Essäer
Norstedts, 1979
Baksida:
I oktober 1972 utgav Stig Strömholm den mycket uppmärksammade och diskuterade boken “Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse”, en grundlig, skarpsinnig och rikt nyanserad analys av den samhälleliga utvecklingen i Sverige. Sedan dess har snart sju år gått och Stig Strömholm har funnit tiden inne att i en ny debattbok, Motskäl, granska vad som hänt i det svenska samhället efter 1972. Han prövar noggrant frågorna kring rättssamhällets stabilitet, kring domaren och jämlikheten, kring löntagarfonderna och lagarna, kring folkrörelserna, organisationerna och makten, kring jämlikheten, friheten och demokratin. Och lågmält och eftersinnande analyserar han vad “samhället” är och vad “historielös” betyder. Slutligen drar han i några framtidsbilder förkrossande stillsamt konsekvenserna av vissa av samtidens tecken.
Innehåll:
Förord
“Vår historielösa tid…”
Förfallets stormklockor
Demokratins begravning
Lag och ordning
Vänstern och kulturinnehållet
Efesus, Konstanz och Nürnberg – också en kulturtradition
Det tillkommande prästadömet
Är rättssamhället på glid?
Vad har vi paragrafer till?
Domaren och jämlikheten
Normpyramiden och Portugal
Grande misère ouverte royale
Sverige 1973: varmt eller kallt?
Svensk 70-talspolitik: tendenser och möjligheter
Organisationerna i samhället
Folkrörelserna och makten
När ingen väg finns att välja
Kanske en diktare?
Vad är “samhället”?
Multinationalens miljoner
Timrå i deras hjärtan
Preferenser och konsekvenser
Meidner och lagarna
Fonddebatten: låsningar och luckor
Vad hände sen? Kommentar till en roman
De fordringsfulla gästerna
Sju små hem
Kvalitet -95
JOB:s kommentar:
Den första av Strömholms böcker jag läste, på ett tidigt stadium av utvecklingen av min politiska förståelse. Som så ofta väcktes nyfikenheten av negativa recensioner. Man förstod omedelbart av dem dels att detta som de vände sig så skarpt mot var just sådant som berörde en själv och i mycket överensstämde med ens egen gradvis frammognande orientering, dels att det sätt på vilket de utmålade det inte kunde vara med sanningen helt överensstämmande. Från och med Motskäl blev Strömholm en följeslagare under många år. Som många av hans böcker är detta en klippbok med tidigare publicerade artiklar. Den förtjänar fortfarande att läsas av samma skäl som Sverige 1972. Strömholm representerade redan vid denna tid en ovanlig, kulturmedveten borgerlighet, med avsevärd insikt när det gäller även liberalismens svagheter, även om han saknar djupare förståelse för kapitalismen och dess problem.
Olle Bengtsson 
Jag har tidigare kommenterat Strömholms Sverige 1972, och anledningen till att jag nu också kommenterar Motskäl är i första hand att den förra boken är för massiv för att den ska att kunna föreslås till läsning annat än till ett mycket begränsat antal personer. Den senare däremot tror jag kan vara en bra förstabok för den som vill läsa någon av Strömholms politiskt inriktade böcker. Den omfattar bara drygt tvåhundra sidor och är dessutom uppbyggd som en essäsamling.
I förordet varnas för att boken är fattig på argument FÖR någonting, en brist som den delar med Sverige 1972. Författaren anför till sitt försvar “… att det i stigande omfattning framstår som omöjligt för en enskild, som inte förfogar över ett utredningsmaskineri, att med anspråk på vederhäftighet framlägga någorlunda välunderbyggda förslag i samhällsfrågor av någon omfattning.”
Jag tror personligen inte att detta är det egentliga skälet till att Strömholm i så hög grad avhåller sig från konkreta förslag som komplettering till sina analyser. Skälet är snarare att han inser att de förslag han skulle vilja komma med skulle ha varit för svåra för de flesta att ta till sig på grund av kombinationen av ytterst bristfällig allmän kännedom om konservativ tradition och sedan länge pågående kampanjartad utfrysning av konservativt tankegods. Han skulle fått så mycket kritik från många håll och så litet stöd, åtminstone offentligt, att det hela hade varit lönlöst, och dessutom satt ned hans anseende utan att det samtidigt lett till någon motsvarande vinst. Därmed slut på brasklappen.
Vad är det då som Strömholm vill göra upp med eller kritisera? Det är en hel del: han frågar sig om rättssamhället är på glid, om det finns ett problem med historielöshet, om demokratin är i gungning, om det finns ett nytt prästerskap som ersätter det gamla, vad det egentligen är för relation mellan folkrörelserna och makten och mycket mer. Att väja för centrala frågeställningar är alltså inte Strömholms stil, i detta ligger självklart mycket av hans styrka, och därigenom hittar man också de väsentliga skälen för att läsa boken, eller åtminstone delar av den.
Av bokens tjugoåtta essäer föreslår jag följande två för den som vill “provköra” boken lite: “Vår historielösa tid…” samt Lag och ordning. Det är nu svårt att referera eller sammanfatta Strömholm eftersom det faktiska innehållet, i form av underbyggda resonemang och referenser, har en sådan ovanlig densitet att texterna i sig själva ofta känns som sammanfattningar; men något ska jag ändå försöka säga om de båda nämnda essäerna.
I “Vår historieslösa tid…” analyserar Strömholm huruvida det är sant att den dåvarande tiden verkligen var historielös. Efter en analys av hur människor förr i allmänhet fick sin historiska bildning, nämligen genom bibeln, och en förklaring av varför bibeln erbjöd en meningsfull historia och dessutom var en direkt användbar vishetskälla, kommer Strömholm fram till att historiebeskrivningen på en och samma gång utvidgats och förflackats. Utvidgats genom sökandet efter den egna samhällsgruppens historia: “Nåväl nu reser man drängarnas monument; det är inte för tidigt.”; förflackats genom att man tappat förmågan att lidelsefritt diskutera långdragna komplicerad förlopp, samtidigt som man klassat ner det nödvändiga inlärandet av historiska fixpunkter som årtal och namn utan vilka man ramlar ner i oanvändbar historisk känslosoppa.
Essän Lag och ordning inleds med följande målande, och för Strömholms stil typiska liknelse: “Den moderna offentliga debattens behandling av språket påminner oroväckande om en nomadstams primitiva jordbruk: efter en säsongs hänsynslös drift är ett område skövlat för lång tid. Några förkolnade och oanvändbara skam- och honnörsord ligger kvar, i väntan på glömskans och återväxtens barmhärtiga krafter.”
Han konstaterar sedan att det, utanför mycket begränsade kretsar, inte längre är möjligt att, så vitt man inte samtidigt tydligt markerar avstånd med en fnysning, antyda en positiv värdering eller ens föreslå en lidelsefri utvärdering av begreppet “lag och ordning”.
Jag tänkte stanna där, medvetet något abrupt. Detta eftersom jag tror, att om jag inte lyckats övertyga någon om att boken bör läsas genom det ovan sagda, kommer jag inte att lyckas genom att skriva längre.