Ett historiskt misstag

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.

Oikos och McCain

“Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, skrev, som jag nämnt, Ronie Berggren för något år sedan om Tulsi Gabbard. “Jag håller…inte med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler”, fortsatte han. “Jag är mer en McCain-typ.”

Nu annonserar tankesmedjan Oikos att de är “stolta över att få presentera” honom som talare på något som kallas “Skoklosterakademin”, ett samarrangemang med Konservativa Förbundet. “Ronie är”, heter det, “en av Sveriges främsta USA-experter”.

Jag försöker vara positiv till Oikos, men det här ger inte ett seriöst intryck. Det plötsliga oreserverade välkomnandet och den stora exponeringen i konservativa block-, populistnationalist- och alternativsfären av denna lätt bisarra person med sina “amerikanska nyhetsanalyser” gör att fenomenet, som man tidigare trodde var negligerbart, nu är viktigt.

D.v.s., viktigt för vad det säger om denna sfär i Sverige idag.

Lustans Lakejer

Tom Wolgers har gått bort. Andres Lokko ägnar honom en krönika i SvD och framhåller hur han efter Lustans Lakejer “dröjde kvar i ett vackert 1980-tal”, i “en retrofuturistisk Stockholmskultur”, som flanör, som myt, och inte minst som stamgäst på PA & Co.

Lustans Lakejer förklarade provokativt att det var kläderna som var det viktiga, inte musiken. De uttalade sig inte exakt så, men det var innebörden.

Utan tvekan var kläderna viktiga. Men faktum är att just musiken var anmärkningsvärt bra, i denna genre – ofta bättre än de jämförbara nya engelska banden vid denna tid. Där uppnådde de den kalla elegans de eftersträvade. Över åtminstone de tre första skivorna upprätthöll de också en ganska konsekvent stilmässig enhetlighet.

Svagheten var texterna: nästan genomgående ett utstuderat laborerande med rena klichéer, ja blotta fraser, som, som sånglyrik, blir banala. Sångtitlarna var ibland hämtade från filmer och romaner, men texterna handlar inte om dessa. Johan Kindes röst och sångstil är på motsvarande, närmast programmatiska sätt uteslutande pose och maner, principiellt fria från något som helst “äkta” känslo-, tanke- eller erfarenhetsuttryck, ja egentligen också i stort sett från något annat uttryck. från varje mening.

Nu är det ju, som Oscar Wilde visste, ytligt att inte beakta ytan. Oerhört djup skulle ju i och för sig också kunna utvinnas ur gruppens själva namn (alla människor, utom några enstaka andligt mycket avancerade, är lustans lakejer). Men någon sådan avsikt finns inte. Kindes teatraliska ansträngning upplöser fiktionen av det kända och menade innehållet, och skapar bara en artificiell effekt, eller en effekt av artificialitet. Det hela kunde kanske i viss mån fungera som “icke-naiv” postmodernism vid denna tid. Men det blir för mycket, helt enkelt. Det här handlar om kläder, kläder, kläder. Innehållet är som kläderna. Det skulle bara förmedla – det var väl i alla fall ambitionen – den stämning som klädprogrammet motsvarade. Kläderna var inte viktigare än musiken, men de var viktigare än texterna.

Lustans var en del av new wave och synth som var på väg att växa fram, och stod sig i det sammanhanget alltså bra rent musikaliskt. Men de hämtade också inspiration från Ferry och Roxy. Det som främst skiljer dessa senare från Lustans är texternas kvalitet: hos dem är de normalt, åtminstone under större delen av 70-talet, mer genomtänkta och intelligenta; t.o.m. när också de laborerar “endast” med ytan har de ett ofta originellt, inte sällan delvis mångtydigt innehåll.

SD och Likud

SD är som bekant numera, genom sitt medlemskap i ECR, lierade inte bara med amerikanska Republikanerna utan också med israeliska Likud.

Charlie Weimers inhämtar nu råd om terrorism från Likud, och är entusiastisk över SD:s och Likuds första gemensamma evenemang och det framtida nära samarbetet.

Weimers kan vara bra, och utan tvekan sägs en del som är av vikt för den kritiska europeiska situationen.

Men samtidigt döljs skillnaderna mellan denna situation och Israels och dess historiska erfarenhet. Weimers sätt att föra diskussionen förutsätter en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet terrorism.

Förutsägbara absurditeter yttras, som att Iran är “the Shia version of ISIS with a state”.

Det framhålls att Israel varit tvunget att hantera terrorism ända sedan statens grundande 1948, ja ända sedan 20-talet.

Här passerar förenklingen något slags gräns.

Vad som inte nämns är exempelvis att Likud utvecklades ur det radikalnationalistiska partiet Herut, grundat av den gamle terroristen Begin, lärjunge till halvfascisten Jabotinsky.

Efter Begin följde som Likuds ledare Shamir, ännu en gammal terrorist och mer extrem än Begin, direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte, och en av dem som på 30-talet attackerade engelsmännen i tron att det kunde vara lämpligt att ställa sig på de tyska nazisternas sida.

Sedan kom krigsherren Sharon, som bl.a. invaderade Libanon hela vägen upp till Beirut och var ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och förstås Netanyahu, som är son till en nära medarbetare till Jabotinsky och nu förestår en historiskt oöverträffad konsolidering av resultaten av de samlade övergreppen mot palestinierna.

I sin fina bok om Israel, Det förlorade landet, citerar Göran Rosenberg den s.k. Betar-sången, en dikt av Jabotinsky som blev den sionistiska ungdomsrörelsen Betars sång, för att förmedla hans karaktäristiska anda:

“I blod och svett en ny ras stiger fram

stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly,

offra blod och själ,

för ännu ej skådad storhet…

för att segra eller dö.”

Hur är det egentligen med SD:s “djupa och knivskarpa rågång”?

Frågan om språkkritikens legitimitet

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande.

Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiokommentator i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?