Jag känner att jag måste be dem jag gör besvikna om ursäkt. Här och på annat håll har flera kommentatorer velat att jag ska skriva eller fortsätta skriva i stora tidningar, tidskrifter och nätsajter, för att nå ut o.s.v. Det är vänligt av dem, och kanske har de rätt.
Problemet är att jag inte alltid förmår mobilisera tillräcklig motivation för detta. Sedan jag i den här bloggen börjat då och då ge mig in i den politiska dagsdebatten på ett annat sätt än tidigare, har jag fått fördjupade insikter om eller åtminstone s.a.s. en mer konkret upplevelse av skillnaderna mellan det politiska och det akademiska eller mer allmänna fria intellektuella arbetet.
I många av mina inlägg har jag försökt förklara en lång rad saker som jag anser måste förstås i den allmänna politiska debatten idag, fört fram mängder av argument som jag menar är avgörande. Men den allmänna debatten har naturligtvis inte tagit till sig detta. Den fortsätter oavbrutet i samma oförståelse. Nonsens som är en gång för alla vederlagt (naturligtvis inte bara av mig utan inom bestämda intellektuella traditioner som jag försökt ansluta mig till) upprepas på de flesta håll om och om igen.
Så är världen och människan. Och jag tänker här inte ens på det andliga mörkret och den humanistisk-kulturella (i egentlig mening) desorienteringen, utan bara på sådant jag skrivit om i mina mer begränsat politiska och partipolitiska inlägg.
Politikern arbetar med att i detta läge hela tiden upprepa, söka nya fora att upprepa i, nå ut med upprepandet på nya sätt. Samma förklaringar och argument. Akademikern däremot är ofta nöjd när han en gång givit förklaringarna och formulerat argumenten. Han hänvisar bara till sina gamla böcker och artiklar. Sedan ägnar han sig åt att finna nya förklaringar och argument, vinna nya insikter, vidga och fördjupa sin förståelse.
Jag är glad om politiker finner sig ha användning för förklaringar och argument sådana jag formulerat dem, och upprepar och når ut med dem. Och jag har åtminstone ambitionen att i någon utsträckning hjälpa till också i form av eget sådant upprepande och utnående.
Men bortsett från en allmän preferens för fördjupande studium av såväl politisk filosofi som filosofi och annat bortom politiken, kan det inte hjälpas att det för mig just nu känns mindre intressant att själv skriva politiska inlägg i debatten sådan den förs i de stora media, inlägg av den typ som efterlyses från mig, än att utforska vad som händer i mindre fora och bloggar som når ut i jämförelsevis begränsad utsträckning.
Förra hösten absorberades jag exempelvis då och då av polemik på vissa punkter i och mot den politiska dissidentsajten Motpol och några av dess skribenter och kommentatorer, och det har fortsatt sporadiskt i år. Där hittade jag plötsligt mycket av värde som saknades på annat håll, men också en del som jag fann problematiskt. Det fanns ett behov av urskillning och distinktioner.
Nu har jag dragits in i liknande diskussioner om och med skribenter på internetforumet Flashback. Internetfora i allmänhet är ett nytt fenomen för mig. Det tycks viktigt och signifikativt. Trots den “kloakmässighet” som, som jag snabbt upptäckte, alltför ofta präglar just Flashback.
Jag hittar i denna kloak dels råttor som jag blir motiverad att försöka få bort därför att de attackerar mig, men också därför att de åter exemplifierar den problematik med anonymitetskulturen som mötet med Motpol först gjorde mig medveten om. Eftersom detta forum uppenbarligen inte har några moderatorer borde jag kanske ge mig in i trådarna under användarnamnet ”Kloakrensaren” i stället för under eget namn (jag har, som jag tidigare skrivit, redan blivit medlem).
Men dels hittar jag också varelser av helt annat slag som förirrat sig ned hit och som jag skulle vilja försöka lyfta upp och flytta någon annanstans, goda debattörer av just den typ som saknas framför allt i den vanliga politiska debatten. Om jag kunde bidra till att en ny nätsajt av hög kvalitet skapades för dem, skulle min séjour i kloaken vara väl använd tid. Bland annat finns här många som är genuint intresserade av vad som sker i de stora media på just det sätt jag inte alltid förmår vara, och som kan belysa och kommentera det utifrån de nu frånvarande perspektiv som behövs.
Inte bara politiker utan även akademiker finner, har jag redan upptäckt, mina senaste utflykter och äventyr märkliga. Det är begripligt. Enligt de senare behöver jag förvisso inte eller åtminstone inte i första hand synas i vanliga media, men väl fortsätta publicera mig i akademiska tidskrifter och på akademiska förlag, delta i konferenser o.s.v. (Så småningom har de kanske också accepterat bloggen som kompletterande publikationsform.) Det är inte omöjligt att jag har utvecklat ett mått av akademisk excentricitet som delvis förklarar mitt fortsatta sökande på ovanliga och även för mig nya vägar.
Men poängen här, som jag känner mig behöva anföra som förklaring och försvar, är alltså att mitt nuvarande ”forskningsområde” för mig har ett sakligt och teoretiskt intresse som jag just nu helt enkelt inte finner i det jag av andra önskas eller förväntas ägna mig åt. En viss koppling till både den politiska och akademiska debatten finns i alla fall genom den allmänna tematiken om anonymitetskulturen och dess problem som jag alltså bland annat ägnar mig åt här nere.
På något sätt hoppas jag att det ska kunna visa sig att man kan göra åtminstone något litet av värde och nytta. Men min avsikt är inte att förbli i kloaken alltför länge. Jag får be mina vänner ovan jord att ropa och påminna mig om det, om de märker att jag har fastnat. En och annan kulturartikel eller filosofisk artikel ska det väl också kunna bli under tiden, åtminstone här i bloggen.
Jan Olof Bengtsson 
Skulle vara intressant att höra vilka flashbackdebattörer du “skulle vilja rädda”. Själv har jag imponerats av tras, dogdylan, cellar och några till. Caliban-typerna, där Ezzelino tillhör de mest sofistikerade, tenderar att efterhand sabotera alla seriösa politiska dissusioner på Flashback genom att maniskt fylla trådarna med verklig patologisk rasism och antisemistism. Inte heller Motpol lyckas stänga dörren för David Duke-typerna ( dit JDG hör) varför projektet är dömt till fortsatt marginalisering. En ny portal med de vassaste skribenterna från Flashback och Motpol med ett modererat forum vore något.
Ja, jag har funderat på att nämna några. Problemet är att jag bara har följt få trådar, och även dem bara sporadiskt. Det gör att jag befarar att jag ännu inte har en tillräckligt klar bild av dem. Risken är stor att om jag nämner de jag gillar så kommer någon dragande med avgrundscitat som jag missat och påstår att de representerar mina åsikter.
Men flera bör kunna hålla måttet. Redan namnet DogDylan avslöjar god studentikos humor. Jag finner hans nuvarande liberalism otillräcklig, men han säger ju att han bara prövar sig fram, testar argument o.s.v. Hans analyser är uppenbart värdefulla, och inte minst hans otroliga förmåga att vidmakthålla intresse för mediadebatten, även i dess minsta skiftningar och detaljer, i tråden ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen?’ – en mediadebatt som i sig och i sak sällan förtjänar denna uppmärksamhet men som det av andra skäl är värdefullt att kommentera på hans sätt. Dock måste han sättas i språk- och stilskola en tid (han kommer klara den utmärkt). Och ja, tras verkar också mycket bra.
Jag dristar mig att också nämna Newfaceinhell. På språkliga, stilistiska, innehållsliga och – vad ska jag kalla det – kronologiska eller synkronistiska grunder tror jag att han är du.
En som känns mycket lovande men inte skrivit så mycket är MrEpic, som också kommenterat här i min blogg. Men mitt intryck är att det faktiskt finns många fler. Och alla behöver ju inte medverka lika mycket i den nya portalen. Även de som skriver lite och sällan har ett värde. Så många som möjligt av de formellt och innehållsligt godkända borde knytas till den.
Alla ovanstående omdömen alltså med reservationen att jag bara läst jämförelsevis lite av dessa debattörer och bara högst oregelbundet. På grund av detta skulle jag föreslå att de/ni själva, som känner varandra som debattörer (och kanske i några fall även på andra sätt) mycket bättre än jag känner någon enda av dem/er, tar kontakt med varandra privat – det går ju såvitt jag förstår också på Flashback – och diskuterar det nya forumet eller sajten. Om de/ni är intresserade bidrar jag sedan också gärna själv med synpunkter.
Ditt förslag om medverkan av Motpol-skribenter måste jag be att få fundera på, men du har rätt i att problematiken där liknar den på Flashback.
Du träffar mitt i prick gällande mitt alter ego på FB! Instämmer helt i dina värderingar av de andra användarna du nämner.Tyvärr har dock några av de mest kvalificerade nu lämnat båten och diskussionen har märkbart chanserat tex i den stora tråden “mediakrig”. Mest saknad är nog Dogdylan som fungerade som de intressantaste trådarnas turbomotor. Användare som tras, mr Epic och Cellar skulle man som sagt gärna se skriva i ett seriösare sammanhang. Bloggosfären visar att landet fortfarande producerar självständiga intellektuella av hög klass vilket för undertecknad som länge skydde internet ( och förtvivlat över dom förfallande kultursidorna) varit en starkt hoppingivande upptäckt andra halvan av 00-talet.
Ett exempel på ovanstående:
http://swedishdissident.blogspot.com/
Tack, Kalle. Jag följer inte Flashbacks politiska trådar särskilt mycket men har noterat din, tras och dogdylans mycket intressanta och ofta väl underbyggda diskussioner – några trådar har varit riktigt läsvärda. Möjligen skriver jag inte alltid så “salongsfähigt”, vilket är en medveten strategi för att vara lite kortfattad och snärtig, men beror också på att jag inte vill representera något slags intellektuell bourgeoisism. (Jag funderar på att skriva några riktigt tunga analyser längre fram men det skulle förmodligen bara locka en handfull läsare. Dock skulle det kunna ge lite mer credibility så att säga.)
Tack själv för en utmärkt blogg! Jag har inte träffat på någon svensk blogg som behandlat ämnet iq/genetik/etnicitet med sådana grundliga fackkuskaper. Tror knappast att det pågår någon svensk forskning på området. Sedan Adler-Karlsson stack ut hakan i Aftonbladet 2002 har det varit största möjliga tystnad i frågan från det akademiska etablissemanget. Ska man beställa Lynns böcker i Sverige här man hänvisad till det nazistiska bokförlaget Arminus…
Det är oerhört enkelt för vänstern att använda guilt by association-argumenten och man drar sig inte för att straffa ut en James Watson. Sanningen kommer till sist segra men jag tror på ett utdraget kanske sekellångt paradigmskifte här då det är så oerhört starka krafter som vill förtiga att jorden snurrar runt solen..
Om du menar att Flashback inte är modererat så har du fel. Varje avdelning på Flashback ska ha minst en moderator. Det finns flera regler man inte får bryta mot, då kan moderatorerna t.ex. ta bort inlägget. Dock säger ingen regel att man enbart måste argumentera hederligt utifrån sakargument. Det är tillåtet att använda argumentation med mer form än innehåll, något som du verkar ha blivit lite förargad över. Dock tror jag du förstår att man ibland måste anpassa sig efter mediet, och debatt på Flashback sker av olika anledningar inte på samma villkor som säg i en politisk tidskrift.
För övrigt kan jag tillägga att i fallet med Ezzelino så har de kanske rätt i det aktuella fallet, men danna person har också visat stort, kanske större än de flesta på Flashback, prov på strikt faktabaserad argumentation i t.ex. Revisionismforument. Några av de debatter som pågick där förut kan nog anses vara bland de mest intressanta på hela Flashback.
Men jag tycker definitivt du ska ge dig in mer på Flashback, incognito eller inte.
Give me a break, som de säger. Det finns inga moderatorer och det finns inga regler.
Kalle: Vi kan kanske diskutera saken i mitt kommentarfält i stället – jag tillåter anonyma kommentarer – så slipper herr Bengtsson att associeras med “inkörsportar till nazistiskt tänkande” (en tänkbar formulering från Expo, Arena eller DN).
Rätt. Min spontana panegyriska utvikning kan JOB med fördel radera. Istället flyttar jag över den till föremålets blogg. Det är ju i Europa bara pensionerade professorer med tryggad reträtt som kan tala ur skägget om frågan i fråga och min avsikt var inte att dra ut Jan Olof på hal EXPO-is.
Jag kan bara hålla med signaturen Jim om att det har ägt rum många mycket värdefulla debatter på Flashbacks forum för revisionism. Man behöver inte tillbringa många timmar med att läsa där för att inse att någonting är allvarligt fel med den officiella historieskrivningen. Se t.ex. de här trådarna:
https://www.flashback.org/t1050149
https://www.flashback.org/t1072799
https://www.flashback.org/t326985
https://www.flashback.org/t948543
https://www.flashback.org/t297930
Bland de debattörer som varit verksamma i revisionismforumet är Bagge1, Ezzelino, Groffe och Överliggaren särskilt läsvärda.
Det får du gärna göra. Jag kan ha fått problem med kommentarsfunktionen men jag provade att posta en standardkommentar utan inloggning och det fungerade.
Nåväl, mycket intressanta inlägg av herr Bengtsson på sistone.
Jag postade en kommentar för någon timma sedan och för övrigt ytterligare en för en vecka sedan – bortsorterade av spamfiltret?
Tack Kalle för tips om Swedish Dissident. Och tack Swedish Dissident för vänliga ord om mina inlägg – jag har sett dig i andra kommentarfält och tittat på din blogg någon gång, men ska nu, så snart jag får tid, utforska den grundligare. Den ser verkligen seriös ut.
Tack för komplimangen, det uppskattas. Det stämmer att jag inte har skrivit särskilt mycket. Anledningen är att det jag föredragit att diskutera är just det som passar inom ramen för det konservativa delforumet. Delforumen för ideologi är i allmänhet intressantare och mer kvalitativa, än de motsvarande delforumen för politik. Och därför har jag inte behövt riktigt lika mycket utrymme för mig att röra mig över. Just nu har jag lagt min karriärbana på Flashback, på is. Dels för att jag har börjat studera och lägger när en del tid på studier, också för att jag vill utveckla mina kunskaper som bas för bättre skrivande, samt att diskussionerna blivit ganska förutsägbara efter ett par år. Men om planerna på ett nytt, mer specialiserat organ, faktiskt realiserades, så skulle jag gärna bidra efter förmåga.
Tack för din egen blogg, förresten. Dina texter om SD har verkligen rett ut spår som jag själv varit inne på, men aldrig kunnat utveckla. Men mest intressant har varit inlägget om Samtidsmagasinet Salt och människorna runt publikationen. Det hade verkligen varit intressant att medverka i en sådan diskussionsklubb som ni hade. Längden på texterna är heller inte problematisk.
Jag tycker det borde ligga i Flashback-skribenternas eget intersse att skriva i ett sammanhang där deras analyser och kommentarer får större tyngd och tas på större allvar. Där deras inlägg inte bara flimrar förbi och försvinner i gamla trådars svårframgrävbarhet. Där de verkligen kan bli en del av vad du kallar en “karriärbana”, kan bli på olika sätt meriterande. Andra nätmediasatsningar med liknande inriktning kommer förhoppningsvis snart, men i den här diskussionen är det just de specifika Flashback-skribenter som jag råkat upptäcka p.g.a. tråden om mig och under min kloakexpedition som jag har i åtanke. Inläggen skulle inte behöva vara mycket annorlunda än de är nu: korta, snabba kommentarer, inklusive kommentarer till varandra, intern diskussion. En ny typ av nätpublikation, ett forum för diskussion, men vidareutvecklat i portal- eller nättidskriftsriktning, mer specialiserat, högre krav (vilket inte behöver betyda mer än att bara de i de relevanta avseendena bästa skribenterna är med), mer överskådligt, bättre design. Inläggen skulle bli färre, förvisso. Även läsarna skulle kanske bli färre, åtminstone till en början, men det skulle bli fler av den icke oviktiga typ som av uppenbara skäl sällan eller aldrig följer Flashback.
Lycka till med studier, och tack för vänliga ord om bloggen. De människor jag nämnde i inlägget om Salt är huvudsakligen de som bildade kretsen kring Tage Lindbom. Den träffades i denna formation (flera kände både Lindbom och varandra sedan länge) med viss regelbundenhet alltifrån 1995, d.v.s. långt före Salt, vars första nummer kom ut hösten 1999. Salt var en sen frukt av vissa av dess – och vissa av dess medlemmars – diskussioner. Som framgår av Saltinlägget fanns avsevärd åskådningsmässig variation, men om man kan s.a.s. sammanväga dess olika individuella komponenter känner jag mig fortfarande stå ungefär där denna Lindbomkrets befann sig.
Där hade jag iofs redan stått i en tio-femton år innan kretsen formades; Lindbom själv träffade jag första gången vid mitten av åttiotalet. Och Carl Johan Ljungberg som var med och högst aktiv i kretsen hade känt honom i ytterligare minst tio år, sedan första hälften av sjuttiotalet.
@Kalle och JO Bengtsson
Tack, för de vänliga orden. Jag skriver inte längre på Flashback. Det är tre skäl som ligger till grund för varför det förhåller sig så. Det första skälet är att Flashback är kul. Som student inom samhällsvetenskap har man mycket egen tid för att ”läsa och skriva”. Den tiden går lätt till Flashback.
Trots allt, det är roligare att skriva på Flashback än att plugga. Detta uppskattar dock inte CSN, mina professorer, min flickvän och min mamma så nu är det skolan som gäller. Mitt andra skäl till varför jag inte skriver på Flashback beror på att ”Flashback-nazisterna” har tagit över forumet. Istället för att hålla sig till sitt eget forum för Nazistiska, fascistiska och nationalistiska ideologier, har dessa individer sökt sig till det allmänpolitiska forumet. Tyvärr är de aldrig intresserade av att bidra med något annat än alster om ”judar” och ”NWO”. Dessa hyllningar till den här rasistiska och nihilistiska terroristledaren ”Dr. Galen” är nog det mest provocerande. Detta har förstört många bra trådar.
Det tredje skälet till varför jag inte skriver på Flashback är just att det inte ger mig någonting. Förutom ett tjugotal debattörer är Flashback rätt tråkigt. De flesta som skriver är ”dussindebattörer” som skriver korta inlägg, som mest kan ses som bittert klagande. Det är sällan någon skriver något spännande eller postar en spännande länk. Jag var den som drog i gång en kampanj för ett konservativt forum på Flashback. Av någon anledning var det en annan debattör som blev moderator för det forumet.
Jag hade hoppats på studentikosa diskussioner om konservativa filosofer så som Alasdair MacIntyre och John Finnis och deras tolkningar av Aristoteles etik. Jag hade också hoppats på boktips, diskussioner kring hur ”naturrätten” förhållande till den normativa mångkulturalismen och liberalismens begränsning i sammanhang av att fånga ”samhället” utanför det konstitutionella.
Jag insåg att jag lika gärna kan ha sådana diskussioner med mina kursare, kompisar och lärare. Jag får ut mer av ett seminarium i skolan än vad jag får ut av de flesta debatter på Flashback. De flesta som skriver på Flashback är inte intresserade av någon typ av djupare idédebatt eller så saknar de grundläggande kunskaper för att sakligt kunna diskutera sådant på ett givande sätt.
Fördelen med just Flashback, är att dessa tjugo, kanske trettio individer som skriver bra lyfter upp kunskaper till en bredare publik. Flashback som forum har gjort otroligt mycket för att höja den allmänna kunskapen kring politik. Det är bra. Jag tror inte på ett ”eget” forum skulle ge så mycket. Det skulle förlora mycket av den dynamik, explosivitet och möjlighet för utomstående att ta del av materialet som producerar skulle bli begränsad eller obefintligt.
Jag skulle gärna vilja se en svensk intellektuell ”högerdebatt” (både i liberal & konservativ bemärkelse), men tyvärr finns det ingen sådan. Varken på internet eller i offentligheten. Frågan är om det finns någon vettig intellektuell debatt någonstans i Sverige utanför universiteten och studentkorridorerna i studentstaden klockan fyra på morgonen.
För egen del har jag nog tröttnat på ytlig politik. Som det ser ut nu följer jag bara Dagens Nyheters nyhetsrapportering. Onekligen har vi dock fått ett intressant läge i och med “kriget om Juholt”.
Juholt har fått en del problem i och med att han, precis som Göran Persson inte är fullt så intresserad av att etnifiera politiken, som Mona Sahlin var och är.
Juholts misstag var nog att han kastade ut Maryam Yazdanfar. Hon är förvisso en kosmopolitisk vänsterliberal, men hon ägnar sig inte åt en identitetspolitik som förkastar upplysningen. En identitetspolitik som Mona Sahlin underblåste under sin tid som integrationsminister (se: Kamalis integrationsutredning)
I och med att media har ”sniffat” upp vart SAP är på väg (när inte ens snälla Yazdanfar får vara med och leka) har media mer eller mindre startat krig mot honom. Både Aftonbladet (som i regel är SAP-vänliga) och Bonnierkoncernen går till angrepp på den stackars nytillträda ordföranden efter hans oortodoxa ekonomiska affärer. Intressant utveckling är det.
Du (JO Bengtsson) rätt i att min svenska är otillräcklig. Min liberalism är dock inte otillräcklig, snarare fungerar min liberalism som ett normativt koppel, som ser till så jag inte hamnar fel.
Mitt intresse gäller de tjugo eller trettio goda debattörerna på Flashback, men jag kan i några avseenden ha misstagit mig om dem. Tills vidare hyser jag dock visst hopp. Jag håller helt med om din allmänna beskrivning av diskussionerna (men vem är ”Dr Galen”?), men dessa debattörer förtjänar att räddas till ett annat forum just för den visserligen begränsade med icke desto mindre värdefulla funktion av media- och debattbevakning och -analys som de och tidigare inte minst du fyllde. Den är tillräcklig för ett nytt forum eller rentav en ny portal eller webtidskrift. T.o.m. utan de akademiska perspektiv du i största allmänhet med rätta efterlyser skulle den på flera sätt vara överlägsen andra media.
Du har säkert rätt om den insats dessa goda skribenter gjort på Flashback, och jag ska ta dina synpunkter i beaktande. Men mitt förslag kommer, förutom av den rent egoistiska önskan att kunna läsa dessa skribenter i annat sammanhang än det kloakmässiga, av en önskan att de nådde också de många andra sådana som av flera skäl (av vilka flera är goda, och giltiga även för mig själv) sällan eller aldrig läser Flashback, och som endast kan nås på det sätt jag föreslår. Kan inte den eventuella förlusten av Flashback-läsare tänkas vara ett pris värt att betala för vinsten av dessa nya, även om de är färre? Dynamiken och explosiviteten på Flashback är i förening med en del av det formella och substantiella innehållet inte entydigt positiva. Om mindre men dock tillräcklig dynamik kunde förenas med frihet från de svagheter du ju till dels själv framhåller som orsak till att du slutat skriva, tycker jag det vore ett stort steg framåt.
Problemet med din svenska är lätt avhjälpt. Svagheterna beror mest på det slarv som Flashback inte ger tillräckliga incitament för att upphöra med. En ny portal eller webbtidskrift skulle automatiskt medföra en stor förbättring. Men några års koncentration på studierna, med fördjupad och långvarig läsning av förhoppningsvis åtminstone formellt god akademisk litteratur och inte minst med uppsatsskrivande, kommer också göra stor skillnad.
Dr. Galen är den amerikanska framlida nazistledaren Dr. William Pierce. Visst skulle det vara intressant med en svensk tidning. Men jag antar att du menar en blogg, där flera bra skribenter, från bland annat Flashback skriver. Jag har faktiskt diskuterat detta med ett par Flashback skribenter (av dem som du uppskattar) och de flesta är rätt överrens om att Flashback räcker för dem. Vi som skrivit där ett tag avslöjar inte ens våra riktiga identiteter för varandra. Vi trivs rätt bra i anonymiteten, vilket Flashback ger oss möjlighet till.
En blogg skulle göra ”oss” till måltavlor och de är ju inget som vi önskar. För egen del såg jag mitt Flashbacks medlemskap som ett sätt att utan att ha mycket på fötterna få öva olika typer av argument. Till exempel när jag haft seminarium där jag tänkt på en sak men inte vågat säga det i klassrummet. Då har det hänt jag skrivit ett och annat inlägg på Flashback. En del vill nog mest bara skriva av sig då de flesta av oss inte får tänka självständigt eller “högt” utanför de normativa ramarna på de ställen där vi huserar. Men som sagt. En del skribenter på Flashback är så pass bra att de skulle passa bäst i ett bloggformat. I synnerhet älskar jag att läsa allt som Tras skriver. Jag är dock tveksam till om någon av de “bra” vill skriva utanför Flashback.
För egen del gillar jag anonymiteten. Den ger mig frihet. Beträffande mitt språk så är det rätt underligt. Ibland är det bortom all kritik och ibland är det mycket bra. Det har hänt (några gånger) att jag fått en del kritik för slarvligt språk. Då det kommer till uppsatser så har jag skrivit både kandidatuppsatser och magisteruppsats. Min svenska är bättre nu än för ett par år sedan. Jag behöver dock betydligt mer övning. I synnerhet smärtar det mig att när jag skrivit en text så kan språket vara under all kritik. När jag sedan läser texten en dag senare så finner jag de många av de felen jag gjort.
Jag vet faktiskt inte varför jag fungerar så här. Intressant är också att jag gör fler fel när jag skriver långt och mekaniskt. Jag gör betydligt mindre fel när jag skriver korta texter om 4-5 sidor, som kräver precision och mer tanke bakom orden. Vidare verkar jag ibland skriva väldigt bra under stress. Även min engelska (och jag är inte speciellt bra på akademisk engelska) är ibland bättre än min akademiska svenska. Men som sagt. Jag behöver mer övning. I synnerhet eftersom jag föreställer mig att jag kommer arbeta på en arbetsplats där jag kommer läsa och skriva mycket.
Jag har just svarat i form av ett nytt, separat inlägg. Jag tillägger här (och borde kanske göra det i det nya inlägget också) att frågan om ett nytt forum för mig är skild från frågan om anonymiteten såtillvida som jag – som jag skrev i inlägget ‘Ezzelino’ – menar att ni som inte missbrukar anonymiteten kunde förbli anonyma i det nya forumet, om ni verkligen tycker det är nödvändigt.
Hej DD!
Trevigt att höra din text igen (som Horace Engdahl utrett någonstans kan man också i textuella språkakter urskilja en röst). Instämmer i dina synpunkter på Flashback – även det du säger om den särpräglade FB-energin som nog aldrig går att återskapa i ett forum för några utvalda. Man får ta det goda med det onda på FB som von Trier sa i “Riket” (fast på danska). Goda exempel som tras, Andraandningen m.fl visar att man kan debattatera/samtala högciviliserat trots anonymitet och diverse störande moment – på samma sätt som man kan ha avgörande intellektuella diskussioner på en bullrig krog efter midnatt.
@Kalle
De bästa politiska samtalen har jag haft över rödvin i studentkorridorer, inte på krogen. Men men. I vilket fall så bryr jag mig inte så mycket om politik. Det finns andra värden i livet, och när jag kommer ut från min studentbubbla så lägger jag nog ned allt som har med “diskussionen” eller för den delen “det vetenskapliga studiet av politik” att göra. Jag tänker mig en framtid där jag sliter i byråkratin, ligger med sambon på torsdagar, röstar på Folkpartiet och klagar på Erik Ullenhag.
Jag hade hoppats på att liberala värden nu skulle försvaras när Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen. Men istället så verkar ju den politiska eliten fortfarande tjata om “mångfald” istället för att prata om naturrätten och vikten av en gemenskap, som åtminstone bygger på någon sorts liberal grundsyn. Det ligger något hemskt i att man idag anses “konservativ” och “bakåtsträvande” (i alldaglig bemärkelse) för att man försvarar upplysningen.
@ Dogdylan
Du gör rätt i att lägga politiken på hyllan ett tag för att i stället satsa på det “civila”. Politiken borde egentligen skötas i huvudsak av bildade 50 till 80-åringar. Att vi idag har ett flertal omogna partiledare under 30 år gamla är bisarrt. I fallet SD/Jimmie Åkesson är dock ungdomen förmodligen en nödvändig förutsättning. Ungdomen ger modet, energin och radikaliteten som den besuttne svenske “medelåldringen” i regel saknar. I svensk politik är det inte heller svårt att som 25-åring besitta större bildning och omvärldsanalytisk förmåga än dom ibland till synes lätt förståndshandikappade folkvalda som äntrar riksdagens talarstol. (Se exempelvis Kent Ekeroths riksdagsdebatt om utvisning av kriminella utlänningar). Att som ung satsa på en politisk karriär på den konservativa/klassiskt liberala högerkanten är av lätt förståliga skäl ett högriskprojekt (som mycket väl kan sluta med inlåsning på ett LVM-hem), så jag upprepar – att skaffa ett liv utanför politiken och bygga upp erfarenhet, omdöme och bildning innan man eventuellt ger sig in i leken på allvar är ett klokt val.
Sen – när man tryggat försörjning och kanske skaffat familj – bör man dock på allvar (i synnerhet som intellektuell) överväga om man har ett ansvar/plikt vis à vis det som brukade kallas “fosterlandet”. Jan Olof har på ett föredömligt sätt visat mod och ansvarskänsla genom sitt öppna ställningstagande för SD och är därigenom för oss alla ett vägledande exempel. Själv bedömer jag dock SD som ett fortfarande alltför spretigt och ofärdigt parti för att jag ska våga mig på att följa efter över ån. Jag har också en bit till 50 årsdagen så jag bidar också min tid till det blivit dags för allvar och politisk aktivering.
Själv är jag en liberalkonservativ väljare och röstar på Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Beträffande Sverigedemokraterna är jag tveksam till några av deras politiska frågor. Det jag uppskattar med Sverigedemokraterna är att de är det enda partiet i riksdagen som är tydligt emot EU, genom att de bland annat rösta nej till grundlagsändringen.
Jag uppskattar också att Sverigedemokraterna röstade nej till kriget i Libyen. Detta gör Sverigedemokraterna till det minst neo-konservativa partiet i riksdagen, vilket jag som ”libertarian” uppskattar. Förvisso följer jag inte Sverigedemokraterna eller något annat riksdagsparti så noga längre.
I riksdagsvalet 2014 funderar jag på att kasta en röst på klassiskt liberala partiet, eftersom jag tror att en sådan röst behövs i debatten, även om de är i den yttersta utkanten i politiken.
Själv har jag ingen tanke på att ge mig in i politiken. Jag inte intresserad av partipolitik, annat än att jag tycker det är kul att följa. Det är som du säger, inte värt att satsa på en politisk karriär, om man inte har något att falla tillbaka på.
Om jag skulle engagera mig i något så kanske det skulle vara i LUF. Jag tycker att Adam Cwejman har gjort LUF rätt spännande under sin tid som förbundsordförande. Jag visste inte att den här bloggens ägare tog ställning för SD. Men men..
I vilket fall håller jag med om det inte är speciellt svårt att vinna debatter mot etablissemanget. Det är sällan som journalister, politiker eller akademiker är villiga att föra fram koherenta eller för den delen sanningsenliga resonemang. Av någon anledning är de ”livrädda” för att ”folket” eller deras ”kunder” skulle ogilla det de skulle få höra.
Detta har jag tänkt en del på. Ta den svenska “libertarianismen” försvarare som exempel.
1. De är internationalister och därför för EU och hoppas på en mer centraliserad politik i USA, där delstaterna förlorar mycket eller nästan allt av sitt konstitutionella skydd från den federala staten.
2. De har ett väldigt svart intresse att diskutera positiva eller negativa rättigheter/friheter. Detta eftersom det skulle kunna leda till ett kommunitärt samhälle med gemensamma normer och ”ett samhälle”.
3. De argumenterar nästan alltid utifrån vad de själva anser är rättekonomiska och politiska projekt. Detta måste genomföras till varje pris även om det är på bekostnad av både individuellt och kollektivt ägande.
4. Finansiellt intresse, antingen för dem själva eller för deras uppdragsgivare går föra allt annat, även om det är på bekostnad av andras friheter.
Allt detta är intressant eftersom de svenska ”libertarianerna” helt har övergivit samhällskontraktet. Dels för att de är livrädda för ”kommunitära” strömningar (som sker utanför minoritetskulturer) och dels för att de sätter finansens profit först. Det är just det här som blir så spännande.
Den klassiska liberalismen är dels kommunitär och dels har den inga problem med goda värden. Däremot har de så kallade ”libertarianerna” väldigt stora problem med kommunitära positioner eller för den delen goda värden. Det ”destruktiva” har de sällan några problem med.
Vad jag tror vi ser är en ”liberalism” som inte alls är särskilt liberal. Snarare använder rätt illiberala eliter liberalismen som ett sätt att klä sin politiska agenda för att det skall låta bättre för dem som de skall sälja sitt budskap till.
Det är faktiskt väldigt underligt att någon som Johan Norberg är Sveriges kändaste libertarian, när denna man bara är till namnet libertarian. Johan Norberg är pro-globalisering, pro – rovdjurskapitalism, pro – öppna gränser, pro – avskaffandet av goda värden, pro avskaffande av nation och gemenskap, och om det behövs pro auktoritära lösningar för de som inte tycker som Johan Norberg.
I Johan Norbergs värld kan man inte kombinera konservatismen med liberalismen, trots att det alltid har varit så. Någon som påminner om Johan Norberg är Mattias Svensson. Jag såg ett rätt kul Axess-seminarium (finns inspelat på deras hemsida) på Gotland, där Johan Tralau, Mattias Svensson och Per Gudmundson talade. Mattias Svensson såg ut som han höll på att tappa fattningen i och med att Per Gudmundson (liberalen) ansåg sig ha rätt mycket gemensamt med liberalkonservativa Tralau.
Jag tror att det är den här ”rädslan” att hamna utanför etablissemanget som gör vissa kända debattör och journalister livrädda. De vet att de inte får ”gå utanför det accepterade” och därför blir det mest bara pankaka av allt. Problemet är (vad jag tror) är att man är livrädd för att något argument, om det dras till sin spets eller för den delen ”känslan” av ett argument kan leda till något kommunitärt.
Detta vill man till varje pris undvika och därför blir allt bara snömos och trams. Det är därför det svenska etablissemanget framstår som idioter. De är absolut inga idioter, de vet bara inte hur de skall försvara sina positioner, annat än med trams, eftersom de vet att de i en djupare debatt skulle vara tvungna att säga sådant som faktiskt (för de flesta) är väldigt amoraliska positioner.
Ta till exempel den här debatten om flyktingbarnen som Moderaterna i Vellinge inte vill ta emot. De skulle kunna (med viss lätthet) avvärja hela situationen med att säga: ”Vi har det så bra i Vellinge att vi vill låta andra kommuner berikas”. Om någon skulle invända att de är ”snåla”, så skulle de bara kunna invända att flyktingbarnen är en ekonomisk och kulturell resurs, och att det är därför de avstår. Något som anses vara ett en ”sanning” i etablissemanget.
Eftersom så många av de sanningar som förs fram av etablissemanget är motstridiga och oärliga så kan man faktiskt utnyttja dessa till sin fördel. Vi ser det ibland. Till exempel anklagar Axess tidningen Dagens Arena för att vara ”främlingsfientliga” för att de inte är för ”fri invandring”.
Detta är ett rätt enkelt knep för att Axess skall stå bortom skuld, efter de under något år eller två försvarat liberala principer och gått i opposition mot delar av etablissemanget. Det skall tilläggas att Dagens Nyheter är otroligt duktiga på att leka med begrepp och vända ut och in på allt för att det de tycker skall legitimeras. Dagens Nyheter menade att problemen med invandringen i form av arbetslöshet och xenofobi från ursprungsbefolkningen skulle lösas med mer invandring. Detta byggt på premissen att ”invandring” aldrig kan vara dåligt. Detta är ett underbart kul argument.
Jag kommer och tänka på filmen ”Thank you for smoking” när pro-antagonisten Nick Nailer säger ”Hur skulle Big Tobacco kunna profitera på Robins cancer? Vi förlorar ju en kund. Det är ni (anti-rökning organisationer) som vill döda Robin så ni får mer pengar till era organisationer. ”Den här typen av argument figurerar i den svenska debatten ständigt.
Faktiskt i hela den västerländska debatten. I tredje världen, eller snarare i hela världen, så brukar de eliter föra fram argument som tilltalar det ”mekaniska” samhället. Förvisso sker det i USA i viss utsträckning, i synnerhet kommer sådana argument från de neo-konservativa. I väst (generellt) anser ”eliterna” att detta är fula argument.
Det är sällan man kommer med bättre argument än dem som anspelar på universalism och ”humanism” (i en alldaglig betydelse).
Vi har som sagt en underbart underhållande debatt i Sverige, eftersom den styrs av så många tabun och så mycket rädsla. Vår mediala elit i Sverige är så liten att den mer eller mindre bor i samma stadsdelsförsamling (Högalid).
Denna elit har heller inte så många andra inkomstkällor än två-fem stycken stora bolag som äger allt från tidningsmedia till små bokförlag.
DogDylan: Johan Norberg är en av de personer vars åsikter jag verkligen skyr. Det lustiga är att det visar sig att denne charmante man, efter en stunds skärskådning av hans idéer, i hög grad har lyckats missförstå väldigt enkla förhållanden beträffande transnationell handel, informations- och råvarodistribution, migration med mera.
En annan charmant herre från Timbro-sfären är för övrigt Carl Rudbeck – som dock visserligen kan oerhört mycket om idéhistoria och litteratur – som inte heller har lyckats förstå hur man bör gå till väga för att absorbera de bästa sidorna av “globaliseringen” samtidigt som man undviker de sämsta. Möjligen har han varit mentor åt Norberg eller så har de suttit och kokat ihop dumheterna tillsammans. Skrev lite om det här:
http://swedishdissident.blogspot.com/2011/09/2x-carl-rudbeck-islamisering.html
Jag ska titta på ditt inlägg om Rudbeck, det verkar viktigt. Som du kanske har sett har jag själv skrivit några gånger här i bloggen om honom och Norberg och deras påverkan i de sammanhang där jag var verksam på åttiotalet. Här är f.ö. min recension av en av Norbergs böcker, publicerad i Contextus nr 4, 1998 och nu liksom alla Contextus-artiklar tillgänglig på Konservativt Forums sida under ‘Artikelbank’:
http://www.konservativtforum.org/arkiv/ks98_4_8.htm
Diverse skiljetecken har på några ställen gått förlorade i överföringen till det elektroniska formatet. Några punkter saknas i citatet i sista stycket i inledningen, före den första underrubriken. I första meningen i avsnittet ‘Ohistorisk historik’ står “sann frihetsrätts och humanitetsanda”; läs: “sann frihets-, rätts- och humanitetsanda”. I andra meningen i avsnittet ‘Utopi’ står “varken beviseller falsifierbar”; läs: “varken bevis- eller falsifierbar”.
Tack för tipset – har läst din recension. Ditt kunnande om de liberala och konservativa idétraditionerna – deras bredd och djup – är imponerande, och det var en hel del nya namn och infallsvinklar som kom mig till kännedom. Norbergs utläggningar är inte bara ytliga utan rentav felaktiga i vissa avseenden, vilket din iakttagelse beträffande hans läsningar av Huxley och Orwells respektive magnum opus vittnar om. Dessutom finns det som bekant en flagrant motsägelse i den minimalistisk-frihetliga “liberalismens” absoluta anspråk på sanning.
Min texter om Rudbeck och Norberg (det senare finns länkad i slutet av Rudbeck-texten) är inte särdeles djuplodande men kan förhoppningsvis hjälpa till att uppmärksamma en del problematiker som går en del förbi i migrationsdebatten.