Jan Olof Bengtsson

Edited with a Commentary by Waller R. Newell

Harper Paperbacks, 2001 (2000)     Amazon.com

Book Description:

At a time when all of America is debating the wayward course of contemporary manhood comes this rich and eye-opening anthology of 3,000 years of the most profound and inspiring writing on the subject of manliness. A source of guidance and inspiration, this wisdom-filled collection also reflects on the confusions of modern manhood by addressing contemporary issues through voices as diverse as James Dean, David Foster Wallace, and Kurt Cobain. Reminding us all of the relevance of the manly tradition, What Is a Man? offers a readable and revelatory guide to the virtues of men at their best.

Blurbs:

“What Is a Man? violates all of the norms of political correctness by reminding us that men have specific virtues – virtues that are neither the watered-down qualities of niceness and compassion nor aimless and violent aggression. This rich anthology will be an eye-opener for many, but particularly for the young men who are most confused about how they are to act in life.”  Francis Fukuyama, George Mason University

“Newell’s anthology covers an astonishing range and is a constant source of ideas about a neglected, almost a suppressed, virtue.”  Kenneth Minogue, London School of Economics

“What Is a Man?…is an asteroid hurtling toward our planet – and, if I am not mistaken, it is headed straight for the Tower of Babel, the construction that produced the babble about sexual matters that we all now speak. Brilliantly timed, conceived, edited, and introduced by Professor Newell, What Is a Man? is an anthology of buried treasures. It is unlike any recent book for the general reader I know of on the relations between the sexes. Newell’s inspiring book is about how to build manly virtue – which sounds antiquated because manly virtue is all but forgotten or remembered only in parody. But manly virtue, he argues, is our best hope of bringing men and women together with respect and dignity.”  Norman Doidge, Department of Psychiatry, Columbia University

“What Is a Man? is that rare sort of book that rewards serious study while delighting and inspiring the casual reader. The meanings and the perplexities of manhood are illuminated by an assemblage of literary gems culled from the greatest writers at their most incandescent.”  Thomas Pangle, University of Toronto

From the Introduction:

“Honor tempered by prudence, ambition tempered by compassion for the suffering and the oppressed, love restrained by delicacy and honor toward the beloved – from Plato to the twentieth century, there is a common store of richly textured observations, maxims, illustrations, and confirmations of this enduringly noble standard of conduct. Thus, although that tradition can be easily parodied and ridiculed today as something hopelessly outmoded and far away, in fact it is very close…We don’t need to reinvent manliness. We only need to will ourselves to wake up from the bad dream of the last few generations and reclaim it, in order to extend and enrich that tradition under the formidable demands of the present.”

“How might we recover an understanding of what it means to be a man in the positive sense – brave, self-restrained, dignified, zealous on behalf of a good cause, imbued with sentiments of delicacy and respect for one’s loved ones?…[A]mong the cases made consistently throughout [the book’s] pages is that the surest way of convincing men to treat women with respect is to expose them to those traditional virtues of manly character that make it a disgrace to treat anyone basely. Reclaiming the positive tradition of manly refinement and civility is the surest antidote to the much-decried balikanization of the sexes that has characterized the last thirty years.”

“…we need a return to the highest fulfillment of which all people are capable – moral and intellectual virtues that are the same for men and women at their peaks – while recognizing the diverse qualities that men and women contribute to this common endeavor for excellence. We need a sympathetic reengagement with traditional teachings that stress that men and women share what is highest, while accepting that their passions, temperaments, and sentiments can differ, resulting in different paths to those high standards shared in common.”

“In the absence of a clear idea from their distant, distracted fathers of what it means to be a man…bored and frustrated youths react…by reverting to the crudest stereotype of ‘macho’ violence…”

“[S]ome hold that we should try to abolish ideals of manliness altogether and make more rigorous efforts to create a genderless pesonality free of male violence…But it is not so simple. The last thirty years have in fact witnessed a prolonged effort at social engineering throughout our public and educational institutions. Its purpose is to eradicate any psychological and emotional differences between men and women, on the grounds that any concept of manliness inevitably leads to arrogance and violence toward women, and to rigid hierarchies that exclude the marginalized and powerless. This experiment was meant to reduce violence and tensions between the sexes. And yet, during this same period, ‘macho’ violence and stress between men and women may well have increased.”

“[T]he absence of a father is one of the strongest predictors of violence among young men…at least as important as poverty, lack of education, or minority status…The casualties of [feminism’s and the sexual revolution’s] hard, bright credo of selfishness are today’s underfathered young men, many of them from broken homes, prone to identify their maleness with aggression because they have no better model to imitate.”

“A strong case can be made that manly honor, and shame at failing to live up to it, are the surest means of promoting respect for women. Moreover, manly anger and combativeness can provide energy for a just cause…The point is not to eradicate honor and pride from the male character, but to rechannel those energies…to some constructive moral purpose.”

“[T]he first step…is to rescue the positive tradition of manliness from three decades of stereotyping that conflates masculinity with violence, hegemony, and aggression. We have to recognize that men and women are moral and intellectual equals, that decent and worthy men have always known this, and that, while men and women share the most important human virtues, vices, and aptitudes, they also have different psychological traits that incline them toward different activities.”

“Again, the point is to channel these energies into the development of character. Boys and young men still want to be heroes, and the way to teach them to treat girls and women with respect is to appeal to their heroism, not to try to blot it out.”

“Having failed to find an authority they can respect, someone to guide them from boyish impetuosity to a mature and manly vigor of judgment, [young men] confuse authority with oppression.”

“It is precisely in traditional understandings of manly pride and honor that we will find the only sure basis for respect between men and women. The best way of convincing young men to treat women with respect is to educate them in those traditional virtues of character that make it a disgrace to treat anyone basely, dishonestly, or exploitively. Moreover, the surest way of raising young men to treat young women as friends rather than as objects for sexual exploitation is to appeal to their natural longing to be honored and esteemed by the young women to whom they are attracted.”

“[I]f anything impresses us about our forebears, judging from their lives, letters, and diaries, it is the refinement of their affections for one another, and of men’s esteem for women in particular…boys and young men today need to be reintroduced to the tradition of manly civility, to supplement our contemporary insistence that all romantic stress between men and women can be solved by the adjudication of rights and the stigmatization of exclusively male traits of character.”

About Newell:

Waller R. Newell is professor of political science and philosophy at Carleton University in Ottawa, Canada. He was educated at the University of Toronto and Yale University. The author of numerous books and articles on Classical, Renaissance, and Modern European political philosophy and literature, he is a contributor to the Weekly Standard and other publications. He has been a fellow of the Woodrow Wilson International Center for Scholars in Washington, D.C., and the National Humanities Center in Research Triangel Park, North Carolina, and a John Adams Fellow at the Institute of United States Studies at the University of London.

JOB’s Comment:

I will discuss the book and the passages cited from the introduction asap.

Ur läran om monadens odelbarhet följer att den icke kan ha uppstått genom födelse och att den icke kan upplösas i död, eftersom dessa skeenden innebär sammansättning av tidigare åtskilda delar respektive åtskillnad av tidigare sammansatta.

Monadernas fönsterlöshet innebär att de icke upprätthåller några relationer till en yttervärld och icke kan påverkas eller förändras av en sådan, och att all intersubjektivitet och interaktivitet blir omöjlig. Anden som individuell monad, skriver Renaut, “produit ses représentations sans recevoir nulle sensation provenant du monde extérieur, donc qu’il les engendre à partir de lui-même“. [Op.cit. 129.] “Les seules modifications concevables dans la monade seront…qualitatives, la monade ne se transformant qu’en demeurant la même, sans rien quantitativement gagner ni perdre.” [Ibid.]

Monaden måste försås som “une conscience produisant d’elle-même la multiplicité de ses représentations sans être divisée par cette multiplicité”: [Ibid. 130.] vi finner ett subjekt “qui se constitue comme tel sans nulle relation à un autre que lui-même, qui donc, s’il se trouve limité (fini), ne l’est point par sa relation à l’autre, mais par autolimitation, une subjectivité sans intersubjectivité, une identité à soi qui se pose sans relation à l’altérité d’un monde ni d’un autre moi“. [Ibid. 130 f.]

Monadens individualitet består av en enhet i mångfald: i alla sina olika succesiva tillstånd måste monaden vara närvarande och oförändrad i sin ouppdelade enkla identitet. Utan en sådan bestående enhet är i själva verket förändringens variation omöjlig att föreställa sig. Monaden är själv källan till sina tillstånds förändringar, och förändras icke själv av dessa.

Det är här Leibniz talar om perceptionen som definierande monaden. Men Leibniz’ perceptionsbegrepp är vitt och omfattar också omedvetna nimmelser. Renaut framhåller hur perception för Leibniz helt enkelt endast betecknar “la présence d’une multiplicité d’états dans une même unité”. [Ibid. 132.] De i inskränkt mening andliga själsmonadernas medvetna, reflekterade nimmelse benämner Leibniz som vi sett istället apperception. Emedan perceptionen ensam konstituerar monadens individualitet, söker Renaut häri stöd för sin kritik mot Heidegger:

“[D]ésigner la perception comme une propriété de toute monade, c’est moins faire de la subjectivité la marque de l’être que concevoir cette subjectivité comme un cas particulier d’une structure plus englobante (celle de la perception), en vertu de laquelle tout ce qui est est un individu (l’unité indivisible d’une multiplicité): l’aperception comme figure de la perception, la subjectivité comme figure de la monadicité (individualité)”. [Ibid.]

Principen för förändring av monadens inre tillstånd benämner Leibniz appetition, “une capacité dynamique de changement produisant des états toujours nouveaux et désenveloppant la multiplicité comprise dans l’unité monadique”. [Ibid. 133.] I denna process bevaras monadens enhet eftersom “le multiple est inscrit dans son identité à soi” och eftersom “elle en déploie d’elle-même, par appétition, le contenu tout entier”. [Ibid.] Succesionen av olika tillstånd utgör därför “moments de l’auto-déploiment de l’identité”. [Ibid. 134.]

Contra Heidegger hävdar nu alltså Renaut att det med denna filosofi inte är den mänskliga subjektiviteten som definierar all verklighet; i den finner vi snarare konturerna av “l’individualisme, avec pour détermination constitutive de l’individualité l’indépendence privée” än av “l’humanisme, avec pour vocation l’engendrement, par reconnaissance réciproque et limitation réciproque des sphères d’activité, d’un espace public ou culturel d’intersubjectivité”. [Ibid. 131.] Det bör noteras att det här är Fichte i högre grad än exempelvis Habermas som inspirerat Renauts uppfattning av subjektiviteten som intersubjektivitet. I epistemologiskt hänseende är det en postkantiansk fiktion.

I sitt försvar för autonomin vänder sig Renaut mot det hos Leibniz som Lindbom försvarar, samtidigt som han också vänder sig mot att hos Leibniz i stället för autonomin härskar en individualism som Lindbom nedtonar. Till Renauts analys måste dock, tror jag, vissa väsentliga om än här tentativt formulerade tillägg göras.

Exempelvis förefaller han underskatta vikten av den perspektiviskhetens tematik hos Leibniz som innebär att monadernas olikhet i viss mån beror av olikheten i uppfattning av helheten, att de i sig slutna substantiella enheterna, fastän utan att träda i någon relation av reciprocitet eller påverkan, också sägs bestämmas i sin unicitet av sina inbördes relationer och av de distinkta perspektiv på helheten som beror av dessa.

Genom sin konstitutiva ändlighet äger alla monader också enligt Leibniz ett varierande mått av oklara perceptioner, genom vilka föreställningen om den materiella substansen uppstår och den sanna nimmelsen av all verklighet som levande och andlig – verkligheten, det icke-fenomenella, består i sig endast av Gud och monadernas system som i-sig-verklighet – fördunklas. Varje monad rymmer utöver sin aktiva formprincip också en passiv “materie”-princip, vilken icke är detsamma som kroppslighet utan endast ett passivt moment av outvecklad potentialitet som förklarar monadens ändlighet och ger upphov till de oklara, förvirrade nimmelserna. Detta förklarar också olikheten i nimmelse, d.v.s. delvis olikheten själv, mellan monaderna.

En tidig avhandling av Leibniz behandlade den gamla frågan om individuationsprincipen. Genom sin monadlära kan Leibniz förena de olika ståndpunkter som vill förlägga denna princip till formen respektive materian: monaderna förenar dem båda, om än på nytt sätt, och utgör själva i deras ursprungliga mångfald av unika materiell-formella enheter såväl individuationens princip som dess verklighet.

Monaden är sin värld, och ingenting externt bestämmer dess identitet och unicitet. Men samtidigt är dess värld och dess individuella “programmering” också i förhand bestämd av dess relativa position. Snarare än att den har sitt perspektiv, och är någonting annat, är monaden delvis just sitt perspektiv på världen/universum.

Här finner vi väl en av de mest komplexa frågorna rörande Leibniz’ filosofi, och, återigen, ofta nog framstår hans åskådning som motsägelsefull. Renaut konstaterar att på grund av läran om monadernas förhållande till världen/universum/helheten Manfred Frank, som till skillnad från Renaut som filosof vill försvara både den allmänna subjektiviteten och, inom denna, individualismen (och dessutom en distinkt förståelse av personen), kommer till slutsatsen att inte heller någon verklig individualism ännu kan tillskrivas Leibniz’ filosofi. I sig, d.v.s. ur Guds perspektiv, är individualiteten nämligen för Leibniz blott en ur den allmänna helhetens begrepp härledd partikularisation och därmed icke i egentlig mening irreducibel och inkommensurabel, icke absolut singularitet.

Bortser vi från Lindboms värdering av Leibniz’ uppfattning av den personliga odödligheten i här aktuell mening förenar sig Franks tolkning här med Lindboms. Renaut medger visserligen tolkningens riktighet, men hävdar att den skenbara anslutningen till den förindividualistiska traditionen endast syftar till att möjliggöra en diskret glidning från den monadiska autonomin till oberoendet. Förutan denna glidning skulle den moderna individualismens senare utveckling, kulminerande hos Nietzsche, ha varit en omöjlighet. [L’ère de l’individu, 150 f.]

Självmedvetandets fenomen äger enligt Hauser den negativa bestämningen “Nichtreduzierbarkeit auf die identité reelle” och den positiva bestämningen “asymptotische Annäherung an den ins Unendliche gesetzten Grenzwert”. [Sidnummer saknas i mina anteckningar, sannolikt i närheten av citaten i de följande styckena.] Och dessa bestämningar täcker två olika betraktelsesätt hos Leibniz, dels ett monadologiskt, inriktat på “identité reelle” och gränsvärdet (genom logiken, matematiken, och några få satser ur metafysiken som låter denna metafysiska verklighet med tillräcklig klarhet förstås av förnuftet), dels ett “pneumatologiskt”, inriktat på det icke reducerbara och det asymptotiska närmandet.

Det är nu apperceptionerna som enligt Leibniz “font paroistre l’identité reelle”. [Ibid. 76.] Apperception betecknar “den bewussten und reflexiven Akt eines geistigen Wesens, das sich auf seine nicht-bewussten, ursprünglichen und vollständigen Perzeptionen qua monadisches Ich bezieht”. Den har till uppgift att söka inre överensstämmelse med det monadiska jagets, den verkliga identitetens, perspektiv och innehåll. Men icke heller genom denna strävan uppnår vi helt den identitet mellan självbevetenheten och det monadiska jaget som skulle innebära det förras övervinnande av all fenomenalitet och sammanfallande med sin verklighetsgrund. En skillnad finns således mellan vad vi är för oss själva och vad vi är för Gud:

“Die empirische Selbstreflexion wird der geforderten Notwendigkeit im Begriff des monadischen Ich nicht gerecht. Insofern wissen wir nur abstrakt, dass wir als Monade notwendiger Zusammenhang aller unserer Perzeptionen sein müssen. Wir können diesen Zusammenhang aber nicht vollständig durchschauen und haben für uns somit nicht den Begriff für uns selbst.” [Ibid. 83.]

Men hur kan det monadiska jagets ursprungliga och fullständiga perceptioner, d.v.s. dess varhet, vara helt enkelt omedvetna för självmedvetandet, oaktat dettas alltid kvarstående grad av fenomenell betingadhet? Det synes kräva två helt olika och skilda varheter. Leibniz’ ofta formellt osystematiskt framställda tankar i dessa ämnen tycks rymma sådant som närmar sig eller tangerar verkliga insikter, men också uppenbara teoretiska svårigheter.

Man kanske kan säga att det hela handlar om ursprungliga andliga väsen, som nödvändigt utvecklar en erfarenhetsvärld, men samtidigt i sitt medvetande på något sätt förlorat kontakten med sin egen transcendenta ursprunglighet. Den för oss tillgängliga identiteten, den personliga eller moraliska, är beroende av “esprit”-nivåns varhet. Men detta innefattar inte bara reflexionen utan också minnet. Till skillnad från Lockes omfattar Leibniz’ minnesbegrepp (memoria: Augustinus’ motsvarande begrepp finns ständigt närvarande i bakgrunden) utöver de för den personligt-moraliska identiteten väsentliga, med Lockes gemensamma funktionerna, som också för Leibniz’ personbegrepp är centrala (personae conservatio) [Trendelenburg, 15 f.] också platonsk anamnesis, varigenom det är en “zwar nachträgliche, aber doch unmittelbare Innerung der ursprünglichen, monadischen Perzeption, in der sich die Wahrheit zeigt”. [Hauser, 86.]

Minnet utgör därför, liksom reflexionen med dess olika funktionssätt, en övergång, om än ofullständig, från den fenomenella erfarenheten till det verkliga varat, från det kontingenta till det aprioriskt nödvändiga, från “pneumatologin” till metafysikens rationella psykologi, från “das empirische Ich qua personale oder moralische Identität zum monadischen, substantiellen Ich”, [Ibid. 86 f.] varigenom den andligt självbevetna monaden höjer sig över de lägre monaderna, som metaforiskt uttryckt blott speglar universum, till det egna seendet: “La difference entre les substances intelligentes, et celles qui ne le sont point, est aussi grande que celle qu’il y a entre le miroir et celuy qui voit.” [Hauser, 89; cit. i not 106.] Hauser ser här samma typ av uppfattning om förnuftets framsteg som uttrycks av Platon i grottliknelsen och senare, mutatis mutandis, av Kant, Fichte och Hegel i deras respektive uttryck för tilltro till förnuftet. [Ibid., not 106.]