Jan Olof Bengtsson

I min diskussion av Tradition & Fasons fragmentariska konservativa analys av Sverigedemokraterna kommer jag nu till frågan om den för denna analys centrala frågan om rasismen.

Jakob Söderbaum skriver att “Det stora hotet mot konservatismen idag härrör…från risken att konservativa värderingar sammankopplas med rasism.”

Den första, självklara frågan här är naturligtvis vad Söderbaum menar med “rasism”. Den måste ställas, eftersom vi vet att för vänstern och den ömkligt opportunistiska politiska korrektheten all invandringskritik, all nationalism, all betoning av etnicitet, ja mycket mer än så, ofta stämplas som ”rasism”. Mycket vore att säga om hur begreppet ”rasism”, i denna ständigt utvidgade mening, identifikationen av sådan rasism, och bekämpandet av den, kommit att bli det centrala, själva huvudpunkten, i den framväxande liberalsocialistiska, ja idag även ”konservativa” politiska korrekthetens teorilösa konsensus. Det är en konsensus som är exklusivt anti-västerländsk: hos inga andra folk än de vita, västerländska fördöms nämligen rasismen, hur rasistiska de än är. Det är per definition bara vita västerlänningar som kan vara rasister. Rasismen t.o.m. uppmuntras och finansieras hos andra. Avsaknaden av diskussion om denna bakgrund ger intrycket att Söderbaum i alltför hög grad helt enkelt godtar dagens ideologiska användning och definition. Det är synd, eftersom frågan, med de vederbörliga historiska perspektiven tagna i beaktande, naturligtvis verkligen har viktiga dimensioner.

Söderbaum fortsätter: ”Rasism har ingenting med konservatism att göra (rasismen är en radikal idéströmning som totalt saknar den respekt för kulturskillnader som konservatismen vill befrämja).”

Här närmar sig Söderbaum den helt avgörande definitionsfrågan. Rasism som scientistisk-reduktionistisk biologism och materialism av den typ som växte fram under 1900-talets första årtionden kan förvisso, tillämpad på politiken, i vissa avseenden beskrivas som en ”radikal idéströmning”. Det gäller inte minst om man också tittar på de olika idémässiga förutsättningar under 1800-talet ur vilka denna strömning växte fram. Och Söderbaums formulering om rasismen contra respekten för kulturskillnader rör utan tvekan en viktig fråga. Men den är inte tillräckligt klar för att tillåta analys.

Efter att åtminstone ha börjat försöka ta upp denna fråga från ett konservativt perspektiv, tycker jag dock att detta för Tradition & Fason specifika grepp kollapsar när Söderbaum skriver att ”såväl vänstern under hela 1900-talet som högerextremister särskilt från 1980-talet och framåt har ansträngt sig för att få konservatismen associerad med högerextremism. Vänstern för att de vill svartmåla konservatismen, och extremhögern å sin sida för att de anser att det under alla omständigheter är mer fördelaktigt att kalla sig ’konservativ’ än ’fascist’, ’nationalsocialist’ eller dylikt.” Här tycks Söderbaum åter ha fallit ned i den rådande, missvisande liberalsocialistiska ideologin. De som representerar den rasism han just beskrivit som en radikal idéströmning är nu ”högerextremister”, ”extremhöger”. Att beskriva nationalsocialismen som ”högerextrem” är naturligtvis sakligt felaktigt, och det blir särskilt absurt från ett perspektiv som utger sig för att vara konservativt, d.v.s. ett perspektiv som historiskt förståtts som skilt från liberalismens och socialismens former av radikalism.

Liksom rasismen i den angivna meningen kan sägas vara en radikal idéströmning, är också nationalsocialismen, som gjorde denna rasism till en central ideologisk punkt, på höger-vänsterskalan i allmänhet och i sociala och ekonomiska frågor i väsentliga avseenden radikal och inte högerextrem. Det vill säga, den är radikal inte bara i den mening man kan säga att högern historiskt kunnat göras radikal, kan göras till radikalkonservatism eller rentav konservativ revolution, utan i en mening som i högre grad motsvarar vänstersocialismens.

Dock endast i högre grad: den är givetvis inte heller identisk med vänstersocialismen. Om den är radikal i förhållande till högern, står den samtidigt förvisso till höger om vänstern. Den är varken en höger- eller en vänsterextremism. Dess verkliga radikalism, dess sanna extremism, ligger helt enkelt inte på höger-vänster-skalan. Den är extrem genom att i vad som i några viktiga frågor är dess egen mittenposition introducera egna, specifika radikala dimensioner, av vilka rasismen är den mest framträdande men ingalunda den enda. Den är en på sitt eget sätt extrem, ovanlig, odemokratisk form av den distinkta moderna nationalismens vittförgrenade och mångfacetterade idéströmning. Det är denna mångfald som idag skulle behöva studeras från Söderbaums konservativa perspektiv. Framför allt behöver de centrala distinktionerna inom den förstås bättre. I den tyska nationalsocialismen blev det särskilt tydligt inte bara att nationalismen i sig inte är en tillräcklig politisk åskådning, utan också hur den leder fel om den accepteras som sådan.

De flesta stora nationella strömningar och partier under 1900-talet har, på olika sätt och i olika utsträckning, upptagit element av idéer och ståndpunkter som även varit vänsterns. Det skulle föra för långt att här diskutera de olika – och ofta radikalt olika – varianterna av detta fenomen. Jag har tangerat det i tidigare inlägg, och markerat att det i vissa avseenden är en öppen fråga i vilken utsträckning sådana synteser är möjliga och s.a.s. framkomliga, huruvida sådana idéer verkligen kan trovärdigt förenas med en mer genuin, äldre konservativ tradition, om det kan ske utan att undvika den ideologiska radikalismen och dess olika distinkta innehållsliga punkter. Det går också att urskilja att socialdemokratin under Per Albin Hansson i vissa avseenden antog en konservativ karaktär, liksom att Unghögern upptog en del med vänstern gemensamma eller ytterst likartade idéer. Vad jag här vill betona är bara vikten av teoretisk och historisk klarhet. En verklig nationalsocialist kan lika litet kalla sig själv konservativ som en verklig konservativ kan kalla henne högerextrem.

Dock är det naturligtvis riktigt att vänstern ansträngt sig att utmåla nationalsocialismen som högerextremism och att få den associerad med konservatismen. Och detta är givetvis ett centralt faktum som idag förvisso kräver uppmärksamhet och analys.

Men vad Söderbaum säger är alltså att Sverigedemokraterna låter sig klassificeras å ena sidan i termer av den ”radikala idéströmningen” rasism, å den andra medels kategorin ”högerextremism”. Vad det emellertid egentligen handlar om här är att den utvidgade, liberalsocialistiska och politisk-korrekt s.a.s. ideologireproducerande användningen av termen rasism appliceras på genuint konservativa idéer och värderingar. Söderbaum fortsätter:

”Jag tror säkert att den bild som ges i svenska media av sverigedemokraterna som ett parti bestående av dömda våldsverkare i kostym, inte är alldeles rättvisande och säkert i stor utsträckning till för att ’demonisera den nya utmanaren’. Det är en välkänd gammal härskarteknik. Men det spelar ingen roll om sverigedemokraterna egentligen är sympatiska och helyllemänniskor som bara vill föra en konservativ politik…det viktiga är att även om partiets företrädare idag kategoriskt skulle vara ’bra människor’ så skulle de behöva lägga ner partiet och starta ett helt nytt parti för att komma bort från sverigedemokraternas tvivelaktiga förflutna.”

Det tvivelaktiga förflutna är den förment nationalsocialistiska historia som organisationen Bevara Sverige Svenskt, en av de organisationer ur vilka partiet framgick, representerar. Jag delar Söderbaums och många andras uppfattning att denna fråga om partiets förflutna är viktig, och jag ska därför här själv kommentera den. Söderbaum menar att det inte är sannolikt ”att ett parti som sverigedemokraterna någonsin kan locka de intellektuella konservativa i Sverige, med anledning av partiets bakgrund. I det vänsterdominerade svenska mediasamhället är arvsynden inom högern lika förhärskande som ’guilt by association’-principen, medan det är glömt imorgon alla tokigheter som vänstern gör. Tro mig, insikten om dessa förhållanden sitter mycket djupt rotad i traditionella konservativa led i Sverige.”

Vikten av att bevara Sverige svenskt är naturligtvis fortfarande helt grundläggande för Sverigedemokraterna – annat vore ju märkligt ifråga om ett nationellt parti. Men, och i detta sammanhang viktigare: annat vore märkligt också ifråga om varje i någon rimlig mening konservativt parti.

Den verkliga frågan måste i stället vara: ville BSS bevara Sverige svenskt i den tyska, i ovan angiven mening rasistiska nationalsocialismens mening och form? Det är detta Söderbaum menar. Men det förefaller helt osannolikt. Partiet förnekar det. Det förnekar det i sådan utsträckning eller på sådant sätt att de uppfattas som hopplöst politiskt-korrekta av andra nationalister som Nationaldemokraterna, och oavlåtligen är föremål för deras sarkasm och hån. Däremot förnekar man på intet sätt att i början några personer som faktiskt bekände sig till den strikt naturalistisk-rasistiska tyska nationalsocialismen drogs till BSS och därefter partiet. Men dessa kan knappast ha varit i majoritet. Såvitt jag kan se har man alltid både tagit avstånd från rasismen och insisterat på att representera en demokratisk form av nationalism. Man använder numera inte ens termen nationalism i alla sammanhang som beteckning för partiets huvudkaraktäristikum, utan begränsar sig till att tala om “inslag” av nationalism, och liknande.

Den förste partiledaren, Anders Klarström, utbyttes tydligen efter att ha undsluppit sig något olämpligt, i den ovan specificerade meningen rasistiskt uttalande. Men detta visar ju att sådana uttalanden inte ens då motsvarade partiets ståndpunkt. Inte heller finner jag någonting sådant i detta tal av Klarström i Medborgarhuset i Stockholm från den period i partiets historia som anses allra mest tvivelaktig (1-3):

2  3

Detta är, antar jag, den djupaste, mörkaste, absoluta botten i det hemska förflutnas avgrund av ondska.

Man kan hålla med om att tonen och inramningen är en annan än idag. Men rasism i någon rimlig egentlig mening kan jag inte urskilja. Ett starkt hävdande av Sveriges och svenskarnas intressen och ett avvisande av massinvandringen, ja, men inget hat mot andra folk, ingen antisemitism, inga förslag om antidemokratiska åtgärder, inget hot om våld. Till yttermera visso sägs det att Klarström efter att ha avsatts som partiledare blev socialdemokrat. Det tyder, om det är sant, knappast på någon rasistisk extremism. Om han är så extrem som kritikerna säger hade väl det naturliga varit att vi idag återfunnit honom hos Nationaldemokraterna eller Svenskarnas Parti (som såvitt jag förstår är f.d. Nationalsocialistisk Front)?

På grund av all den samtidiga radikalismen (rasismen) och högerextremismen kan emellertid enligt Söderbaum ”sverigedemokraterna…aldrig framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen. Än mindre få fart på den konservativa rörelsen…Vilket är bra, för konservatismen i Sverige har absolut inget behov av ytterligare ’tecken’ på att rasismen ligger nära konservatismen.”

Varken i de formuleringar från Söderbaum om rasism och Sverigedemokraternas förflutna som jag här citerat eller i vad jag själv funnit när jag tittat på partiets historia har jag hittills funnit någonting som styrker dessa slutsatser.

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas politik som är centrala för bedömningen av huruvida de kan framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen, och få fart på vad Söderbaum (citerande en kommentator eller annan skribent i Tradition & Fason) kallar den konservativa ”rörelsen”. Även om det  inte är partiets ambition att bara helt enkelt bli en ny bärare av en äldre konservativ tradition – även en sådan mer autentisk konservatism är, om den kan konstrueras som sammanhängande ideologi, otillräcklig som sådan – finns här stora och viktiga frågeställningar som det är angeläget att ta upp i dag i samband med Sverigedemokraternas framgångar. Och det kan finnas mer att säga om Sverigedemokraterna även på de punkter i Söderbaums kritik jag här tagit upp. I sig är frågorna om ”rasismen” i dess olika betydelser, och om historiska, politiska kopplingar till sådan rasism, naturligtvis inte oviktiga ur ett konservativt perspektiv. Men hittills har Söderbaum inte visat att dessa punkter är sådana på vilka Sverigedemokraternas politik kan kritiseras som oförenlig med vad som kan sammanfattas som en konservativ åskådning.

Tvärtom är den politiska strävan att bevara Sverige svenskt, att bevara det svenska folket, den svenska kulturen, den svenska historiska identiteten, såväl som de europeiska folken, den europeiska kulturen, den europeiska historisk identiteten (inte som absoluta, statiskt fixa, naturligtvis, utan som levande kontinuitet, som förening av essens och skapande, dynamisk utveckling), allt det som vänstern anstränger sig att kalla ”rasism” och som det för alla andra är uppenbart på intet sätt är det – tvärtom är just denna strävan självklart grundläggande för all mer egentlig konservatism. Vilken konservatism återstår om man inte vill bevara detta?

Söderbaum har såvitt jag kan se missuppfattat Sverigedemokraterna på de här diskuterade punkterna. Det är ursäktligt. Och hans avsikt att ta upp dessa punkter ur konservativ synvinkel är i sig lovvärd. Men det verkligt märkliga i sammanhanget framträder när vi erinrar oss vad det är Söderbaum själv sätter sitt hopp till för konservatismens del.

Liksom Dag Elfström menar Söderbaum att Kristdemokraterna är konservatismens hopp i dagens Sverige. Göran Hägglunds Kristdemokrater är tydligen för honom det som Sverigedemokraterna inte är, en ”trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen”, som kan ”få fart på” dess ”rörelse”. Åtminstone är det dem Söderbaum försvarar, arbetar för, är medlem i, röstar på.

Här blir det plötsligt total kortslutning. Jag kan av vissa andra skäl än de Söderbaum anför i de här citerade styckena förstå varför Söderbaum inte är Sverigedemokrat – det finns mycket mer att säga om Sverigedemokraterna och konservatismen än vad jag hittills gjort. Jag håller också med honom om att Kristdemokraterna numera, trots att de saknar alla historiska kopplingar till högern, är ett i flera sakfrågor mer ”konservativt” parti än Moderaterna. Men att hävda att Kristdemokraterna överhuvudtaget är konservativa? Och att hävda att de är mer konservativa än Sverigedemokraterna? Detta är för mig obegripligt. Ja, den flyktigaste blick på Kristdemokraterna av idag får det att framstå som nästan absurt. Hur resonerar Söderbaum här? Vet han något om Kristdemokraterna som jag inte vet?

Här är en vidareutveckling och fördjupning av Tradition & Fasons allmänna argumentation om konservatismen och dess utsikter i Sverige i högsta grad önskvärd. Jag är ledsen att behöva peka på denna svaghet, eftersom jag sympatiserar med Söderbaums och Elfströms val av Kristdemokraterna framför Nya Moderaterna, och för bara några år sedan själv gjorde ett sista försök att tro på dem. En gång i tiden var jag helt övertygad om att Kristdemokraterna var det bästa riksdagspartiet, ja, jag tyckte de var det bästa partiet långt innan det blev ett riksdagsparti, när de fortfarande hette Kristen Demokratisk Samling. På den tiden kunde man ännu tro på vad de sade – och de sade fortfarande saker man kunde tro på. De var ett parti som mer än andra stod för vad Ambjörnsson kallar “överordnade värden”.

På annan plats i Tradition & Fason säger Söderbaum att ”Det stora politiska hotet idag kommer från populismen, inte från en mycket marginaliserad rasism”; ”Det är…populismen…odlandet av missnöje och enkla lösningar på komplexa problem som jag varnar för.”

Visserligen handlar det här om vad Söderbaum menar vara ”det stora politiska hotet” i allmänhet, inte, som ifråga om rasismen, om ”det stora hotet mot konservatismen”. Men om populismen är det stora politiska hotet i allmänhet, borde det väl också vara det stora politiska hotet mot konservatismen. Om rasismen dessutom är ”mycket marginaliserad” är det svårt att se hur den kan vara ett större hot mot konservatismen än populismen.

Jag håller med Söderbaum i dessa senare formuleringar om att populismen (i den mening Söderbaum förstår termen – inte minst i USA har den också en annan betydelse som inte är oväsentlig för förståelsen av begreppet som vidare definierat) idag är ett större hot än rasismen i egentlig mening. Men de för oss över till en annan punkt i den viktiga konservativa analysen av Sverigedemokraterna.

Söderbaum är således uppenbart oroad över att konservativa värderingar sammankopplas med rasism. Men såvitt jag förstår har han åtminstone inte någon anledning att se detta hot i Sverigedemokraternas anspråk på att ha tagit över den konservativa politik som andra partier svikit.

Att han gör det kan bara bero på att han fortfarande i alltför hög grad sitter fast i Moderaternas och Kristdemokraternas med vänstern gemensamma konsensus, den som av kritiker med rätta sammanfattas som deras politiska korrekthet. Och på att han inte fullt har tillägnat sig den svenska konservatismens tradition – att han gör det misstag som Elfström med rätta framhåller att Moderata Ungdomsförbundet gör: kritiserar Sverigedemokraterna från fel håll.

Här spelar, avslutningsvis, Klarström piano i samband med talet ovan:

16 novembre

Det finns mycket att säga om konservatismens förhållande till nationalismen i Sverige, i anknytning till Tradition & Fason som nästan ensamma, om än hittills blott i fragmentarisk kommentarform, har försökt anlägga ett mer genuint konservativt perspektiv på Sverigedemokraterna och deras framgångar.

Den rätta förståelsen av dessa frågor kräver naturligtvis inte minst ett fördjupat historiskt perspektiv, på såväl konservatismen som nationalismen. Jag har inte bara en filosofisk utan också politisk förankring i den så kallade svenska idealistiska personalismens – också kallad personlighetsfilosofin och personlighetsidealismen – tradition från 1800-talet, en tradition som var levande också under 1900-talets första årtionden. Denna inspiration har sedan förenats med anslutning till vissa av personalismens internationella traditioner, såväl som andra former av filosofisk idealism,  den s.k. värdecentrerade historicismen, och den s.k. traditionalistiska skolan. Därmed är min allmänna åskådning, inklusive den politiska, i några väsentliga avseenden skild från och annorlunda än den som dominerar dagens svenska debatt. Den står ibland främmande för den senare och dess problemformuleringar.

På detta sätt har jag uppfattat det under hela mitt vuxna liv, och jag har därför exempelvis inte, som jag tidigare skrivit, förmått varaktigt engagera mig i något politiskt parti. Det kan inte hjälpas; man upptäcker, avtäcker, sådant här i en hela livet omfattande och i studium, dialog, och andra erfarenheter gestaltad process av självkännedom. Även om jag ser bristerna i konservatismens historiska formuleringar, ser att de i sig själva är otillräckliga som ideologiska och politiska positioner idag, kan jag inte komma ifrån att vad vi kallar konservatismen i den tidiga betydelse som definierades under 1800-talet, d.v.s. kritiken av väsentliga aspekter av den franska revolutionens jakobinska utveckling och den fortsatta världsrevolutionens ideologiska, politiska, ekonomiska och kulturella manifestationer, borde ha en viktig uppgift i dagens samhälle. Jag är s.a.s. på det rent världsåskådningsmässiga planet benägen att vilja försvara väsentliga moment i den svenska konservatism som Gunnar Heckscher – en god historiker, som dock som politiker var en av dem som förde den svenska högern bort från den betydelsefulla konservatismen – studerade i sitt arbete Svensk konservatism före representationsreformen och som, i en av dess senare utvecklingsfaser, Nils Elvander studerade i Harald Hjärne och konservatismen.

Det lovande med Tradition & Fason är att de åtminstone börjar försöka närma sig denna mer genuina och förblivande intressanta och värdefulla svenska konservativa tradition, såtillvida som de studerar högerledarna under hela 1900-talet, hela vägen tillbaka till högkonservatismens huvudgestalt Ernst Trygger. Än har de dock, som redan bör ha framgått i mina inlägg ‘Engelbrektsbågen och blåsippan’ och ‘Ungsvenskarna, Per Albin Hansson och Sverigedemokraterna’, på intet sätt tagit steget att verkligen ansluta sig till denna stora tradition. De lever fortfarande delvis i en, i det här antydda perspektivet, problematisk kulturradikalisms värld i vid mening, de s.k. “åttiotalisternas” och “nittiotalisternas” värld (och man måste numera förstås förklara att man med dessa termer syftar på 1880- och 90-talen), Strindbergs värld, “det moderna genombrottets” värld. På den tiden, och ännu i flera årtionden, var det en ganska smal och liten del av det i övrigt klassiskt, kristet och historiskt orienterade svenska samhället, en del som dock i den sedan länge skeva historieskrivningen framstår som alltifrån början helt dominerande.

Detta är exempelvis Svenska Dagbladets och Fredrik Bööks värld, skild från Nya Dagligt Allehandas (som dock Boström på sin tid kallat “Nya Dåligt Allehanda”). En värld som, i nya utvecklingar av modernitetens konstitutiva, förenat rationalistiska och romantiska dynamik, gradvis börjar kasta loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt om än också på spekulativt sätt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den intoleranta, eklektiskt liberalsocialistiska modernitetsortodoxi vi idag lever under.

Naturligtvis lever vi alla i stor utsträckning i denna värld. Den går inte att undkomma. Alla har olika slags band till den. Ingen kan förneka eller frigöra sig från dem. Inte heller kan vare sig liberalismens eller socialismens historiska betydelse, delsanningar och värden förnekas. Att försvara vad Eliot kallade “the permanent things” och det historiska arvet är alltid en akt av kreativitet i ett mer eller mindre föränderligt nu. När jag talar om en annan värld av svensk eller svenskt varierad europeisk tradition talar jag om något som på ett levande sätt kan förnyas och på nytt genomsyra och förvandla den värld vi idag lever i.

1900-talets nationella rörelser i Sverige har jag studerat endast i begränsad utsträckning. Nationalismen, de nationella värdena, folket och dess historiska, kulturella, etniska, språkliga gemenskap, ofta i den form allt detta tog sig i vad litteraturhistorikern Staffan Björck urskilde som den gamla patriotism han ställde i motsats mot 90-talets (1890-talets) nya estetiska nationalism, var en del av vad som kanske kan kallas den mer ursprungliga och egentliga konservatismen, d.v.s. den åskådning som från början såg de problematiska aspekterna av världsrevolutionens innebörd och bekämpade avgörande inslag i den huvudströmning av moderniteten som den representerade. Vid några tillfällen har jag skrivit om de punkter på vilka fascismen och den tyska nationalsocialismen – de mer radikala och extrema formerna av nationalism under 1900-talet – skiljer sig från konservatismen. Men jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt nationalismen i allmänhet och de många övriga formerna av nationalistiskt politiskt tänkande under det förra århundradet.

Jag har försökt försvara inslag i den stora, mer ursprungligt konservativa eller patriotisk-konservativa tradition i Björcks mening som de flesta av de svenska personlighetsfilosoferna tillhörde, från 1800-talets början till långt in på 1900-talet. Betraktar vi detta som konservatism, är det givet att det ofta är en konservatism med frihetliga inslag, ibland gående utöver de vi finner hos Burke. Den ibland oklara relation till liberalismen som vi finner främst i den engelska konservatismen, präglar också mycket av den svenska. Eftersom Geijer är det största och mest kända namnet bland de svenska personlighetsfilosoferna måste jag säga att jag, att jag, trots att det är uppenbart att Geijer vann avgörande nya filosofiska insikter efter sitt “avfall” till liberalismen, är benägen att ansluta mig till Edvard Rodhes och Sven Stolpes uppfattning att detta avfall också i vissa andra centrala avseenden innebar ett förytligande av hans tänkande. Men korrektiv fanns då nära tillhands hos de andra ledande tänkarna i denna strömning.

Just denna personlighetsfilosofiska tradition, en det gamla Europas tradition, kunde i de essentiella ideella avseendena förnyas med hjälp av filosofisk nyformulering såväl som den moraliska och estetiska fantasins resurser. Inspirerande exempel från konservativa i andra länder visade att liknande förnyelser där varit inte bara möjliga utan framgångsrika. Jag var övertygad om att den svenska traditionen, kreativt återupptagen och vidareutvecklad på detta sätt, och sammankopplad med de nya stora, genomskådande konservativa analyserna såväl som övriga nyformuleringarna från 1900-talet, var  mer hållbar, mer förankrad i verkligheten än det mesta vad som erbjudits i samtiden, eller under 1900-talets andra hälft. Att denna huvudströmning i den svenska humanistiska kulturen ägde den nödvändiga historiska rikedomen. Att den, rätt förvaltad, ägde förmågan att omforma det moderna Sverige i linje med den alternativa, traditionsbevarande men samtidigt förnyande moderniteten.

Mitt studium av svenskt nationalistiskt tänkande förblev alltså begränsat till nationalismen som en del av den svenska konservatismen under 1800-talet. Jag var medveten om att en bifurkation ägde rum under 1900-talets första årtionden, varvid en gren av högern drev iväg från Trygger, med liberalismen, kapitalismen, kulturradikalismen, Svenska Dagbladet och Arvid Lindman, i riktning mot vad som idag är Moderaterna, och en annan gren, med Vitalis Norström, Rudolf Kjellén, den tidiga unghögern och tidskriften Det Nya Sverige, sökte utveckla de intellektuella och andra instrument som var nödvändiga för att föra de traditionella värdena och principerna vidare i den fortsatt utvecklade materiella modernitetens Sverige, och, med tiden, kunde uppvisa vissa beröringspunkter inte bara med nationalsocialismen, i former som högern avskilde sig från, utan också med de socialdemokratiska folkhemsbyggarna.

Under 1900-talets andra hälft blev naturligtvis den första grenen helt dominerande inom en “höger” som snabbt blev en borgerlig vänster, och som idag, samtidigt som den avskaffar den svenska industrialismen som var den nya arbetarklassens förutsättning, och dumpar löner genom massinvandring, säger sig vara ett “arbetarparti”. Termen tycks delvis ha en propagandistiskt-manipulativ mening, men också uttrycka partiets satsning på vad man kallar “arbetslinjen”. Den andra grenens politik, som med rätta kunde göra anspråk på att vara ett “arbetarpartis”, på att, i stället för att bara vidareföra i nya former den snäva ekonomiska intressepolitik som ofta ramponerat den nya tvåkammarriksdagen under 1800-talets sista årtionden, representera en social konservatism som verkligen skulle kunna konkret visas vara var för hela folket, överlevde endast i vissa rent materiella aspekter i socialdemokraternas variant av folkhem. Efter bara några årtionden har vi nu signifikativt nog sett detta folkhem nedmonteras till förmån för i det närmaste oreserverad anslutning till den första “höger”grenens simplistiska globala nyliberalism. Vänstern godtog denna “högers” ekonomi, under det den senare anammade vänsterns kulturradikalism. Konservatismen i varje rimlig mening var redan långt bortom horisonten.

Det fanns helt enkelt för mig ingen organiserad svensk konservatism att ansluta mig till, ingen konservatism som kunde spela den viktiga roll den borde spela.

I det Bromma där jag växte upp fanns däremot en fascinerande mångfald av historiska lager av Sverige representerat. Där fanns dels i ganska rikt mått den äldre hög- och bildningsborgerlighet, det högsta ämbetsmanna- och näringslivsskikt där i den äldre generationen arvet från tiden före andra världskriget fortfarande i några avseenden dominerade tänkesätt, smak, stil, och livsmönster. Den f.d. konservative publicisten Per Dahl skriver, i sin nymoderata härdsmälta som jag tidigare beskrivit, om denna borgerlighet i en recension i Svensk Tidskrift av Carl Johan Ljungbergs bok om Gunnar Unger:

”Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten.” (Min kursiv.)

Detta är recensionens budskap. Det handlar knappast bara om nostalgisk resignation. Det är som om Dahl känner sig behöva med all kraft markera att dessa människor har dött ut som dinosaurierna, att dagens borgerlighet inte har några rötter i denna värld, att dess normer och ideal är främmande, att den inte kan återskapas – som om han behöver markera detta för att ingen oliktänkande ska få för sig att på allvar lära något eller hämta någon inspiration därifrån, och därmed avvika från de Nya Moderaterna och Alliansen. Rubriken på Dahls recension är inte minst signifikativ: ‘En stridsman från l’ancien régime’. Dahl ser här ut att ha blivit en förment oproblematisk revolutions revolutionäre krönikör.

Mig påverkade den förlorade värld Dahl beskriver i avgörande avseenden, ännu på 1960- och 70-talen. Mycket vore att säga om dessa människor och miljöer. Där fanns förvisso många som var liberaler. Men många äldre var ganska utpräglat konservativa; de hade inte längre något parti som motsvarade deras väsen och övertygelser även om de fortfarande av vana röstade som förr. Här fanns verkligen i flera avseenden, liksom i motsvarande miljöer i Stockholms innerstad och i andra äldre förorter (trots att de senare ju byggdes relativt sent i förhållande till motsvarigheterna i Tyskland, Frankrike och framför allt England), och inte bara genom familjernas historia och minnen, spår hela vägen tillbaka till det gamla Europa.

Till denna grupp kom en välmående medelklass med den mångfald av kvalificerat utbildningsbaserade, genuint produktiva eller på annat sätt nödvändiga yrken som den ännu ledande industrinationen Sverige uppvisade, och som också den var i stor utsträckning stöpt i den äldre tidens bildning och framför allt livsmönster. Politiskt kunde denna grupp vara alltifrån moderat liberalkonservativ, över folkpartistiskt liberal, till vänster i olika schatteringar.

Vidare, och kanske mest signifikativt av allt, fanns där den inte mycket mindre välmående gruppen arbetare som bodde i områdena med små egnahem eller hyreshus från 1930-talet och framåt. Detta var en svensk arbetarklass som var en naturlig del i den svenska samhällsgemenskapen, välfärden, kulturen och historien, och som bevarade och var en produkt också av en delvis egen kultur, eller en arbetarklassens egen aspekt eller variant av den svenska kulturen. Det var i stor utsträckning en kultur av arbetsmoral, ordning och fasta moraliska värderingar – även i dess förening med svensk amerikanisering och annat – som exempelvis idéhistorikern Ronny Ambjörnsson beskrivit i sin självbiografiska bok Mitt förnamn är Ronny. Ambjörnsson har för övrigt visat stor förståelse och sympati för värdekonservatismen, och hans bidrag till en i bokform utgiven debatt om konservatismen i Svenska Dagbladet 1983, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, motsvarar, då långt det sträcker sig, helt min egen ståndpunkt och förståelse.

Sedan fanns vad som delvis, men sällan helt entydigt, kunde urskiljas som den specifikt socialdemokratiska ämbetsmannavärlden, den värld som utgjordes av de ledande skikten i folkhemsbygget och deras efterkommande, 1900-talets nya makthavare, dess nya elit, Tage Lindboms värld före hans omprövning. Där kunde förvisso många frön urskiljas till det dramatiska sammanbrottet på många områden från 1968 och framåt, som ju också drog med sig många av den borgerliga medelklassens såväl som arbetarklassens barn. Men där fanns lika mycket av de folkbildningstraditioner och de från äldre tider övertagna kulturella värden och ideal som man alltfort bekände sig till och åtminstone påstod även fortsättningsvis skulle förmedlas till eller erövras av arbetarna. Här läste man inte bara de svenska arbetarförfattarna, utan i någon mån fortfarande även de äldre klassikerna.

Allting höll på att kollapsa runt omkring dem med 1968, Palme, storfinansens eller globalkapitalismens begynnande massinvandringspolitik, och folkbildningens ofta till synes slutliga kapitulation inom arbetarrörelsen och skolan för den kommersiella och konsumistiska masskulturen. Men fortfarande fanns här trovärdiga, uppriktiga representanter för det svenska folkhemmet, det i åtminstone några avseenden och i den väsentliga meningen konservativa folkhemmet.

Slutligen ska också nämnas att där fanns residuerna av vad journalisten Åke Ortmark en gång förklarade för mig att han vuxit upp i: “det gamla nazistiska Bromma”. Man bör tillägga att motsvarande lämningar även av ett “fascistist” Bromma fanns; fascismen utövade ju ibland ett större inflytande, och inte mindre på socialdemokratin än på högern, under 1920- och 30-talen. Detta fanns också där, i alla de nämnda gruppera, om än sällan i den exakta betydelse Ortmarks formulering antyder. Men nu i mycket begränsad utsträckning och utan att längre ta sig något aktivt eller artikulerat uttryck. Vad som stod klart var dock att det var fråga om något som för inte länge sedan varit åtminstone långt mer framträdande.

Nationalsocialismen och fascismen blev p.g.a. deras historiska centralitet de enda former av nationalism under 1900-talet som jag på allvar i någon utsträckning studerade. Men endast i deras tyska och italienska former: jag såg dem inte som även svenska nationalismer. Inte ens exempelvis Per Engdahl såg ju fascismen som en sådan. Det var det väl knappast någon som gjorde, när det begav sig. Hitler själv tänkte sig visserligen en nyordning av Europa under tysk ledning, men ingen export av det specifika, tyska nationalsocialistiska systemet. Vad Ortmark kallade det gamla nazistiska Bromma tror jag endast till liten del bestod av sådana som verkligen specifikt var eller nyligen varit övertygade nationalsocialister; till helt övervägande del var det säkert fråga endast om personer i den sedan mycket länge tyskorienterade och tyskvänliga delen av det svenska etablissemanget som i kriget bara tog ställning för Tyskland i allmänhet och önskade en tysk seger.

Hursomhelst, någon politiskt organiserad genuin konservatism i relevant mening fanns alltså inte. En sådan kunde jag bara med vad idéhistorieämnets grundare i Sverige Johan Nordström kallade “rekonstruerande fantasi” studera som ett historiskt fenomen i Sverige. Det enda sättet att arbeta för den var att på något sätt trots allt försöka föra in den i samtidens liberala “höger”, den första av de ovan beskrivna grenarna som nu var den enda. Under en period, från 1980-talets första hälft, kändes detta inte helt meningslöst. I den nya politiska näringslivsoffensivens i övrigt problematiska sammanhang började man tala åtminstone om “liberalkonservatism”. Hur vagt och åtminstone till synes motsägande detta begrepp än var, innebar det åtminstone ett steg i vad jag såg som den önskade riktningen. Timbro gav visst utrymme för mer genuint konservativa tänkare, åtminstone i den anglo-amerikanska traditionen, och t.o.m. för Lindbom. Claes Ryn och Carl Johan Ljungberg förde vidare Folke Leanders filosofiskt utvecklade linje av burkeansk konservatism, och de kvarvarande från Gunnar Ungers värld levde upp. Skulle det vara möjligt att stoppa det fria fall som den första högergrenen sedan länge befunnit sig i? Skulle man kunna vrida den tillbaka till något slags konvergens med den värdefulla konservatismen vid tidpunkten för bifurkationen?

Det nya, aggressivt kapitalistiska propagandasammanhanget gjorde det förstås från början osannolikt. Ändå var det inte helt orimliga frågor. Snart föll Sovjetsystemet, och det blev plötsligt uppenbart att historien inte var obönhörligt bestämd av nödvändiga lagar och därmed en oundviklig, entydig rörelseriktning. Detta var heller åtminstone inte något som Marx egentligen hävdade. Det var bara det att så många till vänster mer eller mindre, och under så lång tid, trott på detta. Det marxistiska tänkandet sådant det kommit att gestalta sig uppvisade mycket påtagliga brister här, trots alla dess delsanningar rörande inte bara de materiella och tekniska faktorernas betydelse i modernitetens större sammanhang utan också flera av de mer helhetligt filosofiska sanningar det i sina bästa former upptagit och vidareutvecklat från den hegelska traditionen.

Men att de “liberalkonservativa” resurserna, inklusive de få som på allvar gjorde bruk av dem, inte ensamma skulle kunna åstadkomma en mer allmän vändning till den nödvändiga typen av konservatism blev tyvärr snabbt uppenbart. Med Fukuyama började borgerliga intellektuella på nytt tala om en determinism av “framsteg” med den nu förnyade “liberala demokratin” som globalt slutmål. Och i vad gällde denna demokratis substantiella innehåll rörde den sig snabbt vidare, under postmodernismens och postmarxismens ideologiska och finanskapitalismens materiella dominans, i den tidigare riktningen bort från den av Ambjörnsson försvarade typen av konservatism. Uvecklingen från efterkrigstiden fortsatte snart, och dessutom i accelererande takt, även om det inte längre var fråga om “högerns” anpassning till den socialistiska och kommunistiska vänstern i det tidigare 1900-talets mening, den politiska och framför allt ekonomiska vänstern, utan om dess anpassning till den nya kulturvänsterns teorilöst eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthet”. Det fallna Sovjetsystemets åsiktsförtryck och repressaliesystem började överfördes till väst. USA och England, som alltid varit längst från Sovjetunionen och därför var mest naiva, blev under Clinton och Blair ledande i denna förändring.

När jag för sju år sedan, återkommen till Sverige efter några år utomlands, gjorde ett sista försök att se om det fortfarande kunde finnas något hopp att åtminstone i någon del av “högern” den förändring som under en tid framstod som åtminstone icke helt omöjlig skulle kunna åstadkommas, insåg jag att så inte var fallet. Vid mitten av detta årtionde tycktes de som var mest engagerade i konservatismen, i någon mening, börja övergå från Moderaterna till Kristdemokraterna. Sannolikt hade det förekommit under en längre tid, medan jag bodde utomlands.

Det var på intet sätt obegripligt, och i högsta grad symptomatiskt för “högerns”, eller Moderaternas, förändring. Jag märkte snabbt att Bo Lundgren raskt hade gått vidare på den tekno-globalistiska linjen i Bildts efterföljd och nu också anslutit sig till Folkpartiets NATO-ståndpunkt. Och sedan gick förändringen fort. Reinfeldt och de Nya Moderaterna tog över med vad som i väsentliga avseenden såg ut som en för partiet ny personlighetstyp, formad dels av Johan Norbergs och Carl Rudbecks libertarianska kulturradikalism, dels direkt av den socialdemokratiska vänstern. Rudbeck är i själva verket också vad Paul Gottfried och andra kallar “kulturmarxist”; han skrev en avhandling om Walter Benjamin, och ägnade sedan över ett årtionde åt att introducera också de mest radikala poststrukturalisterna och postmodernisterna i Svenska Dagbladet, innan han släppte detta grepp och gav sig hän åt ohämmad kapitalism genom några artiklar där han hävdade att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar och att Rambo är likvärdig med Rimbaud, artiklar som omedelbart renderade honom ett nytt jobb på Timbro.

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum, som verkligen ville företräda en mer genuin eller meningsfull konservatism, förklarade för mig att medan han höll med om blott 25% av Moderaternas program, instämde han i 98% av Kristdemokraternas. Det var fascinerande. Inte bara med tanke på vad det avslöjade om Moderaterna, utan därför att kristdemokratin varken i Tyskland, Italien eller Jönköping är en rörelse med några mer substantiella historiska kopplingar till högern och konservatismen. Moderaterna har det, men ville inte kännas vid dem. Kristdemokraterna har det inte, men ville ta över en del konservativa ståndpunkter.

Redan vid slutet av 70-talet – jag röstade första gången 1979 – hade de mer explicita kristna moraliska värderingarna gjort att jag föredrog Kristdemokraterna framför Moderaterna. Jag var under en period vid mitten av 1980-talet med i partiet, träffade på en valvaka Alf Svensson, som gav ett gott intryck, hade en del samröre med exempelvis Ingvar Svensson och Stefan Attefall, och skrev några gånger i Samhällsgemenskap/Kristdemokraten. Men jag hade problem med åtminstone aspekter av den frikyrkliga Jönköpingskulturen, även om den förvisso också hade många även för mig respektabla inslag (Mats Gellerfelt skrev en bok om dem). De försök till närmare anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin som skedde mot 1980-talets slut var såtillvida välkommen, men å andra sidan uppenbarade detta den ursprungliga, i ljuset av hela 1900-talshistoriens större perspektiv problematiskt radikala naturen hos denna kristdemokrati och därmed kristdemokratin överhuvud. Det var i grunden en rörelse byggd på en vanlig och typisk politisk kristendomstolkning. En del verkliga kristna värden finns kvar, men de har drag av de vanliga liberalsocialistiska abstraktioner i vars namn i själva verket något helt annat än human frigörelse o.s.v. gradvis byggs upp. Avståndet till den egentliga konservatismen med dess historiska sinne o.s.v. är tydligt.

Efter att under några år ha dragit mig undan till från idépolitiken till de akademiska studierna, passerade jag vid detta nya närmande till politiken därför först genom Moderaterna. Det gick snabbt, för det var lätt att se vad som hänt och fortsatte hända med detta parti. Den nya anmärkningsvärda öppenheten för och rentav tonvikten inte bara på kristna värderingar utan också konservatism hos Kristdemokraterna som Söderbaum rapporterade om var förvisso värd att utforska. Men även här blev jag besviken. Samtidigt som några i partiet starkt drev denna linje, tog ledningen nya snabba steg mot inrättningen i den partiövergripande, uppenbart propagandistisk-ideologiska, liberalsocialistiska “politiska korrekthetens” led. Jag föreslog – med Anders Björck – halvhjärtat och oengagerat en förening av Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet till ett stort liberalkonservativt parti, men förstod samtidigt dem som invände att Folkpartiets historia skulle göra något sådant omöjligt. Och det var lätt att se att även om verkligheten på lång sikt skulle tvinga dessa partier att överge den nuvarande katastrofkursen, skulle de inte på egen hand, av egen kraft, kunna lägga om denna kurs. Mina konservativa vänners ställning inom dem var alltför marginell.

Det var nu, och av alla dessa skäl, som jag för första gången på allvar påbörjade ett fördjupat studium av de svenska nationella rörelserna och partierna under 1900-talet, efter bifurkationen och Unghögern, i syfte att se om Sverigedemokraterna –  ett parti vars existens jag var nästan helt omedveten om före valet 2006 – kunde vara ett alternativ. Om de kunde förvalta de för mig väsentliga delarna av arvet från tiden före bifurkationen, och, efter bifurkationen, av den tidiga unghögerns linje. Kort sagt, om de kunde bättre förvalta den konservatism som kunde spela en viktig roll, den konservatism som Moderaterna för länge sedan tappat bort.

Jag började studera deras egen litteratur såväl som forskningen om dem. Den radikala 1900-talsnationalismen – främst den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen – hade jag alltså studerat förut. Dessa hade ju s.a.s. aldrig gått att undgå i samband med den allmänna analysen och förståelsen av den moderna historien. Först nu blev det nödvändigt för mig att titta även på deras partiella svenska motsvarigheter, i samband med att jag studerade svensk 1900-talsnationalism i allmänhet och urskilde och gjorde distinktioner mellan de många olika former som funnits även i vårt land under detta århundrade. Jag behövde lära mig mer om dessa, som jag inte tidigare närmare bekantat mig med.

Ännu har jag långtifrån avslutat eller ens nått en punkt av tillfredsställande klarhet i detta studium. Det är exempelvis oklart om de måste leda till några förändringar av min i den personlighetsfilosofiska traditionen förankrade åskådning, av den typ av bejakande av en alternativ modernitet, som bevarar den ursprungliga konservatismens insikter och förmår förena dem med modernitetens delsanningar. Just denna typ av syntes, av nyskapande traditionalism, av frihetlig konservatism, var i hög grad de svenska personlighetsfilosofernas (och naturligtvis liknande tänkares i andra länder vid samma tid) projekt alltifrån början. Den rena liberalismens abstrakta individualism, rättighetstänkande och kapitalism såväl som socialismens historiskt och kulturellt feltänkta klasspolitik måste utifrån en sådan åskådning, oaktat dessa riktningars övriga delsanningar, båda avvisas som i någon mån rena missförstånd men också som ideologiska förvrängningar av modernitetens och samtidens innebörd. Industri, urbanisering, och arbetarklassens framväxt och delaktighet i samhälls- och folkgemenskapen – åtminstone allt detta har konservativa tänkare av olika slag visat vara hanterbart och förenligt med förnyade traditionella värderingar. Betydelsen av flera av de praktiska reformer som genomfördes av arbetarrörelsen och det svenska folkhemmet måste erkännas, men de måste också förstås som på intet sätt i sig nödvändigt implicerande den ibland öppna, ibland illa dolda destruktiva agenda som i distinkta och ofta av vänstern själv oanade och oväntade intressens tjänst oftast varit en del av den historiska vänstern.

1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, den högre romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge varit oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör. Det var ett resultat av den allmänna, moderna kritiska andan, men samtidigt av att själva dess modernitet inte drivits alltför långt.

I vissa avseenden diskuterades nämligen detta åsiktsspektrum också med aldrig senare skådad vigör. Under 1900-talet tog ideologierna, massamhället, konformismen, förtrycket periodvis över på ett ofta oväntat och för många svårförklarligt sätt, och i demokratins namn. 1800-talet var förvisso inte “demokratiskt” i den senare meningen, men det var, i jämförelse, fritt på det tanke- och åsiktsmässiga planet. Vi kan inte återvända dit. Men vi kan selektivt föra in dess endast till begränsad del förverkligade potential i nuet med hjälp av den rekonstruerande fantasins – både den moraliska och den estetiska – resurser, och därmed återuppta dess förverkligande.

Det är fortfarande oklart för mig om 1900-talets svenska nationalism i någon av dess efter unghögern existerande former har tillfört något väsentligt, och i så fall vad. Fortfarande måste det första världskriget ses som den största disruptiva europeiska katastrofen. Men det är positivt att Sverigedemokraterna säger sig bygga delvis på Ungsvenskarnas program, som ju omfattade mer än nationalismen, och av de skäl jag angett i tidigare inlägg kan knappast några invändningar resas mot en partiell inspiration från Per Albin Hanssons folkhem. Det enda faktum att folkhemsideologerna tänkte just i termer av folket, i den mening detta historiskt förståtts, gör dem ju långt mer konservativa än dagens, ja gårdagens Moderater, även om också deras nationalism förvisso har en del problematiska inslag. Det enda som verkligen står klart idag är att den andra grenen av den svenska högern, Moderaternas gren, är förlorad. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kommer kunna föra det väsentliga i den svenska konservatismens tradition vidare. Ett problem här är att det ännu inte är så lätt att via partiets offentliga, till allmänheten riktade information få ett tillräckligt underlag för denna bedömning.

Verkligheten är sådan att det trots partiernas utveckling och de allmänna samhällsförändringarna fortfarande finns många i värdefull mening konservativa svenskar – ja, den är sådan att de nu snabbt blir allt fler. Därför är  många svenskar idag faktiskt i just den situation jag beskrivit som min.

Och inte bara svenskar. Situationen är densamma i hela Europa. Låt oss se på England, ett exempel jag känner väl. Få genuina High Tories tar idag David Cameron och hans parti på allvar. Vissa har inte gjort det sedan 1930- eller rentav 20-talet, kanske med undantag för några sidor hos Thatcher. Patriotism, nation, etnicitet, och historisk identitet är självklara värden för dem. De håller i sak i långt högre grad med UKIP – UK Independence Party – idag. Men där liksom här är partitillhörighet och röstande fortfarande i hög grad en klass- och familjefråga. Detta har visserligen förändrats under de senaste årtiondena. Men det förblir en viktig faktor. Och till detta kommer den institutionaliserade, postmarxistiska “politiska korrekthetens” programmatiskt manipulativa och destruktiva tryck, som naturligtvis eroderar t.o.m. de mest historiskt förankrade grupperna.

I Frankrike har Front National visserligen stöd i de högsta skikten i det andra, traditionella Frankrike som alltid lever vidare vid sidan av den radikala republikanismens, men stora delar av medelklassen tvekar att rösta på ett parti som också har – och framför allt på överdrivet sätt utmålas som att det har – en helt annan, socialt inkompatibel väljarkår. Detsamma gäller i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Italien.

De konservativa som har tillräckliga historiska kunskaper och tillräcklig kognitiv förmåga för att förstå vad som är felet med de gamla partiernas färdigförpackade liberalsocialistiska globalism, vet att de behöver ett alternativ. Sverigedemokraterna står här inför inför ett socialpsykologiskt problem snarare än ett politiskt. Men att de, liksom deras motsvarigheter i de andra länder jag nämnt, går framåt, beror i icke obetydlig utsträckning på att de konservativa ändå i allt större utsträckning nu faktiskt ger dem sitt stöd och slutligen förmår sig att överge sina inte bara till oigenkännlighet utan till direkta motståndare förvandlade gamla partier.

Dock finns i Europa många mer eller mindre nationella och nationalkonservativa partier, och skillnaderna mellan dem är ofta avsevärda. Och i Sverige är Sverigedemokraterna ännu oprövade och åtminstone för mig i mycket okända. Det enda som står klart är att det just nu är meningslöst att arbeta inom Moderaterna och Kristdemokraterna för den typ av konservatism jag här kort antytt och som Ambjörnsson riktigt uppfattat och försvarat.

Det finns åtminstone en principiell möjlighet att Sverigedemokraterna med tiden kan dra dessa och rentav ytterligare partier med sig, att deras nödvändiga kursändring kan komma att ske på detta sätt. Men om så blir fallet, vilken trovärdighet kommer de då ha kvar? Hur ska de då bortförklara sin nuvarande politik? Moderaterna har ju redan kastat bort sin historia, sin berättelse. Kristdemokraterna, trots deras bättre ståndpunkter i många sakfrågor idag, hade aldrig mycket till historia och berättelse överhuvudtaget. Men hur ska berättelserna se ut om dessa partier slutligen lägger om kursen? Varför ska man då överhuvudtaget lyssna på dem? Kommer de inte ses som räddningslöst komprometterade?

Under alla omständigheter är det för mig uppenbart att för den typ av åskådning och de värderingar jag försökt försvara behövs idag en ny organiserad politisk kraft i Sverige. Det är mycket som står på spel.

This video from 1986 is wildly popular among Frank Zappa fans:

It has by now more than 1.6 million views on YouTube. But quite regardless of the question of censorship in this discussion, aren’t almost all of Zappa’s arguments  wrong?

Most obviously, his main argument about “words”, which he keeps repeating (at one point he tries to strengthen it by saying instead “syllables put together”), seems wrong. He fails to answer Robert Novak’s first question and simply avoids it. Forced to admit that words have meaning, what he says about meaning appears sophistic and evasive.

One wonders if his statement that there are no songs that advocate incest is not disingenuous.

Asked about the intentions of the founding fathers, Zappa first dismisses them by saying they owned slaves, but then goes on suddenly to say they intended to defend the rock pornography that he seems to be in favour of.

Zappa makes the following “statement on national defence”: “The biggest threat to America today is not communism, it’s moving America towards a fascist theocracy, and everything that’s happened in the Reagan administration is steering us right down that [path?].” He gives the following “example of fascist theocracy”: “When you have a government that prefers a certain moral code derived from a certain religion, and that moral code turns into legislation, to suit one certain religious point of view, and if that code happens to be very very right wing…”. He agrees that every society must be based on some kind of morality, but says it should be “morality in terms of behaviour not in terms of theology”.

But isn’t this beside the point in a discussion about videos advocating incest, which is condemned not only in all major religions, but also in almost all secular systems of “morality in terms of behaviour”? Is there anything specifically Christian or theological about the discussed moral concerns? Like the general liberal positions Zappa defends in substance, his words about “right wing” morality also seem to contradict his own profession of conservatism.

In response to the criticism that his statement that there is a tendency to hide sex in America is ridiculous (it is truly ridiculous), Zappa says it is just a matter of titillation, not sex. He probably regards it as a form of “repressive desublimation”. But what he seems to say is that there should be not just titillation in advertisement etc., but more.

When asked what is going to give kids hope and keep them from suicide etc., Zappa replies that they should “register to vote” and then “run for something”. John Lofton, who intended to point to the need for something other than rock lyrics and videos with explicit sex, of course finds merely registering to vote and running for “something” insufficient. Since he asked what according to Zappa should give kids hope, it is clear that he had something positive in mind, probably religion, or perhaps things like high culture, social service, humanitarian work.

But Zappa responds with what could perhaps be seen as somewhat dishonest sophistry to the dismissal of his suggestion: “Are you trying to dissuade them from registering to vote? Are you trying to dissuade those kids from running for office, is that what you’re doing?”

Zappa is right about some of the criticism of rock music (18:54-19:08). And I too think that some rock stars who are wrong, and often fools, make good music, although good rock music is rare. The phenomenon of the intentionally or naïvely immoral or amoral artist – often, to a certain point, great artist – is a very well-known phenomenon, at least since Romanticism (and rock musicians are romantics, in the specific and precise sense elegantly defined by Robert Pattison in the best book by far on rock, The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism from 1987). It is not at all difficult to account for from the perspective of an adequate philosophy of aesthetics.

Some rock musicians are even right, or at least right on some issues. A few of them make music that is rather an expression of what has been called the higher romanticism, distinct from the lower.

It is also true that Lofton’s personal attacks seem unnecessary. Lofton may indeed not be personally sympathetic. But is that really what, in contradistinction, Zappa is? He seems to ooze a supercilious, pseudo-moralizing self-righteousness from beginning to end, something which becomes pathetic when accompanied by his weak reasoning and contradictions. Lofton may be narrow-minded, but Zappa is wrongheaded.

Novak was an important figure, but this was hardly one of his most brilliant moments as host of Crossfire. The fact is that it is the liberal radicalism that Zappa in reality represents that has by now long sought to criminalize its critics as bigoted “haters” and to abolish the first amendment. Almost the whole of the global-capitalist entertainment industry portrays them as “haters”. Idols like Zappa are key tools; their presence trumps all arguments. As plentifully evidenced in the 8 000+ comments on the video, the critical faculties of the fans are suspended whenever their idols speak, whatever they say.

The politicians think they cannot afford to be seen to disagree. And of course, most don’t. They are fans too. The stars are invited in droves to the White House and Downing Street, awarded prizes, knighted.

It’s not least in the mass rock concerts etc. of today that true hate can really be drummed up. The leaders of today’s proto-totalitarian global control know the power in this, and some even seek to imitate the stars themselves.

Only with regard to censorship of the internet are the critics’ arguments still widely heard. But this is no longer due mainly to a concern for children and families. It is because they are used as a pretext for the introduction of a more general censorship which will primarily target so-called “hate speech” – including criticism of today’s proto-totalitarian ideology. That is the main concern of today’s extremists who are said to be “mainstream”.