Farväl till Axess

Flera har i olika sammanhang klagat över mina hänvisningar till och positiva omnämnanden av tidskriften Axess. De har ansett dem oförenliga med mina åsikter och värderingar.

Jag har svarat att jag förvisso inte i allo delar Axess’ ståndpunkter. Jag har instämt i att jag skiljer mig från dem, och beskrivit den svaghet jag själv finner i Axess som att de, trots att de delvis har ambitionen, aldrig riktigt når fram till den centrala, klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen sådan jag vill definiera och försvara den.

Men jag har avstått från att kritisera dem och tolererat alla ytligheter och misstag, eftersom jag, som jag ständigt framhållit till tidskiftens försvar, samtidigt funnit mycket av värde i den – främst i dess konst- och övriga kulturartiklar och i dess recensionsavdelning, men även i någon mån i dess politiska kommentarer och analyser.

Nu har situationen förändrats.

Ett problematiskt namn

Jag vill här först av allt säga att jag redan från början hade problem med tidskriftens namn.

Det hände att jag nämnde den för icke svensktalande vänner i andra länder, och senare refererades den också till i Mark Dooleys bok Roger Scruton: The Philosopher on Dover Beach. Men i dessa länder kunde man inte förstå namnets ord- och namnlek.

Vad som i stället skedde var att man trodde att vad som väl är en ganska ny anglicism i svenskan, access, faktiskt på svenska stavas axess, något som vore lingvistiskt märkligt och som lingvistiskt bildade utlänningar ofelbart uppfattar just så. Än värre blir det när man börjar få känslan att även språkligt mindre bevandrade svenskar numera också kan tänkas tro att detta är den korrekta svenska stavningen.

Och hur rolig var egentligen ordleken? Var det verkligen förenligt med god smak att annonsera finansiärerna av en tidskrift av detta slag så långt fram i förgrunden? Namnet Axess var kort sagt ingen suxé.

Axess och jag

Allvarligare var att Axess-kretsen som mina kritiker riktigt framhåller var radikala liberaler, att de i verkligheten i alltför stor utsträckning delar den samtida svenska konsensuskultur de sade sig vilja motverka. Men jag har ändå tyckt att inte minst Johan Lundberg har stora förtjänster. Hans antologi Under omprövning var, fastän begränsad till endast ett av de områden tidskriften är ägnad, en fin dokumentation av flera års publicistisk gärning – trots att även den som helhet tydligt illustrerar den nämnda bristen.

Jag har själv medverkat i Axess. Det var på den tidigare, första redaktionens tid. Kay Glans, som jag dock bara träffat vid något enstaka tillfälle, var chefredaktör, och Erik Wallrup redaktör för Tradition-avdelningen. I denna avdelning, i nr 5, 2004, publicerades min artikel ’Vid historiens slut är filosofen en gud’, där jag diskuterade den rysk-franske tänkaren Alexandre Kojève.

Wallrup stod för följande utmärkta ingress: ”Esoteriskt våld. Hegel drog de filosofiska konsekvenserna av Napoleons politik. Alexandre Kojève ville inta samma position i förhållande till Stalin. Utifrån Hegel, Nietzsche och Heidegger samt en vilja att vara absolut modern skapade han en av 1900-talets mest totalitära filosofier. Han grundlade den existentiella marxismen, men nu är det de amerikanska ’neokonservativa’ som går vidare i hans tankebanor.”

Detta var Axess’ tredje årgång, och tidskriften var en uppenbar ljuspunkt i det svenska kulturlivet – inte såsom Salt skulle ha kunnat bli, men ett klart framsteg i förhållande till Moderna Tider (som dock också gjort en hel del bra). Wallrup och jag höll kontakten och diskuterade ytterligare artiklar av mig. Men efter en tid avgick den dåvarande redaktionen och ersattes av den nuvarande med Johan Lundberg i spetsen.

Den nya redaktionen

Det innebar en viss förändring men inte, såvitt jag då kunde se, någon försämring. Axess utvidgades till att omfatta de uppskattade TV-sändningarna, där, i en ständig ström av kulturprogram av hög kvalitet och på alla områden, inte minst Johan Tralau gjorde en förnämlig insats med sin egen serie debattprogram, Kanon-TV. Flera intervjuer med och reportage om en filosof som Roger Scruton sändes. Tidskriften ändrade format men innehållet förblev på hög nivå – inte minst recensionsavdelninen och den nya recensionsbilagan var värdefulla. Där publicerades en positiv recension av min bok The Worldview of Personalism, om än med några missuppfattningar.

Det var i borgerliga och konservativa kretsar oklart var Johan Lundberg kom ifrån. Han hade aldrig synts till under åttio- och nittiotalen vid de reguljära seminarier och andra evenemang inom ”högern” där en kulturkonservatism av den typ med vilken han tycktes vilja komplettera liberalismen hade diskuterats utifrån dess ledande internationella representanter och deras verk – evenemang som jag flera gånger återkommit till i mina inlägg här. Men för mig som samtidigt med mitt delatagande i detta hade ett kvardröjande umgänge med litteraturvetare och delvis i den övriga litterära världen i  Stockholm och Uppsala var Lundberg begriplig, trots att jag såvitt jag minns inte själv träffade honom. Han kom, via Svenska Dagbladet, från litteraturvetenskapen.

Johan Lundbergs inriktning

Det förklarade hans orientering, och det intressanta var att han på flera sätt tydligt brutit sig ur, eller kanske aldrig ens tillhört, de i detta ämne dominerande teoretiska riktningarna – något som jag själv insett nödvändigheten av alltsedan jag själv började läsa litteraturvetenskap i Uppsala vid åttiotalets början. Det var just vid tiden för poststrukturalismens och så vidare sena genombrott i Sverige, men jag hade flera lärare i den generation som formats av exempelvis ”new criticism” och inte heller tillhörde de i övrigt ännu i hög grad närvarande 68-marxisterna.

Lundberg har också visat sig ha andra ovanliga kvaliteter. För att ta ett mindre uppmärksammat exempel: förra året skrev han kort om så kallad progressive rock, i samband med en svensk grupp tillhörande denna riktning som tonsatt Aniara (Lundberg disputerade på en avhandling om Martinson), och visade sig ha förståelse inte bara för denna riktning i allmänhet, utan exemplifierade också med ett av Yes’ viktiga album från första hälften av sjuttiotalet.

Det finns ingen anledning att här närmare beskriva innehållet i Axess genom åren, eftersom jag vet att många av denna bloggs läsare är väl förtrogna med det. Anledning finns dessvärre däremot att återvända till den kritik några av dessa uttryckt mot tidskriften men som jag, på grund av det värdefulla innehållet, velat avstå från.

En ny programförklaring

Nu har nämligen redaktionen formulerat ett slags programförklaring, som med tragisk övertydlighet bekräftar allt det mina kritiker tyckt att jag borde ifrågasatt för länge sedan. Programförklaring är kanske fel ord; texten är inte tillräckligt ambitiös för att benämnas på detta sätt. På engelska kan man tala exempelvis om ett “editorial statement”, men jag kommer för tillfället inte ihåg någon svensk motsvarighet till detta och kallar därför ändå fortsättningsvis texten en programförklaring.

Jag har som sagt redan flera gånger tagit upp det jag identifierat som den allmänna svagheten. Men kritikerna har pekat på mer specifika uttryck för den, som jag inte tyckt mig ha någon anledning att gå in på. Jag har sett även detta, exempelvis i Lundbergs artikel om kosmopolitism härom året, i flera av hans inlägg i Axess-bloggen, och exempelvis i en radiodebatt härom året med Johan Norberg och en kvinna jag inte kommer ihåg vem det var, där han helt accepterade Norbergs simplistisk-propagandistiska globalkapitalism och på mycket avslöjande sätt framställde sin kulturkonservatism närmast som ett socialterapeutiskt instrument eller trick för att få tyst på de mångomtalade stackars lågbegåvade, motsträviga, kvarblivna förlorarna och få dem att acceptera sitt öde.

Men med den nya manifest-artade texten är det tyvärr omöjligt att längre undvika svaghetens mer bestämda uttryck av detta slag. Av detta slag – men nu så tragiskt mycket mer av det.

För mig är det oklart varför detta publiceras just nu, men det är sannolikt att flera av mina kommentatorer, som jag vet följer media av alla slag mycket närmare än jag, kan upplysa mig om det. Det handlar hursomhelst om en kort snutt med några få stycken. Huvudrubriken är ‘Den mesta politiska stereotypen VÄNSTER-HÖGER-SKALAN’, och under en bild av de franska generalständernas högtidliga öppnande i Versailles den 5:e maj 1789 följer vad som ser ut att vara en underrubrik: ’Axess och tidsandan’. Sedan den 27:e februari ligger texten generande nog överst på nätupplagans startsida.

En historisk bottennivå

Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till det hela. Jag tycker fortfarande att det finns mycket som är bra i Axess, och vill kunna fortsätta inte bara läsa utan uttrycka uppskattning av allt detta. Jag vill överhuvudtaget egentligen inte ens nu polemisera mot denna relativa kulturella oas och politisk-analytiska ljuspunkt.

Men jag tvingas till det. Det extrema och provokativa sätt på vilket Axess går emot de grundläggade ståndpunkter jag en gång försvarat även i dess egna spalter gör att det nu är omöjligt att undvika det. Mitt stöd för tidskriften strider nu mot mitt eget samvete. Den aktuella texten är i alla avseenden så monumentalt, svindlande dålig att hela Axess-projektet ter sig komprometterat. Det ser ut som om redaktionen räddningslöst sänkt hela den under så många år utmärkta tidskriftssatsningen. Och det hela blir än värre när man förstår i vilken utsträckning katastrofen är signifikativ för det kulturella och politiska klimatet i dagens Sverige och i synnerhet för den svenska tänkande borgerlighetens mentalitet.

Det enda som i någon mening kan sägas hålla samman det pinsamma dokumentet är underrubriken, ‘Axess och tidsandan’. För textens enda egentliga innehåll, dess enda verkliga betydelse, är dess avspegling av den tidsanda som skapar och möjliggör intellektuell undermålighet på denna i dessa sammanhang historiska bottennivå.

Sverige och Europa

Det första stycket talar om den politiska höger-vänsterskalan: ”Idén om vänster och höger uppkom i den franska nationalförsamlingen i samband med den franska revolutionen 1789. Liberalerna satt till vänster och de konservativa till höger. I Sverige har höger–vänster-skalan en ovanligt stor betydelse trots att vad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa. Till exempel övertogs den konservativa idén om folkhemmet av socialdemokraterna 1928.”

Man kan notera att den ovan nämnda bilden alltså inte föreställer nationalförsamlingen, som det här talas om, utan generalständerna. Men detta är naturligtvis en helt obetydlig detalj. I detta första stycke finns inga problem. Det kunde utvecklas till en viktig betraktelse. Men i nästa stycke överges det intressanta ämnet, och vi serveras i stället en formulering om något helt annat, präglad av vad som kunde synas vara en historisk okunnighet så avgrundslik att den hade varit besvärande hos en nybörjarstudent i humaniora och för bara några årtionden sedan hos varje gymnasist: ”Under lång tid var Sverige isolerat från det övriga Europas kultur som en följd av Gustav Vasas införande av protestantismen.”

Naturligtvis är det ingen okunnighet, åtminstone inte från Lundbergs sida (jag känner inte till alla andra i redaktionen). Men det är illa nog att han för sina dubiösa syften använder bisarr historisk lögn- eller förvrängningspropaganda av detta slag. Det är svårt att veta var man ska börja. Sverige var isolerat från det övriga Europas kultur? Protestantismen tillhörde inte stora delar av det övriga Europas kultur? Erik XIVs renässanshov (redan i Kalmar) gjorde det inte? Johan III, som åter närmade sig katolicismen? Gustav II Adolfs uppbyggande av det svenska utbildningsväsendet som viktig del i en nationell organisation som blev ledande och med beundran studerad i Europa, med inte bara Uppsala universitets förnyelse och upprustning utan skapandet av våra klassiska gymnasier på den mest fasta och strikta grund av klassisk latinkultur enligt renässansens humanistiska bildningsprogram? Stormaktstidens Sverige som självt omfattade delar av det övriga Europa? Gustav IIIs franskkulturella Sverige? Romantikens tyskorienterade?

Oavsett när Axess-redaktionen menar att den långa tiden av isolering från det övriga Europas kultur slutade är formuleringen så löjeväckande att man inte finner ord starka nog att på rätt sätt bemöta den. Och detta trots att det är ovedersägligt, och jag själv ofta framhållit, att mycket gick förlorat med Gustav Vasas reformation.

Ursvensk kultur?

Redaktionen fortsätter: ”En falsk föreställning om en ursvensk kultur utvecklades, som än idag omhuldas av grupperingar på ytterkanterna av det politiska landskapet.”

Axess’ position blir här än mer absurd. Eftersom vi var isolerade från det övriga Europas kultur, och det inte finns någon egen, ursvensk sådan, måste vi tydligen helt ha saknat kultur under den långa tid som med all sannolikhet alltså omfattar stormaktstidens variant av renässansbildning, upplysningskulturen och romantiken, det vill säga vad som tills för inte länge sedan betraktades som den svenska kulturens främsta blomstringsperioder.

Den historiska frågan om en ”ursvensk kultur” är naturligvis oerhört komplex, så komplex att den sannolikt helt enkelt är felställd. Jag vet verkligen inte vilka det är som idag ställer den.

Och vilka menar Axess först utvecklade föreställningen? Här föresvävar kanske en dimmig föreställning om 1600-talets och 1800-talets göticism redaktionen. Men att påstå att ens dess företrädare skulle ha någonting att göra med isolering från det övriga Europas kultur är barockt. Man ville på olika självklara sätt se göticismen i nära samband med denna kultur.

Svensk egenart

Vad jag definitivt vet finns är däremot grupperingar som talar om svensk kulturell egenart och återfinner denna långt tillbaka i tiden. Och de återfinns verkligen inte bara på ytterkanterna av det politiska landskapet. I den föreställningen finns givetvis ingenting kontroversiellt. En rad kända faktorer förklarar sådan kulturell variation, ja dess självklara nödvändighet.

Är det dess historiska fakticitet Axess vill ifrågasätta? Och dess värde? Ja, otroligt nog tycks det faktiskt vara så, som vi ska se. Men ett annat ärende i den senast citerade meningen är helt klart att fördöma icke närmare preciserade grupperingar på vad man menar vara ytterkanterna genom att tillskriva dem den förenklade föreställningen om ”ursvensk kultur”. Den billiga polemiken som normalt skulle kunna lämnas utan avseende fritar oss här, när det är fråga om något så viktigt som Axess, inte från skyldigheten att insistera på frågan vilka grupperingar det är som avses.

”Ytterkanterna” måste ju handla om höger- och vänsterkanterna. Ordets pluralform implicerar att grupperingarna ifråga inte finns bara på högerkanten utan också på vänsterkanten. Här återknyts på ett märkligt oklart sätt till det första stycket, där det alltså förklarades att ”vad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa”. Det första stycket har ingen som helst mening i denna korta text om redaktionen inte avser att den sanning som där pekas på har en för textens helhetliga budskap meningsfull betydelse, relaterad till formuleringen om ”ytterkanterna”. Om redaktionen inte avser detta är det första stycket, och huvudrubriken, bara goddag yxskaft. Men läsaren lämnas i ovisshet om exakt vilken denna mening är. Och det blir ytterligare märkligt när det senare visar sig – och jag återkommer till detta – att den sanning man framhåller inte bara underminerar utan helt omöjliggör den position man själv intar.

”Axess anser varken att det finns någon ursvensk kultur eller att en sådan ska eftersträvas”, förklarar man nu, mot de icke specificerade yttterkantsgrupperingarna. Eftersom föreställningen om en ursvensk kultur är en närmast helt oanvändbar polemisk förenkling och karikatyr, växer insikten att vad den i hela den lilla kvarstående bildade delen av den svenska borgerligheten högt respekterade, föregivet kulturkonservativa tidskrift egentligen avser är att det inte finns eller åtminstone inte bör finnas någon svensk egenart.

Här börjar den enda begripliga meningen i formuleringen om att vad som en gång var vänster senare kan bli höger framträda, alldeles oavsett vad redaktionen åsyftade med den. Axess, känd som representerande den kulturella högern och för att ibland utsmycka den globalistiska liberalismen med i verkligheten oförenliga moment av kulturkonservatism, försvarar vad som i en alls icke avlägsen tidigare period var vänsterextremism.     

Social, ekonomisk och kulturell globalisering

Återstoden av artikeln illustrerar detta med bedövande övertydlighet. ”Istället”, fortsätter redaktionen, “bör Sverige globaliseras och internationaliseras inte bara socialt och ekonomiskt utan också kulturellt.”

Det mest slående i denna mening, mot bakgrunden av det föregående, är det rent patetiska. Det framgår ju nämligen här att man faktiskt menar att den långa tiden av isolering och därmed obefintlig kultur sträcker sig ända till nuet. Alltifrån Gustav Vasa fram till Axess har detta tillstånd rått. Men nu acclar Axess och dess likasinnade kretsar heroiskt biskop Brasks fallna mantel och öppnar för första gången på femhundra år Sverige för ”det övriga Europas kultur”.

Det är för tröttsamt att förklara hur löjligt detta är. I ljuset av vad jag redan sagt bör det ändå framgå med tillräcklig tydlighet. Sverige har självklart alltid varit öppet för och en del av det övriga Europas kultur, eller snarare en del av det helhetliga Europas kultur, och detta har aldrig hindrat existensen av en svensk egenart, en självständig variation på olika områden och i olika avseenden.

I stället konstaterar vi att eftersom ”internationalisering” samordnas med ”globaliseras”, här framgår att det inte bara är en fråga om öppning mot det övriga Europa, utan mot hela världen. Även detta kan vara okontroversiellt, och i själva verket helt i linje med den europeiska kultur- och bildningstraditionen. Men det kan också vara problematiskt eftersom övriga världen även innehåller kulturer som är så radikalt skilda från den europeiska att problem oundvikligen uppstår vid den typ av möten som inte minst den ”sociala” delen av den av Axess önskade processen syftar till.

Återigen, redan av det skälet att den ”ursvenska kulturen” är en uppenbar retorisk-polemisk halmgubbe, av det skälet att man väl knappast ens själva på allvar kan tro på att man för första gången sedan före Gustav Vasa öppnar Sverige för europeisk kultur, ja i själva verket för kultur överhuvudtaget, bekräftas här att vad Axess önskar är internationalisering och globalisering i stället för den svenska egenart som är en variation av en gemensam europeisk kultur. Att den svenska ”kulturkonservatismens” huvudorgan är mot den senare och för andra kulturer.

Hemmapöjkar

Detta bekräftas med än mer generande tydlighet i nästa mening:

”Så blir det geografiskt isolerade, kalla och konsensusstyrda Sverige ett intressant och spännande land att leva i, som kan attrahera människor från andra länder och vitt skilda kulturer.”

Ingen erfaren svensk med självaktning som verkligen är öppen för Europa och världen och som har nära kontakt med dem, som representerat Sverige i några som helst viktigare internationella sammanhang, uttalar sig på detta sätt.

Hemmapöjk

Hemmapöjk

Johan Lundberg kallade på den allmänt illa skrivna Axess-bloggen någon gång förra året med häpnadsväckande naiv arrogans – ett obehagligt dumförakt av samma typ som Johan Hakelius’, som jag tidigare behandlat – några av mina meningsfränder som motsätter sig hans norbergska skolpojksglobalism för ”hemmapöjkar”: sådana som inte fått plats på det globalismtåg han smickrar sig själv över att vara intelligent nog att genom att ha ställt sig i tjänst hos de alltmer uppenbart osunda och fåtaliga globalistplutokraternas agenda nu färdas i, i riktning mot vad vårt kuriösa före detta konservativa parti kallar ”mänsklighetens lyckligaste tid”. Den där “vulgära underklassen”, med Hakelius’ ord, som måste socialpsykologiskt lugnas med kulturkonservatism för att inte resa hinder.

Vad vi här står inför är en parvenyartad pseudokonservatism byggd på klassförakt och förakt för det egna folket, en konservatism som på obefintliga grunder odlar en fåfäng snobbism. Men det fenomen vi djupast sett har att göra med här är inte nytt. Heidenstam kände det väl.

Svensk nedvärdering av Sverige är i sig ett uttryck för provinsialism.

Till och med Dag Hammarskjöld – i övrigt inte någon av mina hjältar – betonade att bara den som har en stark förankring i sin egen nation och nationella kultur kan uppskatta andra kulturer och vara en sann internationalist. I själva verket är det endast sådana som i viss mening är de mest beklagligt inskränkta och enfaldigt utlandsbeundrande av hemmapöjkar som kan uttrycka sig så som Johan Lundberg och nu hela Axess-redaktionen gör.

Global mångkultur?

”Axess”, fortsätter redaktionen, ”är för det globala, liberala och mångkulturella samhälle som Sverige är på väg att bli en del av.”

Mångkulturella? Ja, världen är naturligtvis som sådan mångkulturell. Men om Sverige, historiskt i flera avseenden ett av världens mer framstående länder, inte har någon egenart eller kultur överhuvudtaget, vad är det som gör att andra länder så självklart har det, och att människor från dem kommer fortsätta ha det när de kommer hit? ”Människor från andra länder och vitt skilda kulturer” allena kommer göra det i femhundra år kulturlösa Sverige spännande och intressant. Varför har de kulturer att ta med sig hit?

Därför att de inte genomfört protestantismen, om vi får tro det första stycket. Men i så fall måste väl detsamma gälla alla andra protestantiska länder i Europa? Hur kan människor från övriga Norden, från stora delar av Tyskland, från Nederländerna, från Storbritannien och så vidare då medföra någon kultur? Blev inte de också isolerade från det övriga Europa?

Det kan inte stämma. Men människor från övriga Europa och resten av världen har hursomhelst enligt Axess värdefulla kulturer. Om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att tala om ”vitt skilda kulturer” måste det finnas kulturella egenarter. Och varför äger då dessa människor sådan men inte vi? Därför att det inte är kallt i deras länder? Därför att de inte har konsensuskultur? Har de rentav ”urkulturer”? Är en ”urspansk”, en ”urvietnamesisk”, en ”urturkisk”, en ”ursomalisk” kultur en mindre falsk föreställning än en ”ursvensk”? Eller vad förklarar skillnaderna, d.v.s. egenarterna?

Och vad förklarar deras värde, det som nekas om Sverige? Att dessa länder är mindre ”geografiskt isolerade”? Vi måste i så fall fråga oss vad som menas med geografisk isolering. Är Skottland mindre geografiskt isolerat än Sverige? Portugal? Chile? De oändligt avlägsna och exotiska Finland, Norge och Danmark? Flera av de länder med vitt skilda kulturer, exempelvis i Afrika, vars människor kommer hit?

Eller är det, återigen, att de inte är ”kalla” och ”konsensusstyrda”? Ja, när man känner den iskalla hjärtlösheten i detta kackande i det egna boet, eller vad det nu var Gustav Vasa kallade det, är det inte utan att man gärna välkomnar varma sydländska dissidenter som kommer hit för att de gillar vårt land och som redan därigenom bryter den järnhårda konsensus Axess vill skapa och medels vilken de själva försöker styra oss.

Många kommer hit därför att Sverige skiljer sig från deras egna länder. Men enligt Axess kan de ”attraheras” endast när de själva gjort Sverige likt de senare. Global mångkultur, intresse och spänning kräver dock att kulturella egenarter bevaras – inklusive den svenska.

Fri rörlighet över alla nationsgränser

Även jag tror att det finns vad som kanske kan kallas en alternativ globalisering med viktiga värden. Jag är i högsta grad medveten om och har ofta pekat på de problematiska formerna av nationalism. Som jag ofta förklarat är jag för vad Claes Ryn kallat en högre kosmopolitism. Men detta är något helt annat än det ”globala, liberala och mångkulturella samhälle” Axess arbetar för. I förlängningen är det senare i själva verket ett globalt, totalitärt och monokulturellt, ja antikulturellt samhälle.

Redaktionens programförklaring har den ovanliga egenskapen att stycke för stycke förmå stiga till nya oanade höjder av enfald. Axess, läser vi härnäst, ”är för fri invandring, för fri rörlighet över alla nationsgränser”.

Det är svårt att tro sina ögon. Formuleringar av detta slag har jag tidigare bara sett hos de allra mest verklighetsfrånvända utopisterna inom vänstern. Nu sägs det i vad som av denna vänster anses vara ett extremt högerorgan, som själv gör anspråk på att vara kulturkonservativt och som starkt bidragit till att göra exempelvis Scruton känd i Sverige, författaren till den i samma organ en gång positivt recenserade boken The Need for Nations och en av världens mest kända motståndare till allt som detta organ nu i fantasmagorisk naivitet programmatiskt förklarar sig stå för. Det är historiskt helt enastående. Det vittnar om en total intellektuell kollaps.

Det finns fler bottnar här. Vad säger exempelvis kurderna om Axess’ briljanta vision? Är det Axess’ globala, liberala samhälle de strävar efter? Vill de “internationaliseras inte bara socialt och ekonomiskt utan också kulturellt”? Vad tycker tibetanerna om fri invandring och rörlighet över gränsen till Kina? Tror de att även Tibet blir mer “spännande och intressant”?

I Mellanöstern är förstås alla kända för att längta efter att ”bli en del” av det ”globala, liberala och mångkulturella” samhället? Palestinierna hoppas naturligtvis ivrigt på ankomsten av ”spännande och intressanta” ockupationsisraeler från andra sidan den gräns som måste bort?

Och är inte Axess’ vision ren antisemitism? Är det inte ett direkt hot mot det judiska folkets existens, åtminstone i Israel, som uttalas? En ny Förintelse, åvägabragt av över gränserna sig fritt rörande massor av terroristledda araber, perser och afrikaner?

En illusorisk mittenposition

Axess är vidare ”motståndare till såväl höger- och vänsterextremism”. Ytterkanterna i det politiska landskapet igen, det som i första stycket bara var höger och vänster, och som det där av okänd anledning framhölls ibland kan byta plats: ”[V]ad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa.”

Klart är i alla fall att vad Axess här gör är att i distinkta och lätt identifierbara politiska, ekonomiska och andra intressens tjänst cementera en förvisso kall svensk konsensuskultur som de – i överensstämmelse med de flesta av de stora, långsiktigt globalistisk-ideologiska centralplanerarna under hela nittonhundratalet – uppfattar som belägen i mitten, och att attackera allt som hotar den, från vilket håll det än kommer. Höger-vänsterskalan är alltså “den mesta politiska stereotypen”.

Men manövern är fullständigt förvirrad och förfelad just av det skälet att man i första stycket så tydligt, om än med uppenbart ogenomtänkt avsiktlighet, pekat på den historiska relativiteten i begreppen höger och vänster, och indirekt även begreppen ytterkant och extremism. Eftersom vad som kan vara vänster under en period kan vara höger under en annan och vice versa, så är deras innehåll ständigt skiftande, och det gäller också ytterkantens och extremismens. Det är då i striktaste betydelse meningslöst att framställa en mittenposition som, som sådan, försvarbar gentemot och överlägsen högern och vänstern och deras ytterkanter och extremismer som sådana.

Och vad talar i perspektivet av denna i första stycket klarlagda relativitet för just nuets mittenposition, tillfälligt förbifladdrande i den tidsanda som underrubriken nämner? Faktum är att tidsandan inte omnämns i själva texten. Är denna underrubrik bara en tafatt signal avgiven i en vag medvetenhet om textens verkliga natur och kvalitet, för att försöka mildra de oundvikliga sågningar man anar måste komma? Har man bara hjälplöst namngivit den intellektuella bankrutten?

Det är enkelt att konstatera, just i det historiska perspektiv de själva uppmuntrar till, att Axess’  förmenta mittposition i sig är en inte bara allmänt grotesk utan livsfarlig ytterkantsextremism.

Humanism

Såväl sådan ”extremism” alltså, som ”religiös extremism vare sig den förekommer inom kristendom, islam, judendom eller, till exempel, hinduism m.fl. religioner”. Axess “är motståndare till rasism och främlingsfientlighet och uppmuntrar till internationell dialog”.

Jaha. Och fri rörlighet och invandring över alla nationsgränser var det alltså. Något säger mig att det här verkligen kommer bli minst lika ”spännande och intressant” i Mellanöstern som i Sverige. Underbar dialog väntar.

Håller vi oss till vad Axess på dessa rader säger, i sig, skulle väl de flesta vilja instämma – om de bara hade förmått säga det med åtminstone någon liten grad av sofistikation, några grundläggande definitioner, ett mått elementär nyansering och komplexifiering, om allt inte lät som hämtat från en uppsats av en mindre begåvad, av lärarhögskoleprogrammerade lärare lydigt indoktrinerad elev i första årskursen i gymnasiet.

Vi vet att kvälls- och i allt större utsträckning morgontidningarna skriver på denna intellektuella och stilistiska nivå. Vi har tvingats vänja oss vid att de flesta politiker och inte minst integrationsminister Erik Ullenhag gör det. Men när en kulturtidskrift med Axess’ anspråk publicerar texter av samma slag betyder det att tidskriften är slut, död.

Axess bygger på ett internationellt humanistiskt ideal”, heter det vidare. Vad tror redaktionen att exempelvis det franska kommunistpartiets gamla tidning L’Humanité säger sig bygga på? Det är signifikativt att redaktionen inte ens tycks medveten om en sådan frågeställning.

Hur kan idealet vara internationellt med fri rörlighet över alla nationsgränser? Axess’ ideal är postnationellt. Jag försvarar ett internationellt ideal. Jag försvarar också ett internationellt humanistiskt ideal. Men det är självklart också helt avgörande att skilja mellan olika former av humanism. Axess-redaktionen förefaller helt omedveten om de filosofiska och historiska distinktioner som här är oundgängliga. Det skrämmande med dess humanism är att det är så oklart hur den skiljer sig från den gamla kommunismens. Men å andra sidan: varför skulle den egentligen göra det? Även Axess-redaktörerna är jakobinska vänsterradikaler. Även L’Humanité finansieras av globalistiska storkapitalister.

Verklig humanism är självklart centralt. Just därför är det desto mer beklämmande (man ville gärna säga: nästan brottsligt) att Axess förstört allting. Vi vet nu att de i verkligheten inte alls står för något humanistiskt ideal. De tycks sakna även elementära filosofiska resurser för att förstå, för att inte tala om att formulera, ett sådant ideal för dagens värld. Deras propagandafloskler tjänar förstörelsen, även om det skulle vara så att de faktiskt inte själva förstår det.

Utländsk och svensk debatt

I byggandet på det internationella humanistiska idealet är, fortsätter Axess, ”ett tydligt syfte…att föra in utländsk debatt i Sverige”. Axess utmärker sig här som de enda som inte vet att detta som en självklarhet alltid gjorts, oavbrutet från tiden före Gustav Vasa fram till idag.

Visst finns alltid mer sådan debatt som förtjänar att föras in. Problemet här är självklart inte Axess syfte att göra detta. Problemet är att man åter märker redaktionens avsikt – och man blir förstämd. En gång i tiden förmådde åtminstone en av deras recensenter uppskatta att jag, förutom att föra in utländsk debatt i Sverige (exempelvis Scruton, tjugo år före dem), också ägnat mig åt att föra in svensk debatt i utlandet – svensk kultur, den svenska egenartens variant av den europeiska kulturen.

Numera är ju, om man får tro deras programförklarings bokstav, detta en omöjlighet. Någon sådan kultur har ju inte funnits sedan Gustav Vasa, då det blev kallt och så vidare i Sverige.

En krigsförklaring

Redaktionen fortsätter, ”spännande och intressant” så det förslår: ”Axess är för de sociala liksom de genetiska könens frigörelse, deras lika rättigheter och skyldigheter, för demokrati i familjen och barnens rätt till att välja sin framtid.”

Just det som alla ”vitt skilda kulturer” ska tillföra Sverige alltså? Man orkar inte spekulera över vad de sociala könens frigörelse betyder. Men sannerligen kan vad som är vänster under en period senare vara höger under en annan.

Vi har nått den glänsande finalen: ”Axess är för yttrandefrihet och åsiktspluralism och bedriver därför fri debatt kring alla ämnen som är angelägna i en liberal demokrati. Att inte fritt debattera de konflikter som framträder i globaliseringens spår vore endast kontraproduktivt och skulle gynna partier och grupperingar på de politiska ytterkanterna.”

Skratta eller gråta? Gråta, tror jag. För jag sörjer uppriktigt. Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen. Men just nu bevittnar vi en tragedi i samtidens svenska kulturliv, och ingen kan undvika den obarmhärtiga slutsatsen. Lägg ned. Börja om. Räknar de tidigare åtminstone i mycket omdömesgilla Acc:son Johnson – och deras för projektet närmast ansvarige, Kurt Almqvist, som jag flera gånger träffade och fick ett gott intryck av bland annat på högre seminariet i idéhistoria i Stockholm där han en gång påbörjade forskarutbildningen – verkligen med att det i längden kommer finnas tillräckligt många kvar som vill läsa trist propaganda av detta allra enklaste och grövsta slag?

Man talar om yttrandefrihet och åsiktspluralism och fri debatt även om globaliseringens konflikter. Men vad vi står inför är en krigsförklaring mot, ett försök att marginalisera och tysta alla som inte delar det obeskrivligt ytliga och vilt självmotsägande program som framförs, och som i stället står för en verklig kulturkonservatism. Den “fria” debatten om globaliseringens konflikter är inte en debatt med dem. Deras “ämnen” är inte “angelägna i en liberal demokrati”, eftersom de befinner sig på den ena eller i vissa perioder kanske rentav den andra ”ytterkanten”. Debatten ska föras därför att det är “kontraproduktivt” att inte göra det, det vill säga därför att det skulle “gynna” dessa att inte göra det.

Ingen kan dock undgå att se att detta är en krigsförklaring av ett slag som i sig innebär att Axess sakligt och moraliskt redan förlorat det krig de i dårskap startar.

47 Responses to “Farväl till Axess”


  1. 1 Mats Johansson March 11, 2012 at 5:07 pm

    “Den historiska frågan om en ”ursvensk kultur” är naturligvis oerhört komplex, så komplex att den sannolikt helt enkelt är felställd. Jag vet verkligen inte vilka det är som idag ställer och diskuterar den. Vilka är de grupperingar på ytterkanterna av det politiska landskapet som omhuldar den?”

    Visst är den felställd. Värdet av den svenska kulturen ligger inte i att våra förfäder för 2000 år sedan skapade den, utan inspiration utifrån, utan att den är vår.

    För övrigt vill jag instämma i din tidigare välvilliga inställning till Lundberg. Det är smärtsamt att upptäcka att vi inte har några vänner i det etablerade Sverige, något som vi kanske för ett kort tag trodde.. Ändå är jag övertygad om att vi är det nya etablissemanget. Det eller så går vi under. Jag ser inget mellanting.

    • 2 Jan Olof Bengtsson March 12, 2012 at 4:57 pm

      Här måste jag säga att jag inte känner igen mig. Jag tycker det finns många vänner. Och att andra inte håller med om allt, innebär inte att de är ovänner. Detta betyder inte att det inte också finns ovänner/fiender. Vad det handlar om här är att Axess och Lundberg under senare tid allt tydligare kommit att inta ståndpunkter vitt skilda från och motsatta de jag menar måste försvaras, och att det med de extrema formuleringarna i den här nya texten inte längre var möjligt att undvika att ta avstånd. Man kan naturligtvis säga att de gjort sig till ovänner. Men man kan också säga att det är de som förlorat vänner. Jag är verkligen inte ensam om avståndstagandet.

  2. 3 Swedish Dissident March 11, 2012 at 7:06 pm

    Gedigen skärskådning. Texten som sådan är gymnasial, pueril och enfaldig – förutom möjligen stycket om globaliseringen som tveeggat svärd, som förhoppningsvis indikerar att man ämnar belysa även negativa fenomen som kommer i dess kölvatten (inte minst om “gräserna är öppna”!). Det tycks som att det blir sista prenumerationsrundan för min del, och en “Johan Lundberg gör bort sig”-text om inte redaktionen skärper sig ordentligt.

    • 4 Jan Olof Bengtsson March 12, 2012 at 5:28 pm

      Tack. Med “stycket om globaliseringen som tveeggat svärd” måste du mena orden om “de konflikter som framträder i globaliseringens spår”. Visst är det bra om dessa belyses, men det sätt på vilket de förklarar att de ämnar göra det, eller snarare motiveringen för varför det bör göras, visar att även detta som i sig är positivt här ska tjäna det syfte jag kritiserar. Därav mina formuleringar i det näst sista stycket.

  3. 5 Jimmy Windeskog March 11, 2012 at 7:12 pm

    En oerhört målande text på min ära. Har också följt detta mediafenomen (nåja) trots fel och brister, ständigt hoppandes på en viss vakelse. Denna programförklaring är ett direkt hån mot alla oss som haft minsta lilla hopp om dem.

    • 6 Jan Olof Bengtsson March 12, 2012 at 5:45 pm

      Ja, man väljer att alienera vad man vet är en mycket stor del av sina läsare och försvarare. Dårskap, som sagt.

  4. 7 DogDylan March 11, 2012 at 7:21 pm

    @Jan Olof Bengtsson,

    Jag finner det intressant att du och jag har analyserat det här ungefär likadant (Jag har gjort det på Tanja Bergkvists blogg, men hon har inte släppt igenom det inlägget än). Jag skrev liksom du att det här påminner om något skrivet av en gymnasielev alternativt Erik Ullenhag. Det som är oroande med det här uttalandet från Axess är inte att de argumenterat för en ”kosmopolitisk liberalism”. Det har de gjort tidigare och som du skriver, ägnat ett helt nummer åt det. Det stora problemet är att de inte erkänner det ”svenska” som en del av det här ”mångkulturella, kosmopolitiska och liberala” samhälle de vill skapa.

    På så sätt bli etniska svenskar ”kulturlösa” individer men alla andra människor, som inte ingår i det ”etniskt svenska” får en kulturen tillskriven till dem. Inom post-kolonial teori brukar faktiskt det här förfarandet om att individualisera det egna och kollektivisera det andra nämnas som en del av den västerländska ”rasismen”. Samtidigt, verkar Axess erkänna att det finns en svensk kultur, om än att de anser att den är ”kall” och ”ogästvänlig” – vilket såklart är ett logiskt felslut. Det intressant är ju att det ”utanför” allt är gott och det som är vårt alltid är förkastligt.

    Varför kommer Axess ut med detta nu? Det mest troliga är att man på grund av sommarens terroristdåd i London har tvingats till att tala ”nyspråk” – för att tydligt kommunicera till kollegor på de större redaktionerna att man är med dem och inte strävar efter ett paradigm skifte.

    Du kanske kommer ihåg att Axess, Timbro och Neo gick långt utanför det accepterade under sommarens Almedalsvecka. Dessa tre aktörer har alltid varit liberala, med en viss smygkonservativ prägel och en viss fascination för ”konservatismen”. För dem är ”höger” allt från den mjukt tyskinspirerade konservatismen som Johan Tralau (som du nämner) argumenterat för (om än inte särskilt högt) till den här globaliserade nyliberalismen som Johan Norberg står för och ägnat en livstid åt att propagera för. Således – det liberala och det konservativa rummet är så pass litet i Sverige att de idag ryms under samma tak.

    Vidare. Något är i görning i västvärlden.

    Vad som hänt sedan andra världskriget slut (I USA sedan 1930-talet) är att vi har fått en kosmopolitisk elit, som saknar intresse eller sympati för de folk de har satta att styra. Vad vi nu ser är en ”uppgörelse” med eliterna, snarare än ett krig mellan ideologier. Detta finner i synnerhet de mediala eliterna som mycket skrämmande. I Sverige har Axess, Neo och Timbros väg har varit att argumentera för mer liberalism, som en lösning och kanske också en som en sorts implicit nationalism, för att motverka dissidenter. Bland de övriga mediala eliterna har man tagit en helt annan vändning, där har man kanske blivit än mer auktoritära än tidigare. Sedan finns det ju naturligtvis sådant som har skapat en del problem – så som hedersmord och vissa invandrargruppers syn på sexuella minoriteter. Detta passar inte riktigt in i det här kosmopolitiska idealet där allt utländskt är ”spännande”.

    Det blir liksom omöjligt att inte definiera ”vi och dem” i den här frågan. I början av 2000-talet med kulmen vid 2005 (efter Massoud Kamalis utredning) försökte alla eliter lägga locket på. Även Expo gjorde sitt för att ”rasistförklara” dem som tog upp det här problemet. Idag ger man pris till Sarah Mohammed. Vad skulle man annars göra?

    Problemet är bara att liberalismens intrång på familjen och det religiösa fortsätter. Nyligen så har ju omskärelsefrågan av pojkar börjat diskuteras. Det är rätt svårt, för en liberal person, att argumentera för omskärelse av pojkar utan att ramla in i den normativa mångkulturalismen.

    Trots allt, praktiken måste försvaras som en kommunitär rättighet. För någon månad sedan blev det liv och rörelse när humanisterna och ett antal akademiker ville se praktiken förbjudas. I synnerhet kom kritiken från judiskt håll, så som Göran Rosenberg, Lars Denick och Bonnierkoncernen (Sydsvenskan, Expressen och Dagens Nyheter). Liberalismen blev nu något ”hotfullt” och ”farligt” som kunde inskränka på den kulturella (grupp) autonomin.

    Vad jag förstår så är liberalismen snarare en taktik, oftast retorisk, för det kosmopolitiska samhället, snarare än en eftersträvansvärd ideologi. Det är ytterst sällan man träffar dogmatiska liberaler. Det samma gäller för socialister. Där är också socialismen bara ett hjälpmedel för en annan, ibland dold, men oftast, helst öppen sak.

    Alltså, när liberalismen eller socialismen kommer i konflikt med det man verkligen vill uppnå, så är denna inte längre giltig. I till exempel omskärelsefrågan så försökte både socialister och liberaler utmåla andra socialister och liberaler som ”rasister” – trots att de i stort sätt delar samma överideologi. Kanske, var det så, att dessa socialister och liberaler inte riktigt förstod att liberalismen och socialismen snarare är medel för något, snarare än är utopiska ideologier om ett bättre samhälle.

    Vad som gör Axess artikeln så skrämmande är att den är så ärlig med sina intentioner – de säger ju svart på vit vad de strävar efter. Återigen, jag har inga problem med den kosmopolitiska liberalismen (även om jag tycker den är litet barnslig), så som den som Johan Norberg förespråkar, men vad jag har problem med, och det tror jag många har, är när man så öppet, som Axess, säger att liberalismen bara är ett medel för en rent rasistisk sak. Detta är också otroligt dålig taktik av Axess, dels framstår de som idioter och dels framstår de som hycklare sätt till vad de skriver om i deras senaste nummer ”Tabula Rasa – Om hur evolutionsläran kan vidga vår förståelse av det som innebär att vara människa”

    Något vi också bör nämna är hur media ser ut idag.

    I stort sätt är liberalismen norm i media, med en viss liten socialistisk minoritet, som i stort sätt är bakbunden. Hur än socialisterna gör, vare sig de befinner sig i facket, politiken eller media, så kommer de inte kunna skydda sina intressen. Vad vi ser är liberaler och socialister som mer eller mindre förgör varandra. Någon kommer förlora, och deras motståndare kommer med all sannolikhet bli nationalister eller kommunitära versioner av socialismen och liberalismen.

    En annan sak, är hur diskussionen ser ut i utlandet och det är faktiskt den debatten som Axess råkar föra in i Sverige, och väldigt medvetet. I utlandet (UK, Frankrike och Tyskland) så debattklimatet betydligt mer långtdragen än i Sverige. Där är populismen betydligt mer accepterad som medel för att bevara elitens hegemoniska dominans över samhället. Tänk på alla de här DN-liberalerna. De måste ju ha ett otroligt problem med att sina franska, amerikanska, tyska och brittiska kollegor är betydligt mer höger ut än dem. Sverige är faktiskt ett rätt spännande exempel på en stat där eliternas makt är så centrerad att de inte ens försöker få med sig den växande opinionen. Nu är det inga problem i Sverige, i alla fall inte rent politiskt. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent – men på sikt. Vad kommer hända om SD växer till 8 procent 2014 och 12 procent 2018 – och KD, Fp och C åker ut ur riksdagen samt S, V och Mp blir lika stora? Det troliga är ju att vi kommer se en samlingsregering med SD och kanske V utanför.

    Vi kommer få ett otroligt polariserat klimat där skådespelet mellan liberaler och socialister inte längre kommer finans där, eftersom de sitter i samma regering. Mona Sahlin menade att detta var nödvändigt medan Fredrik Reinfeldt inte ansåg att hans parti var redo för det än. Han ville att skådespelet skulle bestå ett tag till – men så kommer det med all sannolikhet se ut inom de närmaste 10-15 åren.

    Hur kommer då Axess, Neo och Timbro hantera det här? Hur kommer Aftonbladets ledar och kultursidor, Dagens Arena och LO hantera det här? De kommer då alla sitta i samma båt och den politiska diskursen får då två motpoler, radikala mångkulturalister, kosmopolitiska liberaler och liberalkonservativa i ena hörnet och nationalister, paleo-konservativa samt folkets dissidenter i det andra.

    Ingen lyssnar förvisso på vad jag säger – det är ingen som tror på att politiken kommer polariseras på ett historiskt mycket ovanligt sätt. Allt detta skulle med enkelhet kunna undvikas men det verkar som om det bara är ”på gränsen till det acceptabla” etablissemanget, det vill säga Axess, Timbro och Neo som verkar förstå att något måste göras för att undvika det som skall komma.

    • 8 Jan Olof Bengtsson March 12, 2012 at 7:50 pm

      Välkommen tillbaka till bloggen doggen. Innan jag svarar tänker jag skicka ett privat mail till dig om en av de saker jag tog upp med dig här senast men som jag inte återkom till efter ditt svar – en sak som det inte finns någon anledning att diskutera vidare här.

    • 9 Jan Olof Bengtsson March 17, 2012 at 8:16 am

      Doggen, jag tror flera lyssnar på dig, och jag gör det definitivt. Jag håller också med om mycket av det du säger här och av vad jag sett dig säga på annat håll, främst Flashback. Jag har tidigare förklarat, i generella termer, vad jag inte håller med om, och har ingenting att tillägga om det. För alla som läser både dig och mig måste det vara uppenbart. Benge R. uttrycker väl vad som också är en del av min partiella kritik.

      Men att du reagerade på nästan exakt samma sätt på de flesta apekter av Axess-texten och delvis använde nästan exakt samma formuleringar bekräftar verkligen den långtgående samsynen. Liberalismens väsen, Axess i Almedalen (närmare bestämt Tino Sanandaji), Timbro, Norberg, Tralau o.s.v. har jag också själv skrivit en del om här i bloggen. Jag delar helt din syn på den kommande polariseringen; i själva verket tycker jag att den på många sätt redan länge har varit en verklighet.

      Eftersom jag alltså håller med om mycket, vill även jag att fler ska lyssna på dig. Du är med rätta besviken över att inte tillräckligt många gör det. Men det är uppenbart vilka förklaringarna till detta är, och därmed också vad som måste göras. Jag har nu skrivit ett privat meddelande till dig där jag fortsätter diskussionen om en av de saker jag tog upp förra gången du kommenterade här: språk- och stilskolan. Godtag det förslag jag där framför, så är ett av de viktigaste hindren snabbt övervunnet.

      Vidare räcker det inte att nosa omkring och småskälla på Flashback. Ja, Flashback kan vara kul, som du skrev tidigare – många av de bästa debattörerna finns ju där, och ofta bara där. Men det är inte ett tillräckligt argument, i ljuset av vad jag påstår inte är kul. I stället för eller åtminstone som huvudsaklig “arena” med Flashback som eventuell sidoarena, måste du tillsammans med Benge R., Swedish Dissident, tras och andra skapa ett nytt forum och/eller en webtidskrift i enlighet med vad jag redan många gånger sagt. Detta är också ett komplement till skrivandet i kommentarfält. Det senare är naturligtvis högst värdefullt och önskvärt – jag önskar, som jag tidigare förklarat, att jag själv hade mer tid till det, och ska försöka bättra mig på den punkten – men det är naturligtvis inte tillräckligt i ditt eller de andra nämndas fall.

      Om ni fortfarande vägrar att starta en ny sajt, måste du åtminstone skapa en egen blogg, som Swedish Dissident. (Det måste f.ö. också Benge R., tras o.s.v.) Eftersom du spontant skriver mycket, bör du rentav starta en blogg även om ni skapar en sajt. Denna blogg måste vara väl designad och organiserad, och i den måste du regelbundet publicera texter av samma längd som du redan nu skriver, men av den typ språk- och stilskolan snabbt kommer möjliggöra.

      Och det är lika bra att du redan nu börjar skriva under eget namn. Anonymiteten är i sig ett hinder för det lyssnande du vill ha. Varför spola ned så mycket talang och engagemang i anonymitetskloaken? Du skrev tidigare att du ”gillar anonymiteten”. Jag förstår verkligen inte vad det är som är så roligt med den. De som säger att de måste vara anonyma verkar åtminstone inte gilla det. Du och de andra – och även exempelvis Motpolarna – måste i stället bli normala offentliga europeiska intellektuella som folk kan relatera till som verkliga personer med ansikten, histora, trovärdighet, ansvar.

      Bli därför känd under eget namn för en större läsande allmänhet genom bloggen, parallellt med din forskarutbildning. Om du vill kan du ju även skriva i vanliga tidningar och tidskrifter, även om det ju har stora begränsningar i jämförelse med en egen sajt/blogg. Bli på dessa sätt som jag beskriver vad du innehållsligt i flera avseenden redan är, en av Sveriges bästa politiska kommentatorer.

      Jag vill detta därför att det finns ett behov av kommentatorer med din allmänna inriktning, och därför att jag själv inte huvudsakligen är en sådan. Min inriktning är främst historisk, filosofisk, estetisk, andlig. Det filosofiska innefattar visserligen den politiska filosofin, och det historiska samtidshistorien med vår tids politik och debatt. Politiken i denna mening kan väl sägas falla, bland min bloggs temata, under ’Saving Europe’. Och jag har i flera inlägg förklarat att orsaken till att jag också skrivit en hel del om partipolitik här – något jag inte gjort i någon större utsträckning före bloggen – är att jag alltid tyckt mig böra ha åtminstone någon kontakt också med den, men tidigare, trots försök, inte känt mig riktigt kunna det, p.g.a. Ms och KDs utveckling. Men detta är alltså inte min huvudsakliga inriktning.

      För dem som vänligt uttryckt önskemål om att jag ska aktivera mig i politiken har jag förklarat att det skulle kräva en avsevärd omställning. Och att jag inte heller finner det självklart attraktivt att publicera mer politiska artiklar i den vanliga pressen, åtminstone inte just nu. Jag tycker bloggen borde räcka. Dessutom tycker jag själv att jag borde ägna mig mer åt humaniora och framför allt andligheten och meditationen, och inte ens så mycket åt politik som jag nu gör.

      Men kanske kan jag ändå göra något litet mer för att tillmötesgå dessa vänliga kommentatorer. Jag har därför bl.a. funderat på att återuppta min charmoffensiv mot SD på Facebook som jag inledde för något år sedan och diskutera mer med SDare där såväl som med andra vänner i politiken. Det var nu länge sedan jag använde Facebook på detta sätt och det kändes alltid litet pluttenuttsnuttigt. Där finns ju också, liksom i tidningarna, mycket störande och vulgär reklam, om än inte av samma slag som på Flashback. Men eftersom, som jag nyligen klagade i ett separat inlägg, SD av någon anledning fortfarande inte har något eget seriöst ideologiskt debattforum eller organ måste man kanske ändå bidra där det åtminstone finns något litet av diskussion.

      Under alla omständigheter kommer jag fortsätta skriva om detta här då och då. Men fastän positioner på dessa områden är en nödvändig och organisk del av min allmänna förståelse av saker och ting är det är alltså för mig egentligen en underordnad tematik. För dig är det däremot det uppenbara, självklara huvudområdet. Du följer ju partierna och mediadebatten i en helt annan utsträckning än jag, av spontant intresse och med naturlig glufs-aptit. Därför kan du i många avseenden skriva mycket bättre om allt detta än jag.

      Och eftersom du också har en akademisk utbildning och en del filosofiska och internationella perspektiv som de flesta i vanliga media saknar, perspektiv som, tillägger jag, ytterligare kan fördjupas med tiden, och du redan nu i största allmänhet har en djupare insikt än de flesta, har du ju också särskilda förutsättningar att göra något mycket mer värdefullt av denna typ av bevakning. Du sniffar dig snabbt och säkert fram till många av de väsentliga större sammanhangen och frågeställningarna.

      Av dessa skäl vill jag att du – och de andra nämnda som liknar dig i dessa avseenden – ska göra det jag inte gör. Om ni gör det, behöver jag inte göra det. Om jag kan få er att göra det, har jag ändå gjort en insats på detta område. Så kom igen nu – trots några icke oviktiga meningsskiljaktigheter är du en av mina favoriter.

      • 10 Nordbo March 17, 2012 at 12:34 pm

        Jag håller med om att doggydog borde göra som JOB säger. Jag har läst många av de långa kommentarerna från doggen hos Tanja B med intresse.

        Angående anonymiteten så tillhör jag dem som beklagar mig över den. En del saker går att skriva under eget namn. Men jag kan inte se att det är möjligt att kritisera den svenska invandringspolitiken under eget namn utan att risken är stor för att jag skulle bli arbetslös, utfrusen och mobbad. Senast hände det Tryckfrihetssällskapet. Ett annat exempel är Jomshof:

        http://sv.wikipedia.org/wiki/Richard_Jomshof

        Tanja B, som inte har ifrågasatt den heligaste kon, alltså invandringen, utsattes ändå för smutskastning nyligen:

        http://nyheter24.se/blogg/eric-rosen/

        Jag tror dissidenter behöver konspirera med varandra anonymt några år innan fler kan träda fram under eget namn. Då kan de ge varandra stöd när de utsätts för försök till karaktärsmord och dyl.

    • 11 Benge R. March 17, 2012 at 4:45 pm

      Jag tror också Dogdylan prognostiserar riktigt:

      En kommande huvudsaklig polarisering mellan de oikofoba globalistiska nyliberala/socialistiska jakobinerna å ena sidan och oss konservativa/klassiska liberaler å den andra är ytterst sannolik. Om vi på den konservativa, sverigevänliga sidan inte hinner bygga upp ett verkligt slagkraftigt motstånd inom ett decennium är landet som vi känt det nog definitivt förlorat. Egen media – både rikstäckande dagspress och TV kommer behövas. Mecenater med kapital och Sveriges bästa för ögonen måste då också till. Då skulle vi på allvar kunna stoppa det jakobinska projektet som kommer att lägga det gamla Sverige i ruiner

      Det andra tänkbara optimistiska scenariot – omsvängningar inom S eller M trots ett i grunden oförändrat medielandskap känns inte vidare troligt.

  5. 12 Nisse March 11, 2012 at 7:47 pm

    Med all respekt så tycker jag att det här en överreaktion på vad Axess skriver i en isolerad text fylld med luddiga formuleringar som är svåra att tolka, eller som kan tolkas på många olika sätt. Tolkar man t.ex påståendet om att det saknas en ursvensk kultur som: att det vi idag menar med svensk högkultur, både i nu- och dåtid, saknar egenart som på något dramatiskt sätt skiljer sig från Europas i övrigt, då blir påståendet ganska sant. Därmed inte sagt att all svensk kultur saknar egenart. Så kan man fortsätta att analysera punkt efter punkt i Axess “programförklaring”.

    Sedan är det naturligtvis nonsens att det skulle finnas en svensk konsensuskultur bestående av radikal liberalism, som nu Axess är på väg att omfamna. Var finns denna kultur någonstans? Det är helt befängt. Är det någon ideologisk inriktning som saknar mainstream-representation i Sverige är det radikal liberalism. Inte ens Axess är, eller har varit, särskilt, radikala i det avseendet. Eller ens liberala.

    Som liberal ser jag hela den här diskussionen som en ganska obetydlig liten träta ömfotade konservativa emellan.

    • 13 Jan Olof Bengtsson March 13, 2012 at 5:59 pm

      Med all vederbörlig respekt håller jag inte med dig på någon punkt. Det finns ingen ursäkt för en sådan här text. Tyvärr är den inte isolerad, utan en kulmen på en längre tids utveckling i denna riktning, iakttagbar inte minst i många inlägg i Axess-bloggen. Formuleringarna är inte svåra att tolka, i vad gäller den allmänna och sammantagna innebörd som jag pekar på och som är den väsentliga. De om ursvensk kultur tolkar jag ju just så som du föreslår, även i förhållande till frågan om svensk egenart. Liberalismen finns i flera varianter men har också genomgått en allmän förändring från början av 1800-talet till idag. Du har naturligtvis rätt att definiera “radikal liberalism” på ett sätt som gör det jag säger ogiltigt. Men du har inte rätt att kalla det jag säger nonsens och befängt utan att argumentera mot min definition, som jag har rätt att använda. Läs därför exempelvis James Burnhams Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism från 1964, och återkom sedan.

  6. 14 Arvid Bengtsson March 11, 2012 at 7:50 pm

    Slutade premunerera på Axess efter Johan Lundbergs mot vanliga svenskar illa dolda förakt som bland annat kom i dagen i uttrycket “hemmapöjkarna”. Och att värna, och där det är berättigat, att uppskatta den egna kulturern är ju inte alls provinsiellt, som Lundberg et consortes inbillar sig. Det är det motsatta, att tro sig vara en kosmopolit genom att förakta och förneka den egna kulturen och den prägling genom den som man knappast kan komma ifrån, som är det verkligt provinsiella. Och hela denna inställning sprider ett pinsamt löje över Lundberg och hans anhang.

    • 15 Jan Olof Bengtsson March 14, 2012 at 1:30 pm

      Instämmer helt. Jag vill inte ha någonting att göra med de osympatiska attityder de nu uppvisar.

  7. 16 Benge R. March 11, 2012 at 8:13 pm

    Gratulerar till en lysande skarp, rolig och välargumenterad text. 2010-talets svar på Benjamin Höijer är måhända Jan Olof Bengtsson ? Tar av mig hatten och bugar för en enligt mitt förmenande uppenbar höjdpunkt i ditt bloggande !
    Sa igår upp min Axess-prenumeration med “omedelbar verkan”. “Axess och tidsandan” i kombination med Roland PM:s för tidsandan illustrativa agerande blev droppen.

    • 17 Jan Olof Bengtsson March 14, 2012 at 1:51 pm

      Oj, vad ska jag säga? Får jobba på en del för att leva upp till din jämförelse, känns det som. Men tack igen för vänliga ord Kal… Benge.

      Det här med Axess är verkligen ganska viktigt. Tror de verkligen att det går att fortsätta på denna redaktionella linje? De går ju nu längre än flera organ inom den naturligtvis redan extrema vänster de i själva verket endast ytterst selektivt kritiserar. Ja, de förebrår nu denna vänster att den inte går lika långt som de själva, försöker framhålla hur det är de som går längst, att de själva är radikalast och därmed godast och mest moraliska o.s.v. Vilken fars.

      Roland P M – jag antar att du syftar på det där med det nya Tryckfrihetssällskapet? Har själv inte följt detta så noga men borde kanske göra det.

      • 18 Benge R. March 15, 2012 at 9:13 pm

        Korrekt uppfattat om Roland PM-kommentaren! Att TFS så enkelt och raskt pressades ner i diket av EXPO-vakthundarna var en stor besvikelse. Ingrid Carlqvist öppnade tyvärr själv dörren på glänt för bakslaget genom ett oskärpt blogginlägg och en omodererad Facebook-sida. Frågan är om varumärket TFS nu är bränt..

        Tror dock hursomhelst på vikten av “demokratifrågan” som borde vara det fjärde bärande benet i SD:s partiprogram. Partier som PVV, British Freedom Party och Die Freiheit har alla stärkande av reell demokrati högt på programmet. De viktigaste punkterna här är förmodligen: Ett raskt uttåg ur EU, en stärkt direktdemokrati av schweizisk modell och en utvidgad/återerövrad yttrandefrihet med den amerikanska konstitutionens First Amendment som ideal (kombinerad med en mer opartisk och hederlig statsmedia).

        Dogdylan och jag tycks här vara eniga om att försvaret (och utvidgandet) av de fundamentala demokratiska rättigheterna är av yttersta vikt. Om det svenska folket får möjlighet att fatta beslut under betingelser mer liknande de som föreligger i Danmark eller Schweiz så tror jag att man kommer styra politiken i likartad riktning.

        • 19 JTS March 15, 2012 at 10:03 pm

          “kombinerad med en mer opartisk och hederlig statsmedia”

          Detta låter ju förträffligt, men hur skulle det kunna åstadkommas i praktiken?

          • 20 Benge R. March 16, 2012 at 7:00 am

            SD måste först och främst driva frågan så att institutionen GRN blir grundligt granskad. Sedan måste man lägga förslag som inskärper GRN:s karaktär av opartisk domstol. Är ledamöterna där för närvarande överhuvudtaget jurister? Har dom deklarerat politiska bindningar? Med politiskt tillsatta “nämndemän” från alla riksdagpartier kommer även SD få representanter och insyn/inflytande på nämnden..

            Sedan är förmodligen detta inte tillräckligt. Kanske den enda vägen på sikt är entrism – dvs att mängder med konservativt sinnade ungdomar utbildar sig till journalister och gradvis tar sig in i etablerad massmedia och förändrar den…

            • 21 JTS March 16, 2012 at 9:50 am

              Ok, i fall av flagranta överträdelser av opartiskhet i nyhetsrapporteringen kan detta kanske förbättra situationen något, framför allt i för SR och SVT. Men i mer subtil partiskhet som förekommer desto mer, framför allt i tidningarna tror jag inte detta kommer att ha någon effekt alls. Här är ju problemet att det är en hel världsbild som är perverterad hos tidningarna som helhet, inte att små detaljer rapporteras opartiskt. Genom nuvarande maktkoncentration hos tidningsägarna formas naturligtvis även en viss anda hos journalisterna. De biter inte gärna handen som föder dem.

              Jag hörde för flera år sedan ett radioprogram som handlade om journalisternas dåliga och osäkra situation på arbetsmarknaden, med t.ex. en oproportionellt stor andel journalister med korttidskontrakt och projektanställningar etc. Det är naturligtvis en önskvärd situation för mediaägare som vill ha indirekt inflytande över innehållet i rapporteringen. Kanske detta är en sak som skulle ändras på för att se till att journalister som försöker bryta ny mark och vara ärliga i sitt arbete inte riskerar att bli satta på svarta listan?

              Sen anser jag att man inte kan bortse från att en ägarkoncentration bestående av ägare med förhöjd lojalitet till en annan etnisk folkgrupp än den svenska, i Sverige inte är rimlig. Det kommer alltid att spegla ägarnas ambitioner i fråga om olika vinklingar som kanske inte går att komma åt via GRN. Hur lösa detta?

              /JTS

  8. 22 DogDylan March 11, 2012 at 8:40 pm

    @ Benge R.

    Jag är mer orolig för att Axess är på väg att överge de kosmopolitiska liberalismen för normativ mångkulturalism än att de är för fri invandring. Således – om Axess hade fortsatt försvara den kosmopolitiska liberalismen så skulle det vara litet jag skulle klaga över men när man läser deras programförklaring så kan vi ju alla se att så inte är fallet. Liberalismen verkar bara vara ett medel för något annat. Jag tror att Neo-Axess-Timbro var på väg att komma ut som kosmopolitiska liberaler – precis som LUF (under Cwejman), Dilsa Demirbag Sten och den nu rätt så intressanta Bengt Westerberg men risken är nu står att hela det här liberala mediagänget blir ett gäng Michael Walzer och Göran Rosenberg-papegojor.

    Det är himla tråkigt. Jag tror jag skall gå med i humanisterna eller något sådant. Det går i alla fall att lita på och i synnerhet gillar jag att de käftar med svikaren och Habermasläsaren Elisabeth Gerle.

    • 23 Benge R. March 12, 2012 at 9:29 pm

      @Dogdylan

      Jag vet inte om din kommentar verkligen var riktad till mig men hur som haver:

      Kosmopolitisk liberalism à la Cwejman/Westerberg kontra normativ mångkulturalism à la Rosenberg kokar ner till en värdekonflikt i frågan om omskärelse i frågan om omskärelse av gossebarn. Det är i en i praktiken oväsentlig storm i ett akademiskt punschglas, den verkliga striden ligger självfallet annorstädes.

      Vad som saknas hos dig Dogdylan är en genuin känsla för det traditionella svenska – språket, kulturen, naturen, kynnet – hederligheten, strävsamheten och lågmäldheten. Det som gör mig förbannad i den lattepopulistiska elitens oikofoba svek, där Axess programförklaring utgör det senaste exemplet, är det totala föraktet man visar för det tidigare generationer byggt upp och skapat i detta land och det förakt som träffar den vanlige eller ovanlige svenskens specifika identitet, även min. Det som bygger upp mitt jag är måhända specifikt för mig, men mycket är också specifikt svenskt och just den svenskheten som en av flera “mentala organisatoriska principer” tror jag är oerhört betydelsefull för mitt inre välbefinnande. Nej Per Bauhn, identitetspolitik är inte fördummande, identitetsupplösande politik är fördummande och med all sannolikhet i längden direkt skadlig och farlig. Vi behöver rötter och hemkänsla, det är min övertygelse. Visst man kan flytta och slå nya rötter på andra sidan havet men det kommer medföra en fas av förvirring och inre konflikt som i bästa fall gått över inom en – två generationer (assimilering).

      • 24 DogDylan March 14, 2012 at 7:49 am

        @ Benge R

        Jag tror också någon typ av gemensam identitet är nödvändigt för ett samhälle. Däremot är jag mer orolig för hotet mot de individuella rättigheterna och det här övervakningssamhället som politiker och media från vänster till höger verkar vill ha. Sedan är jag också orolig för att den här politiska korrektheten inte bara blir något socialt disciplinerande men något som skrivs in i lagstiftningen. Då kommer ju inte ens kunna diskutera de här frågorna.

  9. 25 Jan Olof Bengtsson March 11, 2012 at 8:55 pm

    Stort tack alla för kommentarer! Håller just nu på att byta dator och det är en hel del att göra i samband med det, men lovar återkomma till er här så snart det är klart – förhoppningsvis redan om någon dag. Stay tuned.

  10. 26 JTS March 11, 2012 at 11:18 pm

    Hej Jan Olof!

    En ilsken och kul text. Där fick de så! Sågningen var välbehövlig, men ett “varför” saknas.

    På flashback när axess diskuteras brukar “IvanLendl” vara den enda som försvarar Lundberg i så måtto att han ser honom som den liberal han säger sig vara, medan andra, kanske även jag, ser (?) och har sett honom som något slags motståndare till den kulturmarxistiska hegemonin, i och för sig bara inom en snäv sektor. Jag vet inte vad jag skall tro. Hur tänker Lundberg angående sitt skötebarn figurativ konst t.ex.? Kommer denna att gynnas av de visioner han nu har gett uttryck för? Kanske är hans konstintresse något som han tar och passar på och njuter av så länge det går, när vi fortfarande skördar frukterna från en västerländsk kulturell storhetstid. Med hans visioner kommer det inte att finnas kvar, alternativt ej finnas människor med kapacitet att uppskatta den. Eller så är kvalitékonstintresset bara ett trick för att skilja sig från det gängse axepterade degenererade på kultursidorna, allt i en fräck vilja att illusionera läsare att alternativ finns.

    En annan sak som inträffat i dagarna som också är anmärkningsvärd är de multipla avhopp från talarlistan i nystartade tryckfrihetssällskapets kommande möte. Mötet skulle handla om genusforskning på universiteten. Efter lite påtryckningar från rättyckande instanser, väljer Roland Poirier-Martinsson, Pelle Billing, Pär Ström och Tanja Bergkvist att hoppa av. Detta av rädsla att slängas ner i den stora tunnan där Hitler, judeförföljelser, Breivik, nationalister redan finns, och som har en stor etikett med texten “BRUNT” på. Denna tunna är så fiffig att vad man än slänger ner där i, så blir det vips brunt också. Därför riskerar inte bara invandringskritiker detta utan även jämställdister (d.v.s. motståndare till feminismen), AGW-skeptiker, kritiker av flumskolan, kritiker av FN, EU, Världsbanken m.m.

    I det fall Lundberg inte skulle inneha exakt de åsikterna han nu gett uttryck för, ligger det mycket nära till hands att tro att dessa två händelser har en gemensam mekanism, nämligen den extrema rädslan att hamna i tunnan. Samtidigt tror man att man kan fortsätta sin lilla kamp mot respektive genustyrani, extrem feminism, bisarr och dålig konst, etc.

    Som av en händelse riskerar man att bli nedslängd i tunnan om man motsätter sig de olika åsikterna som faller under den fina ordet intersektionalism, d.v.s. ett annat ord för bejakade av kulturmarxismens irrläror fullt ut.

    Jag har sagt det förut, och jag blir bara mer och mer övertygad: Så länge man inte ser att alla dessa huvuden med samhällsförstörande -ismer är del av en hydra med tillhörande kropp, kommer man aldrig kunna vinna en kamp mot dessa. Mainstream media kan mycket väl beskrivas som del av denna kropp, men kroppen består ju som du nämnde angående finansieringen av t.ex. L’Humanité, också av globala storkapitalister.

    Så vad var det vi såg? Är Lundberg korkad, feg, hycklande eller listig?

    /JTS

    • 27 Jan Olof Bengtsson March 15, 2012 at 12:43 pm

      Tack. Jag har svarat i ett nytt, separat inlägg.

  11. 28 kalle karlsson March 12, 2012 at 9:54 am

    När svensk kultur stöts och blöts utgår man allt som oftast från en kultur initierad och utövad av en elit. Denna sk “elitkultur” har genom sekler sett ungerfär likadan ut i Europa varför man näppeligen kan kalla den svensk.

    Däremot är det riktigare att kalla den kultur som inbegriper självägande svenska bönder som något som kan kallas svensk kultur.

    Denna frihetssträvan och egenskap att bibehålla självbestämmandet är den grundbult på vilken den ursvenska kulturen vilar.

    • 29 Jan Olof Bengtsson March 15, 2012 at 1:01 pm

      Ja, det är riktigt att de självägande böndernas frihetssträvan och självbestämmande varit mycket betydelsefulla för den svenska egenarten, och, mer allmänt, att den folkliga kulturen på avgörande sätt bidrar till olika länders egenart.

  12. 30 Maximus March 12, 2012 at 5:09 pm

    JOB är en genuin karlakarl till Drabant som visar hur en slipsten ska dras, förvisso med en allt för toklååång text för mig men hur som haver så är jag tacksam för JOBs genuina konservativa ståndaktighet.

    Di där Axessliberalerna har jag alltid avskytt. Lismande sossefjantar som leker konservativa. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Nidingar och knähundar hela bunten och antitesen till vad konservatism står för. Edmund Burke och Joseph de Maistre hade örfilat upp dessa nyliberaler så hårt så Mona Lisas ögon hade börjat tåras.

    • 31 Jan Olof Bengtsson March 16, 2012 at 9:24 am

      Vilken överraskning, Maxime. Hårda ord fortfarande, för hårda – men denna gång bara om Axess! Och beröm av mig!

      • 32 Maximus April 1, 2012 at 12:38 pm

        Jamen Jan! Jag tycker ju att ni Gandalf klok och Colossus intelligent! Bona Fide konservativ, därför blev jag lite sur när jag upplevde dig lite alltför mjäkig och smått dömande om något jag bråkade med dig om på internet – jag har bråkat så mycket med alla – som jag nu glömt bort vad det var. Men strunt samma. Ja, mot liberaler som gör allt de kan för att avveckla Moder Europa och Hennes Identitet och rätten till särart blir jag jättearg på, därför anser jag att Axess och alla dess dussinmänniskor som läser skräpet och minsann ser sig som lite smått konservativa för att de har Tweed och röker pipa kan dra åt fanders! Eller ett farväl som du mer sansat skriver.

  13. 33 Nordbo March 12, 2012 at 8:03 pm

    Jag gillade Axess och har försvarat dem. Men efter att ha läst deras programförklaring känns det som att jag har varit naiv och har låtit mig manipuleras. Dags att avsluta prenumerationen.

    • 34 Jan Olof Bengtsson March 16, 2012 at 9:29 am

      En högst begriplig reaktion, delad av många såvitt jag förstår.

  14. 35 Swedish Dissident March 13, 2012 at 9:38 pm

    JOB: Precis, det var det som åsyftades. Jag anser att distinktionen globalism och det mer begreppsneutrala/apolitiska globalisering är relevant. Axess deklaration ger uttryck för globalism – en närmast fetischistisk fäbless för gränsöverskridande hybridiseringsprocesser – och möjligen betraktar man enkom de konflikter och problemområden som uppstår, eller riskerar att uppstå, som “nödvändiga” – hinder som kan överskridas, skadeverkningar som kan lindras. Nej, mycket till konservatism står ej att finna i nuläget.

    Ett fruktbart sätt att konstruktivt kritisera globaliseringen är att å ena sidan belysa Francis Fukuyamas tes i The End of History and the Last Man (1992) som säger att historien, i en mer eller mindre hegeliansk mening, är eller snart kommer att ta slut, och kvar finns då endast (global) marknadskapitalism och transnationella konvergensprocesser, och å andra sidan Samuel Huntingtons föreställning om civilisationernas kamp (The Clash of Civilizations, 1996), då Huntington argumenterar för större spänningar mellan olika etnokulturella och/eller religiösa block/områden i världen. Jag är helt övertygad om att JOB skulle kunna skriva något mycket substantiellt med utgångspunkt i dessa två disparata megateser, även om politologi möjligen inte är det idéhistoriska specialområdet.

    • 36 Jan Olof Bengtsson March 20, 2012 at 11:26 am

      Jag har skrivit kort om båda i olika sammanhang.

      • 37 Swedish Dissident March 20, 2012 at 3:47 pm

        Skriv då långt om båda i detta sammanhang, kanske med dessa tidigare korta texter som viss utgångspunkt.

        • 38 Jan Olof Bengtsson April 7, 2012 at 9:18 pm

          Jag står ganska långt inte bara från Fukuyama utan även från Huntington.

          • 39 Swedish Dissident April 8, 2012 at 8:57 pm

            Jag också. Eftersom deras arbeten är välkända och inflytelserika, och i hög grad motsäger varandra, så utgår de dock två synnerligen relevanta infallsvinklar att diskutera utifrån när man belyser globalism och globalisering. Å andra sidan finns det färskare arbeten som man kan använda sig av i stället, eller som fungerar som komplement.

  15. 40 Swedish Dissident March 14, 2012 at 11:45 pm

    Här är mitt inlägg i den här specifika debatten: http://swedishdissident.blogspot.com/2012/03/axess-sista-chans.html

  16. 41 Den Väldige March 18, 2012 at 5:41 pm

    I all enkelhet vill jag varmt tacka för denna detaljerade och obarmärtiga analys av den mycket märkliga texten på Axess-sajten. Det känns skönt att se att jag inte är ensam om att undra vad som pågår. Det märkligaste ändå tycker jag är att texten i fråga inte går ihop riktigt med innehållet i senaste tidningen. Snarare ser man väl där i rätt många artiklar att det dyker upp mer konstruktiva funderingar om djupt tabuiserade ämnen.

    Jag tänker exempelvis Heinös artikel på sid 21 där ingressen ju faktiskt är “Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi är av dem”.

    Visserligen är formuleringen manipulativ, men den är ändå öppnare än normalt gentemot de vanligen enfaldigt behandlade, alltså i debatten totalt sett, frågorna som gäller skärningspunkter mellan nation/stat/etnicitet/individ och liknande som ska anses känsligt.

    Hur ska man tolka skillnanden mellan tidningen innehåll och den egendomliga texten du kritiserar? Jag vet verkligen inte.

    • 42 Jan Olof Bengtsson March 18, 2012 at 7:34 pm

      Tack för vänliga ord och välkommen till bloggen Väldige.

      Eftersom de publicerat en text som den jag kritiserar, eftersom de förklarat sig som redaktion stå för det den uttrycker, är jag inte intresserad av att tolka en eventuell skillnad av den typ du tycker dig se, åtminstone inte just nu. Även om du har rätt om de andra artiklarnas karaktär kan de inte uppväga katastrofen.

      • 43 Den Väldige March 19, 2012 at 1:21 pm

        Tack för vänligt välkomnande.

        Jag respekterar givetvis din ståndpunkt här, och min fråga var ju lite off topic, vilket jag får ursäkta mig för, så vi lämnar den. Låt mig i stället försöka kompensera mig genom att kanske vara lite artigare, och anknyta lite mer direkt till något av det du skrev:

        Jag menar att centralt i hela den problemställning, som uppkommer genom texten på axess-sajten, är det som du beskriver som “…den iskalla hjärtlösheten i detta kackande i det egna boet…”

        Detta är det obehagliga centrumet i berättelsen om jag får säga så. Jag använder ordet berättelse inte för att leka postmodernist, utan för att jag associerar till Anna Karenina och Madame Bovary, där de kvinnliga huvudpersonerna i båda fallen visar ett oroande ointresse eller till och med känslokyla för de egna barnen. Detta till förmån för sina egna nöjen så att säga.

        Jag kan inte låta bli att fråga mig vad det, analogt tänkt, är för nöjen som de människor unnar sig som skriver en text av det slaget du kritiserar. Vad är det är för nöjen som man längtar till i stället för den hårt förnekade och mycket mer naturliga intresset och kärleken till det närliggande?: den omgivande kulturen, sedvanorna, etniska gruppen (i den mån den kan definieras, och omöjligt är det väl ändå inte att till något slags del göra det), historien, litteraturen, konsten och musiken, och så vidare.

        Vad ska vi tro om det? Själv uppfattar jag att bakom alla muntliga eller skriftliga yttranden av denna typ, vi har ju sett dem en masse, bara just inte i Axess tidigare, finns det en kombination av “hard core” oikofobi och ansträngd, teatralt uppsminkad “kärlek” till “den andre” i alla dess former: muslimen, juden, den förtryckta kvinnan, afrikanen, den fattige, den boende i getto, osv, osv, osv. Vem som helst egentligen som inte är manlig (kristen) västerlänning.

        Vad ligger bakom en sådan kombination av känslor? Vad skapar den? Vad vidmakthåller dem? Vad är det som tvingar fram att den måste uttryckas?

        Jag vet verkligen inte, därför skjuter jag in frågan här.

        • 44 Jan Olof Bengtsson March 26, 2012 at 6:20 pm

          Viktiga frågor men så stora att jag inte kan svara snabbt och kort på dem. Jag lovar att försöka återkomma med åtminstone något av vad jag menar vara svaren här så småningom. Under tiden kanske någon annan vill hjälpa till.

          • 45 Stefan April 18, 2012 at 7:15 pm

            Det är i sig givetvis inget svar, men en bok har nyligen kommit ut på det tyska bokförlaget Antaios som verkar befatta sig just med frågan om “föraktet gentemot det egna” — Die Verachtung des Eigenen. http://www.shop.edition-antaios.de/product_info.php?info=p795_Die-Verachtung-des-Eigenen.html&XTCsid=50c9454a8e7b88c72e4a7ca68d0472bb

            Jag har dessvärre inte läst boken själv, men uppfattar den som mycket lovande.

  17. 46 Robert Stenkvist April 23, 2012 at 12:32 pm

    “Så blir det geografiskt isolerade, kalla och konsensusstyrda Sverige ett intressant och spännande land att leva i, som kan attrahera människor från andra länder och vitt skilda kulturer.””

    Ingen som reflekterat över att de kritiserar samma konsensuskultur som de så ivrigt bekänner sig till? I övrigt innehöll sista numret många bra artiklar. Men jag tecknade min prenumeration innan deras deklaration, efter den hade jag aldrig tecknat den.


  1. 1 Axess sista chans - Fria Tider Trackback on March 16, 2012 at 11:36 am

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi