Lustans Lakejer

Tom Wolgers har gått bort. Andres Lokko ägnar honom en krönika i SvD och framhåller hur han efter Lustans Lakejer “dröjde kvar i ett vackert 1980-tal”, i “en retrofuturistisk Stockholmskultur”, som flanör, som myt, och inte minst som stamgäst på PA & Co.

Lustans Lakejer förklarade provokativt att det var kläderna som var det viktiga, inte musiken. De uttalade sig inte exakt så, men det var innebörden.

Utan tvekan var kläderna viktiga. Men faktum är att just musiken var anmärkningsvärt bra, i denna genre – ofta bättre än de jämförbara nya engelska banden vid denna tid. Där uppnådde de den kalla elegans de eftersträvade. Över åtminstone de tre första skivorna upprätthöll de också en ganska konsekvent stilmässig enhetlighet.

Svagheten var texterna: nästan genomgående ett utstuderat laborerande med rena klichéer, ja blotta fraser, som, som sånglyrik, blir banala. Sångtitlarna var ibland hämtade från filmer och romaner, men texterna handlar inte om dessa. Johan Kindes röst och sångstil är på motsvarande, närmast programmatiska sätt uteslutande pose och maner, principiellt fria från något som helst “äkta” känslo-, tanke- eller erfarenhetsuttryck, ja egentligen också i stort sett från något annat uttryck. från varje mening.

Nu är det ju, som Oscar Wilde visste, ytligt att inte beakta ytan. Oerhört djup skulle ju i och för sig också kunna utvinnas ur gruppens själva namn. Men någon sådan avsikt finns inte. Kindes teatraliska ansträngning upplöser fiktionen av det kända och menade innehållet, och skapar bara en artificiell effekt, eller en effekt av artificialitet. Det hela kunde kanske i viss mån fungera som “icke-naiv” postmodernism vid denna tid. Men det blir för mycket, helt enkelt. Det här handlar om kläder, kläder, kläder. Innehållet är som kläderna. Det skulle bara förmedla – det var väl i alla fall ambitionen – den stämning som klädprogrammet motsvarade. Kläderna var inte viktigare än musiken, men de var viktigare än texterna.

Lustans var en del av new wave och synth som var på väg att växa fram, och stod sig i det sammanhanget alltså bra rent musikaliskt. Men de hämtade också inspiration från Ferry och Roxy. Det som främst skiljer dessa senare från Lustans är texternas kvalitet: hos dem är de normalt, åtminstone under större delen av 70-talet, mer genomtänkta och intelligenta; t.o.m. när också de laborerar “endast” med ytan har de ett ofta originellt, inte sällan delvis mångtydigt innehåll.

0 Responses to “Lustans Lakejer”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Anonym on Oikos och McCain
Viktor Johansson on Alternativa bokmässan
Jan Olof Bengtsson on Valfusk i USA?
Anonym on Valfusk i USA?
BPB on Twitter on Bowne’s Idealistic Perso…
Anna Lindén on Matter
Jan Olof Bengtsson on What Is Humanism?
Per Johansson on Utan like
Jan Olof Bengtsson on Immanens och transcendens
Jan Olof Bengtsson on Idealism and the Renewal of Hu…
axelwkarlsson on Teori i svensk idé- och l…
Jan Olof Bengtsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
axelwkarlsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
Jan Olof Bengtsson on Biografins teori
Jan Olof Bengtsson on Teori i svensk idé- och l…

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi