Stig Strömholm: Motskäl

Essäer

Norstedts, 1979

Baksida:

LindbomI oktober 1972 utgav Stig Strömholm den mycket uppmärksammade och diskuterade boken “Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse”, en grundlig, skarpsinnig och rikt nyanserad analys av den samhälleliga utvecklingen i Sverige. Sedan dess har snart sju år gått och Stig Strömholm har funnit tiden inne att i en ny debattbok, Motskäl, granska vad som hänt i det svenska samhället efter 1972. Han prövar noggrant frågorna kring rättssamhällets stabilitet, kring domaren och jämlikheten, kring löntagarfonderna och lagarna, kring folkrörelserna, organisationerna och makten, kring jämlikheten, friheten och demokratin. Och lågmält och eftersinnande analyserar han vad “samhället” är och vad “historielös” betyder. Slutligen drar han i några framtidsbilder förkrossande stillsamt konsekvenserna av vissa av samtidens tecken.

Innehåll:

Förord

“Vår historielösa tid…”

Förfallets stormklockor

Demokratins begravning

Lag och ordning

Vänstern och kulturinnehållet

Efesus, Konstanz och Nürnberg – också en kulturtradition

Det tillkommande prästadömet

Är rättssamhället på glid?

Vad har vi paragrafer till?

Domaren och jämlikheten

Normpyramiden och Portugal

Grande misère ouverte royale

Sverige 1973: varmt eller kallt?

Svensk 70-talspolitik: tendenser och möjligheter

Organisationerna i samhället

Folkrörelserna och makten

När ingen väg finns att välja

Kanske en diktare?

Vad är “samhället”?

Multinationalens miljoner

Timrå i deras hjärtan

Preferenser och konsekvenser

Meidner och lagarna

Fonddebatten: låsningar och luckor

Vad hände sen? Kommentar till en roman

De fordringsfulla gästerna

Sju små hem

Kvalitet -95

JOB:s kommentar:

Den första av Strömholms böcker jag läste, på ett tidigt stadium av utvecklingen av min politiska förståelse. Som så ofta väcktes nyfikenheten av negativa recensioner. Man förstod omedelbart av dem dels att detta som de vände sig så skarpt mot var just sådant som berörde en själv och i mycket överensstämde med ens egen gradvis frammognande orientering, dels att det sätt på vilket de utmålade det inte kunde vara med sanningen helt överensstämmande. Från och med Motskäl blev Strömholm en följeslagare under många år. Som många av hans böcker är detta en klippbok med tidigare publicerade artiklar. Den förtjänar fortfarande att läsas av samma skäl som Sverige 1972. Strömholm representerade redan vid denna tid en ovanlig, kulturmedveten borgerlighet, med avsevärd insikt när det gäller även liberalismens svagheter, även om han saknar djupare förståelse för kapitalismen och dess problem.

Individualism contra subjektivitet

Fastän alla monader icke är ”andar” i inskränkt mening, instämmer Renaut med Hegel och Strawson i att för Leibniz “le réel a la structure de l’esprit [i inskränkt mening]”, emedan dessa andar “parmi toutes les catégories que nous employons…constituent le modèle de la monade le plus approché et le plus commode”. [L’ère de l’individu, 135.] Det kan icke betvivlas att Leibniz genom att etablera att verklighetens och andens struktur är densamma “contribue à éliminer l’idée d’une extériorité en soi du réel par rapport à la rationalité et, en ce sens, s’inscrit dans le mouvement qui culminera chez Hegel à travers l’avènement du concept comme loi même du réel”. [Ibid.]

Men Renaut bestrider, contra Heidegger, att denna begreppets triumf också är subjektets, att detta tänkande av substansen som subjekt i termer av begreppslighet innebär en subjektivitetens triumf över verkligheten. Begreppets filosofi är helt enkelt inte detsamma som en subjektets filosofi. Tvärtom gör Renaut gällande att monaderna överhuvud knappast kan sägas vara subjekt hos Leibniz, ja rentav att “la monadologie leibnizienne s’aquitte d’une destruction de l’idée de sujet“. [Ibid.]

Den gör det för det första genom att den transparenta “auto-réflexion” som alltifrån Descartes’ cogito-princip definierade subjektiviteten ifrågasätts genom den opacitet som introduceras genom föreställningen om “petites perceptions” – enligt Renaut en “véritable émergence philosophique de l’idée d’inconscient”. [Ibid.] För det andra, och allvarligare, gör den det genom att förneka subjektiviteten som “auto-fondation”, som autonomi och självbestämning. Ty den ordning, som etablerar och reglerar monadernas inbördes förhållande

“ne peut en aucun cas être conçu comme auto-institué par de quelconques sujets entendus comme les fondements de ce qu’ils s’imposent les uns aux autres: les monades n’ayant point de fenêtres, l’idée même d’une causalité horizontale entre elles se trouve en effet exclue. L’indépendence ontologique entre les monades finies annule toute possibilité de concevoir que le moindre ordre soit introduit au sein du réel par imposition humaine de certaines règles limitant la spontanéité des individus”. [Ibid. 137.]

Denna ordning är istället uteslutande Guds prestabilerade harmoni, som är inskriven i de formler som programmerar monaderna själva och deras utveckling:

“En ce sens, la liberté leibnizienne – dont on sait déjà avec quelle ironie en parlait Kant – n’est donc nullement auto-nomie, soumission à une loi que l’on s’est soi-même donnée, elle est seulement accomplissement par chaque monade de la loi constitutive de son être, auto-déploiment de sa déterminité propre et non pas auto-determination: la loi qui organise le réel précède toute décision, et loin que ce soit la volonté qui pose cette loi, c’est la loi immanente au réel qui s’actualise à travers le surgissement de telle ou telle monade et de ses ‘volontés’.” [Ibid. 138.]

Av dessa skäl har subjektiviteten hos Leibniz förlorat all sin väsentliga betydelse, och friheten kan inte längre förstås som den allmänna subjektivitetens autonomi utan endast som individens oberoende. Därigenom uppvisar Leibniz’ filosofi på ontologins plan exakt detsamma som det Tocqueville på politikens plan benämner och analyserar som den självtillräckliga, oberoende, intersubjektivitets-, kollektivitets-, kommunikations-, konsensus- och kontraktsupplösande individualism där all ordning och överensstämmelse är att hänföra till “la logique interne du système”. [Ibid. 139 f.]

Med Leibniz har alltså enligt Renaut samtidigt subjektiviteten och intersubjektiviteten upplösts. Genom den ontologiska grundläggningen av individualismen har också dess etiska legitimitet etablerats. Vi finner en metafysisk tillspetsning och därmed i väsentliga avseenden en förändring av vad Weintraub analyserade som individualismen, såväl som av den lockeska och senare liberala läran om egen- och allmänintressets förening:

“[C]‘est à travers le repli sur soi et le fait de ne se soucier que de soi-même, par la culture de son indépendance et la soumission à la loi de sa nature (= à la formule qui le caractérise), que chaque individu contribue à manifester l’ordre de l’univers, l’harmonie et la rationalité du Tout. Pour la premiere fois, il n’y a plus de contradiction insurmontable entre le souci de soi…et l’affirmation de la rationalité du Tout…Telle est l’invention propre, géniale, de Leibniz: celle d’une structure intellectuelle nouvelle qui fait émerger les valeurs de l’individualisme (indépendance) en les rendant compatibles avec l’idée d’une rationalité du réel.” [Ibid. 140 f.]

Dieter Sturma, Hg.: Person

Philosophiegeschichte – Theoretische Philosophie – Praktische Philosophie

Mentis-Verlag, 2001     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Das gegenwärtige Interesse am Personbegriff geht zu einem Großteil aus Problemstellungen der Angewandten Ethik hervor, die die Philosophie der Person in eine bedenkliche Schieflage bringen. Sie sieht sich mit Fragen konfrontiert, die nicht ohne weiteres ihrer Geschichte und Systematik entspringen. Dem berechtigten Interesse an der Angewandten Ethik muß daher eine intensive Grundlagendiskussion der Philosophie der Person an die Seite gestellt werden. Diesem Ziel verpflichtet, beschränkt sich der Band weder auf eine Analyse oder Kritik einzelner Positionen noch ist er von einer bestimmten philosophischen Schule geleitet. Vielmehr wird auf methodisch vielfältige Weise versucht, zahlreiche Aspekte der Philosophie der Person von verschiedenen Seiten zu beleuchten und bedeutende Potentiale von Person und Personalität in den Blick zu rücken. Mit Originalbeiträgen von: Dieter Birnbacher, Maximilian Forschner, Martina Herrmann, Wolfgang Kersting, Johann Kreuzer, Barbara Merker, Georg Mohr, Martine Nida-Rümelin, Herlinde Pauer-Studer, Annemarie Pieper, Michael Quante, Ludwig Siep, Ralf Stoecker, Dieter Sturma, Udo Thiel, Reiner Wimmer.

Herausgeberporträt:

Dieter Sturma ist o. Professor für Philosophie an der Universität Essen. Hauptarbeitsgebiete: Philosophie des Geistes, Ethik, Philosophiegeschichte der Neuzeit und Gegenwart.

Tänka fritt och tänka rätt: Paulina Neuding om Europa och USA

Frankrike, som idag firar sin nationaldag, har med de inskränkningar av yttrandefriheten som Paulina Neuding tar upp i en viktig kolumn i Svenska Dagbladet tillsammans med flera andra ledande europeiska länder sedan länge tragiskt börjat ställa sig vid sidan av en central linje i den europeiska kulturtraditionen och avvisat vad som kan betraktas som några av dess viktigaste politiska, rättsliga och vetenskapliga landvinningar. Och vi tvingas nu åter minnas den mörka jakobinska sidan av den första franska republikens födelse.

Inte minst oroväckande är att Frankrike i det fall Neuding främst diskuterar stöds av europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och därmed anses vara i överensstämmelse med den europeiska konventionen för dessa rättigheter. När denna domstol och väl därmed Europarådet således redan valt denna väg ligger självfallet inte den Europeiska Unionen långt efter: krav har inom den länge framställts på generaliserad, likformig, centralstyrd, unionsvid tillämpning.

Att tänka rätt är, skriver Neuding, för dessa institutioner större än att tänka fritt. Jag delar visserligen denna uppfattning i sig, som sådan. Att hävda motsatsen, att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, undergräver ytterst just storheten i att tänka fritt, upplöser den i relativism, i det likvärdiga i att tänka fel. Rätt tänkande, och i synnerhet det rätta tänkande som äger verkligt moraliskt värde, förutsätter fritt tänkande. Men allt verkligt fritt tänkande (d.v.s. det verkliga tänkande som är fritt, inte något annat fritt som inte är tänkande) handlar s.a.s. om vad som är rätt tänkande, söker nå fram till rätt tänkande. Detta är en gammal och välkänd skillnad mellan liberalismen, eller åtminstone en viss typ av liberalism, och den politisk-filosofiska ståndpunkt jag försvarar. Thorilds exakta formulering är i sig helt riktig och båda dess led lika viktiga.

Det angelägna i Neudings krönika är emellertid den punkt där hon verkligen har rätt, nämligen just i frågan om uppfattningen om vad som i det aktuella sammanhanget är det rätta tänkandet. Efter att ha konstaterat att det i Frankrike och Europarådet anses större att tänka rätt än att tänka fritt, tillägger hon att vad det innebär att tänka rätt där “bestäms av politikerna”.

Det är inte bara större att tänka rätt än att tänka fritt. Det är också så – och detta kan kanske sägas indirekt följa av Thorilds insikt – att det är större att tänka fritt än att tänka fel. Neuding fäster uppmärksamheten på att inte bara politiker i allmänhet utan politiker som tänker fel bestämmer innebörden av att tänka rätt.

Av de exempel hon tar upp är kanske det alltmer omfattande fenomenet med statlig, av politiker bestämd historieskrivning eller politiskt fastslagen historisk sanning det mest groteska och flagranta brottet mot vad som kan ses som några av den europeiska kulturtraditionens karaktäristiska frukter, här närmast forskningens frihet, den akademiska friheten. Till de exempel Neuding ger kan läggas förslag om lagstiftning rörande “förnekelse” av kommunismens brott, ett område där vi rör oss med oerhört osäkra och mellan olika forskare starkt varierande siffror på antalet dödade.

Vi står här inför en grundläggande och avgörande men obegripligt försummad principfråga. Även de som nu tror sig vinna på det genom att deras historieskrivning fastslås eller – vilket det i de hittillsvarande fallen sägs vara fråga om – deras “dödas minne skyddas” i lag, borde, som jag brukar framhålla, ta avstånd från detta av det skälet att om lagen en gång använts för ett visst rent historiografiskt ställningstagande, kan en ny parlamentarisk majoritet eller en annan regim utan betänkligheter använda den för ett helt annat sådant. Den historiska sanningen utlämnas åt skiftande opinioners och politiska systems godtycke utan att dessa kan effektivt balanseras av kvalificerad vetenskaplig forskning. Det rätta tänkandet om historien kan bara nås genom det fria tänkandet om historien.

Är situationen bättre i USA? Neuding antyder denna möjlighet. Och utan tvekan är USA formellt friare än stora delar av Europa. Men tyvärr är det väl knappast riktigt att USA:s högsta domstol fortfarande “vakar som en hök över yttrandefriheten enligt konstitutionens första tillägg”. Det amerikanska rättsväsendet är sedan länge till mycket stora delar korrumperat av samma agenda som nu följs i Europa, den agenda som så radikalt avviker från vissa karaktäristiska produkter av den europeiska och västerländska rättstraditionen. Hatbrottslagstiftningen, som naturligtvis används för att begränsa yttrande-, tanke- och åsiktsfriheten, inte bara för att komma åt faktisk, egentlig brottslighet som den tidigare normala lagstiftningen alltid redan effektivt täckt in, härrör från just USA och organisationer som ADL, och dess implementering och utvidgning har alltsedan Clinton fortskridit i snabb takt.

Och inte minst viktigt i detta sammanhang: det är från USA som denna lagstiftning spridits till Europa, bland annat genom OSSE som har nära samarbete med just Europarådet. På grund av konstitutionens ställning har man förvisso inte kunnat gå lika långt i USA – “the first amendment” är utan tvekan fortfarande i många avseenden ett hinder. Men man har i stället lyckats desto bättre i Europa, som därför nu kan hänvisas till i den amerikanska debatten av den protototalitära utvecklingens befrämjare.

Lagstiftningen mot yttrandefriheten – och i verkligheten mot tanke- och åsiktsfriheten – ska naturligtvis också ses i ljuset av hela det långdragna amerikanska, globala “kriget mot terrorismen” och för “demokratin”. Det handlar ju inte bara om muslimska extremister. I dess namn genomförs alltmer långtgående åtgärder och inte minst förberedelser för sådana mot alla verkligt fritänkande och därför “feltänkande” – vilket kräver nya integritetskränkande system för övervakning av alla medborgare. Man försöker inte bara etablera verkligt felaktigt tänkande som rätt tänkande, utan man försöker också göra det omöjligt att tänka fritt.

Inför de intressen som driver denna agenda är det första tillägget till den amerikanska konstitutionen i längden inte något säkert skydd för yttrandefriheten; vi har länge sett hur “the bill of rights” lätt kunnat i praktiken upphävas. Därför, och av de andra historiska skäl jag anfört, är det vilseledande och farligt att peka på USA som en förebild och som lösning på frihetsinskränkningarnas problem. (Neuding gör inte explicit detta, utan ställer endast frågan.)

Att USA, naturligtvis i samarbete med organiserade intressen i Europa, kunnat driva Europa i den av Neuding beskrivna riktningen är ett tillräckligt skäl att motsätta sig Europasamarbetet i dess nuvarande form. Det placerar de flesta av dagens ledande Europapolitiker och ämbetsmän, inklusive svenska, som bidragit till eller bara tyst godtagit och inte ifrågasatt eller tillräckligt ifrågasatt denna utveckling, utanför vad som kan beskrivas som en den europeiska civilisationens huvudlinje.

Europasamarbetet i sig, det verkliga Europasamarbetet, Europasamarbetet som sant europeiskt, är enligt mig vår tids viktigaste politiska projekt, och jag är motståndare till den nationalism som motsätter sig det. Vi kan förvisso uppskatta den amerikanska konstitutionen, dess ursprungliga intentioner, och dess kvarvarande reella kraft att bromsa en utveckling som hotar inte bara Europa och USA utan på sikt faktiskt hela mänskligheten. Men vad vi behöver, vad vi måste finna, är en europeisk lösning på Neudings problem, inte en amerikansk.

En sådan lösning erbjuder alltså inte dagens EU. Problemet är så allvarligt att det i sig rättfärdigar motstånd mot EU i dess nuvarande form, det EU som i verkligheten, medels den lagstiftning Neuding beskriver, i förening med massinvandringens och multikulturalismens teori (d.v.s. globaliseringens problematiska huvudströmnings ideologi och propaganda) och praktik motarbetar de europeiska folken, den europeiska kulturen, Europa.

Denna utveckling är ett skäl till att jag numera är medlem i det enda riksdagsparti som på allvar driver en tydligt EU-skeptisk linje. Såvitt jag kan se är detta och motsvarande partier i övriga Europa för närvarande den enda politiska kraft som med rimlig, realistisk utsikt till framgång kan bidra till att stoppa detta hot mot Europa (självklart krävs också andra krafter än politiska). Situationen är så allvarlig att alla verkliga Europavänner, alla sanna européer, borde stödja dem trots att de ännu inte har något utvecklat program för ett återupptaget och vidareutvecklat Europasamarbete efter att hotet är avvärjt.

Alternativen är tydliga. Antingen säkerställer vi först den europeiska friheten och de europeiska värdena, det rätta europeiska tänkandet, för att sedan på denna gemensamma europeiska grund hantera de problematiskt nationalistiska krafter som möjligen kan ha stärkts. Eller så ger vi upp denna frihet och dessa värden, ger vi upp Europa, ger vi upp själva möjligheten både att tänka fritt och att tänka rätt.

What Is a Man? 3,000 Years of Wisdom on the Art of Manly Virtue

Edited with a Commentary by Waller R. Newell

Harper Paperbacks, 2001 (2000)     Amazon.com

Book Description:

At a time when all of America is debating the wayward course of contemporary manhood comes this rich and eye-opening anthology of 3,000 years of the most profound and inspiring writing on the subject of manliness. A source of guidance and inspiration, this wisdom-filled collection also reflects on the confusions of modern manhood by addressing contemporary issues through voices as diverse as James Dean, David Foster Wallace, and Kurt Cobain. Reminding us all of the relevance of the manly tradition, What Is a Man? offers a readable and revelatory guide to the virtues of men at their best.

Blurbs:

“What Is a Man? violates all of the norms of political correctness by reminding us that men have specific virtues – virtues that are neither the watered-down qualities of niceness and compassion nor aimless and violent aggression. This rich anthology will be an eye-opener for many, but particularly for the young men who are most confused about how they are to act in life.”  Francis Fukuyama, George Mason University

“Newell’s anthology covers an astonishing range and is a constant source of ideas about a neglected, almost a suppressed, virtue.”  Kenneth Minogue, London School of Economics

“What Is a Man?…is an asteroid hurtling toward our planet – and, if I am not mistaken, it is headed straight for the Tower of Babel, the construction that produced the babble about sexual matters that we all now speak. Brilliantly timed, conceived, edited, and introduced by Professor Newell, What Is a Man? is an anthology of buried treasures. It is unlike any recent book for the general reader I know of on the relations between the sexes. Newell’s inspiring book is about how to build manly virtue – which sounds antiquated because manly virtue is all but forgotten or remembered only in parody. But manly virtue, he argues, is our best hope of bringing men and women together with respect and dignity.”  Norman Doidge, Department of Psychiatry, Columbia University

“What Is a Man? is that rare sort of book that rewards serious study while delighting and inspiring the casual reader. The meanings and the perplexities of manhood are illuminated by an assemblage of literary gems culled from the greatest writers at their most incandescent.”  Thomas Pangle, University of Toronto

From the Introduction:

“Honor tempered by prudence, ambition tempered by compassion for the suffering and the oppressed, love restrained by delicacy and honor toward the beloved – from Plato to the twentieth century, there is a common store of richly textured observations, maxims, illustrations, and confirmations of this enduringly noble standard of conduct. Thus, although that tradition can be easily parodied and ridiculed today as something hopelessly outmoded and far away, in fact it is very close…We don’t need to reinvent manliness. We only need to will ourselves to wake up from the bad dream of the last few generations and reclaim it, in order to extend and enrich that tradition under the formidable demands of the present.”

“How might we recover an understanding of what it means to be a man in the positive sense – brave, self-restrained, dignified, zealous on behalf of a good cause, imbued with sentiments of delicacy and respect for one’s loved ones?…[A]mong the cases made consistently throughout [the book’s] pages is that the surest way of convincing men to treat women with respect is to expose them to those traditional virtues of manly character that make it a disgrace to treat anyone basely. Reclaiming the positive tradition of manly refinement and civility is the surest antidote to the much-decried balikanization of the sexes that has characterized the last thirty years.”

“…we need a return to the highest fulfillment of which all people are capable – moral and intellectual virtues that are the same for men and women at their peaks – while recognizing the diverse qualities that men and women contribute to this common endeavor for excellence. We need a sympathetic reengagement with traditional teachings that stress that men and women share what is highest, while accepting that their passions, temperaments, and sentiments can differ, resulting in different paths to those high standards shared in common.”

“In the absence of a clear idea from their distant, distracted fathers of what it means to be a man…bored and frustrated youths react…by reverting to the crudest stereotype of ‘macho’ violence…”

“[S]ome hold that we should try to abolish ideals of manliness altogether and make more rigorous efforts to create a genderless pesonality free of male violence…But it is not so simple. The last thirty years have in fact witnessed a prolonged effort at social engineering throughout our public and educational institutions. Its purpose is to eradicate any psychological and emotional differences between men and women, on the grounds that any concept of manliness inevitably leads to arrogance and violence toward women, and to rigid hierarchies that exclude the marginalized and powerless. This experiment was meant to reduce violence and tensions between the sexes. And yet, during this same period, ‘macho’ violence and stress between men and women may well have increased.”

“[T]he absence of a father is one of the strongest predictors of violence among young men…at least as important as poverty, lack of education, or minority status…The casualties of [feminism’s and the sexual revolution’s] hard, bright credo of selfishness are today’s underfathered young men, many of them from broken homes, prone to identify their maleness with aggression because they have no better model to imitate.”

“A strong case can be made that manly honor, and shame at failing to live up to it, are the surest means of promoting respect for women. Moreover, manly anger and combativeness can provide energy for a just cause…The point is not to eradicate honor and pride from the male character, but to rechannel those energies…to some constructive moral purpose.”

“[T]he first step…is to rescue the positive tradition of manliness from three decades of stereotyping that conflates masculinity with violence, hegemony, and aggression. We have to recognize that men and women are moral and intellectual equals, that decent and worthy men have always known this, and that, while men and women share the most important human virtues, vices, and aptitudes, they also have different psychological traits that incline them toward different activities.”

“Again, the point is to channel these energies into the development of character. Boys and young men still want to be heroes, and the way to teach them to treat girls and women with respect is to appeal to their heroism, not to try to blot it out.”

“Having failed to find an authority they can respect, someone to guide them from boyish impetuosity to a mature and manly vigor of judgment, [young men] confuse authority with oppression.”

“It is precisely in traditional understandings of manly pride and honor that we will find the only sure basis for respect between men and women. The best way of convincing young men to treat women with respect is to educate them in those traditional virtues of character that make it a disgrace to treat anyone basely, dishonestly, or exploitively. Moreover, the surest way of raising young men to treat young women as friends rather than as objects for sexual exploitation is to appeal to their natural longing to be honored and esteemed by the young women to whom they are attracted.”

“[I]f anything impresses us about our forebears, judging from their lives, letters, and diaries, it is the refinement of their affections for one another, and of men’s esteem for women in particular…boys and young men today need to be reintroduced to the tradition of manly civility, to supplement our contemporary insistence that all romantic stress between men and women can be solved by the adjudication of rights and the stigmatization of exclusively male traits of character.”

About Newell:

Waller R. Newell is professor of political science and philosophy at Carleton University in Ottawa, Canada. He was educated at the University of Toronto and Yale University. The author of numerous books and articles on Classical, Renaissance, and Modern European political philosophy and literature, he is a contributor to the Weekly Standard and other publications. He has been a fellow of the Woodrow Wilson International Center for Scholars in Washington, D.C., and the National Humanities Center in Research Triangel Park, North Carolina, and a John Adams Fellow at the Institute of United States Studies at the University of London.

JOB’s Comment:

I will discuss the book and the passages cited from the introduction asap.