överväga att förtydliga formuleringarna i uppropet.
När människan förnekar varje högre makt och utropar sig själv till jordens härskare – utbryter icke då kaos, blodig anarki? Mycket tydde länge på motsatsen. Det förra seklet var något av en Människorikets smekmånad. Först efter det andra världskrigets slut har Människorikets sådd mognat till skörd.
De som en gång varnade, de som en gång uttalade sitt fördömande fick alltså till slut rätt: vi står inför ett kaos. Det är icke längre fråga om förutsägelser och varningar. Nu vet vi. Det kaos vi möter är icke i första hand ett yttre utan ett inre: den förvirring, som råder i människornas hjärtan. Vi möter nya generationer, som får allt svårare att skilja sanningen från lögnen, det rätta från det falska, det goda från det onda.
Detta är utgångspunkten för Tage Lindboms nya bok Agnarna och vetet, och den är att betrakta som en direkt fortsättning på den förra boken Mellan himmel och jord. Bokens syfte är att söka skilja agnarna från vetet genom att fråga: vad är sanning, och vad är objektivitet, vad är fördom, vad är tolerans, vad är kärlek och vad är rättfärdighet?
JOBs kommentar:
Lindboms mest kända bok. Den föreligger i fransk översättning av Roger du Pasquier (L’ivraie et le bon grain ou Le royaume de l’homme à l’heure des échéances, Archè, Milano, 1976), i spansk översättning av Alejandro Corniero Fernández-Baños (La semilla y la cizaña: el reino del hombre al término delplazo, Madrid, 1980), i engelsk översättning av Alvin Moore, Jr (The Tares and the Good Grain or the Kingdom of Man at the Hour of Reckoning (Mercer University Press, 1983), och i turkisk översättning av İnsan Yayınları (Başaklar ve Ayrık Otları Modernliğin Sahte Kutsalları, Istanbul, 1997, 2003).
Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.
Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.
Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.
I själva verket är det mycket enkelt:
De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.
Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.
Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.
We have the pleasure to advertise the internationally well-known philosopher – primarily but not exclusively philosopher of religion – Keith Ward as our keynote speaker.
Ward has not only written much on personhood and its meaning, but has also done pioneering work in comparative philosophy and comparative theology, studying most of the world’s major traditions of thought. The latter too is relevant since we seek to make comparative perspectives on personhood one theme of this conference (not to the exclusion of anything else!), hoping to have more scholars – and also representatives – of non-Western traditions as speakers.
Ward has been F. D. Maurice Professor of Moral and Social Theology and Professor of the History and Philosophy of Religion at the University of London, and Regius Professor of Divinity at Oxford. After retiring from the last of these posts in 2004, Ward has taught at Gresham College in London as Gresham Professor of Divinity; this is one of his lectures there (1-6):
By the 1970s Personalism of the Boston University, Harvard, and California varieties had all but disappeared from discussions in the American philosophical community. The only exceptions were the Personalistic Discussion Group meeting each year at the American Philosophical Association, Eastern Division and the Society for the Advancement of American Philosophy. Tom Buford at Furman University, was confident teachers of philosophy across the United States were discussing in their classes themes close to the heart of Personalism. In 1983 at the APA in Baltimore, Maryland, Buford over lunch with Erazim Kohak, Boston University, discussed bringing Personalism back into the American philosophical community with a journal that Tom Buford would edit, publish, and distribute at Furman University. The Personalist Forum, named by Kohak, began publication in 1985. But, Buford wanted the conversation to include philosophers in Europe. He dreamed of an international meeting alternating between the United States and Europe and widening the discussion to include any area of philosophy that took persons seriously. But, how do that? A contact in Europe was the key.
In the Fall of 1987 Charles Conti of the University of Sussex visited a friend in Clemson, South Carolina. John Lavely, Professor of Philosophy at Boston University, encouraged Charles to contact Buford. They made arrangements for Conti to drop by Buford’s home in Greenville, a city close to Clemson. After the game Conti and Buford met; over a plate of tacos Buford shared his dream. They agreed informal discussions were taking place and that both a journal and an informal institutional setting was needed. Buford proposed a conference, Conti suggested his college at Oxford, Mansfield, and they agreed to hold it in the summer of 1989. The next summer, 1988, Buford visited Conti at his home in Brighton, England to formulate a call for papers.
By that time Conti had made arrangements with Mansfield College to hold the conference the following summer. The conception was to focus on and limit the scope to serious discussions of persons, whatever the philosophical tradition or framework. Within that broad umbrella personalists could discuss themes important to them and clarify, modify, and defend their thought in conversations with philosophers from other persuasions. The first call for papers expressed that conception. Buford and Conti agreed to call the meeting “International Conference on Persons.” Buford handled the program, and Conti local arrangements.
The first International Conference on Persons was held at Mansfield College, Oxford in the summer of 1989 with approximately 90 in attendance.