Den sverigedemokratiska debatten är torftig. Det är litet förvånande att det saknas fora och organ för idédebatt och analys av aktuella frågor, händelser och skeenden utifrån större ideologiska, kulturella, historiska och internationella perspektiv.
Några av de andra riksdagspartierna har sådana, till och med i form av närstående ”tankesmedjor” (med Carl Rudbecks svenska ord – på tyska finns “Ideenschmiede” – för det som ursprungligen i USA kallades ”think tank”). Men i själva verket har de inte mycket av idédebatt. Den har i stor utsträckning ersatts av tom, död, förutsägbar, standardiserad, för alla i ständigt högre grad gemensamt regisserad och med de stora media samordnad men också av allt fler genomskådad fraspropaganda och floskelexercis. Detta är ett huvudsakligt uttryck för det den politiska kulturens förfall som vi sedan länge ser.
För SD är situationen den omvända. Internätet visar att det finns en utomordentligt livlig debatt bland partiet mer eller mindre närstående eller med partiet sympatiserande personer, en debatt som ofta även är av ideologisk karaktär. Vi ser det i kommentarfält överallt, på dissidentsajter, i individuella bloggar, på ett fristående forum som Flashback, på Facebook.
Denna debatt är spontan, livaktig, kraftfull och, inte minst, ofta anmärkningsvärt resursrik. Men den fångas inte upp i, fokuseras inte i något partirelaterat forum. Naturligtvis är det önskvärt att det finns partiobundna organ för sådan diskussion. Men ett stort parti behöver ändå åtminstone någon egen, tungt vägande institutionaliserad form för fördjupad politisk analys och idédebatt. Flera har i den här bloggen efterlyst en SD närstående tankesmedja. Men det skulle räcka med en ny, egen webbsajt för idédebatt.
Det borde finnas utrymmer för nya, flexibla former här. Artiklar av partiföreträdare såväl som av kongeniala utomståede skribenter kunde, föreställer jag mig, förenas med diskussion inte bara i kommentarfält utan även i en forumavdelning. Jag skulle vilja se exempelvis en sajt på vars förstasida i tre lika stora avdelningar efter varandra återfanns 1) webbtidskriftsmässig presentation av den ideologiska profilen, 2) webbtidskriftsmässiga länkar med bilder, rubriker och ingresser till de senaste artiklarna och till arkivsidor för de huvudsakliga skribenterna, och 3) presentation av ett diskussionsforum med länkar för registrering, avdelningar av trådar, regler m.m. Jag har länge undrat varför det inte finns sådana. Det borde kunna bli mycket levande och dynamiskt, en plats där det alltid händer något intressant. Det skulle räcka långt som media- och till och med tankesmedje-satsning.
Förutsättningar finns såvitt jag förstår att nå stora läsar- och medlemssiffror. Alla tecken tyder på att efterfrågan är betydande. Faktum är att Sverige har mycket få bra politiska webbtidskrifter och diskussionsfora. I ljuset av det allmänna intresset och vitaliteten på nätet och de många kunniga och engagerade personer man där dagligen kan se överallt (naturligtvis bland den lika stora mängden okunniga) är det förvånande att inte mer av detta redan samlats upp och fokuserats i en ny välorganiserad sajt. SDU hade en gång ett livaktigt diskussionsforum med idédimension som rentav lades ned härom året. En märklig diskrepans råder mellan tystnaden i detta avseende i partirelaterade organ och det ständigt pigga debattbullret utanför dem.
Det här måste naturligtvis ses i perspektivet av SDs helhetliga kommunikation, opinionsbildning och mediaaktivitet. Den tryckta partitidningen, SD-Kuriren, finns naturligtvis, men ett sådant organ kan ju inte fånga upp nätets aktivitet, i synnerhet när det saknar nätupplaga. SD-Kuriren har andra funktioner, och utrymmet för idédebatt måste där med nödvändighet vara granska begränsat.
Avpixlat bevisar en del av det jag här säger. Men den har en begränsad inriktning på dagsaktualiteter av ett visst slag och inte huvudsakligen på mer vittfamnande och djuplodande artiklar, även om också sådana då och då tas in. Inte minst kommentarfälten uppvisar nätvitaliteten, men de innehåller inte debatt av den typ jag här åsyftar. Mer och annat behövs.
Det är naturligtvis inte så att idédebatt saknas inom partiet. Flera partiföreträdare med kanske huvudsakligen ideologiska intressen är väl kända, som Mattias Karlsson och Patrik Ehn. Den förre kan tänkas ligga bakom en ny sajt med citat från mer eller mindre socialkonservativa tänkare, som kan vara utvecklingsbar. Den senare har en blogg som man önskar mer frekvent uppdatering av. Även Erik Almqvist är, tror jag, ideologiskt intresserad. Några andra SD-bloggare finns också som ibland tar upp ideologiska perspektiv och relaterar dagsaktualiteter och enskilda frågor till dem såväl som till större kulturella, historiska och internationella dimensioner, såsom Robert Stenkvist (Robsten) och SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson. Men de är ännu få.
Många fler publicerar korta notiser om specifika dagsfrågor och det egna politiska arbetet, men faktum är att de som, i enlighet med det framgångsrika bloggandets ABC, uppdateras regelbundet och ofta, som Kent Ekeroths, är få. De flesta riksdagsmännen/kvinnorna har inga bloggar eller websidor, vilket, eftersom de heller inte skrivit några böcker eller ens många artiklar, gör att utomstående tyvärr nästan inte vet något alls om dem och inte ens kan ta reda på något – ett problem som dock förvisso inte är mindre i andra partier och snarare har att göra med en märklig egenhet i Sveriges allmänna politiska kultur. Stellan Bojerud är här ett undantag: meriterad, med åtskilliga publikationer och tydligt artikulerad, historiskt förankrad politisk profil, skriver han också ofta på motsvarande trovärdigt och biografiskt resonansrikt sätt i en egen blogg.
Det har också hänt att SD-bloggar försvinner på samma sätt som SDUs forum, såsom Åkessons sekreterare Alexandra Brunells. Hon tog visserligen inte upp idédebatt, utan blev uppmärksammad för sitt Stureplansliv, vilket inte var helt idealiskt i ljuset av hur Stureplan utvecklats. Men bloggen, Parliament Princess, som följde ett vanligt men helt annat mönster än de politiska, gav ändå utan tvekan många unga tjejer ett slags inkörsport till partiet, och tog åtminstone då och då upp också en del politiska sakfrågor. Jag hoppades på att hon med vad som helt klart var hennes sociala och utåtriktade natur, kommunicerad inte minst genom bloggen, skulle kunna bli en av dem som bidrog till att övervinna SDs märkliga kvarstående isolering, dystra misstänksamhet och allmänt bunkersektartade framtoning. Men tyvärr tycks hon nu faktiskt ha bejakat den identitet media tillskrev henne i sin svartmålning, satsat enbart på Stureplan, gjort det till ett slags varumärke – och alltså lagt ned bloggen.
Men individuella bloggar räcker inte som fora för den debatt jag här har i åtanke. Och det gör inte heller Facebook. Mitt intryck är att det är på Facebook som mycket av den idédebatt och debatt överhuvudtaget – även om min kunskap här är mycket bristfällig – som förs inom partiet äger rum. Det är i sig bra.
Visserligen blev jag, som jag beskriver på Facebook-sidan här i bloggen, besviken på Facebook på grund av dess förändringar från och med 2010, och sedan dess har jag använt den endast i mycket begränsad utsträckning. Det gör att jag inte har tagit del i diskussionerna med mina SD-vänner där. Men i ett inlägg i förra veckan noterade jag att Facebooks nya Timeline möjligen kan vara en förbättring som skulle kunna få mig att återuppta åtminstone mer av min tidigare användning.
Och de gånger jag tittat närmare på diskussionerna har det alltså visat sig att åtminstone en del viktigt avhandlas där, och naturligtvis även med bidrag från icke-partimedlemmar. Jag har därför funderat på att återuppta min charmoffensiv mot SD på Facebook, trots att jag hört från initierat håll att det tar lång tid att vinna partiföreträdares förtroende (den här misstänksamheten ska naturligtvis i hög grad förstås i ljuset av det sätt på vilket partiet och enskilda företrädare attackerats genom åren, även fysiskt; jag hoppades för något år sedan på Facebook för kontakt med och information om partiet genom individuella företrädare eftersom det inte inkräktade på min övriga verksamhet, och har inte aktiverat mig – och ingett förtroende – på några partimöten och liknande). På den vägen kunde man ju bland annat uppmuntra till att den typ av debatt som delvis förs där ges också andra och bättre ställen att utvecklas på, där långt fler kan både engageras och nås.
För självklart är inte heller Facebook tillräckligt – för att inte tala om Twitter, som jag också nyligen kommenterade här. Den situation jag beskrivit ger på det hela taget en bild av onödig torftighet. Onödig i ljuset av den rikhaltighet och resursrikedom som präglar den partiet ofta ytterst närliggande debatten på nätet. Det finns för få mediala kontaktytor med partiet, för få öppningar, kopplingar, broar, kanaler mellan den existerande debatten och partiet.
Fastän SD inte har någon anledning att på detta område uppvisa samma dystra bild som de andra partierna, finns det ändå förklaringar till varför det förhåller sig på det här sättet.
Inte minst läsare av denna blogg bör vara förtrogna med och lätt kunna förstå vilken en av dem är. Det är givetvis den på nätet helt dominerande anonymitetskulturens missbruk som gör att annars initiativrika och handlingskraftiga partiföreträdare som väl känner till den verklighet jag beskrivit ändå avstår från vad som kunde tyckas vara det självklara, att fånga upp, fokusera och ge ytterligare effekt åt en del av allt det som helt oberoende och av egen kraft verkar för partiet och dess politik.
Under snart ett år har jag ägnat stort utrymme åt detta problem. Ingen är mer medveten om det än jag. Upptäckten av dess omfattning och dess innebörd gjorde det nödvändigt för mig att dra mig tillbaka från det tidigare mer frekventa politiska skrivandet här i bloggen och tänka igenom dess för mig helt nya frågor och problem. Och jag är fullt medveten om hur det för SD accentueras det av det skälet att man är rädd, och självklart inte utan grund, att missbruken ska kompromettera och bli en belastning för partiet, lätta att utnyttja för motståndare.
Ändå menar jag att det är ohållbart att på grund av detta avstå från att ta de steg jag här föreslagit. Det är orimligt att passivt avskärma sig från en så stark och livlig ström av för partiet central debatt, som sedan länge helt spontant och naturligt vuxit fram.
Vad som krävs för att hantera problemet med den anonyma kloakmässigheten är klara och strikta regler i förening med aktiva och vaksamma moderatorer. Det borde inte vara något problem att formulera sådana regler och avlöna kunniga, mogna och omdömesgilla partiföreträdare för att sköta sådan moderering.
Det andra skälet till varför man tvekar eller är ovillig, och till och med har avvecklat ett existerande forum, är med all säkerhet en rädsla för att intern – och även förenad intern och extern – debatt kan skapa ideologisk splittring och därmed försvagning i en organisation som ännu är under uppbyggnad och av flera skäl kräver ganska stram central styrning.
Men jag tror dessa farhågor är överdrivna. Naturligtvis måste gränser finnas, men även här bör den aktiva modereringen, i förening med explicita ideologiska ramar, vara en tillräcklig lösning.
Några andra svårigheter finns såvitt jag kan se inte. Partiets behov av en väl organiserad, väl modererad, och väl designad ny sajt för debatt relaterad till SDs socialkonservativa, nationella – och, skulle jag önska som tillägg, europeiska – idéliv är stort. Antingen direkt och officiellt knuten till partiet, som SDUs tidigare forum, eller som formellt oberoende men partiet och dess åsikter närstående. Och intresset för en sådan bland den tänkande, läsande och skrivande nätallmänheten bör alltså vara lika stort.
SD och relaterade organ måste komma att tillhöra de intellektuellt ledande i det stora och tydligt markerade men i Sverige märkligt okända och beklagligt ouppodlade fältet mellan, säg, Axess och Motpol. Det finns många och stora frågor där jag menar att partiet inte bör frukta utan tvärtom har allt att vinna på en vital och öppen debatt. En seriös och kvalificerad sådan är i själva verket oundviklig på vägen mot att bli framtidens stora parti. Och den går att förena med fast ledning och sammanhållning.
Jan Olof Bengtsson 
Ledningen gör bedömningen att invandringsfrågan har sådan sprängkraft att väljarna av ren självbevarelsedrift är tvugna att lägga sin röst på partiet och då är frestelsen för stor för att man ska vilja släppa ifrån sig någon makt. Jag tror det är en blunder som kan bli rejält kostsam.
Den här fria och livliga debatten på andra håll som du hänvisar till är en styrka. Samtidigt så visar den på flera fundamentala ideologiska motsättningar som måste upp i ljuset och få något slags avgörande för att den nationalistiska-konservativa rörelsen ska kunna begära väljarnas förtroende. Denna motsättning skär nu, vad det verkar rakt igenom partiet med moderpartiet och ungdomsförbundet på olika sidor. Om man tror att ett hårt kontrollerat landsmöte ska kunna lägga fast en linje så är man mer än lovligt naiv.
Jag hoppas fortfarande på partiet för jag ser inget annat alternativ, men jag tror man bedrar sig själv om man inte erkänner att de första stapplande stegen som ett modernt demokratiskt parti har varit alltför stapplande och att man har förlorat en hel del tid.
Välkommen tillbaka. Jag är säker på att du har viktiga saker att säga här och övertygad om att du lätt kan förtydliga genom att svara på följande frågor: Hur är det du säger om invandringsfrågan, ledningen och makten relaterat till det jag diskuterar och föreslår? Hur hänger det du säger om invandringsfrågan samman med det du säger om makten? Vilken makt talar du om? Vilka är enligt dig de fundamentala ideologiska motsättningarna i debatten och mellan ungdomsförbundet och moderpartiet? Såvitt jag vet (men det finns säkert mycket jag inte vet) profilerade sig ungdomsförbundet mot moderpartiet i en fråga: erkännandet av Palestina. Menar du att detta implicerar en fundamental ideologisk motsättning?
Jo, jag instämmer i artikelns analys.
Hurra!
Var det så oklart? Ett forum för öppen debatt, som du förespråkar, leder väl med nödvändighet till en maktförskjutning från personer med formell maktställning till informell makt, d.v.s. makt över ordet, starka argument o.s.v.
Invandringsfrågan och makten – Jag menar att ett part som saknar de demokratiska strukturer som du efterlyser får svårt att överleva. Det ligger en fara i att tro att invandringsfrågan är så central att varje parti som vågar lyfta den har sin överlevnad säkrad oavsett på vilket sätt man gör det. Det naturliga korrektivet är konkurrerande maktcentra inom partiet. Det måste finnas en Mats Odell som vid behov vågar utmana en Göran Hägglund utan att riskera uteslutning och naturliga kanaler inom partiet för att bilda opinion för förändring.
Ideologiska skillnader – Du tolkar mig delvis rätt. Jag talar egentligen om den invandringskritiska/nationalistiska opinionen i ett vidare perspektiv, men även om SDU:s ställningstagande för ett erkännande av Palestina. Jag menar att oenigheten är ideologisk, men du kanske hakar upp dig på mitt val av förstärkningsord. Jag har alltså själv inga problem med fundamentala ideologiska skillnader inom ett parti så länge man inte sopar dem under mattan. Då riskerar man på sikt partisprängning.
Jag vill även tillägga att ett parti som på kort tid mångdubblar medlemsantalet med nödvändighet måste vara mer auktoritärt än ett parti som existerat i oförändrad form sedan slutet av 1800-talet. Men det var du ju själv kort inne på och jag ansåg inte jag behövde understryka det.
”Var det så oklart?”
Ja. Kanske bara för mig, men jag ska förklara vad jag menade.
”Ett forum för öppen debatt, som du förespråkar, leder väl med nödvändighet till en maktförskjutning från personer med formell maktställning till informell makt, d.v.s. makt över ordet, starka argument o.s.v.”
Du uttryckte inte detta direkt utan sammanställde formuleringen om makten med ditt för mig icke självklara påstående om ledningens syn på invandringsfrågan. Det var detta som skapade viss oklarhet. SD och dess leding har ju tyvärr ännu inte särskilt mycket makt att släppa ifrån sig, vare sig i denna eller andra frågor.
Men du menar makten över partiets politiska och ideologiska linje. Ja, ordets makt, förenad med de starka argumentens, är något som här naturligtvis måste finnas och utövas i den typ av forum jag talar om. Om de partier den parlamentariska demokratin bygger på själva är odemokratiska, undermineras givetvis den förra. Ordens och de starka argumentens makt kan i högsta grad förklara, befrämja och vidareutveckla SDs ideologi och politik. Men endast under bestämda förutsättningar. Vissa problem hör till och måste kunna hanteras. Det gäller demokratin i allmänhet. Den informella makten bevakar, korrigerar och kompletterar de formella, men upphäver och onödiggör den inte som sådan.
”Invandringsfrågan och makten – Jag menar att ett part som saknar de demokratiska strukturer som du efterlyser får svårt att överleva. Det ligger en fara i att tro att invandringsfrågan är så central att varje parti som vågar lyfta den har sin överlevnad säkrad oavsett på vilket sätt man gör det.”
Javisst, mycket mer behövs än fokus på invandringsfrågan. Även just denna fråga blir omöjlig att förstå och hantera utan att fokus också läggs på annat håll. Jag tror att jag hittills bara har skrivit ett inlägg om den, ’Vad invandringsfrågan handlar om’, men där försöker jag visa just detta. Frågan här är dock naturligtvis främst om du har rätt om partiledningens uppfattning.
”Det naturliga korrektivet är konkurrerande maktcentra inom partiet. Det måste finnas en Mats Odell som vid behov vågar utmana en Göran Hägglund utan att riskera uteslutning och naturliga kanaler inom partiet för att bilda opinion för förändring.”
Ja, jag instämmer helt även här. Detta är vad som kännetecknar inte bara KD som är på detta sätt p.g.a. sin etablerade partikultur och frånvaro av SDs specifika utmaningar, utan också en stor, livskraftig och fortsatt växande organisation. Men det gör det i ett stadium när ett mått av styrka och konsolidering redan uppnåtts. Dessförinnan, i en tidigare utvecklingsfas, kan situationen och kraven delvis vara andra. Och mångfalden och decentreringen måste alltid växelverka med fast ledning. Nya situationer uppstår som nödvändiggör ny tonvikt på den senare. Dessutom har alltså vissa partier större behov av sådan ledning än andra.
”Ideologiska skillnader – Du tolkar mig delvis rätt. Jag talar egentligen om den invandringskritiska/nationalistiska opinionen i ett vidare perspektiv,”
Det förstod jag. Vad som för mig var oklart var vilka de fundamentala ideologiska motsättningarna enligt dig är. Kanske är detta uppenbart för andra.
”men även om SDU:s ställningstagande för ett erkännande av Palestina. Jag menar att oenigheten är ideologisk,”
OK. Här finns anledning att fortsätta förklara motsättningen/motsättningarna. Jag vill inte diskutera detta utifrån egna gissningar. Det är för viktigt för det. Klarhet och precision krävs.
”men du kanske hakar upp dig på mitt val av förstärkningsord.”
Nej. Och jag säger ingenting om huruvida du har rätt eller fel. Det kan jag ännu inte. Jag efterlyser bara ett klargörande av vilka du menar att motsättningarna är. Jag erkänner att detta fortfarande är oklart.
”Jag har alltså själv inga problem med fundamentala ideologiska skillnader inom ett parti så länge man inte sopar dem under mattan. Då riskerar man på sikt partisprängning.”
Jag delar din uppfattning, med ovannämnda kvalifikation.
”Jag vill även tillägga att ett parti som på kort tid mångdubblar medlemsantalet med nödvändighet måste vara mer auktoritärt än ett parti som existerat i oförändrad form sedan slutet av 1800-talet. Men det var du ju själv kort inne på och jag ansåg inte jag behövde understryka det.”
Just det. Det är detta som måste tillåtas kvalificera ditt hittillsvarande resonemang. Även anarki och interna strider kan naturligtvis leda till överlevnadssvårigheter och sprängning. En dialektik mellan friheten och ordningen är nödvändig.
Vad jag beskriver i inlägget är inte så mycket överdriven ordning och frånvaro av frihetens meningsmotsättningar som i förhållande till situationen utanför partiet disproportionerlig frånvaro av debatt överhuvudtaget. Även ordningens enhet måste vara grundad på hållbar och diskuterad ideologi. Jag betonade den externa debattens för partiet och dess politik positiva innehåll och bidrag, och förespråkade dess bejakande i former som förmår upprätthålla tillräcklig ordning och hantera frihetens problem.
Huruvida de senare inkluderar sådana som kan följa av fundamentala ideologiska skillnader kan kanske börja bedömas när du förklarar vilka dessa enligt dig är. Med den hantering av debatten jag beskriver tror jag att det skulle vara möjligt att varken sopa dem under mattan eller tillåta dem försvaga och splittra. En konstruktiv anda och betoning av det som förenar och av problemlösning bör eftersträvas och formuleras som vägledande ideal, och de gränser som sätts av etikettsreglerna och de ideologiska ramarna upprätthållas med den nödvändiga fastheten.
Det sätt på vilket jag försökt hantera debatter i den här bloggen kan i någon mån kanske ses som exempel på hur jag menar att detta kan och bör ske.
Tack för som vanligt utmärkta synpunkter.
Enkelt uttryckt tror jag att den ena sidan i den ideologiska konflikt som jag talar om anser att det faktum att vi svenskar har vissa rättigheter som folk, logiskt implicerar att alla andra (väldefinierade) folk har samma rättigheter. Dessa kan inte heller vara avhängiga vilka åsikter vi har om de kulturella normer som definierar den folkgrupp det handlar om för då handlar det inte längre om rättigheter för folk utan för individer.
Den andra sidan, som jag inte själv tillhör och kanske inte beskriver neutralt, anser i stället att det är just våra västerländska individuella rättigheter som är det eftersträvansvärda och att det pågår något slags global kulturkamp där det gäller att sprida sina egna kulturella normer, eller åtminstone förhindra att den andra sidan vinner mark. I det perspektivet är t.ex. SD:s kamp här i Sverige inte ett försvar för svenskarna explicit utan ett enskilt slagfält i den vidare, globala kulturkampen.
Problemet med den senare ideologiska positionen, och skälet till att diskussionen blir så hätsk, är att i ju högre grad den är framgångsrik desto mer krymper våra egna rättigheter som folk. När hela planeten omfattar våra individuella västerländska normer, så har vi, åtminstone på ett filosofiskt plan, avskaffat nationsbegreppet och det finns inte längre ett intellektuellt försvar för att hävda att Sverige tillhör svenskarna och att vi har rätt att bestämma vilka som ska få finnas här. Det är här det konspiratoriska NWO-begreppet brukar komma in, som du själv behandlat någon gång här i bloggen.
Jag förstår. Det här är värt ett svar i form av ett nytt, separat inlägg. Hinner inte skriva det omedelbart men återkommer med det sssm.
@Mats Johansson
” Jag menar att oenigheten är ideologisk”
Nja, alla meningsmotsättningar kan med lite god vilja härledas i ideologiska termer. Det blir lätt en meningslös diskussion. Både SDU och partiledningen är rörande överens om socialkonservatismen, nationalismen (nåja, hur mycket den skall betonas kan det råda delade meningar om, mest en strategisk fråga) och mycket annat. Så är det denna ideliga mellanösternfrågan. Själv är jag närmast trött på den.
“Jag vill även tillägga att ett parti som på kort tid mångdubblar medlemsantalet med nödvändighet måste vara mer auktoritärt än ett parti som existerat i oförändrad form sedan slutet av 1800-talet.”
Ja, och ändå är M betydligt mer autoritärt styrt än SD. Jag vet för jag är med i SD. Ingen har kommit med några pekpinnar någonsin hur jag skall tycka, låt vara att jag naturligt legat ganska så mycket i mittfåran. Läs “Knapptryckarkompaniet” så får du en liten inblick i hur Moderaterna styrs.
@Robert Stenkvist
“Både SDU och partiledningen är rörande överens om socialkonservatismen, nationalismen…”
Det är just den här typen av auktoritära uttalanden som jag tycker man borde undvika. Låt var och en tala för sig.
“Men Gustav Kasselstrand förbereder redan nästa steg. Han vill inte tona ner nationalismen till förmån för socialkonservatismen. Tillsammans med David Lång i partistyrelsen har han reserverat sig mot ändringen.
– Att det faktiskt finns åsiktsskillnader i partistyrelsen har inte uppmärksammats, påpekar Kasselstrand, och fortsätter:
– På sikt ser jag en fara med att nationalismen tonas ned i och med att vi då kan få in socialkonservativa utan fallenhet för nationalismen, som till exempel kristdemokrater.”
http://www.fokus.se/2011/11/fadersmordet/
“Ja, och ändå är M betydligt mer autoritärt styrt än SD…Läs “Knapptryckarkompaniet” så får du en liten inblick i hur Moderaterna styrs.”
Du kan inte bedöma graden av centralstyrning genom att titta på hur det viktigaste regeringspartiet styr sin riksdagsgrupp. Då är det faktiskt lite större saker som står på spel. Men nyligen var det en sverigedemokrat som blev utesluten ur partiet för att han hade sagt något om att han inte hade problem med moskéer. Det är som om en vanlig moderat kommunalpolitiker hade sagt att det räcker med skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt skulle inte ens ha makt att utesluta en sådan person.
“Enkelt uttryckt tror jag att den ena sidan i den ideologiska konflikt som jag talar om anser att det faktum att vi svenskar har vissa rättigheter som folk, logiskt implicerar att alla andra (väldefinierade) folk har samma rättigheter. Dessa kan inte heller vara avhängiga vilka åsikter vi har om de kulturella normer som definierar den folkgrupp det handlar om för då handlar det inte längre om rättigheter för folk utan för individer.
Den andra sidan, som jag inte själv tillhör och kanske inte beskriver neutralt, anser i stället att det är just våra västerländska individuella rättigheter som är det eftersträvansvärda och att det pågår något slags global kulturkamp där det gäller att sprida sina egna kulturella normer, eller åtminstone förhindra att den andra sidan vinner mark. I det perspektivet är t.ex. SD:s kamp här i Sverige inte ett försvar för svenskarna explicit utan ett enskilt slagfält i den vidare, globala kulturkampen.”
Här är du inne på ett jakobinskt universialistiskt rättighetstänkande där (mer eller betydligt mycket mindre) organiskt framvuxna nationer/folk blir abstrakta välavgränsade entiteter som man kan använda i logiska deduktioner. Om svenskarna är ett folk med en egen nation så följer det logiskt att palestinierna har samma rätt? Hur är det med romerna och samerna då? Det jag konkret kan koppla din skisserade ideologiska skiljelinje till är just palestinafrågan där SDU/Kasselstrand står mot den förmenta neocon-falangen med Kent Ekeroth och Tommy Hansson. Jag kan dock inte se att de senare har adopterat någon Sverige-förnekande kosmopolitisk Axess-liberalism. Det är en halmgubbe.
Kommentaren ovan skulle ha adresserats till Mats Johansson at 12.38 pm.
Ja, JOB, även jag saknar ett sådant forum, men jag tror inte att man kommer att ta risken att instifta det.
Jag måste därför – mot bakgrund av moder Sveas allmänna hälsotillstånd – fråga dig om du själv haft några funderingar på att dra igång något? Inte specifikt Sverigedemokratiskt då, men någonting som tar språnget mot nästa “fas av bygget”. Ett ställe där idèer kan förkroppsligas “på pränt” för att så småningom – när tiden är mogen – även förkroppligas på riktigt via politiska partier och politiska beslut. Något att ösa ur för SD, och eventuellt de andra, om de kan reformeras.
Det du skriver är utmärkt – men det finns några saker som skulle kunna lyfta det hela ytterligare. Det jag tänker på är egentligen själva formatet, bloggformatet närmare bestämt, vilket idag tycks vara ganska allmänrådande. Bloggformatet är alldeles utmärkt för dagsaktuella kommentarer och dylikt, men det slutar likväl med att inläggen “arkiveras” i olika fack, varifrån det inte är helt enkelt att fiska upp dem och genomtränga det hela. Att sätta samman saker till en begriplig helhet är en underskattad sysselsättning, och det “borde” göras av fler. Det görs av partierna i och med partiprogrammen – helt enkelt för att de måste – men för det framtida politiska bygget vi båda är överens om att det måset göras, så tycker jag det är rätt tunt.
Vad jag söker är alltså helt enkelt att någon – eller en grupp – skulle ta fram ett slags internetbaserat “partiprogram” för hur ett framtida bygge av Sverige borde te sig. Ur din aspekt borde det då bli ett program sett ur något slags genuin konservativ synvinkel. Programmet skulle sedan utsättas för ständig granskning, och modifiering föramledd av denna. Ett syntetiskt arbete “in progress”, en uppbyggande process. Det skulle vara längre än ett vanligt partiprogram, men varje avsnitt kan å andra sidan inte vara en avhandling.
Nu är det nästan omöjligt för en enskild person att ha en levande förståelse för ett helt partiprograms punkter- det förstår jag mycket väl – men i princip så vore det helt klart häftigt om någon grupp skulle ta sig an ett sådant arbete. Och även om du skulle göra något helt på egen hand så finns det ju områden som du helt uppenbart behärskar. Kultur t.ex. “Hur borde en svensk kulturpolitik se ut”, är ett uppenbart exempel. Du skriver också om annat, tex ekonomi, inklusive eventuella reformer av penningväsendet. Ekonomi är ett svårt och allmänt ämne – det ska erkännas – men någon typ av genomgång av hur en svensk ekonomi i genuint konservativ tappning borde se ut, har ju en självklar plats i ett sådant partiprogram. Kanke du skulle vara mogen för det?
Om man fick fria händer tror jag man skulle lägga upp detta ungefär som partierna gör sina hemsidor. Man har länkar för de de områden som ska behandlas, och vid klickande på dessa länkar så kommer man till sidor där aktuellt ämne behandlas. Och då – i första hand alltså – via en slags artikel som går igenom området. Dessutom kan man lägga in länkar till relavant litteratur och annan fördjupning. Man har också lämpligen något slags forum för diskussion om aktuellt ämne. Det går också alldelses utmärkt att kombinera med någon slags blogg på förstasidan, där aktuella händelser kommenteras.
Själv har jag tyvärr inte kunskaperna för att göra detta – om tio år kanske – men jag kan ju alltid komma med idèer och kommentera…
RB