1-5 Chicago, 1966
Ett alternativ till Flashback?
Svar till “tras”
Flashback-signaturen “tras” skriver en kommentar till mitt inlägg ‘Fenomenet Flashback’ som jag på grund av mitt engagemang för honom och andra goda Flashback-skribenter – eller vad jag hittills kunnat se är sådana – här besvarar i ett separat inlägg, på samma sätt som ‘Fenomenet Flashback’ i sak var ett svar på DogDylans tidigare kommentar (till ‘Politik, akademi, kloak’) i samma ämne. Jag hänvisar därför den intresserade läsaren till att först läsa detta tidigare inlägg och den diskussion i kommentarfältetet på vilken det följande är en fortsättning. Jag väljer nu att använda vad som kanske kan kallas forum-formatet, och delar upp “tras” kommentar i mindre, citerade delar.
“tras” börjar:
”Jag tillhör en annan generation än dig, och jag uppfattar väl inte riktigt världen på samma sätt.”
Men det är knappast främst generationstillhörigheten som förklarar skillnaden i uppfatting. Jag har genom åren träffat många borgerliga konservativa i yngre generationer som reagerar just mot det jag reagerar mot, och det är ett huvudsakligt skäl, ja kanske det huvudsakliga skälet till att de inte kan acceptera de åsikter som framförs i sammanhang präglade av det både de och jag (om än ibland delvis av olika skäl) reagerar mot. Och utan tvekan gäller detta också en del andra grupper i dessa generationer.
”Du nämner flera av fördelarna med Flashback (yttrandefrihet, god spridning) och det överväger för mig de nackdelar som finns.”
Jag respekterar detta ställningstagande, men förstår inte varför spridningens fördel är tillräcklig för att betala priset av nackdelarna.
”Har inga som helst problem med att debattera med ’vulgära’ användarnamn om det skulle behövas och störs inte av det faktum att världen runt mig även består av knark och porr.”
Menar du med citationstecknen att användarnamnen inte är vulgära? Eller att begreppet ”vulgära” är osympatiskt, snobbistiskt, odemokratiskt? Eller både-och?
Du störs inte av knark och porr?
”Skulle kräva väldigt lång tid och mycket arbete att åstadkomma ett lika fritt forum med lika stor spridning.”
Jag håller med om att det skulle ta tid att skapa ett forum med lika stor spridning. Det finns oerhört mycket som måste åstadkommas i dag och i framtiden som kräver väldigt lång tid och mycket arbete. Det får naturligtvis inte avskräcka.
Stor spridning är naturligtvis önskvärd. I längden tror jag dock att ett nytt forum – portal, webbtidskrift – är nödvändig för att få ännu större spridning. Som ett forum av den typ det är, misstänker jag att det finns s.a.s. principiella begränsningar för hur Flashbacks spridning kan fortsätta öka.
Men mitt argument var ju att spridningens storlek just nu faktiskt inte är det primära. Det viktigaste i termer av spridning i dagens läge är att det nya forum jag förespråkar får en delvis annan spridning.
När det gäller friheten är jag osäker på vad problemet är. Sannolikt är det något jag har förbisett. Upplys mig gärna om det, om vad det är ifråga om den som kräver tid och arbete.
”Dessutom skulle ett mer ’städat’ anonymt forum”
Citationstecknen betyder att du menar att Flashback är städat? Eller att ”städat” är en fult, odemokratiskt ord? Ett politiskt inkorrekt ord? Här är båda alternativen för mig svårbegripliga.
”inte bli ett dugg mer accepterat av personer som värderingsmässigt och yrkesmässigt ansluter sig till någon underavdelning av PK, NK eller vilken beskrivning vi vill göra. Tvärtom. Jag skriver inte som tras för att påverka Anders Lindberg eller Annika Hamrud. Poängen är att runda dem.”
Kanske inte accepterat; men kloakmässigheten gör att ni helt i onödan får mindre tyngd och respektabilitet i alla läger. Problemet är att ni inte tas på tillräckligt stort allvar. Kloaken skämmer kvalitetsinläggen; det är frustrerande att se, och kan ibland ge ett löjligt intryck. Det är inte främst de kategorier du nämner som jag syftar på när jag talar om annan spridning. Men när du rundat dem, finns det fler och helt andra att nå än kloaktillvänjda Flashbackläsare, och jag påstår att du missar dem.
Jag erkänner att du når också många bra Flashback-medlemmar och läsare; menade jag att alla på Flashback är kloakvarelser skulle jag ju inte bedriva den här kampanjen. Även många i de andra kategorier jag har i åtanke läser säkert Flashback då och då. Men de ogillar på det hela taget forumet och tar därför inte till sig ditt budskap på det sätt de skulle göra om du skrev i ett städat forum som också kunde bli till något mer än bara ett forum av samma formella typ. Jag säger, återigen, inte att det informella och urskillningslösa Flashback på grund av dess problematiska aspekter inte har något värde alls. Jag säger bara att det borde vara möjligt att göra något mer, annat och bättre av det bästa i Flashback.
”Det är väl bara att konstatera att Flashback har betydelse för hur motstånd formuleras idag,”
Ja, utan tvekan. Men inte tillräckligt stor.
”sen är man med eller inte, eller så skriver man någon annanstans eller gör något annat. Ser ingen anledning att kalla det för en kloak. Att definiera vad som är vulgärt eller inte har inte samma vikt för mig som för dig.”
Frågan om definitionen av vulgaritet är för omfattande för att ha kunnat behandlas av mig i detta sammanhang. Det handlar bara om ett konstaterande av att det finns mycket på Flashback som är frånstötande för alltför många även alldeles oavsett politiska åsikter, sådant som jag beskrivit bl.a. med ordet “kloak”. Definitionen av vulgaritet har jag skrivit om i andra sammanhang, det är för mig inte någon lätt fråga. Det är verkligen inte så enkelt som att likställa det med det folkliga.
När jag använder ord som “kloak” och “kloakråttor” är det ju, som jag förklarade, ett experimentellt försök med en ny metod, att ge igen genom en anpassning till Ezzelinos och andras egen ton och stil. Menar du verkligen att “kloak” är ett för starkt ord? Här tycker jag din oberördhet inför vulgaritet, knark och porr tyvärr övergår till något än mer problematiskt. Jag har hittills velat undvika att ge fler och värre exempel (som Newfaceinhell riktigt påpekade är mina formuleringar “inte i närheten” av dessa). Måste jag göra det?
Dock skrev jag på ett tidigt stadium att hela Flashback inte är en kloak, att det också finns skribenter som du som inte är kloakmässiga, även om både ni och era läsare oundvikligen hela tiden måste komma i kontakt med kloakdelen eller den allmänna atmosfär den sprider.
Men jag är olycklig över att det, genom att jag använt beteckningen kloak, för många kan se ut som om jag står på samma sida som de journalister och mediatyckare som beskriver Flashback i samma eller liknande termer. Jag kan visserligen hålla med dem på några punkter. Men bortom dem finns olika, ja motsatta syften.
I förhållande till alla som använder sådana beteckningar mot Flashback utan att erkänna forumets många värden eller med avsikt att tysta för dem och för de särintressen de tjänar obekväma röster, att stoppa den fria, i sann mening demokratiska, rationella debatten, att illegitimt begränsa yttrandefriheten, står jag på er sida. Flashback har inte bara en omoral, utan också en moral. Och det senare är ett lika viktigt faktum.
När jag först upptäckte Flashback genom tråden om mig själv, SD och konservatismen, tyckte jag trots problemen att det var trevligt och meningsfullt att ge mig in i dialog med skribenterna där, och jag skrev långa svar eller kommentarer i form av inlägg här i bloggen. I somras blev jag också själv medlem och övervägde att ge mig in i trådarna, men var obenägen på grund av de faktorer jag kritiserar. (Medlemskapet gav mig dock möjlighet att lättare hitta mina favoritskribenters inlägg. I höstas registrerade jag mig också som “Kloakrensaren”…)
Med IvanLendl- och Ezzelino-episoderna övergick tvekan till vägran. Jag hade på IvanLendls uppmaning och som svar på hans frågor diskuterat de svåra frågorna om det judiska inflytandet, i en fortsätting av den tidigare dialogen med Flashback. Men på detta svarade din interlokutör IvanLendl nu plötsligt med att fördöma mig i ett irrationellt, osakligt och missriktat utbrott, anklagande mig för att stå för den extrema motsatsen till det extrema han tidigare velat finna hos mig och länge hyllat mig för. Ezzelinos förolämpningar var mindre våldsamt formulerade, men lika oprovocerade, grundlösa och missvisande.
I min “kloakexpedition” bemötte jag båda punkt för punkt, varefter de tystnade och drog sig undan: de syns inte längre i min tråd. Men hur meningsfullt är det i sak att ägna sig åt att bemöta sådana angrepp? Flashback blev mindre intressant. Omoralen präglade det i större utsträckning än moralen.
Men åtminstone såtillvida som dessa episoder nu tycks vara över har kloakexpeditionen med sin delvis drastiska metod givit ett gott resultat, och förhoppningsvis har den kunnat påverka åtminstone några andra till att få upp ögonen även för Flashbacks mer allmänna brister.
Tyvärr tyder ändå både dina och DogDylans argument på att jag åtminstone inte just nu skulle lyckas få er och de andra bra skribenterna att starta ett nytt forum. Jag finner det naturligtvis beklagligt. Men om det verkligen förhåller sig så, kunde det påverka min inställning till Flashback. En annan strategi, någon kompromiss, kunde bli försvarbar. En möjlighet kunde kanske vara att återgå till att försöka stödja er genom kommentarer här i min blogg, men utvidga dem till att omfatta sådant ni skriver i andra trådar än den om mig.
Men detta är för mig inte någon optimal lösning. Ett av mina motiv för min kampanj är nämligen att ni som i hög grad delar mina åsikter och ståndpunkter ska, tillsammans med Axess och Motpol och ett antal indviduella bloggare när de är som bäst, prestera så mycket och så bra politisk analys (i vid mening, med de perspektiv jag antydde i det förra inlägget) i ett seriöst sammanhang att jag känner att jag själv inte behöver ägna mig så mycket åt detta.
Den efterfrågan jag märkt i responsen på mina politiska inlägg de senaste åren har förstås varit mycket glädjande, och jag kommer inte sluta skriva om politik. Men i synnerhet har responsen varit glädjande om den innebär att jag kunnat bidra till att få fram och inspirera nya kvalitetsskribenter med samma inriktning. För min avsikt har inte varit att skriva fullt så mycket om politik, vare sig här i bloggen eller på annat håll, som några kommit att förvänta sig.
Även mitt eget samvete driver mig visserligen att göra det, när det finns saker att säga som jag inte tycker någon annan säger. Och det finns så många sådana saker, inte minst i den svenska debattten, att jag riskerar att inte i tillräcklig utsträckning hinna ägna mig åt mina andra temata. Dessa är naturligtvis relaterade till politiken och samhällsfrågorna på det sätt jag antydde ovan och i det förra inlägget, men de har ju också andra dimensioner som ligger bortom den typ av debatt vi talar om här. Därför skulle jag s.a.s. känna mig avlastad om ni, som på centrala områden såvitt jag kunnat se ligger så nära mig, börjar inte bara säga de saker jag känner mig måsta säga, utan också börjar göra det på det sätt och i de former jag och de många jag talar för menar att det bör göras. Att ni, kort sagt, kommer upp ur kloaken.
I det inlägg du svarar på skrev jag: ”Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?”
Att ni inte vill skapa ett nytt forum talar för att svaret på den andra frågan är ja, att man i Sverige idag faktiskt måste åtminstone tills vidare acceptera och anpassa sig till detta. Men jag är ännu inte övertygad om att det verkligen kan vara så illa att seriösa och begåvade svenska intellektuella som ni måste verka i denna inramning. Det borde, tycker jag, i så fall finnas starkare argument än de du hittills framfört.
Vincenzo Bellini
John M. Ellis: Literature Lost
Social Agendas and the Corruption of the Humanities
Yale University Press, 1997 Amazon.com
Book Description:
In the span of less than a generation, university humanities departments have experienced an almost unbelievable reversal of attitudes, now attacking and undermining what had previously been considered best and most worthy in the Western tradition. John M. Ellis here scrutinizes the new regime in humanistic studies. He offers a careful, intelligent analysis that exposes the weaknesses of notions that are fashionable in humanities today. In a clear voice, with forceful logic, he speaks out against the orthodoxy that has installed race, gender, and class perspectives at the center of college humanities curricula.
Ellis begins by showing that political correctness is a recurring impulse of Western society and one that has a discouraging history. He reveals the contradictions and misconceptions that surround the new orthodoxy and demonstrates how it is most deficient just where it imagines itself to be superior. Ellis contends that humanistic education today, far from being historically aware, relies on anachronistic thinking; far from being skeptical of Western values, represents a ruthless and unskeptical Western extremism; far from being valuable in bringing political perspectives to bear, presents politics that are crude and unreal; far from being sophisticated in matters of “theory”, is largely ignorant of the range and history of critical theory; far from valuing diversity, is unable to respond to the great sweep of literature. In a concluding chapter, Ellis surveys the damage that has been done to higher education and examines the prospects for change.
About the Author:
John M. Ellis is professor emeritus of German literature at the University of California, Santa Cruz, and secretary/treasurer of the Association of Literary Scholars and Critics.
Paul Brunton: The Quest
The Notebooks of Paul Brunton
Volume Two
Larson, 1986
Back Cover:
“Because something deep down in the subconscious knows that the ego is destructible…a longing arises for that which is indestructible…This is the beginning of the quest…” – Paul Brunton
This second volum in The Notebooks of Paul Brunton gives timely, candid, immediately useful advice about the promises and pitfalls of spiritual seeking. Drawing creatively and in a thoroughly unique fashion upon philosophical insights of both East and West, Dr. Brunton shows clearly and simply how the daily experiences and difficulties of modern living can be successfully transformed into meaningful steps on the timeless search for self-knowledge.
The Quest is invaluable for reconciling the voices of authority and individuality in anyone who longs for absolute inner freedom and competent instruction. It presents in depth the first of the twenty-eight categories from Dr. Brunton’s personal notebooks surveyed in Perspectives.
“…a person of rare intelligence…thoroughly alive, and whole in the most significant, ‘holy’, sense of the word.”
Yoga Journal
JOB:s kommentar:
Ordet quest är mycket vanligt i engelskspråkig andlig, esoterisk och i vid mening teosofisk litteratur ända sedan 1800-talet. Jones är ett undantag, som utan tvekan beror på hans avvisande av inställningen av sökande. Intressant nog använder han uteslutande “seeking”. Frågan uppkommer om en eventuell betydelsemässig skillnad. På svenska har vi ingen motsvarighet, och är därmed begränsade till “sökande”. Kvisition?
Vasily Sadovnikov: Arch of the General Staff Building, St Petersburg
Michael P. Federici: Eric Voegelin
The Restoration of Order
Book Description:
Voegelin’s philosophical project was to restore order in human souls and human societies in a century of civilizational catastrophe. For Voegelin, the “crisis of the West,” reflected in the horrific wars and social chaos of the twentieth century, was the result of the gradual detachment of the our theoretical language from the unique, historical encounters with transcendence that lay at the foundation of Western civilization. As Federici shows, Voegelin undertook two massive efforts to provide evidence for this thesis in his five-volume Order and History series and in his posthumously published multi-volume History of Political Ideas. The ultimate goal of Voegelin’s project, Federici argues, was to liberate modern men and women from the grasp of ideologies, which Voegelin characterized as simplified constructions of reality that always distorted and obscured the truth. Hence, Voegelin was especially critical of Nazism, Marxism, gnosticism, and scientism. But he was also a critic of doctrinal Christianity and conservatism, positions that Federici explains in detail. Federici also introduces the reader to Voegelin’s difficult but influential philosophy of consciousness, and he includes a helpful glossary of Voegelinian terms.Readers intimidated or puzzled by Voegelin’s often daunting prose will find Federici’s volume, the fourth entry in ISI’s Library of Modern Thinkers series, an invaluable guide to one of the twentieth century’s most imposing – and most impressive – philosophical minds.Nicholas Capaldi: The Enlightenment Project in the Analytic Conversation
Kluwer, 1998 Amazon.com
Book Description:
Analytic philosophy has been a dominant intellectual movement in the 20th century and a reflection of the cultural pre-eminence of scientism. In response to analytic philosophy’s peculiar reticence (and inability) to discuss itself, this book provides its first comprehensive history and critique. The central element in the analytic conversation has been the Enlightenment Project: the appeal to an autonomous human reason, freed of any higher authority and channeling itself through science as its privileged tool. This centrality is demonstrated by systematically examining its presence and development in the philosophy of science, metaphysics, epistemology, language, psychology, social science, ethics, political philosophy, and the history of philosophy. This journey highlights the internal logical disintegration of that project. Post-modern relativism is its natural offspring and not a viable alternative. The Enlightenment Project’s conception of physical science is defective; this defective conception of physical science renders the analytic conception of social science, philosophical psychology, and epistemology defective; and that defective conception of the human condition leads to defective conceptions of both moral and political philosophy, specifically the idea of social engineering or social technology. Throughout the book, an alternative conception of philosophy is presented as a way out of the abyss of analysis, an alternative that reconnects philosophy with the mainstream of Western civilization and initiates the process of providing a coherent cultural narrative. This book will be of particular interest to any sophisticated reader concerned about the lack of a coherent cultural narrative.Kunsthistorisches Museum, Wien
Vara, enhet och personer
Kristologin kan sägas vara en trinitologins underavdelning, som förklarar inkarnationens inomvärldsliga manifestation av treenighetens inre, utomvärldsliga liv, men som kompliceras av den kroppsliga uppståndelseläran.
Person och existens är hos kappadokierna i kristologin lika litet som i trinitologin principiellt tänkbara i åtskillnad från all essens/natur/väsen. Och något nytt argument för att den gudala essensen inte skulle utgöra en bestämning av enheten som vara har heller inte tillkommit. Det är svårt att tänka sig att de pedagogiska hjälpmedel som den aristoteliska logiken utgjorde i treenighetsläran skulle i trosmedvetandet ha kunnat upphäva enheten på det ontologiska planet och reducera den till blott essens (hur detta senare nu närmare skulle kunna förstås). Enhet på varaplanet förefaller vara en förutsättning för personskap på enhetsplanet.
Men det är inte självklart att för den patristiska tidens trosmedvetande enhetens vara på det gudala planet är personligt, att Gud äger ett enhetligt personligt vara (om det nu är meningsfullt att diskutera vara i termer av personligt och opersonligt). När allt kommer omkring är ju Guds uppenbarelse som ὁ ὤν den gammaltestamentliga, israelitiska uppenbarelsen. Det allmänna trosmedvetandet kan väl visserligen omöjligt ha uppfattat Gud, Guden, som blott “de existerande” i någon senare skolastisk eller existentialistisk mening. Men möjligheten finns kanske att det kristna trosmedvetandet faktiskt nu ej längre uppfattar Gud som endast en varande, utan, vad det nu närmare skulle betyda, och hur det nu skulle vara möjligt, som flera. Frågan är då om en på aristotelisk väg på det blotta begreppsliga essens/natur/väsen-planet funnen enhet mellan ett det gudala varat inbördes restlöst s.a.s. uppdelande och uttömmande flertal varande skulle ha ansetts rädda denna uppfattning undan “triteismen”. Det är knappast troligt. Därför måste, föreställer jag mig, enheten ha bejakats också på varaplanet.
Men inte heller en sådan enhet är tillräcklig för triteismens övervinnande, eftersom den endast upphäver “triontismen”. Vad vi får är en “monoontism”. En sådan är visserligen ingen orimlig tolkning av hur det historiskt föreliggande faktiska trosmedvetandet, fritt från vad som eventuellt är ohistoriska retrojektioner, var beskaffat. När man förstod att Fadern måste äga samma perigrafiska egenskaper som Sonen, ersattes perigrafuppfattningen med hypostasuppfattningen. Om oändlighet och personlighet nu kunde anses förenliga, är det väl inte omöjligt att det opersonliga oändliga enhetsvarat i trosmedvetandet kvarstod bakom eller tillsammans med personerna och att dessa, för förståndet lika ofattbart, var samtidigt såväl oändliga som individuella konkretioner av och inom det alltfort så förstådda enhetsvarat. Att man, med andra ord, såg en opersonlig ontologisk enhet, icke blott en logisk-begreppslig, som överordnad alla tre Gudpersonerna.
Förstår vi det på detta sätt, skulle treenighetsläran i sin helhet kunna sägas ha varit “foncièrement impersonnaliste”, i enlighet med Drews, Bulgakovs och Hadots beskrivning av de tidigaste fädernas tentativa utformning av den. Tolkningen är inte omöjlig, men det finns väl skäl som gör den mindre sannolik? Augustinus kanske är alltför enastående i sammanhanget för att hans vederläggning av denna ståndpunkt skulle anses fullt representativ – han är missnöjd med den vanliga läran, som han själv bidragit till att slutformulera, men hans egna särpräglade förklaringar förkastas dock ej. Men det finns också andra skäl. Det är svårt att se vari den opersonliga varamonismens primat består, vad som är ursprungligt, om personerna inom detta vara är givna av evighet, om personerna och det opersonliga är s.a.s. lika mycket varande.
Trosmedvetandet kunde ha förenat opersonlig enhet och personlig mångfald inom varat, en dialektisk enhet i mångfald av det opersonliga varande (τὸ ὄν) och ett flertal personliga varande som “jämställda”. Men detta motsägs väl av benämningarna Fader och Son, och av att koncilieformlerna talade om Sonen som visserligen av evighet men dock “född” (γεννητός) ur Fadern, och om Anden som “utsänd” ur Fadern genom Sonen eller ur båda. Detta språk antydde någonting annat än “jämställdhet”: det antydde åtminstone något slags prioritetsförhållande.
Om övertygelsen om en alla tre personerna överordnad ontologisk enhet, en enhet som är en verklighet i sig, kan anses mindre sannolik, och om födelse- och utsändningsspråket utesluter det dialektiska alternativet med tre personer, likställda såväl med en samtidig enhet som med varandra, så antyder detta språk att det är en ursprunglig personlig varaenhet som äger denna prioritet. Med födelsen och utsändandet av evighet ansågs subordinationismen undvikas. Man kunde – om denna tolkning är riktig – tänka sig en högsta samtidigt oändlig och personlig varaenhet, som av evighet “födde” och “utsände” de andra personliga varaenheterna som varaenheter inom och delvarande tillsammans med den högsta personliga. Om födelse och utsändande innebar att de andra personernas vara i någon mening föll “utom” den första, måste det ha varit nödvändigt att tänka sig att den första personen, fastän helheten och icke perigraf, som personlig begränsat sig och kvarlämnat ett opersonligt vara för de andra personerna. Detta realvarande rum, som också en verklighet av distinkt essens, kan inte längre ha varit en den första personen överordnad primär enhet och helhet, utan måste ha tänkts som underordnat denna persons personliga essensvara.
Vi får i så fall en Guds essensägande, verkligvarande enhet och helhet, som är primärt enhetligt personlig, och varinom är manifesterade två ytterligare personer i ett sekundärt opersonligt vara av i övrigt samma natur. Den patristiska litteraturen bär vittnesbörd om trons och tankens strävan att på detta sätt, med sitt bristfälliga instrument, språket och begreppen, intränga i Guds dialektiska mysterium. Om man med utgångspunkt från de tolkningar jag tittat på ska anta att det här skisserade kan tänkas vara vad man kom fram till, kan man konstatera att det inte stod i motsättning till koncilieformlerna, under förutsättning att dessa inte obligatoriskt måste exklusivt förstås medels en hårdragen kappadokisk utläggning.
Först senare fastslog teologin mer entydigt att Gud eller den högsta verkligheten är en enhet av väsen och vara. Men i sak ligger detta redan i såväl den exoteriska bibelns ὁ ὤν som i platonismens τό ὄντος ὄν. Det mesta förefaller tala för att treenighetsläran och kristologin söker utan distinktion tillägga det gudala varat en väsensenhet, och att detta gudala vara är att förstå som den primärt personliga enheten, ὁ ὤν. Antingen äger Fadern här i någon mening ett primat, och Sonen och Anden återfinns som personer inom den hans person tillhöriga men underordnade opersonligheten i vilka de “fötts” respektive “utgått”. Eller så blir frågan om det personliga primatet inom treenigheten, eller om hur den personliga enheten förhåller sig till den personliga treheten, ett för oss än mer ofattbart mysterium, där inte ens det föregående anses kunna på meningsfullt sätt utsägas. Men inte heller i det sistnämnda fallet är det lätt att frångå den principiella förståelsen av Gud som personlig enhet av essensbestämt vara.
Olle Bengtsson 