Jan Olof Bengtsson

Flera har i olika sammanhang klagat över mina hänvisningar till och positiva omnämnanden av tidskriften Axess. De har ansett dem oförenliga med mina åsikter och värderingar.

Jag har svarat att jag förvisso inte i allo delar Axess’ ståndpunkter. Jag har instämt i att jag skiljer mig från dem, och beskrivit den svaghet jag själv finner i Axess som att de, trots att de delvis har ambitionen, aldrig riktigt når fram till den centrala, klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen sådan jag vill definiera och försvara den.

Men jag har avstått från att kritisera dem och tolererat alla ytligheter och misstag, eftersom jag, som jag ständigt framhållit till tidskiftens försvar, samtidigt funnit mycket av värde i den – främst i dess konst- och övriga kulturartiklar och i dess recensionsavdelning, men även i någon mån i dess politiska kommentarer och analyser.

Nu har situationen förändrats.

Ett problematiskt namn

Jag vill här först av allt säga att jag redan från början hade problem med tidskriftens namn.

Det hände att jag nämnde den för icke svensktalande vänner i andra länder, och senare refererades den också till i Mark Dooleys bok Roger Scruton: The Philosopher on Dover Beach. Men i dessa länder kunde man inte förstå namnets ord- och namnlek.

Vad som i stället skedde var att man trodde att vad som väl är en ganska ny anglicism i svenskan, access, faktiskt på svenska stavas axess, något som vore lingvistiskt märkligt och som lingvistiskt bildade utlänningar ofelbart uppfattar just så. Än värre blir det när man börjar få känslan att även språkligt mindre bevandrade svenskar numera också kan tänkas tro att detta är den korrekta svenska stavningen.

Och hur rolig var egentligen ordleken? Var det verkligen förenligt med god smak att annonsera finansiärerna av en tidskrift av detta slag så långt fram i förgrunden? Namnet Axess var kort sagt ingen suxé.

Axess och jag

Allvarligare var att Axess-kretsen som mina kritiker riktigt framhåller var radikala liberaler, att de i verkligheten i alltför stor utsträckning delar den samtida svenska konsensuskultur de sade sig vilja motverka. Men jag har ändå tyckt att inte minst Johan Lundberg har stora förtjänster. Hans antologi Under omprövning var, fastän begränsad till endast ett av de områden tidskriften är ägnad, en fin dokumentation av flera års publicistisk gärning – trots att även den som helhet tydligt illustrerar den nämnda bristen.

Jag har själv medverkat i Axess. Det var på den tidigare, första redaktionens tid. Kay Glans, som jag dock bara träffat vid något enstaka tillfälle, var chefredaktör, och Erik Wallrup redaktör för Tradition-avdelningen. I denna avdelning, i nr 5, 2004, publicerades min artikel ’Vid historiens slut är filosofen en gud’, där jag diskuterade den rysk-franske tänkaren Alexandre Kojève.

Wallrup stod för följande utmärkta ingress: ”Esoteriskt våld. Hegel drog de filosofiska konsekvenserna av Napoleons politik. Alexandre Kojève ville inta samma position i förhållande till Stalin. Utifrån Hegel, Nietzsche och Heidegger samt en vilja att vara absolut modern skapade han en av 1900-talets mest totalitära filosofier. Han grundlade den existentiella marxismen, men nu är det de amerikanska ’neokonservativa’ som går vidare i hans tankebanor.”

Detta var Axess’ tredje årgång, och tidskriften var en uppenbar ljuspunkt i det svenska kulturlivet – inte såsom Salt skulle ha kunnat bli, men ett klart framsteg i förhållande till Moderna Tider (som dock också gjort en hel del bra). Wallrup och jag höll kontakten och diskuterade ytterligare artiklar av mig. Men efter en tid avgick den dåvarande redaktionen och ersattes av den nuvarande med Johan Lundberg i spetsen.

Den nya redaktionen

Det innebar en viss förändring men inte, såvitt jag då kunde se, någon försämring. Axess utvidgades till att omfatta de uppskattade TV-sändningarna, där, i en ständig ström av kulturprogram av hög kvalitet och på alla områden, inte minst Johan Tralau gjorde en förnämlig insats med sin egen serie debattprogram, Kanon-TV. Flera intervjuer med och reportage om en filosof som Roger Scruton sändes. Tidskriften ändrade format men innehållet förblev på hög nivå – inte minst recensionsavdelninen och den nya recensionsbilagan var värdefulla. Där publicerades en positiv recension av min bok The Worldview of Personalism, om än med några missuppfattningar.

Det var i borgerliga och konservativa kretsar oklart var Johan Lundberg kom ifrån. Han hade aldrig synts till under åttio- och nittiotalen vid de reguljära seminarier och andra evenemang inom ”högern” där en kulturkonservatism av den typ med vilken han tycktes vilja komplettera liberalismen hade diskuterats utifrån dess ledande internationella representanter och deras verk – evenemang som jag flera gånger återkommit till i mina inlägg här. Men för mig som samtidigt med mitt delatagande i detta hade ett kvardröjande umgänge med litteraturvetare och delvis i den övriga litterära världen i  Stockholm och Uppsala var Lundberg begriplig, trots att jag såvitt jag minns inte själv träffade honom. Han kom, via Svenska Dagbladet, från litteraturvetenskapen.

Johan Lundbergs inriktning

Det förklarade hans orientering, och det intressanta var att han på flera sätt tydligt brutit sig ur, eller kanske aldrig ens tillhört, de i detta ämne dominerande teoretiska riktningarna – något som jag själv insett nödvändigheten av alltsedan jag själv började läsa litteraturvetenskap i Uppsala vid åttiotalets början. Det var just vid tiden för poststrukturalismens och så vidare sena genombrott i Sverige, men jag hade flera lärare i den generation som formats av exempelvis ”new criticism” och inte heller tillhörde de i övrigt ännu i hög grad närvarande 68-marxisterna.

Lundberg har också visat sig ha andra ovanliga kvaliteter. För att ta ett mindre uppmärksammat exempel: förra året skrev han kort om så kallad progressive rock, i samband med en svensk grupp tillhörande denna riktning som tonsatt Aniara (Lundberg disputerade på en avhandling om Martinson), och visade sig ha förståelse inte bara för denna riktning i allmänhet, utan exemplifierade också med ett av Yes’ viktiga album från första hälften av sjuttiotalet.

Det finns ingen anledning att här närmare beskriva innehållet i Axess genom åren, eftersom jag vet att många av denna bloggs läsare är väl förtrogna med det. Anledning finns dessvärre däremot att återvända till den kritik några av dessa uttryckt mot tidskriften men som jag, på grund av det värdefulla innehållet, velat avstå från.

En ny programförklaring

Nu har nämligen redaktionen formulerat ett slags programförklaring, som med tragisk övertydlighet bekräftar allt det mina kritiker tyckt att jag borde ifrågasatt för länge sedan. Programförklaring är kanske fel ord; texten är inte tillräckligt ambitiös för att benämnas på detta sätt. På engelska kan man tala exempelvis om ett “editorial statement”, men jag kommer för tillfället inte ihåg någon svensk motsvarighet till detta och kallar därför ändå fortsättningsvis texten en programförklaring.

Jag har som sagt redan flera gånger tagit upp det jag identifierat som den allmänna svagheten. Men kritikerna har pekat på mer specifika uttryck för den, som jag inte tyckt mig ha någon anledning att gå in på. Jag har sett även detta, exempelvis i Lundbergs artikel om kosmopolitism härom året, i flera av hans inlägg i Axess-bloggen, och exempelvis i en radiodebatt härom året med Johan Norberg och en kvinna jag inte kommer ihåg vem det var, där han helt accepterade Norbergs simplistisk-propagandistiska globalkapitalism och på mycket avslöjande sätt framställde sin kulturkonservatism närmast som ett socialterapeutiskt instrument eller trick för att få tyst på de mångomtalade stackars lågbegåvade, motsträviga, kvarblivna förlorarna och få dem att acceptera sitt öde.

Men med den nya manifest-artade texten är det tyvärr omöjligt att längre undvika svaghetens mer bestämda uttryck av detta slag. Av detta slag – men nu så tragiskt mycket mer av det.

För mig är det oklart varför detta publiceras just nu, men det är sannolikt att flera av mina kommentatorer, som jag vet följer media av alla slag mycket närmare än jag, kan upplysa mig om det. Det handlar hursomhelst om en kort snutt med några få stycken. Huvudrubriken är ‘Den mesta politiska stereotypen VÄNSTER-HÖGER-SKALAN’, och under en bild av de franska generalständernas högtidliga öppnande i Versailles den 5:e maj 1789 följer vad som ser ut att vara en underrubrik: ’Axess och tidsandan’. Sedan den 27:e februari ligger texten generande nog överst på nätupplagans startsida.

En historisk bottennivå

Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till det hela. Jag tycker fortfarande att det finns mycket som är bra i Axess, och vill kunna fortsätta inte bara läsa utan uttrycka uppskattning av allt detta. Jag vill överhuvudtaget egentligen inte ens nu polemisera mot denna relativa kulturella oas och politisk-analytiska ljuspunkt.

Men jag tvingas till det. Det extrema och provokativa sätt på vilket Axess går emot de grundläggade ståndpunkter jag en gång försvarat även i dess egna spalter gör att det nu är omöjligt att undvika det. Mitt stöd för tidskriften strider nu mot mitt eget samvete. Den aktuella texten är i alla avseenden så monumentalt, svindlande dålig att hela Axess-projektet ter sig komprometterat. Det ser ut som om redaktionen räddningslöst sänkt hela den under så många år utmärkta tidskriftssatsningen. Och det hela blir än värre när man förstår i vilken utsträckning katastrofen är signifikativ för det kulturella och politiska klimatet i dagens Sverige och i synnerhet för den svenska tänkande borgerlighetens mentalitet.

Det enda som i någon mening kan sägas hålla samman det pinsamma dokumentet är underrubriken, ‘Axess och tidsandan’. För textens enda egentliga innehåll, dess enda verkliga betydelse, är dess avspegling av den tidsanda som skapar och möjliggör intellektuell undermålighet på denna i dessa sammanhang historiska bottennivå.

Sverige och Europa

Det första stycket talar om den politiska höger-vänsterskalan: ”Idén om vänster och höger uppkom i den franska nationalförsamlingen i samband med den franska revolutionen 1789. Liberalerna satt till vänster och de konservativa till höger. I Sverige har höger–vänster-skalan en ovanligt stor betydelse trots att vad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa. Till exempel övertogs den konservativa idén om folkhemmet av socialdemokraterna 1928.”

Man kan notera att den ovan nämnda bilden alltså inte föreställer nationalförsamlingen, som det här talas om, utan generalständerna. Men detta är naturligtvis en helt obetydlig detalj. I detta första stycke finns inga problem. Det kunde utvecklas till en viktig betraktelse. Men i nästa stycke överges det intressanta ämnet, och vi serveras i stället en formulering om något helt annat, präglad av vad som kunde synas vara en historisk okunnighet så avgrundslik att den hade varit besvärande hos en nybörjarstudent i humaniora och för bara några årtionden sedan hos varje gymnasist: ”Under lång tid var Sverige isolerat från det övriga Europas kultur som en följd av Gustav Vasas införande av protestantismen.”

Naturligtvis är det ingen okunnighet, åtminstone inte från Lundbergs sida (jag känner inte till alla andra i redaktionen). Men det är illa nog att han för sina dubiösa syften använder bisarr historisk lögn- eller förvrängningspropaganda av detta slag. Det är svårt att veta var man ska börja. Sverige var isolerat från det övriga Europas kultur? Protestantismen tillhörde inte stora delar av det övriga Europas kultur? Erik XIVs renässanshov (redan i Kalmar) gjorde det inte? Johan III, som åter närmade sig katolicismen? Gustav II Adolfs uppbyggande av det svenska utbildningsväsendet som viktig del i en nationell organisation som blev ledande och med beundran studerad i Europa, med inte bara Uppsala universitets förnyelse och upprustning utan skapandet av våra klassiska gymnasier på den mest fasta och strikta grund av klassisk latinkultur enligt renässansens humanistiska bildningsprogram? Stormaktstidens Sverige som självt omfattade delar av det övriga Europa? Gustav IIIs franskkulturella Sverige? Romantikens tyskorienterade?

Oavsett när Axess-redaktionen menar att den långa tiden av isolering från det övriga Europas kultur slutade är formuleringen så löjeväckande att man inte finner ord starka nog att på rätt sätt bemöta den. Och detta trots att det är ovedersägligt, och jag själv ofta framhållit, att mycket gick förlorat med Gustav Vasas reformation.

Ursvensk kultur?

Redaktionen fortsätter: ”En falsk föreställning om en ursvensk kultur utvecklades, som än idag omhuldas av grupperingar på ytterkanterna av det politiska landskapet.”

Axess’ position blir här än mer absurd. Eftersom vi var isolerade från det övriga Europas kultur, och det inte finns någon egen, ursvensk sådan, måste vi tydligen helt ha saknat kultur under den långa tid som med all sannolikhet alltså omfattar stormaktstidens variant av renässansbildning, upplysningskulturen och romantiken, det vill säga vad som tills för inte länge sedan betraktades som den svenska kulturens främsta blomstringsperioder.

Den historiska frågan om en ”ursvensk kultur” är naturligvis oerhört komplex, så komplex att den sannolikt helt enkelt är felställd. Jag vet verkligen inte vilka det är som idag ställer den.

Och vilka menar Axess först utvecklade föreställningen? Här föresvävar kanske en dimmig föreställning om 1600-talets och 1800-talets göticism redaktionen. Men att påstå att ens dess företrädare skulle ha någonting att göra med isolering från det övriga Europas kultur är barockt. Man ville på olika självklara sätt se göticismen i nära samband med denna kultur.

Svensk egenart

Vad jag definitivt vet finns är däremot grupperingar som talar om svensk kulturell egenart och återfinner denna långt tillbaka i tiden. Och de återfinns verkligen inte bara på ytterkanterna av det politiska landskapet. I den föreställningen finns givetvis ingenting kontroversiellt. En rad kända faktorer förklarar sådan kulturell variation, ja dess självklara nödvändighet.

Är det dess historiska fakticitet Axess vill ifrågasätta? Och dess värde? Ja, otroligt nog tycks det faktiskt vara så, som vi ska se. Men ett annat ärende i den senast citerade meningen är helt klart att fördöma icke närmare preciserade grupperingar på vad man menar vara ytterkanterna genom att tillskriva dem den förenklade föreställningen om ”ursvensk kultur”. Den billiga polemiken som normalt skulle kunna lämnas utan avseende fritar oss här, när det är fråga om något så viktigt som Axess, inte från skyldigheten att insistera på frågan vilka grupperingar det är som avses.

”Ytterkanterna” måste ju handla om höger- och vänsterkanterna. Ordets pluralform implicerar att grupperingarna ifråga inte finns bara på högerkanten utan också på vänsterkanten. Här återknyts på ett märkligt oklart sätt till det första stycket, där det alltså förklarades att ”vad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa”. Det första stycket har ingen som helst mening i denna korta text om redaktionen inte avser att den sanning som där pekas på har en för textens helhetliga budskap meningsfull betydelse, relaterad till formuleringen om ”ytterkanterna”. Om redaktionen inte avser detta är det första stycket, och huvudrubriken, bara goddag yxskaft. Men läsaren lämnas i ovisshet om exakt vilken denna mening är. Och det blir ytterligare märkligt när det senare visar sig – och jag återkommer till detta – att den sanning man framhåller inte bara underminerar utan helt omöjliggör den position man själv intar.

”Axess anser varken att det finns någon ursvensk kultur eller att en sådan ska eftersträvas”, förklarar man nu, mot de icke specificerade yttterkantsgrupperingarna. Eftersom föreställningen om en ursvensk kultur är en närmast helt oanvändbar polemisk förenkling och karikatyr, växer insikten att vad den i hela den lilla kvarstående bildade delen av den svenska borgerligheten högt respekterade, föregivet kulturkonservativa tidskrift egentligen avser är att det inte finns eller åtminstone inte bör finnas någon svensk egenart.

Här börjar den enda begripliga meningen i formuleringen om att vad som en gång var vänster senare kan bli höger framträda, alldeles oavsett vad redaktionen åsyftade med den. Axess, känd som representerande den kulturella högern och för att ibland utsmycka den globalistiska liberalismen med i verkligheten oförenliga moment av kulturkonservatism, försvarar vad som i en alls icke avlägsen tidigare period var vänsterextremism.     

Social, ekonomisk och kulturell globalisering

Återstoden av artikeln illustrerar detta med bedövande övertydlighet. ”Istället”, fortsätter redaktionen, “bör Sverige globaliseras och internationaliseras inte bara socialt och ekonomiskt utan också kulturellt.”

Det mest slående i denna mening, mot bakgrunden av det föregående, är det rent patetiska. Det framgår ju nämligen här att man faktiskt menar att den långa tiden av isolering och därmed obefintlig kultur sträcker sig ända till nuet. Alltifrån Gustav Vasa fram till Axess har detta tillstånd rått. Men nu acclar Axess och dess likasinnade kretsar heroiskt biskop Brasks fallna mantel och öppnar för första gången på femhundra år Sverige för ”det övriga Europas kultur”.

Det är för tröttsamt att förklara hur löjligt detta är. I ljuset av vad jag redan sagt bör det ändå framgå med tillräcklig tydlighet. Sverige har självklart alltid varit öppet för och en del av det övriga Europas kultur, eller snarare en del av det helhetliga Europas kultur, och detta har aldrig hindrat existensen av en svensk egenart, en självständig variation på olika områden och i olika avseenden.

I stället konstaterar vi att eftersom ”internationalisering” samordnas med ”globaliseras”, här framgår att det inte bara är en fråga om öppning mot det övriga Europa, utan mot hela världen. Även detta kan vara okontroversiellt, och i själva verket helt i linje med den europeiska kultur- och bildningstraditionen. Men det kan också vara problematiskt eftersom övriga världen även innehåller kulturer som är så radikalt skilda från den europeiska att problem oundvikligen uppstår vid den typ av möten som inte minst den ”sociala” delen av den av Axess önskade processen syftar till.

Återigen, redan av det skälet att den ”ursvenska kulturen” är en uppenbar retorisk-polemisk halmgubbe, av det skälet att man väl knappast ens själva på allvar kan tro på att man för första gången sedan före Gustav Vasa öppnar Sverige för europeisk kultur, ja i själva verket för kultur överhuvudtaget, bekräftas här att vad Axess önskar är internationalisering och globalisering i stället för den svenska egenart som är en variation av en gemensam europeisk kultur. Att den svenska ”kulturkonservatismens” huvudorgan är mot den senare och för andra kulturer.

Hemmapöjkar

Detta bekräftas med än mer generande tydlighet i nästa mening:

”Så blir det geografiskt isolerade, kalla och konsensusstyrda Sverige ett intressant och spännande land att leva i, som kan attrahera människor från andra länder och vitt skilda kulturer.”

Ingen erfaren svensk med självaktning som verkligen är öppen för Europa och världen och som har nära kontakt med dem, som representerat Sverige i några som helst viktigare internationella sammanhang, uttalar sig på detta sätt.

Johan Lundberg kallade på den allmänt illa skrivna Axess-bloggen någon gång förra året med häpnadsväckande naiv arrogans – ett obehagligt dumförakt av samma typ som Johan Hakelius’, som jag tidigare behandlat – några av mina meningsfränder som motsätter sig hans norbergska skolpojksglobalism för ”hemmapöjkar”: sådana som inte fått plats på det globalismtåg han smickrar sig själv över att vara intelligent nog att genom att ha ställt sig i tjänst hos de alltmer uppenbart osunda och fåtaliga globalistplutokraternas agenda nu färdas i, i riktning mot vad vårt kuriösa före detta konservativa parti kallar ”mänsklighetens lyckligaste tid”. Den där “vulgära underklassen”, med Hakelius’ ord, som måste socialpsykologiskt lugnas med kulturkonservatism för att inte resa hinder.

Vad vi här står inför är en parvenyartad pseudokonservatism byggd på klassförakt och förakt för det egna folket, en konservatism som på obefintliga grunder odlar en fåfäng snobbism. Men det fenomen vi djupast sett har att göra med här är inte nytt. Heidenstam kände det väl.

Svensk nedvärdering av Sverige är i sig ett uttryck för provinsialism.

Till och med Dag Hammarskjöld – i övrigt inte någon av mina hjältar – betonade att bara den som har en stark förankring i sin egen nation och nationella kultur kan uppskatta andra kulturer och vara en sann internationalist. I själva verket är det endast sådana som i viss mening är de mest beklagligt inskränkta och enfaldigt utlandsbeundrande av hemmapöjkar som kan uttrycka sig så som Johan Lundberg och nu hela Axess-redaktionen gör.

Global mångkultur?

”Axess”, fortsätter redaktionen, ”är för det globala, liberala och mångkulturella samhälle som Sverige är på väg att bli en del av.”

Mångkulturella? Ja, världen är naturligtvis som sådan mångkulturell. Men om Sverige, historiskt i flera avseenden ett av världens mer framstående länder, inte har någon egenart eller kultur överhuvudtaget, vad är det som gör att andra länder så självklart har det, och att människor från dem kommer fortsätta ha det när de kommer hit? ”Människor från andra länder och vitt skilda kulturer” allena kommer göra det i femhundra år kulturlösa Sverige spännande och intressant. Varför har de kulturer att ta med sig hit?

Därför att de inte genomfört protestantismen, om vi får tro det första stycket. Men i så fall måste väl detsamma gälla alla andra protestantiska länder i Europa? Hur kan människor från övriga Norden, från stora delar av Tyskland, från Nederländerna, från Storbritannien och så vidare då medföra någon kultur? Blev inte de också isolerade från det övriga Europa?

Det kan inte stämma. Men människor från övriga Europa och resten av världen har hursomhelst enligt Axess värdefulla kulturer. Om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att tala om ”vitt skilda kulturer” måste det finnas kulturella egenarter. Och varför äger då dessa människor sådan men inte vi? Därför att det inte är kallt i deras länder? Därför att de inte har konsensuskultur? Har de rentav ”urkulturer”? Är en ”urspansk”, en ”urvietnamesisk”, en ”urturkisk”, en ”ursomalisk” kultur en mindre falsk föreställning än en ”ursvensk”? Eller vad förklarar skillnaderna, d.v.s. egenarterna?

Och vad förklarar deras värde, det som nekas om Sverige? Att dessa länder är mindre ”geografiskt isolerade”? Vi måste i så fall fråga oss vad som menas med geografisk isolering. Är Skottland mindre geografiskt isolerat än Sverige? Portugal? Chile? De oändligt avlägsna och exotiska Finland, Norge och Danmark? Flera av de länder med vitt skilda kulturer, exempelvis i Afrika, vars människor kommer hit?

Eller är det, återigen, att de inte är ”kalla” och ”konsensusstyrda”? Ja, när man känner den iskalla hjärtlösheten i detta kackande i det egna boet, eller vad det nu var Gustav Vasa kallade det, är det inte utan att man gärna välkomnar varma sydländska dissidenter som kommer hit för att de gillar vårt land och som redan därigenom bryter den järnhårda konsensus Axess vill skapa och medels vilken de själva försöker styra oss.

Många kommer hit därför att Sverige skiljer sig från deras egna länder. Men enligt Axess kan de ”attraheras” endast när de själva gjort Sverige likt de senare. Global mångkultur, intresse och spänning kräver dock att kulturella egenarter bevaras – inklusive den svenska.

Fri rörlighet över alla nationsgränser

Även jag tror att det finns vad som kanske kan kallas en alternativ globalisering med viktiga värden. Jag är i högsta grad medveten om och har ofta pekat på de problematiska formerna av nationalism. Som jag ofta förklarat är jag för vad Claes Ryn kallat en högre kosmopolitism. Men detta är något helt annat än det ”globala, liberala och mångkulturella samhälle” Axess arbetar för. I förlängningen är det senare i själva verket ett globalt, totalitärt och monokulturellt, ja antikulturellt samhälle.

Redaktionens programförklaring har den ovanliga egenskapen att stycke för stycke förmå stiga till nya oanade höjder av enfald. Axess, läser vi härnäst, ”är för fri invandring, för fri rörlighet över alla nationsgränser”.

Det är svårt att tro sina ögon. Formuleringar av detta slag har jag tidigare bara sett hos de allra mest verklighetsfrånvända utopisterna inom vänstern. Nu sägs det i vad som av denna vänster anses vara ett extremt högerorgan, som själv gör anspråk på att vara kulturkonservativt och som starkt bidragit till att göra exempelvis Scruton känd i Sverige, författaren till den i samma organ en gång positivt recenserade boken The Need for Nations och en av världens mest kända motståndare till allt som detta organ nu i fantasmagorisk naivitet programmatiskt förklarar sig stå för. Det är historiskt helt enastående. Det vittnar om en total intellektuell kollaps.

Det finns fler bottnar här. Vad säger exempelvis kurderna om Axess’ briljanta vision? Är det Axess’ globala, liberala samhälle de strävar efter? Vill de “internationaliseras inte bara socialt och ekonomiskt utan också kulturellt”? Bör också de bli entusiastiska inför fri invandring och rörlighet över sina gränser? Tror de att även Kurdistan därigenom blir mer “spännande och intressant”?

I Mellanöstern är förstås alla kända för att längta efter att ”bli en del” av det ”globala, liberala och mångkulturella” samhället? Palestinierna hoppas naturligtvis ivrigt på ankomsten av ”spännande och intressanta” ockupationsisraeler från andra sidan den gräns som måste bort?

Och är inte Axess’ vision ren antisemitism? Är det inte ett direkt hot mot det judiska folkets existens, åtminstone i Israel, som uttalas? En ny Förintelse, åvägabragt av över gränserna sig fritt rörande massor av terroristledda araber, perser och afrikaner?

En illusorisk mittenposition

Axess är vidare ”motståndare till såväl höger- och vänsterextremism”. Ytterkanterna i det politiska landskapet igen, det som i första stycket bara var höger och vänster, och som det där av okänd anledning framhölls ibland kan byta plats: ”[V]ad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa.”

Klart är i alla fall att vad Axess här gör är att i distinkta och lätt identifierbara politiska, ekonomiska och andra intressens tjänst cementera en förvisso kall svensk konsensuskultur som de – i överensstämmelse med de flesta av de stora, långsiktigt globalistisk-ideologiska centralplanerarna under hela nittonhundratalet – uppfattar som belägen i mitten, och att attackera allt som hotar den, från vilket håll det än kommer. Höger-vänsterskalan är alltså “den mesta politiska stereotypen”.

Men manövern är fullständigt förvirrad och förfelad just av det skälet att man i första stycket så tydligt, om än med uppenbart ogenomtänkt avsiktlighet, pekat på den historiska relativiteten i begreppen höger och vänster, och indirekt även begreppen ytterkant och extremism. Eftersom vad som kan vara vänster under en period kan vara höger under en annan och vice versa, så är deras innehåll ständigt skiftande, och det gäller också ytterkantens och extremismens. Det är då i striktaste betydelse meningslöst att framställa en mittenposition som, som sådan, försvarbar gentemot och överlägsen högern och vänstern och deras ytterkanter och extremismer som sådana.

Och vad talar i perspektivet av denna i första stycket klarlagda relativitet för just nuets mittenposition, tillfälligt förbifladdrande i den tidsanda som underrubriken nämner? Faktum är att tidsandan inte omnämns i själva texten. Är denna underrubrik bara en tafatt signal avgiven i en vag medvetenhet om textens verkliga natur och kvalitet, för att försöka mildra de oundvikliga sågningar man anar måste komma? Har man bara hjälplöst namngivit den intellektuella bankrutten?

Det är enkelt att konstatera, just i det historiska perspektiv de själva uppmuntrar till, att Axess’  förmenta mittposition i sig är en inte bara allmänt grotesk utan livsfarlig ytterkantsextremism.

Humanism

Såväl sådan ”extremism” alltså, som ”religiös extremism vare sig den förekommer inom kristendom, islam, judendom eller, till exempel, hinduism m.fl. religioner”. Axess “är motståndare till rasism och främlingsfientlighet och uppmuntrar till internationell dialog”.

Jaha. Och fri rörlighet och invandring över alla nationsgränser var det alltså. Något säger mig att det här verkligen kommer bli minst lika ”spännande och intressant” i Mellanöstern som i Sverige. Underbar dialog väntar.

Håller vi oss till vad Axess på dessa rader säger, i sig, skulle väl de flesta vilja instämma – om de bara hade förmått säga det med åtminstone någon liten grad av sofistikation, några grundläggande definitioner, ett mått elementär nyansering och komplexifiering, om allt inte lät som hämtat från en uppsats av en mindre begåvad, av lärarhögskoleprogrammerade lärare lydigt indoktrinerad elev i första årskursen i gymnasiet.

Vi vet att kvälls- och i allt större utsträckning morgontidningarna skriver på denna intellektuella och stilistiska nivå. Vi har tvingats vänja oss vid att de flesta politiker och inte minst integrationsminister Erik Ullenhag gör det. Men när en kulturtidskrift med Axess’ anspråk publicerar texter av samma slag betyder det att tidskriften är slut, död.

”Axess bygger på ett internationellt humanistiskt ideal”, heter det vidare. Vad tror redaktionen att exempelvis det franska kommunistpartiets gamla tidning L’Humanité säger sig bygga på? Det är signifikativt att redaktionen inte ens tycks medveten om en sådan frågeställning.

Hur kan idealet vara internationellt med fri rörlighet över alla nationsgränser? Axess’ ideal är postnationellt. Jag försvarar ett internationellt ideal. Jag försvarar också ett internationellt humanistiskt ideal. Men det är självklart också helt avgörande att skilja mellan olika former av humanism. Axess-redaktionen förefaller helt omedveten om de filosofiska och historiska distinktioner som här är oundgängliga. Det skrämmande med dess humanism är att det är så oklart hur den skiljer sig från den gamla kommunismens. Men å andra sidan: varför skulle den egentligen göra det? Även Axess-redaktörerna är jakobinska vänsterradikaler. Även L’Humanité finansieras av globalistiska storkapitalister.

Verklig humanism är självklart centralt. Just därför är det desto mer beklämmande (man ville gärna säga: nästan brottsligt) att Axess förstört allting. Vi vet nu att de i verkligheten inte alls står för något humanistiskt ideal. De tycks sakna även elementära filosofiska resurser för att förstå, för att inte tala om att formulera, ett sådant ideal för dagens värld. Deras propagandafloskler tjänar förstörelsen, även om det skulle vara så att de faktiskt inte själva förstår det.

Utländsk och svensk debatt

I byggandet på det internationella humanistiska idealet är, fortsätter Axess, ”ett tydligt syfte…att föra in utländsk debatt i Sverige”. Axess utmärker sig här som de enda som inte vet att detta som en självklarhet alltid gjorts, oavbrutet från tiden före Gustav Vasa fram till idag.

Visst finns alltid mer sådan debatt som förtjänar att föras in. Problemet här är självklart inte Axess syfte att göra detta. Problemet är att man åter märker redaktionens avsikt – och man blir förstämd. En gång i tiden förmådde åtminstone en av deras recensenter uppskatta att jag, förutom att föra in utländsk debatt i Sverige (exempelvis Scruton, tjugo år före dem), också ägnat mig åt att föra in svensk debatt i utlandet – svensk kultur, den svenska egenartens variant av den europeiska kulturen.

Numera är ju, om man får tro deras programförklarings bokstav, detta en omöjlighet. Någon sådan kultur har ju inte funnits sedan Gustav Vasa, då det blev kallt och så vidare i Sverige.

En krigsförklaring

Redaktionen fortsätter, ”spännande och intressant” så det förslår: ”Axess är för de sociala liksom de genetiska könens frigörelse, deras lika rättigheter och skyldigheter, för demokrati i familjen och barnens rätt till att välja sin framtid.”

Just det som alla ”vitt skilda kulturer” ska tillföra Sverige alltså? Man orkar inte spekulera över vad de sociala könens frigörelse betyder. Men sannerligen kan vad som är vänster under en period senare vara höger under en annan.

Vi har nått den glänsande finalen: ”Axess är för yttrandefrihet och åsiktspluralism och bedriver därför fri debatt kring alla ämnen som är angelägna i en liberal demokrati. Att inte fritt debattera de konflikter som framträder i globaliseringens spår vore endast kontraproduktivt och skulle gynna partier och grupperingar på de politiska ytterkanterna.”

Skratta eller gråta? Gråta, tror jag. För jag sörjer uppriktigt. Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen. Men just nu bevittnar vi en tragedi i samtidens svenska kulturliv, och ingen kan undvika den obarmhärtiga slutsatsen. Lägg ned. Börja om. Räknar de tidigare åtminstone i mycket omdömesgilla Acc:son Johnson – och deras för projektet närmast ansvarige, Kurt Almqvist, som jag flera gånger träffade och fick ett gott intryck av bland annat på högre seminariet i idéhistoria i Stockholm där han en gång påbörjade forskarutbildningen – verkligen med att det i längden kommer finnas tillräckligt många kvar som vill läsa trist propaganda av detta allra enklaste och grövsta slag?

Man talar om yttrandefrihet och åsiktspluralism och fri debatt även om globaliseringens konflikter. Men vad vi står inför är en krigsförklaring mot, ett försök att marginalisera och tysta alla som inte delar det obeskrivligt ytliga och vilt självmotsägande program som framförs, och som i stället står för en verklig kulturkonservatism. Den “fria” debatten om globaliseringens konflikter är inte en debatt med dem. Deras “ämnen” är inte “angelägna i en liberal demokrati”, eftersom de befinner sig på den ena eller i vissa perioder kanske rentav den andra ”ytterkanten”. Debatten ska föras därför att det är “kontraproduktivt” att inte göra det, det vill säga därför att det skulle “gynna” dessa att inte göra det.

Ingen kan dock undgå att se att detta är en krigsförklaring av ett slag som i sig innebär att Axess sakligt och moraliskt redan förlorat det krig de i dårskap startar.

Den sverigedemokratiska debatten är torftig. Det är litet förvånande att det saknas fora och organ för idédebatt och analys av aktuella frågor, händelser och skeenden utifrån större ideologiska, kulturella, historiska och internationella perspektiv.

Några av de andra riksdagspartierna har sådana, till och med i form av närstående ”tankesmedjor” (med Carl Rudbecks svenska ord – på tyska finns “Ideenschmiede” – för det som ursprungligen i USA kallades ”think tank”). Men i själva verket har de inte mycket av idédebatt. Den har i stor utsträckning ersatts av tom, död, förutsägbar, standardiserad, för alla i ständigt högre grad gemensamt regisserad och med de stora media samordnad men också av allt fler genomskådad fraspropaganda och floskelexercis. Detta är ett huvudsakligt uttryck för det den politiska kulturens förfall som vi sedan länge ser.

För SD är situationen den omvända. Internätet visar att det finns en utomordentligt livlig debatt bland partiet mer eller mindre närstående eller med partiet sympatiserande personer, en debatt som ofta även är av ideologisk karaktär. Vi ser det i kommentarfält överallt, på dissidentsajter, i individuella bloggar, på ett fristående forum som Flashback, på Facebook.

Denna debatt är spontan, livaktig, kraftfull och, inte minst, ofta anmärkningsvärt resursrik. Men den fångas inte upp i, fokuseras inte i något partirelaterat forum. Naturligtvis är det önskvärt att det finns partiobundna organ för sådan diskussion. Men ett stort parti behöver ändå åtminstone någon egen, tungt vägande institutionaliserad form för fördjupad politisk analys och idédebatt. Flera har i den här bloggen efterlyst en SD närstående tankesmedja. Men det skulle räcka med en ny, egen webbsajt för idédebatt.

Det borde finnas utrymmer för nya, flexibla former här. Artiklar av partiföreträdare såväl som av kongeniala utomståede skribenter kunde, föreställer jag mig, förenas med diskussion inte bara i kommentarfält utan även i en forumavdelning. Jag skulle vilja se exempelvis en sajt på vars förstasida i tre lika stora avdelningar efter varandra återfanns 1) webbtidskriftsmässig presentation av den ideologiska profilen, 2) webbtidskriftsmässiga länkar med bilder, rubriker och ingresser till de senaste artiklarna och till arkivsidor för de huvudsakliga skribenterna, och 3) presentation av ett diskussionsforum med länkar för registrering, avdelningar av trådar, regler m.m. Jag har länge undrat varför det inte finns sådana. Det borde kunna bli mycket levande och dynamiskt, en plats där det alltid händer något intressant. Det skulle räcka långt som media- och till och med tankesmedje-satsning.

Förutsättningar finns såvitt jag förstår att nå stora läsar- och medlemssiffror. Alla tecken tyder på att efterfrågan är betydande. Faktum är att Sverige har mycket få bra politiska webbtidskrifter och diskussionsfora. I ljuset av det allmänna intresset och vitaliteten på nätet och de många kunniga och engagerade personer man där dagligen kan se överallt (naturligtvis bland den lika stora mängden okunniga) är det förvånande att inte mer av detta redan samlats upp och fokuserats i en ny välorganiserad sajt. SDU hade en gång ett livaktigt diskussionsforum med idédimension som rentav lades ned härom året. En märklig diskrepans råder mellan tystnaden i detta avseende i partirelaterade organ och det ständigt pigga debattbullret utanför dem.

Det här måste naturligtvis ses i perspektivet av SDs helhetliga kommunikation, opinionsbildning och mediaaktivitet. Den tryckta partitidningen, SD-Kuriren, finns naturligtvis, men ett sådant organ kan ju inte fånga upp nätets aktivitet, i synnerhet när det saknar nätupplaga. SD-Kuriren har andra funktioner, och utrymmet för idédebatt måste där med nödvändighet vara granska begränsat.

Avpixlat bevisar en del av det jag här säger. Men den har en begränsad inriktning på dagsaktualiteter av ett visst slag och inte huvudsakligen på mer vittfamnande och djuplodande artiklar, även om också sådana då och då tas in. Inte minst kommentarfälten uppvisar nätvitaliteten, men de innehåller inte debatt av den typ jag här åsyftar. Mer och annat behövs.

Det är naturligtvis inte så att idédebatt saknas inom partiet. Flera partiföreträdare med kanske huvudsakligen ideologiska intressen är väl kända, som Mattias Karlsson och Patrik Ehn. Den förre kan tänkas ligga bakom en ny sajt med citat från mer eller mindre socialkonservativa tänkare, som kan vara utvecklingsbar. Den senare har en blogg som man önskar mer frekvent uppdatering av. Även Erik Almqvist är, tror jag, ideologiskt intresserad. Några andra SD-bloggare finns också som ibland tar upp ideologiska perspektiv och relaterar dagsaktualiteter och enskilda frågor till dem såväl som till större kulturella, historiska och internationella dimensioner, såsom Robert Stenkvist (Robsten) och SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson. Men de är ännu få.

Många fler publicerar korta notiser om specifika dagsfrågor och det egna politiska arbetet, men faktum är att de som, i enlighet med det framgångsrika bloggandets ABC, uppdateras regelbundet och ofta, som Kent Ekeroths, är få. De flesta riksdagsmännen/kvinnorna har inga bloggar eller websidor, vilket, eftersom de heller inte skrivit några böcker eller ens många artiklar, gör att utomstående tyvärr nästan inte vet något alls om dem och inte ens kan ta reda på något – ett problem som dock förvisso inte är mindre i andra partier och snarare har att göra med en märklig egenhet i Sveriges allmänna politiska kultur. Stellan Bojerud är här ett undantag: meriterad, med åtskilliga publikationer och tydligt artikulerad, historiskt förankrad politisk profil, skriver han också ofta på motsvarande trovärdigt och biografiskt resonansrikt sätt i en egen blogg.

Det har också hänt att SD-bloggar försvinner på samma sätt som SDUs forum, såsom Åkessons sekreterare Alexandra Brunells. Hon tog visserligen inte upp idédebatt, utan blev uppmärksammad för sitt Stureplansliv, vilket inte var helt idealiskt i ljuset av hur Stureplan utvecklats. Men bloggen, Parliament Princess, som följde ett vanligt men helt annat mönster än de politiska, gav ändå utan tvekan många unga tjejer ett slags inkörsport till partiet, och tog åtminstone då och då upp också en del politiska sakfrågor. Jag hoppades på att hon med vad som helt klart var hennes sociala och utåtriktade natur, kommunicerad inte minst genom bloggen, skulle kunna bli en av dem som bidrog till att övervinna SDs märkliga kvarstående isolering, dystra misstänksamhet och allmänt bunkersektartade framtoning. Men tyvärr tycks hon nu faktiskt ha bejakat den identitet media tillskrev henne i sin svartmålning, satsat enbart på Stureplan, gjort det till ett slags varumärke – och alltså lagt ned bloggen.

Men individuella bloggar räcker inte som fora för den debatt jag här har i åtanke. Och det gör inte heller Facebook. Mitt intryck är att det är på Facebook som mycket av den idédebatt och debatt överhuvudtaget – även om min kunskap här är mycket bristfällig – som förs inom partiet äger rum. Det är i sig bra.

Visserligen blev jag, som jag beskriver på Facebook-sidan här i bloggen, besviken på Facebook på grund av dess förändringar från och med 2010, och sedan dess har jag använt den endast i mycket begränsad utsträckning. Det gör att jag inte har tagit del i diskussionerna med mina SD-vänner där. Men i ett inlägg i förra veckan noterade jag att Facebooks nya Timeline möjligen kan vara en förbättring som skulle kunna få mig att återuppta åtminstone mer av min tidigare användning.

Och de gånger jag tittat närmare på diskussionerna har det alltså visat sig att åtminstone en del viktigt avhandlas där, och naturligtvis även med bidrag från icke-partimedlemmar. Jag har därför funderat på att återuppta min charmoffensiv mot SD på Facebook, trots att jag hört från initierat håll att det tar lång tid att vinna partiföreträdares förtroende (den här misstänksamheten ska naturligtvis i hög grad förstås i ljuset av det sätt på vilket partiet och enskilda företrädare attackerats genom åren, även fysiskt; jag hoppades för något år sedan på Facebook för kontakt med och information om partiet genom individuella företrädare eftersom det inte inkräktade på min övriga verksamhet, och har inte aktiverat mig – och ingett förtroende – på några partimöten och liknande). På den vägen kunde man ju bland annat uppmuntra till att den typ av debatt som delvis förs där ges också andra och bättre ställen att utvecklas på, där långt fler kan både engageras och nås.

För självklart är inte heller Facebook tillräckligt – för att inte tala om Twitter, som jag också nyligen kommenterade här. Den situation jag beskrivit ger på det hela taget en bild av onödig torftighet. Onödig i ljuset av den rikhaltighet och resursrikedom som präglar den partiet ofta ytterst närliggande debatten på nätet. Det finns för få mediala kontaktytor med partiet, för få öppningar, kopplingar, broar, kanaler mellan den existerande debatten och partiet.

Fastän SD inte har någon anledning att på detta område uppvisa samma dystra bild som de andra partierna, finns det ändå förklaringar till varför det förhåller sig på det här sättet.

Inte minst läsare av denna blogg bör vara förtrogna med och lätt kunna förstå vilken en av dem är. Det är givetvis den på nätet helt dominerande anonymitetskulturens missbruk som gör att annars initiativrika och handlingskraftiga partiföreträdare som väl känner till den verklighet jag beskrivit ändå avstår från vad som kunde tyckas vara det självklara, att fånga upp, fokusera och ge ytterligare effekt åt en del av allt det som helt oberoende och av egen kraft verkar för partiet och dess politik.

Under snart ett år har jag ägnat stort utrymme åt detta problem. Ingen är mer medveten om det än jag. Upptäckten av dess omfattning och dess innebörd gjorde det nödvändigt för mig att dra mig tillbaka från det tidigare mer frekventa politiska skrivandet här i bloggen och tänka igenom dess för mig helt nya frågor och problem. Och jag är fullt medveten om hur det för SD accentueras det av det skälet att man är rädd, och självklart inte utan grund, att missbruken ska kompromettera och bli en belastning för partiet, lätta att utnyttja för motståndare.

Ändå menar jag att det är ohållbart att på grund av detta avstå från att ta de steg jag här föreslagit. Det är orimligt att passivt avskärma sig från en så stark och livlig ström av för partiet central debatt, som sedan länge helt spontant och naturligt vuxit fram.

Vad som krävs för att hantera problemet med den anonyma kloakmässigheten är klara och strikta regler i förening med aktiva och vaksamma moderatorer. Det borde inte vara något problem att formulera sådana regler och avlöna kunniga, mogna och omdömesgilla partiföreträdare för att sköta sådan moderering.

Det andra skälet till varför man tvekar eller är ovillig, och till och med har avvecklat ett existerande forum, är med all säkerhet en rädsla för att intern – och även förenad intern och extern – debatt kan skapa ideologisk splittring och därmed försvagning i en organisation som ännu är under uppbyggnad och av flera skäl kräver ganska stram central styrning.

Men jag tror dessa farhågor är överdrivna. Naturligtvis måste gränser finnas, men även här bör den aktiva modereringen, i förening med explicita ideologiska ramar, vara en tillräcklig lösning.

Några andra svårigheter finns såvitt jag kan se inte. Partiets behov av  en väl organiserad, väl modererad, och väl designad ny sajt för debatt relaterad till SDs socialkonservativa, nationella – och, skulle jag önska som tillägg, europeiska – idéliv är stort. Antingen direkt och officiellt knuten till partiet, som SDUs tidigare forum, eller som formellt oberoende men partiet och dess åsikter närstående. Och intresset för en sådan bland den tänkande, läsande och skrivande nätallmänheten bör alltså vara lika stort.

SD och relaterade organ måste komma att tillhöra de intellektuellt ledande i det stora och tydligt markerade men i Sverige märkligt okända och beklagligt ouppodlade fältet mellan, säg, Axess och Motpol. Det finns många och stora frågor där jag menar att partiet inte bör frukta utan tvärtom har allt att vinna på en vital och öppen debatt. En seriös och kvalificerad sådan är i själva verket oundviklig på vägen mot att bli framtidens stora parti. Och den går att förena med fast ledning och sammanhållning.

Junius Verlag, 1998

Kurzbeschreibung:

Das Werk des deutsch-amerikanischen Politikwissenschaftlers, Philosophen und Theologen Eric Voegelin (1901-1985) erfährt hierzulande seit einigen Jahren verstärkte Aufmerksamkeit. Im Zentrum des OEurvres steht eine Theorie der Ordning von Mensch, Gesellschaft und Geschichte. Die Ordnungstheorie bildet den Hintergrund u.a. für Voegelins Ideologiekritik, sein Konzept der politischen Moderne, seine Grundlegung einer neuen philosophischen Wissenschaft der Politik sowie die damit verbundene Wissenschaftstheorie.

Die vorliegende Einführung von Michael Henkel macht die zentralen Argumentationslinien des Werkes transparent, undem sie seine Entwicklung und systematischen Zusammenhänge nachzeichnet.

Über den Autor:

Michael Henkel ist Privatdozent am Institut für Politikwissenschaft der Universität Leipzig.