Sverigedemokraterna och konservatismen

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen om mig på Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar, en konservatism som handlar om “överordnade värden”, bortom klass och kapitalism. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att ytterligare betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att försvaret för en de “överordnade värdenas” konservatism inte innebär att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

Eftersom jag finner att konservatismen i dess historiskt existerande former visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag finner konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med viss tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är säger något väsentligt om dagens politiska opinion. Utan tvekan är det en värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare bara förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Lisa Modée, som då var en av redaktörerna, gillade att jag kallade mig katedersocialist, och vi talade om att jag eventuellt också skulle skriva en artikel om vänsterns sanningar. Det var inte bara så att min artikel inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett litet speciellt sätt som inte längre var så vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag delvis anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare var problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den så att säga förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti av vare sig äldre eller nyare typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, som ville stå för något bortom ekonomistisk nyliberalism, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag. Men jag tror att man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, ledd av ett högerparti av den nuvarande typen. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, mer autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där värderingar, insikter och principer bortom den alltmer globaliserade marknaden inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Det innebär inte att det inte finns mer autentiskt konservativa i Allianspartierna. Men genom att finnas just där motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella debattörer – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen, om den överhuvudtaget är möjlig, ta lång tid, och Sverige förbli långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga, icke-instrumentella insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna socialkonservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och utan att låsa fast den i den nuvarande klssstrukturen ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är så att säga i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan på ett nytt, dynamiskt sätt rädda kultur- och värdekonservatismens sanningar just på grund av partiets ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i flera inlägg antytt. I Flashback-diskussionen påpekades dock att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet måste bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också centrala sanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också, i den mån den inte alltid varit det, reducerats till ren klassegoism.

Den så kallade katedersocialism som i väsentliga avseenden definierar min konservatism härrör delvis ur det förhållandet att jag själv delvis har en vänsterbakgrund. Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn vare sig till min ståndpunkt i nuet eller till min bakgrund. Som jag nämnt har jag skrivit om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999. Jag ”kommer från” konservatismen bara delvis genom min bakgrund, och främst i den meningen att jag helt enkelt länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Min morfar var en ganska utpräglat kulturkonservativ lärare, inte minst i sin syn på konsten. Bland barndomsvänner tillhörde några en sant mörkblå höger. Men min farfar hade en bakgrund som Kilbomkommunist på tjugo- och trettiotalet och stod nära Ture Nerman och inte minst Karl Kilbom själv, som bodde i kvarteret bredvid min farfars i Bromma och ofta satt och diskuterade intensivt inpå småtimmarna hemma hos farfar; farmor umgicks också mycket med hans andra fru. Under trettiotalet övergick han liksom Kilbom själv till S. Han var huvudsakligen verksam i Hyresgästföreningen och HSB, men satt också i Stockholms stadsfullmäktige (som det hette på den tiden). Arvet från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen har alltid förblivit viktigt för mig. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg framstod tidigt som en betydelsefull gestalt i svensk nittonhundratalshistoria för mig, och gör det fortfarande. Huruvida han själv var socialdemokrat är oklart, men genom sin institutionella förankring på Brunnsvik visade han ändå hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst övertog och förmedlade ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av dess större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer på mära håll som också har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan, som också bodde nära farfar i Ängby, kände familjen väl och ingick i umgängeskretsen där, liksom Lubbe Nordström, vars föreläsningsturné på temat “Lort-Sverige” farfar arrangerade, och ett antal andra borgerliga författare som Bertil Malmberg och Gösta Gustaf-Jansson. En anekdotflora från dessa personers umgänge, upptåg och konversation omgav mig när jag var liten.

Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund – genom sin far – i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Han hade levande minnen bland annat av kilbommarna och deras parti.

Som jag nämnt skulle jag på grund av denna bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin eller vänstern i allmänhet. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialismen, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog förstås också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska och nymarxistiska – och föra en dialog med dess representanter. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa eller traditionslistisks förståelse preciserats och stabiliserats. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i det objektiva sammanhang där den idag ingår a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella vänsterbakgrund något jag i stora stycken vill bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns sanningar eller delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid borgerligheten och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att denna uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma där i den utsträckning den så att säga kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min närhet till den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den borgerliga politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv och så vidare till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte alltid längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från flera ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang. Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideologiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är “europeisk post-paleokonservativ” betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa i stor utsträckning behöver modifieras och kompletteras.

Såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat, förblir jag konservativ. I mina inlägg har jag talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenters oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt i vår tid, ja efter 1900-talet, även om de vill kalla det konservatism.

P. J. Anders Linder anstränger sig att övertyga om att borgerligheten idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Jag finner denna strävan fåfäng inte bara i försöket att dölja de reella och växande ekonomiska klasskillnaderna, utan också också, och i synnerhet, i ljuset av hur denna mentalitet kontinuerligt och kumulativt urholkas inifrån och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och så att säga förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att i vissa avseenden försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten även just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Motsättningarna förblir en realitet, samtidigt som dygderna går förlorade.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya de genuina, bestående värdena, de överordnade värdena. Att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och att åter levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senare – “arbetarklass i vid mening” är väl inte helt orimligt), så att de båda, utan att verkliga motsättningar på något falskt sätt döljs, kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat försvar för vårt från dessa värden oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Här finns en högst reell och i sina verkningar konkret, gemensam historisk identitet, som måste ligga till grund för en ny, social konservatism. Det handlar inte om någon verklighetsfrämmande idealism eller någon blott akademisk diskussion. För det jag som traditionalist mer än något annat vänt mig mot hos den marxistiska vänstern ända sedan jag först studerade och förstod den, det som mer än något annat bidrog till kommunismens överträdelser och misslyckanden under nittonhundratalet, är dess grundläggande, rent spekulativa och aldrig av verkligheten bekräftade historiematerialistiska uppfattning att en helt ny kultur, ny människa och ny verklighetsförståelse kan och bör skapas ur nya produktionsfaktorer och -förhållanden. Humana, kulturella, sociala framsteg är i viss relativ mening möjliga – men endast om man bygger på den historiska erfarenheten i enlighet med den urskillning vars kriterier utkristalliseras ur denna erfarenhet själv. Inte om man bekämpar och förstör den som “ideologi” i marxismens egen, specifika mening.

Från sin redan etablerade ideologiska plattform bör SD med tiden kunna fullt utveckla den nya, kulturella och sociala konservatism som är dagens och morgondagens stora politiska behov, ja som kanske till och med i viss mening kan sägas vara historiskt nödvändig. Men vår historiska situation är på flera sätt sådan att konservatismen inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för den nödvändiga politiken. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.

Begreppet intellektuell

Det första jag måste ta upp i min utlovade kommentar till diskussionen om mig på Flashback är trådens själva namn eller rubrik, ’Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige’. Till att börja med beteckningen ”intellektuell”.

Jag börjar således med och begränsar mig i detta inlägg till det allra första ordet i diskussionen. (Det ska tilläggas att anledningen till att ordet används i denna också är att Jakob Söderbaum använde det i sitt svar i Tradition & Fason på ett av mina inlägg här, dock inte i rubriken.)

Men jag ska undvika att bara diskutera detta med hänvisning till mig själv, och i stället lägga tyngdpunkten på introduktionen av vissa allmänna perspektiv på begreppet intellektuell och den intellektuelle som historiskt fenomen. Jag hade tänkt ta upp dessa perspektiv i ett kommande inlägg om Rasmus Fleischers bloggpost om SD och de intellektuella, men efter Flashback-diskussionen kan den personliga utgångspunkten eller anknytningen inte undvikas.

Är jag en intellektuell? En deltagare i diskussionen frågar: ”Vilka akademiska titlar har Jan Olof Bengtsson, och varför är han intellektuell?” Det är bra frågor.

Jag ska visserligen inte bestrida att beteckningen sannolikt är riktig såtillvida som jag de facto tycks motsvara vad många avser när de använder den. Men det innebär inte att begreppet är oproblematiskt. Jag värjer mig sedan länge av flera skäl när det används om mig. Jag uppfattar inte mig själv som intellektuell. Jag lever inte så som jag tror att intellektuella lever. Jag läser och skriver exempelvis inte mycket, och det lilla jag läser och skriver är ofta helt andra saker än sådana som jag själv tror kan tänkas vara intellektuella läser och skriver. Under alla omständigheter är det för mig viktigt att utreda termens olika faktiska och möjliga betydelser.

Tidigare har jag berört de invändningar som konservativa ofta formulerat mot termen och fenomenet. Men även för begreppshistoriker och andra utan konservativt perspektiv är kopplingen till framför allt den franska vänstern alltifrån 1800-talet uppenbar och primär.

Denna koppling är så stark att termen intellektuell i vissa kretsar fortfarande ofta framstår som synonym med vänsterintellektuell. Det hela komplicerades – jag måste här naturligtvis starkt förenkla en komplex idéhistorisk bild – när mer eller mindre fascistiska intellektuella framträdde på tjugotalet, som visserligen inte var höger men inte heller vänster. Snart blev det oundvikligt att använda beteckningen också för högertänkare och -skribenter som verkligen var höger.

Men begreppet kan också definieras vidare, i linje med en upplysningstradition som inte är reducerad till den ideologiska vänstern och inte heller till upplysningens mer extrema och radikala rationalistiska och materialistiska former. I denna betydelse är det för mig fullt acceptabelt som uttryck för och produkt av den ”alternativa modernitet” jag försökt försvara.

I denna definition finner vi då mer av en allmän hållning av kritisk urskillning, sökande, prövande, öppenhet, forskning. En hållning som innefattar men inte är begränsad till den ”vetenskapliga metoden” (om jag här för enkelhetens skull, i samband med upplysningen, kan tillåtas tala om den i bestämd form singularis), och som även under urskillning respekterar och bejakar traditionella insikter, i olika betydelser.

Man kan här, i linje med många av upplysningsmännens egna ideal, leda begreppet tillbaka till antikens filosofer, till den sokratiska hållningen och Platons dialoger. Det lyfts då över inte bara modernismens radikala partiideologer och tidningsredaktörer till att bli liktydigt med filosofen: den intellektuelle är en person som delar den filosofiska grundhållningen till verkligheten, i denna hållnings ursprungliga betydelse.

Upplysningen, ja naturligtvis redan renässansen, förnyade, i sina egna ögon, antikens strävanden efter vad som uppfattades som den kristna medeltidens parentes. Men idag igenkänner vi ju sedan länge de intellektuella även under medeltiden. Jacques Le Goff talar i sin klassiker Les intellectuels au Moyen Age om le clerc. Denne, läser jag på baksidan av min utgåva, som “ne se confond pas avec le prêtre ou le moine, est le descendant d’une lignée originale dans l’Occident urbain du Moyen Age: celle des intellectuels”.

Det finns med andra ord en stor kontinuitet i den europeiska kulturhistorien här, som har att göra med det sätt på vilket västerlandet gradvis differentierats från dels de främre- och bortreorientaliska kulturerna med deras mer renodlat traditionalistiska karaktär, dels från dessas motsvarigheter i Europas egen äldsta historia.

Den klassiske filosofen, den skolastiske doktorn, den amatörlärde gentlemannen, vetenskapsmannen, den radikale ideologen – alla är de i olika avseenden manifestationer av den västerländske intellektuelles tradition.

Men samtidigt har innebörden självklart modifierats: även om den inte helt förändrats, har förskjutningar och utvidgningar gradvis ackumulerats. Men också återupptäckter och rekonstruktioner av temporärt bortglömda och överskuggade betydelsedimensioner har blivit vanliga.

När Julien Benda klagade över ”la trahison des clercs” var det framför allt den upplysningsintellektuella linjen i dess radikala form han försvarade, samtidigt som hans kritik innebar att de mer eller mindre fascistiska politiska motståndare han kritiserade också var intellektuella, klerker. Men han ansågs själv komma att exemplifiera hur just hans egen radikala linje kunde föra bort från den vidare och mer allmänna västerländska intellektualitetens hållning, in i vad som uppfattades som en ny, sluten, dogmatisk föreställningsvärld – stalinismens. Sådan denna uppfattades av västerländska liberaler såväl som av trotskister ansågs Benda nu själv förråda den vidare intellektualiteten. Men åtminstone delvis kan det väl också förstås som att Benda bara vidareutvecklade den radikala intellektuella tradition han själv alltid företrätt.

Så framstod det när Thomas Molnar klagade över en mer allmän ”decline of the intellectual”. För hos honom hade redan den västerländske intellektuelles tradition rekonstruerats utöver och bortom inte bara den radikala upplysningens utan upplysningens – i den moderna, historiska meningen – överhuvudtaget, och från det perspektivet var det lätt för Molnar att se klart och fälla sin dom.

Det finns en ganska omfattande sociologisk, idéhistorisk och annan litteratur om begreppet med bland annat en del kända klassifikationer av intellektuella som inte är irrelevanta för min diskussion. Det skulle föra för långt att nu gå in på denna litteratur. Låt mig bara kort nämna att nationella skillnader historiskt spelat in. Särskilt engelska historiker har betonat hur begreppet och fenomenet länge uppfattades som främmande i deras land. Denna uppfattning har numera ifrågasatts, med åtskilliga historiska hänvisningar. Nicholas Murray gör en poäng av det i underrubriken på den senaste biografin över Aldous Huxley: An English Intellectual.

Men med denna underrubrik betonar han också det kvarstående faktum att det finns nationella variationer hos de intellektuella. De konservativas skepsis kan delvis härledas till den specifikt brittiska konservatismens tradition, alltifrån Burkes angrepp på ”thoroughbred metaphysicians” med ursprung i Frankrike, och som inte var några medeltida skolastiker eller platonska idealister utan snarast helt enkelt radikaliserade och politiserade cartesianska rationalister. Paul Johnsons svepande angrepp i The Intellectuals är emellertid säkert mer allmänt brittiskt än specifikt konservativt.

Den typiska brittiska beteckningen scholar är karaktäristisk, inte bara i det att den delvis kan användas för att beteckna den humanistiske vetenskapsmannen till skillnad från den naturvetenskaplige, the scientist, även om dess konnotationer går utöver denna distinktion och sträcker sig tillbaka till en tid då den ännu inte fanns eller åtminstone inte var institutionaliserad. Konnotationerna avviker också starkt från begreppet intellektuells, utan att i ett vidare perspektiv helt kunna skiljas från det.

Det svenska ”vetenskap” motsvarar snarare science än det tyska Wissenschaft, som i lika hög grad betecknar den distinkt humanistiska vetenskapen. ”Forskare” användas ju däremot i lika hög grad om båda typerna av vetenskapsmän. Forskare är därför ytterligare en beteckning på en eller alltså snarare två typer av intellektuella.

Men räcker det att vara akademiker i betydelsen ha en akademisk utbildning, en akademisk examen, för att vara intellektuell? Det tror jag inte. De flesta som genomgår akademiska utbildningar gör det med sikte på sin yrkesmässiga framtid utanför akademin, även om utbildningen kanske också har något inslag av traditionella fria humanistiska studier. När den är avslutad övergår de till en yrkesmässig gärning eller karriär – som exempelvis jurister, ekonomer, läkare, i den offentliga förvaltningen, i skolväsendet – utan att där uppvisa några av den intellektuelles drag eller verksamheter.

Utan tvekan kan man också vara intellektuell utan akademisk utbildning. Men ett påtagligt fenomen i vår tid, och i hög grad ett problem, är att den frie intellektuelle, the man of letters, för att använda en annan karaktäristisk brittisk term, som förr hade en marknad i den bildade läsande allmänheten, sedan länge varit på väg att försvinna. Orsaken till detta, och till att det hela är problematiskt, är att också den bildade allmänheten är på väg att försvinna. Det går inte att leva som fri intellektuell skribent på hög nivå genom att bara publicera böcker och artiklar av olika slag för den vanliga läsarmarknaden. Man måste ha en akademisk tjänst. (Undantaget är de som väljer att finansiera sin intellektuella verksamhet genom att också skriva populärlitteratur.) Dessutom har tidningarnas, tidskrifternas och förlagens inte bara marknadsmässiga utan också ideologiska styrning minskat utrymmet för den mer genuint freischwebend intellektuelle.

Av dessa skäl tenderar universiteten att absorbera eller ersätta de fria intellektuella. Och vid ett på nytt och hårt sätt styrt universitet är kontrollmöjligheterna naturligtvis långt större. Just universiteten, massuniversiteten med deras systematiska och programmatiska ideologisering, har sedan länge börjat underminera den sanna intellektualiteten. De håller på att ta över de intellektuella och deras hela verksamhet, samtidigt som de, inom humaniora och samhällsvetenskap, tenderar att mala ned intellektualiteten i den politiska korrekthetens kvarn tillsammans med det västerländska kulturarvet, eller helt enkelt omdefiniera den till politisk korrekthet.

Ännu gör universiteten förvisso ofta starkt och beundransvärt motstånd, men processen är uppenbar, och styrningen kommer dessvärre inte enbart utifrån, från politiker och näringsliv; de nydogmatiska ideologiska långa marscherna genom de akademiska institutionerna, i ständigt nya förklädnader, är sannerligen inte av nytt datum.

Nej, en intellektuell utmärks av en viss typ av verksamhet med visst bestämt innehåll. Man måste kanske tala om publikationer av viss typ som det säkraste kriteriet på en intellektuell.

Jag använder själv termen intellektuell också i en positiv mening, den vidare europeiska eller västerländska mening som innefattar den ursprungliga filosofiska hållningen, är öppen för modernitetens delsanningar, inklusive nya sådana, men samtidigt inte avvisar de även med vissa i guénonsk mening traditionella principer mer eller mindre överensstämmande filosofiska slutsatser inte bara Sokrates och Platon utan också många andra antika och senare filosofer kunde komma till även på denna distinkt västerländska väg.

Men samtidigt försöker jag, som i det ovan nämnda tidigare inlägget, peka på den problematiska betydelse termen ofta har idag, och som alltså, som vi sett, i själva verket har att göra med en förskjutning utöver och bort från själva huvudströmningen och den essentiella innebörden av den västerländska intellektualitetens distinkta hållning gentemot tillvaron.

En ytterligare anledning till att jag värjer mig när andra kallade mig intellektuell var emellertid att jag på ett tidigt stadium, redan innan jag började läsa vid universitetet, hade börjat tillägna mig inte bara den kristna andliga traditionen – ett traditionalistiskt element i västerlandet (le prêtre, le moine, i citatet från Le Goff ovan) – utan också och framför allt de österländska andliga traditionerna, de mer egentligt, ursprungligt och fullständigt traditionella.

I det jag på så sätt gick utöver västerlandet som sådant gick jag naturligtvis också utöver västerlandets tradition av intellektuella, den specifikt västerländska typen av intellektualitet. Inte heller det specifika västerländska begreppet filosofi kan utan problem tillämpas på de österländska traditionerna. Dess kulturella, sociala och institutionella kontext i de tidiga faserna av västerlandets differentieringsprocess saknar motsvarigheter i öst.

Detta innebär naturligtvis inte att det historiska österlandet saknar intellektuella och intellektualitet i olika betydelser. Skillnaden är bara att dessa där återfinns inom ramen för den allmänna traditionalismen, framför allt inom den så kallade ”hinduismen”, men även inom buddhismen – hela vägen till Japan och trots att denna började som i viss mån avvisande gentemot den vediska och brahminska traditionen – och inom taoismen och konfucianismen. Och att denna intellektualitet, och tradition, har en helt annan inriktning, i linje bara med de högsta nivåerna av Platons dialektik. En jnani följer kunskapens (jnana) väg, den intellektuella vägen till förverkligande av transcendensen, studerar vedanta och sankhya. Men man tvekar på grund av termens konnotationer i väst att kalla honom en intellektuell.

I andra sammanhang har jag skrivit med större utförlighet om detta, och jag har även undervisat om det inom ramen för den komparativa och utomeuropeiska idéhistoria jag har försökt introducera i Lund. Därför ska jag inte uppehålla mig vid det här, utan hänvisar bara till det som ytterligare förklaring till min hållning gentemot beteckningen intellektuell.

Det blev alltså tidigt uppenbart och självklart för mig att andlig upplysning, andligt självförverkligande, var livets yttersta, ja ytterst enda mening och ändamål. Därför har jag aldrig ägnat mig åt vanlig intellektuell verksamhet – inom humaniora och politik – annat än i jämförelsevis högst begränsad utsträckning. Jag visste redan innan jag började vid universitetet att allt det jag där skulle genomgå och ta till mig bara var av sekundär betydelse. Det de intellektuella sysslade med var av sekundär betydelse.

Jag gick igenom det för att det förväntades av mig, men legitimerade det också med de fördelar det skulle ge i den del av min anspråkslösa verksamhet som sprang från insikten att andligheten i väst också på visst sätt måste relateras till den humanistiska kulturen, till filosofin och historien, och till politiken. Men det var knappast någon överraskning när det snabbt visade sig att jag fick fortsätta parallellt inhämta en stor del av den verkliga, äldre humanistiska kultur jag var intresserad av på egen hand, med hjälp av de antikvariat där jag redan var hemmastadd. Universiteten dominerades ju numera av intellektuella av en typ som i mycket helt enkelt hade en annan inställning till den.

Vedantismens andliga innebörd och väg var och förblev dock det centrala, och dessa gick, med visst undantag för den kristna mystiken och platonismens högre dimensioner, utöver den intellektuelles horisont även i den vidaste västerländska historiska mening. Jag hade omedelbart, alltifrån början, känt mig hemma i denna tradition, och de historiska, kulturella och lingvistiska förklaringarna till det var naturligtvis inte svåra att finna.

Samtidigt var jag svensk och europé, jag försvarade västerlandet, och jag ville – när jag upptäckte att det var hotat – rädda det. Jag kom att ägna huvuddelen av min – begränsade – forskning åt rent västerländska ämnen, och även mitt övriga – högst begränsade och blygsamma – skrivande hade alltid till största delen behandlat västerländska tänkare och traditioner och de senares försvar och förnyade artikulation.

Detta skrivande (och, i långt större utsträckning, talande) handlade emellertid också om att uppvisa relationen mellan den vedantistiska traditionen och västerlandet, och att formulera och representera den förra i det senare, med den typ av anpassningar och modifikationer som jag tyckte mig uppfatta krävdes. Anpassningar till och modifikationer i sammanhanget av just det västerland jag försvarade: en hel del måste jag ju också ta avstånd från.

Vad det med nödvändighet kom att handla om här var naturligtvis i hög grad just relationen mellan den österländska och den västerländska typen av och formen för intellektualitet. Min enkla verksamhet var i mycket intellektuell i västerländsk mening, men den behandlade i stor utsträckning ett i österländsk mening intellektuellt innehåll. Substantiellt var mitt ideal intellektualiteten i brahminsk mening, med vederbörliga modifikationer transponerad till den under urskillning bejakade och förnyade västerländska traditionen.

Även den intellektuelle vars intellektualitet är av detta slag har, tillägger jag, till uppgift att vid behov kritisera makten och det bestående. Men naturligtvis från delvis andra utgångspunkter och med delvis andra syften än de vi i vår tid är vana vid hos de typiska intellektuella, som oftast bara indirekt, och ibland direkt, tjänar den makt de säger sig bekämpa, ja, inte sällan är den makt som idag bör bekämpas.

Detta handlade delvis om att jag insåg att den kulturella syntesen med den vedantistiska traditionen, ja den fördjupade förståelsen av den större indo-europeiska kulturen och tradition som denna är en del av, var nödvändig just för västerlandets räddning. Västerlandets intellektualitet och de västerländska intellektuella hade ofta förvandlats på sådant sätt att de hotade västerlandet självt. Intellektualitetens högre dimensioner hade gått förlorade, den hade förvandlats till destruktiv, negativt kritisk rationalism, ja självupplösande icke- och anti-rationalitet.

Om vi begränsar oss till det religiösa, insåg jag gradvis att framför allt på grund av kyrkornas nuvarande ideologiska tillstånd dessa knappast kunde rädda västerlandet. De var i mycket en del av problemet snarare än lösningen, hur viktigt det än var för mig att bevara och försvara kristendomens historiska bidrag till västerlandet, dess viktiga andliga och kulturella arv. Inte heller var det tillräckligt att mer eller mindre spekulativt rekonstruera för-kristna och för-klassiska europeiska traditioner. Den idealistiska traditionen i filosofin och den större esoteriska tradition av vilken den förra åtminstone i vissa former kan sägas vara en del räckte längre, men behövde frigöras från sina avarter, förstärkas och kompletteras.

En ny impuls från den indo-europeiska traditionen i en del av världen där den i åtminstone flera väsentliga avseenden levde vidare i obruten kontinuitet var nödvändig. (Jag talar om den indo-europeiska traditionen här därför att denna är en historisk realitet av betydelse för förståelse av den europeiska kulturen, inte därför att jag förnekar eller nedvärderar exempelvis det judiska bidraget till den västerländska kulturen, som ju också delvis sammanfaller med det kristna; det inte minst viktiga i den vedantistiska traditionen är dess sanna universalitet.) Och en sådan impuls var precis vad västerlandet sedan länge faktiskt hållit på att mottaga, även om det fortfarande oftast skedde i tvivelaktigt synkretistiska former som verkligen var i stort behov av just den typ av urskillning och bearbetning som den västerländske intellektuelle när han eller hon är som bäst kan tillhandahålla.

Den akademiska såväl som den populära introduktionen hade hursomhelst redan kommit mycket långt (alla talar om yoga, gurus, karma, dharma, bhakti, brahman, brahmin, kshatriya, ayurveda o.s.v.)  – det återstod bara att strama upp och på lämpliga sätt institutionellt inkarnera mottagandet, och därifrån gå vidare till det fortsatta spridandet och fördjupningen och och till förankringen genom genuin kulturell integration, de nödvändiga historiska och kulturella analyserna och förklaringarna av hur den i vid mening vediska traditionen förhåller sig till västerlandet, likheter och skillnader, de olika slagen av samband och kontinuitet, vad som nu hände vid det nya återknytandet, västerlandets framtid i detta ljus, hur denna förnyelse kunde ses som en organisk förnyelse av västerlandet självt, med blott en vidgad förståelse av dess väsen och dess äldsta historia, en förnyelse som innebar en räddning undan dess radikalmodernistiska (inklusive postmodernistiska) självdestruktion. Det var såtillvida inte en fråga om multikulturalism.

Men det handlade naturligtvis också om att jag själv personligen praktiskt försökte följa den vedantistiska vägen. En introduktör av yoga, meditation och vedantiska insikter i väst på 1930-talet, Paul Brunton, var noga med att inte göra anspråk på att vara någon andlig lärare; han beskrev alltid sig själv som bara en författare och introduktör. René Guénon recenserade några av hans böcker. Vid Bruntons tid hade emellertid denna introduktion redan fortgått under lång tid (dess historia går tillbaka till 1800-talsidealismen och den tidiga romantiken, och är en huvudanledning till mitt intresse för dessa strömningar och det dem innefattande komparativa studiet), och sedan dess har den lett till att dessa traditioner idag i vissa avseenden redan måste sägas vara en integrerande del av västerlandet.

Det har också gjort att även västerlänningar idag sedan länge framträder som lärare också i dessa traditioner. Här finns alltså fortfarande en hel del karaktäristiska problem som sammanhänger inte bara med mer allmänna översättnings- och tolkningssvårigheter, allmänna problem för västerlandet att förstå, och med en rad historiskt äldre skillnader mellan det i Eric Voegelins mer speciella mening odifferentierade öst och det differentierade väst. Framför allt har de att göra med just med den västerländska romantiken och de specifika förvrängningar den lätt leder till i sina problematiska, lägre former. Inte minst den s.k. New Age-rörelsen uppvisar dessa problem i tydlig form.

Numera kallar sig exempelvis Eckhart Tolle, en av de mer sympatiska och sansade andliga författarna som dock uppvisar åtminstone flera av de typiska dragen av den västerländska romantiken och New Age, utan samvetsbetänkligheter andlig lärare. Och det finns idag en stor mängd mer eller mindre trovärdiga västerländska andliga lärare av denna typ, som försöker representera de österländska traditionerna. En sådan andlig lärare går utöver den västerländska intellektuelles tradition och inkorporerar den österländska intellektualiteten och andligheten. Det är ett signifikativt historiskt fenomen. 

Jag skulle vilja dels bejaka den äldre, vidare och djupare traditionen av västerländska intellektuella, dels utvidga den genom syntesen med denna österländska traditionella intellektualitet och andlighet. Det är naturligtvis högst oklart i vilken utsträckning jag själv lever upp till ett sådant ideal – eller rättare sagt, det är helt klart att jag inte i någon större utsträckning gör det. Men det innebär inte att jag inte kan försvara idealet.

Tolles anspråk på att vara en andlig lärare grundar sig såvitt jag förstår enbart på den mystika upplevelse han beskriver i inledningen till sin bok The Power of Now. Häri ligger han sannolikt närmare en västerländsk gnostisk tradition än den vedantistiska, en tradition som, som Voegelin visat, i vissa avseenden är förbunden med den moderne västerländske intellektuelles framväxt och väsen. Å andra sidan ligger den vedantistiska traditionen närmare den västerländska esoteriska traditionen i dess helhet än den utifrån vilken kyrkofäderna kritiserade gnostikerna, och jag delar förvisso inte i allo Voegelins analys. Jag skulle, under urskillning, vilja försvara den västerländska esoteriska traditionen, som västerländsk motsvarighet och delvis förgrening av den österländska jag valt att också försöka gå direkt till. Det gör att jag varken är en kristen dogmatiker eller en sekulär intellektuell. Jag vill försvara den tredje stora huvudströmningen i väst, till vilken också den idealistiska traditionen i filosofin hör.

Men jag tror det är riktigt att man som vedantistisk andlig lärare i mer strikt mening också bör kunna hänvisa till någon erkänd, akuktoritativ, initierande representant för traditionen. Detta är, föreslår jag, ett tydligt exempel på skillnaden mellan en traditionell och en västerländskt intellektuell hållning. Båda har dock sina värden.

Den allmänna inriktning och orientering jag beskrivit placerar mig hursomhelst på visst avstånd från den vanlige västerländske intellektuelle, sådan denne vanligen förstås. Jag har en känsla av att den deltagare i Flashback-diskussionen som frågade varför jag är intellektuell hade något som närmar sig betydelsen av radikal vänsterideolog i åtanke. Oavsett om eller i vilken utsträckning jag är en intellektuell i någon av de andra betydelser jag här beskrivit och förklarat, är jag inte en intellektuell i denna mening.

För många tycks intellektuell idag vara liktydigt om inte längre med gårdagens ortodoxa marxister så dock med den s.k. kulturmarxismens, den kritiska teorins, cultural studies’ och den allmänna postmarxismens subversionsideologer och de otaliga av dem styrda, träget arbetande elefanterna i den västerländska kulturhistoriens porslinsbutik. Men jag är, som framgått, inte heller någon typisk högerintellektuell.

Det är riktigt att jag i en viss, liten utsträckning tänker, läser, skriver och föreläser, och att innehållet i allt detta är av ett bestämt slag. Både formellt och innehållsligt är beteckningen intellektuell alltså möjligen såtillvida rättvisande, oavsett vänster eller höger. Men jag har som sagt tidigare själv värjt mig mot den, och har ännu aldrig känt mig ha någon anledning att själv göra anspråk på att vara en intellektuell. Den andlighet som för mig är det primära ligger bortom den rationella, diskursiva, logiska rationaliteten som även hos Platon är en dominerande del av den västerländska intellektualiteten, hur viktig och värdefull denna rationalitet än är och hur mycket jag än själv ägnar mig också åt den.

Men distinktionerna vid definitionen är likafullt för mig centrala och avgörande, inte främst för den oviktiga frågan om begreppets tillämpbarhet på mig, utan för den viktiga frågan om dess allmänna användning. Ser vi till vad som kanske fortfarande kan betecknas som den typiske västerländske intellektuelle av idag finner vi flera drag som jag inte känner igen mig i, och som jag menar inte sällan – givetvis inte alltid – tillhör de karaktäristiska symtomen på vissa av problemen i dagens västerländska samhälle och i allt högre grad också i andra, av västerlandet påverkade samhällen.

Det är av detta skäl jag, när någon kallar mig intellektuell, fortfarande ibland känner mig behöva insistera på nödvändigheten av en problematiserande begreppsutredning.

Flashback-diskussion

Efter att en kommentator i veckan fäst min uppmärksamhet på en diskussion om Samtidsmagasinet Salt på Flashback, upptäckte jag att också en längre diskussion den senaste tiden förts om mig i detta forum.

Jag vet inte så mycket om Flashback –  jag har hört talas om det, men inte följt eller deltagit i någon diskussion där. Jag vet exempelvis inte hur viktigt eller seriöst det är. Men det sägs i Wikipedia-artikeln vara stort, och den gode Jakob Söderbaum, som jag skrivit om i flera inlägg, deltar bland annat i den diskussion jag blev tipsad om, och uppmuntrar och stöder det  Konservatism-forum i vilket den äger rum. Jag konstaterar också att åtminstone flera inlägg i detta forum är bra.

I den tråd jag nu upptäckte, ‘Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige’, i forumen Politik > Politik-Inrikes > Partipolitik, sägs, förutom många mycket vänliga och uppskattande saker om mig och mina inlägg, också en del mer allmänt viktiga saker i ämnen jag behandlat här; några stora och centrala frågor berörs.

Men där finns också tolkningar och spekulationer rörande mina ståndpunkter i några frågor, av sådan art att jag känner att jag bör kommentera diskussionen. Jag vill därför signalera att jag ska försöka skriva ett klargörande inlägg i anslutning till vad som där sägs så snart som möjligt.

Voices Against the Libyan War

It is absurd and ridiculous to intervene against dictators and terrorists and fundamentalist extremists in the Muslim countries while at the same time allowing such people increasingly to take over Europe through mass immigration.

The neocons’ bomb democracy has only made things worse in the Muslim world. It is not just wrong in itself. It has also been totally counterproductive.

The U.S. and the European countries should build up a sufficient defence, and then simply leave the Muslim world alone. The latter would be happy to sell all the oil we need (although this need very definitely does not have to be in the future what it is today), and it would cost nothing compared to the wars.

And then the Muslim world might also follow the example of a truly exemplary West, and move towards its own moderate, creatively traditionalist, alternative form of modernity.

The left is particularly repulsive today (and of course revealing its true nature), suddenly supporting with self-righteous moralism the American Empire which always used to be its main enemy, and after having defended or kept silent about Gaddafi for decades.

Daniel Hannan:

Dennis Kucinich:

Björn Söder (in Swedish):

Jack Hunter:

Peggy Noonan

Victor Davis Hanson

Daniel Larison

Justin Raimondo

Daniel McCarthy

Richard Haass

Pat Buchanan

Stoppa datalagringsdirektivet!

Piratpartiet (P) har rätt i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Partiledaren Anna Troberg sammanfattar om inte alla så dock många av argumenten och de ofta skrämmande fakta på utmärkt sätt (2-6):

3, 4, 5, 6

Hon har dock inte helt rätt ifråga om SD:s motiv för att stödja minoritetsbordläggningen. Partiets huvudsakliga och i slutdebatten enda krav var att lagringen inte ska kunna ske på i olika avseenden osäkert sätt i andra länder.

Dessutom finns en intern debatt i SD i denna fråga. Partiveteranen Joakim Larsson i Uppsala delar Trobergs och P:s ståndpunkt: SD borde enligt honom med MP och V röstat nej till direktivet som sådant, i dess helhet.

Larsson är SD:s hopp i denna fråga. Han visar vägen. I Alliansregeringens partier tycks ingen motsvarande dissidens finnas. Av attityderna hos dem som å dess vägnar handhar den här frågan, Johan Pehrson och Krister Hammarbergh, blir man rent fysiskt illamående.

Genom SD:s insats har frågan nu i alla fall bordlagts i ett år. Och som Larsson säger: på den tiden kan mycket hända. Det gäller nu att använda detta år till att stoppa direktivet. Det måste finnas en bredare opinion inom SD för att ompröva den allmänna ståndpunkten i denna fråga.

En sådan omprövning är inte bara sakligt och moraliskt nödvändig. Om partiet fortsätter att inkonsekvent stödja EU-kolossen på denna punkt, och, i framtiden, på liknande punkter, tror jag att det riskerar att tappa eller stöta bort stora delar av hela generationer av yngre väljare. Debatten om FRA-lagen och SD:s därmed sammanhängande misslyckande och P:s framgångar i förra Europaparlamentsvalet visar på denna risk, liksom MP:s bestående starka ställning. Till och med ett V under Jonas Sjöstedt – som trots sina uppenbara svagheter är jämförelsevis kompetent i allmänhet – kunde faktiskt i någon utsträckning temporärt bli ett hot.