Tänka fritt och tänka rätt: Paulina Neuding om Europa och USA

Frankrike, som idag firar sin nationaldag, har med de inskränkningar av yttrandefriheten som Paulina Neuding tar upp i en viktig kolumn i Svenska Dagbladet tillsammans med flera andra ledande europeiska länder sedan länge tragiskt ställt sig utanför den centrala europeiska kulturtraditionen och avvisat några av dess viktigaste politiska, rättsliga och vetenskapliga landvinningar. Och vi tvingas nu åter minnas den mörka, jakobinska sidan av den första franska republikens födelse.

Inte minst oroväckande är att Frankrike i det fall Neuding främst diskuterar stöds av europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och därmed anses vara i överensstämmelse med den europeiska konventionen för dessa rättigheter. När denna domstol och väl därmed Europarådet således redan valt denna väg ligger självfallet inte den Europeiska Unionen långt efter: krav har inom den länge framställts på generaliserad, likformig, centralstyrd, unionsvid tillämpning.

Att tänka rätt är, skriver Neuding, för dessa institutioner större än att tänka fritt. Jag delar visserligen denna uppfattning i sig, som sådan. Att hävda motsatsen, att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, undergräver ytterst just storheten i att tänka fritt, upplöser den i relativism, i det likvärdiga i att tänka fel. Rätt tänkande, och i synnerhet det rätta tänkande som äger verkligt moraliskt värde, förutsätter fritt tänkande. Men allt verkligt fritt tänkande (d.v.s. det verkliga tänkande som är fritt, inte något annat fritt som inte är tänkande) handlar s.a.s. om vad som är rätt tänkande, söker nå fram till rätt tänkande. Detta är en gammal och välkänd skillnad mellan liberalismen, eller åtminstone en viss typ av liberalism, och den politisk-filosofiska ståndpunkt jag försvarar. Thorilds exakta formulering är i sig helt riktig och båda dess led lika viktiga.

Det angelägna i Neudings krönika är emellertid den punkt där hon verkligen har rätt, nämligen just i frågan om uppfattningen om vad som i det aktuella sammanhanget är det rätta tänkandet. Efter att ha konstaterat att det i Frankrike och Europarådet anses större att tänka rätt än att tänka fritt, tillägger hon att vad det innebär att tänka rätt där “bestäms av politikerna”.

Det är inte bara större att tänka rätt än att tänka fritt. Det är också så – och detta kan kanske sägas indirekt följa av Thorilds insikt – att det är större att tänka fritt än att tänka fel. Neuding fäster uppmärksamheten på att inte bara politiker i allmänhet utan politiker som tänker fel bestämmer innebörden av att tänka rätt.

Av de exempel hon tar upp är kanske det alltmer omfattande fenomenet med statlig, av politiker bestämd historieskrivning eller politiskt fastslagen historisk sanning det mest groteska och flagranta brottet mot den europeiska kulturtraditionens karaktäristiska frukter, här närmast forskningens frihet, den akademiska friheten. Till de exempel Neuding ger kan läggas förslag om lagstiftning rörande “förnekelse” av kommunismens brott, ett område där vi rör oss inte bara med tvivelsutan oerhört stora, utan också oerhört osäkra och mellan olika forskare varierande siffror på antalet dödade.

Vi står här inför en grundläggande och avgörande men obegripligt försummad principfråga. Även de som nu tror sig vinna på det genom att deras historieskrivning fastslås eller – vilket det i de hittillsvarande fallen sägs vara fråga om – deras “dödas minne skyddas” i lag, borde, som jag brukar framhålla, ta avstånd från detta av det skälet att om lagen en gång använts för ett visst rent historiografiskt ställningstagande kan en ny parlamentarisk majoritet eller en annan regim utan betänkligheter använda den för ett helt annat sådant. Den historiska sanningen utlämnas åt skiftande opinioners och politiska systems godtycke utan att dessa kan effektivt balanseras av kvalificerad vetenskaplig forskning. Det rätta tänkandet om historien kan bara nås genom det fria tänkandet om historien.

Är situationen bättre i USA? Neuding antyder denna möjlighet. Och utan tvekan är USA formellt friare än stora delar av Europa. Men tyvärr är det väl knappast riktigt att USA:s högsta domstol fortfarande “vakar som en hök över yttrandefriheten enligt konstitutionens första tillägg”. Det amerikanska rättsväsendet är sedan länge till mycket stora delar korrumperat av samma agenda som nu följs i Europa, den agenda som så radikalt avviker från de karaktäristiska produkterna av den europeiska och västerländska rättstraditionen. Hatbrottslagstiftningen, som naturligtvis används för att begränsa yttrande-, tanke- och åsiktsfriheten, inte bara för att komma åt faktisk, egentlig brottslighet som den tidigare normala lagstiftningen alltid redan effektivt täckt in, härrör från just USA och organisationer som ADL, och dess implementering och utvidgning har alltsedan Clinton fortskridit i snabb takt.

Och inte minst viktigt i detta sammanhang: det är från USA och i hög grad av ADL som denna lagstiftning spridits till Europa, bland annat genom OSSE som har nära samarbete med just Europarådet. På grund av konstitutionens ställning har man förvisso inte kunnat gå lika långt i USA – “the first amendment” är utan tvekan fortfarande i många avseenden ett hinder. Men man har i stället lyckats desto bättre i Europa, som därför nu kan hänvisas till i den amerikanska debattten av den protototalitära utvecklingens befrämjare.

Lagstiftningen mot yttrandefriheten – och i verkligheten mot tanke- och åsiktsfriheten – ska naturligtvis också ses i ljuset av hela det långdragna amerikanska, globala, neojakobinska “kriget mot terrorismen” och för “demokratin”. Det handlar ju inte bara om muslimska extremister. I dess namn genomförs alltmer långtgående åtgärder och inte minst förberedelser för sådana mot alla verkligt fritänkande och därför “feltänkande” – vilket kräver nya integritetkränkande system för övervakning av alla medborgare. Man försöker inte bara etablera verkligt felaktigt tänkande som rätt tänkande, utan man försöker också göra det omöjligt att tänka fritt.

Inför de intressen som driver denna agenda är det första tillägget till den amerikanska konstitutionen i längden inte något säkert skydd för yttrandefriheten; vi har länge sett hur “the bill of rights” lätt kunnat i praktiken upphävas. Därför, och av de andra historiska skäl jag anfört, är det vilseledande och farligt att peka på USA som en förebild och som lösning på frihetsinskränkningarnas problem. (Neuding gör inte explicit detta, utan ställer endast frågan.)

Att USA, naturligtvis i samarbete med organiserade intressen i Europa, kunnat driva Europa i den av Neuding beskrivna riktningen är ett tillräckligt skäl att motsätta sig Europasamarbetet i dess nuvarande form. Det placerar de flesta av dagens ledande Europapolitiker och ämbetsmän, inklusive svenska, som bidragit till eller bara tyst godtagit och inte ifrågasatt eller tillräckligt ifrågasatt denna utveckling, långt utanför den europeiska civilisationens huvudlinje. Det borde, menar jag, placera dem bortom det anständiga frihetliga och humanistiska samtalets gränser.

Europasamarbetet i sig, det verkliga Europasamarbetet, Europasamarbetet som sant europeiskt, är enligt mig vår tids viktigaste politiska projekt, och jag är motståndare till den nationalism som motsätter sig det. Vi kan förvisso uppskatta den amerikanska konstitutionen, dess ursprungliga intentioner, och dess kvarvarande reella kraft att bromsa en utveckling som hotar inte bara Europa och USA utan på sikt faktiskt hela mänskligheten. Men vad vi behöver, vad vi måste finna, är en europeisk lösning på Neudings problem, inte en amerikansk.

En sådan lösning erbjuder alltså inte dagens EU. Problemet är så allvarligt att det i sig rättfärdigar motstånd mot EU i dess nuvarande form, det EU som i verkligheten, medels den lagstiftning Neuding beskriver, i förening med massinvandringens och multikulturalismens teori (d.v.s. globalismens problematiska huvudströmnings ideologi och propaganda) och praktik motarbetar de europeiska folken, den europeiska kulturen, Europa.

Den beskrivna utvecklingen är ett av de främsta skälen, kanske det allra främsta, till att jag numera är medlem i det enda riksdagsparti som på allvar motsätter sig svenskt medlemskap i EU. Såvitt jag kan se är detta och motsvarande partier i övriga Europa för närvarande den enda politiska kraft som med rimlig, realistisk utsikt till framgång kan bidra till att stoppa detta hot mot Europa (självklart krävs också andra krafter än politiska). Situationen är så allvarlig att alla verkliga Europavänner, alla sanna européer, borde stödja dem trots att de ännu inte har något utvecklat program för ett återupptaget och vidareutvecklat Europasamarbete efter att hotet är avvärjt.

Alternativen är tydliga. Antingen säkerställer vi först den europeiska friheten och de europeiska värdena, det rätta europeiska tänkandet, för att sedan på denna gemensamma europeiska grund hantera de problematiskt nationalistiska krafter som möjligen kan ha stärkts. Eller så ger vi upp denna frihet och dessa värden, ger vi upp Europa, ger vi upp själva möjligheten både att tänka fritt och att tänka rätt.

0 Responses to “Tänka fritt och tänka rätt: Paulina Neuding om Europa och USA”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi