Försök till en lidelsefri betraktelse
Norstedts, 1972
Baksidestext:
“Det är alltigenom möjligt, att socialismen eller svensk socialdemokrati trots alla invändningar dock i grova drag utgör den rimligaste ordning man kan nå fram till i en värld som i övrigt är så orimlig som vår. En enskild bedömare har inte rätt att med tvärsäkerhet utesluta den möjligheten. Har emellertid en sådan bedömare gjort sig mödan att arbeta sig igenom ett urval av frågor som förefaller honom väsentliga, så har han också skyldighet att redovisa sina slutsatser. Mina, som må vara välgrundade, tvivelaktiga eller befängda, tvingar mig att avvisa socialismens anspråk.” Det är den lågmälda och tveksamma slutsats, eller med författarens ord “tillfälliga vilopunkt”, till vilken Uppsalaprofessorn Stig Strömholm når efter en högst personlig men samtidigt allmängiltig analys av en rad svenska samhällsproblem med tyngdpunkt på dem som rör “människoproduktion och människohantering”.
Innehåll:
Förord
Inledning: Sverige och världen
I. GRUNDELEMENT
1. Underlaget
2. Mönster och idéer
3. Förändringsfaktorerna
4. Låsningsfaktorerna
5. Korrigeringar och konkretiseringar
6. Idéerna som handlingsmotiv
7. Idébildningen. Elitens censur.
8. Debatten – de explicita idéernas torg
9. De explicita idéerna: det svenska sortimentet
10. De implicita idéerna
11. De tysta idéerna
12. Konkretisering: Det mördande samhället
II. BESLUTEN I SAMHÄLLET
13. Ideologier och beslutsprocesser. Inledning
14. Olika beslutsmodeller. Den “sakliga”
15. En beslutsram: lagen
16. Utbildningsväsendet och beslutsprocesserna
17. Åter till beslutsmodellerna. Den “folkliga” modellen
18. Den “fackliga” beslutsmodellen
19. Modellerna konfronterade: företagsdemokrati
20. Beslutsprocesserna: krav och möjligheter
III. GRUPPER OCH GRUPPINTRESSEN
21. Eliterna – problem och funktioner
22. Svenska eliter – finns de?
23. En specialelit: politikerna. Slutsatser
24. Elit och antielit. Konkretisering och korrektion
25. Frihet, jämlikhet och äganderätt. Inledning: friheten
26. Den absoluta frihetssfären
27. Frihet och ägande
IV. STYRNINGEN
28. De praktiska styrningsmöjligheterna
29. Samhällsstyrning och moral
30. Samhällsstyrning och kriminalpolitik
31. Samhällsstyrningens resultat. Korrektioner och konkretiseringar
V. GISSNINGAR
32. Hur skall det gå?
33. Tillfällig vilopunkt
JOB:s kommentar:
Strömholms enda utförliga, mångsidiga och systematiska analys av sin samtids Sverige. Väl värd att uppmärksamma fyrtio år efter dess utgivning, främst som tidsdokument, för vad den säger om den tidens Sverige och inte minst dess konservativas horisont, men också som uttryckande mer allmänt giltiga insikter och värden.
Jan Olof Bengtsson 
Den svenska modellens samhälle är väl ingen höjdare precis – för oss av vanligt folk = merparten av medborgarna, tyvärr tyvärr… 😥
I dag, 14/4-14, skrev JOB en bloggpost med titeln “En sverigedemokratisk politik för Europa”. En post där första stycket lyder: “Ett ställningstagande för Sverigedemokraterna och motsvarande partier i övriga Europa är, som jag försökt argumentera, motiverat av det skälet att det blivit uppenbart att det gamla högerpartiet och det kristdemokratiska partiet inte längre står för en meningsfull konservativ, i betydelsen nyskapande traditionalistisk, politik, förankrad i det bästa i det svenska och europeiska kulturarvet.”
Då detta givetvis är riktigt, vill jag i anknytning till JOB:s postning försöka säga några ord om Stig Strömholms “Sverige 1972”. Detta då jag uppfattar att den kan vara ett av de viktigaste svenska verken som hävdar och belyser konservativa värden i ett praktiskt svenskt sammanhang. Och sambandet mellan konservatism och nationalism/nationella värden, och liknande begrepp, är naturligtvis mycket viktigt.
Det finns dock flera skäl än de jag nämner ovan till att jag vill försöka kommentera verket en liten aning.
Det första är att jag misstänker att verket ger nycklar till varför den svenska konservatismen i stort sett har självdött, och det är avgörande att vi kommer till tals om detta fenomen, och då försöker förstå vad som hände därvidlag.
Det andra är att Strömholm har en unik intellektuell kraft och bildningsnivå, och jag tror att det är viktigt att försöka “sälja in” honom till yngre konservativa i vardande, detta då flesta bör har mycket att lära av Strömholm.
Det tredje skälet är att, oaktat verkets stora kvalitetet, så finns det vissa egendomligheter i det som kan förvirra och stöta bort, i alla fall har jag känt det så här och var under läsningen. Jag vill därför, genom att något litet kommentera dessa egendomligheter, försöka förebygga att den som försöker sig på att läsa verket tappar bort sig eller tappar sugen.
Innan jag fortsätter vill jag klarlägga en sak. Jag har ytterligare en avsikt med detta inlägg, och det är att försöka skapa en brygga mellan dem som redan känner till “allt det viktigaste” och dem som inte gör det. Med det menar jag att vi i dag har problemet att några få personer i Sverige har en mycket omfattande bildning när det gäller konservatism, samtidigt som de flesta inte har en susning. Jag menar att det nu måste odlas fram en grupp personer som åtminstone kan lite grand om konservatism, en stödtrupp till de få som är kvar som verkligen behärskar ämnet. (Jag definierar mig själv såsom hörande till denna mellangrupp, om någon undrar.)
Säga några ord var det ja. Vi talar här om närmare fyrahundraåttio sidor med en densitet som gör att det känns som om man läst snarare tusen sidor eller mer när man är klar. Vi talar också om ett verk skrivet av en man, som från den mer ordinära människans perspektiv, sett till omfattningen av det förarbete som gjorts, samt kraften och bredden i resonemangen, mer känns som resultatet av kanske ett tiotal personers samlade kommittéarbete. En naturlig reaktion, i alla fall för mig, var att helt enkelt gradvis bli mer och mer rädd för författaren. Detta när det långsamt gick upp för mig hur ofattbar den arbetskapacitet och intellektuella kraft måste vara som ligger bakom verket.
Ett annat problem är att Strömholm, medvetet eller omedvetet, helt enkelt inte sammanfattar sina resonemang. Vad som egentligen skulle behövas är att någon reducerar ner de centrala resonemangen i boken till ett femtiotal sammanfattande sidor, och efter att ha läst denna sammanfattning, skulle man läsa boken. Som den är utformad nu går den ordinäre läsaren ofelbart vilse, men det får man helt enkelt ta. Man får försöka anteckna lite medan man läser för att hålla trådarna igång.
Vid det här laget har alla som läst så här långt kanske bestämt sig för att aldrig någonsin läsa boken, men det finns nog trots allt rätt många som borde göra det. Låt mig i alla fall göra ett försök att förklara varför.
Det första skälet är att Strömholm är personlig på ett sätt som för mig är ganska överraskande, och inger förtroende. Redan i förordet medger han att det hade varit möjligt, och varit hövligare mot läsaren, att gruppera materialet mer rationellt. Problemet var bara att då hade boken inte kunnat ges ut innan exemplen i den blev föråldrade. Han inleder sedan med att helt enkelt återge sina svårigheter att komma igång: “Jag vet ganska väl vilka förberedelser, vilka besvärjelser, vilka kurragömmalekar med oron och undanflykterna som jag behöver för att våga språnget från dispositioner och idéskisser till text, men knepen har svårt att bita ikväll.” Men han kommer ju sedan faktiskt igång, som tur är, och ur det enormt rika materialet vill jag försöka lyfta fram tre teman eller exempel.
Första exemplet gäller det som Strömholm kort och gott kallar “mönster”. Jag väljer detta exempel först, dels eftersom jag tycker att det är det mest centrala temat i boken, dels för att jag inte kunnat se att någon annan resonerat om mönster på det sätt Strömholm gör, i alla fall inte inom bloggosfären, tidningsvärlden eller liknande.
Med “mönster” menar Strömholm “…en uppsättning tänkesätt, vanor och beteenden som kännetecknar en människogrupp med en viss stabilitet och som kommer till uttryck i gruppens handlande i vardagliga och ofta återkommande situationer.”
Strömholm avgränsar sedan begreppet på så sätt att det avser i någon mån valfria mänskliga reaktioner och attityder. Exempel på mönster kan vara en första generationens industriarbetarfamilj som håller sig till mönster från en övergiven lantlig existens, eller en industriman som betonar samhörighet med kvardröjande aristokratiska jordägarkretsar.
Vidare avgränsar Strömholm mönstren gentemot idéer: En idé uttrycks med språket som hjälp, ett mönster beskrivs med hjälp av språket. Strömholms poäng är att mönstren, genomsnittligt sett, har en högre grad av varaktighet än idéerna. Dessutom utgör mönstren en trygghetsfaktor och är förutsättningar för en smula trivsel i tillvaron.
Strömholm påpekar sedan att “Där mönstren bryts sönder, är det fritt fram för idéerna – vilka idéer som helst – men inga idéer i världen, utom möjligen sådana som hänför sig till en stark religiös tro eller liknande övertygelse, kan bära flertalet människor genom den tomhet och otrygghet som mönstrens nedbrytande medför”.
Strömholm talar sedan om att mönstren runt omkring oss rasar, och det var ju självklart riktigt redan nittonhundrasjuttiotvå. Han påpekar också att mönster är ytterligt ömtåliga plantor, det tar lång tid att utveckla dem, och att det sannolikt är närmast omöjligt att återskapa dem med medvetna åtgärder när de väl är borta.
Andra exemplet gäller det som Strömholm, väl att märka redan nittonhundrasjuttiotvå, kallar “elitens censur”. Han ställer här vissa stater i USA och vissa kantoner i Schweiz å ena sidan mot, å andra sidan, de flesta eller alla europeiska samhällena: en karakteristisk direktdemokrati jämförs med en demokrati som står under tyst förmyndarskap. Förmyndarskap av grupper som utan diskussion förutsätts sitta inne med en säkrare känsla för det rimliga eller godtagbara.
Som konkret svenskt exempel väljer Strömholm skillnaden mellan “officiell” och “folklig” uppfattning om lagöverträdare, där den officiella tanken är att förbrytare behöver vård och stöd, medan den folkliga tanken, om den skulle tillåtas komma fram i till exempel en folkomröstning, helt enkelt troligen skulle leda till avsevärda straffskärpanden för en rad typ av brott.
Tredje exemplet gäller det som Strömholm kallar “Den absoluta frihetssfären”. Efter ett långt och djupgående resonerande kring begreppet frihet når Strömholm fram till sina resonemang om den absoluta frihetssfären. Betydelsen är ungefär: Det ska och måste finnas en privat zon för alla individer och grupperingar av människor som de själva styr över, i annat fall är vi på ett (starkt) sluttande plan. Strömholm skriver: “Idén om en absolut frihetssfär av någon som helst praktisk betydelse är principiellt svår att förena med föreställningen att allt som har någon som helst samhällelig relevans angår alla.” Han påpekar längre fram att: “Från en genomförd jämlikhetsideologis utgångspunkter kan en absolut frihetssfär, som sträcker sig utöver rena trivialiteter, helt enkelt inte accepteras”.
Så långt några smakprov, och mer kan inte ges i detta format tror jag. Jag hoppas att exemplen gett mersmak, och att några skaffar volymen antikvariskt, vilket är fullt möjligt, och läser den. Nu nämnde jag dock i början vissa egendomligheter som kan förvirra och stöta bort. Alltså måste jag avslutningsvis säga något om detta.
Strömholm är en titan som inför skrivandet av boken har läst omöjliga mängder med utredningar, lagförslag, tidningsartiklar och all möjlig vetenskaplig litteratur inom en rad discipliner. Detta, väl att märka, som ett hobbyprojekt vid sidan av en erkänt närmast exempellöst stor produktion inom fackområdet: juridiken. Därtill varvat med skrivandet av ett antal romaner, undervisande, med mera. Vad händer då när Strömholm med sin, för den vanliga människan osannolika kapacitet och överblick, ska försöka ge ett förslag av typen “vad bör göras”?
Han skriver: “Ett förslag till samhälleligt experiment i stor skala (…) som jag skulle vilja underställa de härskande i förvissningen om att inte bli tagen på allvar, och i förvissningen om att inte bli tagen på allvar, och i förhoppningen om att därför heller inte bli kallas fascist i aftonpressen, skulle vara att under ett år, ett enda år, på prov förbjuda all biltrafik utom den strikt nödvändiga, hålla nöjeslokaler bara öppna på lördagarna, sträng förbjuda all kommersiell reklam, inskränka samtliga massmedias verksamhet till kortfattade dagliga nyhetsmeddelanden (…) tillåta endast lokal amatöridrott, tilldela befolkningen cyklar gratis, och tiodubbla antalet biblioteksbussar”.
Förslaget är så undermåligt jämfört med resten av boken att jag måste fråga mig varför Strömholm lägger detta parodiskt grova krokben åt sig själv? Givetvis har han tänkt ut bra mycket bättre förslag än detta, men han väljer uppenbart att behålla dem för sig själv.
Jag började med att säga att jag tror att verket, bland mycket annat, ger nycklar till varför den svenska konservatismen, med några få undantag, helt enkelt självdött. Mitt intryck, riktigt eller inte, är att Strömholm redan när han skriver boken känner att det i stort sett är för sent. Han skriver egentligen för sig själv, för att försöka förstå vad som hänt, och när han förstått det ser han att det inte är mycket att göra. Rättare sagt: Det går nog att göra något, men redan då har det gått så långt att detta “något” inte kan sägas.
Nå. Strömholm lever fortfarande, men slutade så småningom att skriva om politik. Detta hans första verk, delvis svårläst som det är, är ändå omistligt. Det har inte funnits tid, plats och kraft att återge några av de utmärkta satiriska och humoristiska passagerna som utgör vilopunkter i läsandet. Jag nämner dess existens nu därför att det är viktigt att veta att de finns här och var i verket, och dessa avsnitt är minst lika representativa för Strömholms snille som resten av texten.
Med detta sagt har jag nu gjort det jag kunnat göra för Strömholms bok med hänsyn till den lilla tid jag kan få fram för att skriva något numera. Må man förlåta mig allt jag missförstått, och replikera vänligt om man replikerar, vilket jag hoppas att i alla fall någon gör. Läs verket och diskutera det, här eller någon annanstans. Läs det sedan igen utifrån dina anteckningar i det och skriv själv om det någonstans!
Stort tack Väldige – mycket värdefullt! Du har utan tvekan urskilt det viktigaste och mest centrala på ett sätt som verkligen bör underlätta för, och inspirera, de nya läsare som boken förtjänar. Uppskattar mycket att du tagit dig tid att skriva detta här (liksom även dina tidigare bidrag av liknande slag); det är något jag med glädje kommer hänvisa till.
Liten fråga: När slutade Strömholm skriva om politik?
Tack själv!
Jag kanske har generat mig genom att, utan att riktigt tänka på det, uttrycka mig som om jag visste exakt när Strömholm slutade skriva om politik, om han nu gjort det, vilket jag alltså tror.
I själva verket var det indicier än exakt kunskap som gjorde att jag uttryckte att Strömholm slutat skriva om politik. Indicierna var/är i första hand:
1) På denna sajt nämns inget politiskt verk av Strömholm efter “Motströms och medströms” (1985).
2) Samma sak i wikipedias artikel om Strömholm.
3) En sökning i LIBRIS på Strömholm, från nutid och bakåt cirka femton år, ger ingen träff på någon titel som mer uppenbart är politiskt relaterad, alltså politisk debattbok eller liknande.
4) Knappast någon människa verkar ju längre komma ihåg att Strömholm skrivit om politik, alltså bör det ha varit ett tag sedan sist.
5) Axessteve bjöd helt nyligen in Strömholm till ett samtal. Om Thukydides. Någonting säger mig att de absolut inte skulle bjudit in Strömholm över huvud taget om det inte var rätt länge sedan han skrev något politiskt.
Fast jag vet egentligen, som sagt, inte exakt. Det kan finnas politiska artiklar i olika tidskrifter eller så av Strömholm även efter 1987 då en artikel om Ryssland fanns i Contextus.
Wikipedia anger för övrigt: “För fullständig förteckning se: Stig Strömholms tryckta skrifter 1942-2011. Bibliografi sammanställd av Brita Alroth. (1 858 publicerade skrifter)”. (För den som har tid och ork att verkligen kontrollera saken.)
Jag beklagar att jag för närvarande tyvärr inte svara bättre än så på frågan.
Jag förstår. Jag tror nog han har skrivit en och annan politisk artikel även under senare år, men du kan ha rätt. Hursomhelst, du gör en Väldig insats!