En begreppslig distinktion skulle kunna göras mellan socialistisk konservatism och konservativ socialism, även om jag inte brukar göra det utan använder båda utan åtskillnad. Man kan definiera socialistisk konservatism som primärt en konservatism, som rymmer en socialism som ett underordnat moment, och konservativ socialism som primärt en socialism, som rymmer en konservatism som ett underordnat moment. För vissa syften eller i vissa sammanhang kan detta vara befogat, även om jag är osäker om den begreppsliga distinktionen kan sägas indikeras redan av termernas språkliga strukt, av att socialistisk i ena fallet formellt är en bestämning till konservatism och i det andra konservativ formellt är en bestämning till socialism. Det kan mycket väl vara så att man även i första fallet talar om en konservatism som är ett moment i en socialism (det socialistiska) och i det andra om en socialism som är ett moment i en konservatism (det konservativa).
Om distinktionen görs, med de definitioner jag först angav, är hursomhelst vad jag försökt förespråka en socialistisk konservatism: konservatismen i min mening, en de “överordnade värdenas” konservatism, ytterst och primärt förankrad i den andliga traditionalismen, men också i vissa distinkta filosofiska riktningar, är för mig entydigt överordnad den typ av socialism jag är beredd att bejaka. Det är därför det också är lika naturligt för mig att tala om en ny och utvecklad socialkonservatism.
De socialister och kommunister som kommer från den marxistiska traditionen men som idag vänder sig mot postmarxismen och wokeismen, ja ibland avfärdar hela vänsterbegreppet, och bejakar mer eller mindre av traditionella värderingar och, konkret, visst samarbete med populistnationalister och populistkonservativa, kan däremot, och bör väl, om distinktionen görs, benämnas konservativa socialister, eftersom för dem det motsatta gäller. Mellan dessa positioner finns utan tvekan lika stora skillnader som likheter.
P.g.a. vad som kvarstår av USA:s unipolära hegemoni är vad som sker i USA ofta det viktigaste av vad som sker i dagens värld. Därför, och eftersom vi själva är så amerikaniserade, har jag diskuterat några amerikaner som kan inordnas i den ungefärliga och vida kategorin konservativa socialister. @InfraHaz är en av dem. Han gör normalt s.k. “streams” som är långa som knull, inte sällan över fyra och ibland fem timmar, ja någon gång sex, helt extemporerade. Och framför allt fulla av svordomen/könsordet “fuck” i alla dess former och användningar. Det är svårt att förstå att folk kan sitta och följa dessa, i synnerhet som han gör dem så ofta. Man frågar sig varför han inte gör fler kortare klipp med utdrag från dem, med de många delar av dem som kan fungera som självständiga, sammanhängande helheter. Rimligen missar han även genom den oformlighet som beror på att strömmarna är helt bestämda av andras respons på nätet möjligheten att verkligen nå ut till många, på det sätt innehållet ofta förtjänar.
För @InfraHaz har nu verkligen börjat utveckla och i olika avseenden precisera sin version av en konservativ socialism. Om Caleb Maupin är en slipad och polerad agitator med stora kunskaper om i synnerhet den amerikanska kommunismens historia, och även journalist hos RT, är @InfraHaz något så originellt som en grovmynt filosof. Han kommer ångvältsrullande med avsevärda kunskaper om 1900-talets och samtidens kontinentaleuropeiska filosofi, som han försöker använda både för rekonstruktionen av paleokommunismen och för sin våldsamma knullspråkliga polemik mot vänstern. Med undantag för språket går @InfraHaz längre än Maupin i anammandet av traditionella värderingar och anknytning till populistnationalism, populistkonservatism och Dugin.
Maupin har nyligen angripits av tidigare anhängare som bl.a. hävdar att han haft ett löjligt sexliv med dem. Om man får tro dessa personer har den konservativa tendensen inte hjälpt mycket: missbruken och den allmänna osämjan tycks även i detta socialistiska sammanhang ha visat sig vara desamma som i hela den gamla sekteristiska bokstavsvänstern. Detta trots att Maupin med skarpaste sarkasm förkastat denna vänster som bestående av fullständigt betydelselösa småpartier centrerade kring och ledda av uppblåsta narcissistiska ledare – av detta skäl startade Maupin heller inte något parti utan en tänktank, Center for Political Innovation. Han har också hävdat att den gamla bolsjevikiska avantgarde-strategin med ett demokratisk-centralistiskt parti av ny typ är överspelad i dagens sociala mediesamhälle.
Kanske vittnar anklagelserna mot Maupin bara än en gång om det principiellt hopplösa i den marxistiska socialismens profanhumanism och materialism som samhällsgrundande etik och världs- och livsåskådning, eller i detta fall åtminstone otillräckligheten i omfattandet av endast en till överensstämmelse med marxismen modernistiskt radikalomtolkad kristendom. Om den utopistiska socialismen förstört sig själv genom sin långtgående rousseauansk-romantiska människosyn, har den marxistiska socialismen gjort det genom den åtminstone alltför långtgående och feltillämpade historiematerialismens reduktionistiska avfärdande av de kulturella, moraliska och andliga värden och sanningar som den ser som restlöst knutna till successivt övervunna, klassbestämda ideologiska överbyggnader. Men Maupin säger att hans svar är på väg; innan det kommit kan man inte med tillräcklig säkerhet bedöma hur välgrundade anklagelserna är (de två huvudsakliga är anonyma), eller om och i så fall i vilken utsträckning det handlar om ett etablissemangsinitererat förtalsangrepp av den typ Maupin länge ansett sig vara utsatt för och förutsett skulle starkt intensifieras.
Gabriel Rockhill är jämförbar med både @InfraHaz och Maupin i sin paleosocialism (att Maupin, med flera andra, talar om “twenty-first century socialism” står inte i motsättning till anknytningen till vad jag kallat paleosocialismen i de här aktuella avseendena, d.v.s. det konservativa momentet) och sitt fokus på den CIA-dirigerade antikommunistiska socialismen och idag den postmarxistiska och “postmoderna” vänstern. Med sin formellt-akademiska bakgrund inom vad som i USA nu reducerats till att kallas endast “fransk teori” är Rockhill oöverträffbart kvalificerad för denna analys. Dock saknas hos honom den konservativa och populistiska tendensen. Han ser något paradoxalt ut att delvis ansluta sig till kretsen kring det relativt nya Party for Socialism and Liberation (en avknoppning från Sam Marcys märkliga Workers World Party, som Maupin lämnade i protest), där Brian Becker är en ledande kraft.
Denna gruppering, som även tidigare Grayzone-medarbetaren Benjamin Norton står nära, kännetecknas av att den samtidigt som den bejakar paleosocialismens politik även kvarhåller stora sjok av den allmänna wokeismen, kritiserande endast dess imperialistiska användning men inte dess innehåll i sig. Tvivelsutan ser de wokeismen som endast en naturlig vidareutveckling av paleosocialismens ofta obestridligen starka element av kulturradikalism. Såtillvida tillhör de den den vanliga vänstern och är irrelevanta för en socialistisk konservatism. The Grayzones Max Blumenthal går däremot i viss mån på @InfraHaz’ och Maupins linje, bejakar till stora delar populismen, och samverkar med dem i olika protestevenemang och mediala sammanhang.
Men det är alltså beklagligt att @InfraHaz’ fördjupning av sin politiska åskådning äger rum i de fullständigt olyssningsbara, mångtimslånga knullströmmarna. Som det är, måste dessa, i stort, vara bortkastad tid och energi, annat än för vad som knappast kan vara mer än en mycket begränsad typ av intresserade. Då och då gör han korta klipp med utdrag, men alldeles för sällan. Hans artiklar, som länkas till på Infrareds nätplats, är hittills inte många, men lovande: denna, exempelvis, som signifikativt nog uppmärksammats av Duginkännaren Michael Millerman, är betydande.
Ibland tar han sig rentav ytterligare samman och gör korta, väl förberedda presentationer, senast i två uppdateringar med rubrikerna We Are Being Ruled by Criminals respektive This Is How We Beat Them. Givetvis finns även i dessa en hel del att diskutera, ifrågasätta, eller bara gå djupare in på. Såsom vilken grad av självständighet Ryssland och Kina uppnått i förhållande till den allmänna och i mycket från atlanticismen utgående globaliseringen, vem som dödade Daria Dugina, arten av den ukrainska regimen. Annat kunde ytterligare skärpas och förtydligas, som analysen av samexistensen av användningen av “fascism” som stämpel mot personer som den övernationella atlantkapitalistiska regimen vill tysta, och det alltmer fascismliknande i vissa av denna regims egna metoder, ja dess eget behov av hjälp från mer eller mindre verkliga fascister enligt välkänt historiskt mönster.
Givetvis återstår också, på ett mer allmänt plan, från mitt perspektiv mycket att göra när det gäller revideringen av det allmänna marxistiska idéarvet som sådant och därmed även paleosocialismen som sådan. Av de ovan nämnda är @InfraHaz här den som kommit längst, inte minst genom att inte tillbakaskräckas från den helhetliga modernitetsanalysen, och genom att han äger ett avsevärt mått av verklig förståelse även av det relevanta, verkliga konservativa tänkandet och t.o.m. den traditionalistiska skolan. Och i de nämnda presentationerna säger han knull endast en gång – man får intrycket att han försöker lägga band på sig, att han märker att han mot sin (tillfälliga) avsikt återföll till det vanliga strömknullandet den enda gången han råkar uttala ordet.
Om vi håller oss till de stora linjerna i hans argumentation (här och i de tidigare videos jag kommenterat) kan vi ändå, trots hans radikalism, identifiera en i det mesta korrekt allmän analys och åtminstone vissa viktiga bidrag till en sådan meningsfull socialkonservatism som jag försiktigtvis har försökt förespråka. En socialistisk konservatism, som till skillnad från den västerländska populistnationalismens, sådan den idag ser ut, den populistnationalism som gått förlorad i den vanliga högern, och till skillnad från fascismen i alla dess äldre och nyare former, förmår korrekt och i tillräcklig omfattning identifiera de verkliga orsakerna till de samhällsproblem som denna populistnationalism vänder sig mot, och därmed ensam har möjlighet att komma till rätta med dem.
Jag föreslår:
Knulla högern – för konservatismens skull.
Knulla vänstern – för socialismens skull.
Paleosocialismen
Konservatismen som kommunism
Öppna frågor om den konservativa socialismen
Olle Bengtsson 