Karlssons strid

Föreställningen om “striden” är nu så stark och utbredd att det är nödvändigt att återvända till och titta närmare på den. Det blir allmer tydligt att det främst är vår, SDs, gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson som anser sig föra en strid mot för honom misshagliga element inom partiet.

Jag talar på SD Stockholms Stads årsmöte i Alvik den 1:a mars. Foto: Per Åkesson

Jag talar på SD Stockholms Stads årsmöte i Alvik den 1:a mars. Foto: Per Åkesson

Jag har många gånger under de senaste veckorna försökt nå Karlsson, men utan framgång. Det är märkligt, eftersom vi tidigare hade en visserligen begränsad men bra dialog om viktiga frågor rörande svensk och europeisk kultur och om folkhemmet. Nu har jag av någon anledning tappat kontakten med honom, och måste därför fortsätta skriva om “striden” här.

Redan dagen efter vårt, SD Stockholms stads, årsmöte i Alvik den 1:a mars skrev Karlsson följande på Facebook och i SD-Kuriren:

“Jag noterar att idédebatten inom partiet just nu är lite mer livaktig än vanligt.

Min linje är väldigt klar i detta avseende.

Hoppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.

SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Det är, och har sedan detta skrevs i än högre grad blivit uppenbart att detta riktar sig mot William Hahnes uttalanden om anpassningen av Stockholmsdistriktets approach och tonvikter i presentationen av SDs politik för stockholmarna. Både Hahne själv och jag har redan bemött kritiken av hans formuleringar. De faller helt inom de ramar partisekreteraren Richard Jomshof angav när han några dagar senare förklarade i en intervju i DN att man “såklart alltid [måste] kunna tänja på gränserna, och det är klart det kommer alltid finnas människor som står lite mer till vänster och andra som står lite mer till höger, det är inte konstigt om vi attraherar till exempel socialdemokrater och moderater, det är klart att det blir en spännvidd, och den är ju bra”.

Att Karlsson menar att Hahne går utöver detta blir dock klart av fortsättningen: “Viktigast av allt är dock att vi fortsätter byggandet av en bred rörelse med en folklig framtoning, att vi håller fast vid nolltoleransen, det kompromisslösa försvaret av den öppna svenskheten, och bibehåller vår djupa och knivskarpa rågång mot alla rörelser med radikala, auktoritära och/eller rasistiska inslag.”

Det här med den folkliga framtoningen förtjänar en kommentar här. Självklart ska SD vara ett folkligt parti, folkligt förankrat, ett folkets parti – ett parti präglat av vad jag kallar den “högre populismen”. Det innebär naturligtvis att vi också får en folklig framtoning. Men att alltid enbart behöva ha en folklig framtoning kan lätt leda fel. Jag ska återkomma till detta nedan i samband med andra formuleringar från Karlsson.

Den lägre populismens fara måste undvikas. Den är ovärdig folket. Den kan exempelvis leda till att okvalificerade medelmåttor – eller än värre – släpps fram till ledande positioner för att de är “vanligt folk”, medan uppenbart “ovanliga”, talangfulla och driftiga personer som Kasselstrand, Hahne och andra som gjort storverk i SDU orättfärdigt stoppas från fortsatt gärning i moderpartiet. Jag skulle vilja generalisera min inblandning in Stockholms Läns angelägenheter till stöd för Kasselstrand genom att uppmuntra samtliga partidistrikt att släppa in sådana utmärkta SDUare i moderpartiet! Det är absurt destruktivt att hindra dem.

Men i övrigt: vad menar Karlsson? Varför anför han detta mot Hahne och hans nya styrelse? Det är detta som är det obegripliga. Jag har i flera inlägg under flera år förklarat och försvarat just den speciella slags mittenposition Karlsson här beskriver.

Redan dagen efter, den 3:e mars, bekräftade Karlsson i Expressen att det finns en konflikt och att den, med Expressens ord, beror på att  “representanter för ungdomsförbundet, som står för en betydligt mer radikal högerpolitik, tagit sig in i moderpartiet”. “Jag tycker”, förklarade Karlsson, “att man kommunicerar på ett sätt som är för hårt och radikalt i vissa avseenden. Jag delar inte uppfattningen att partiet bör göra någon tydlig högersväng.”

Det enda jag kan komma på som även jag ogillat i SDUs kommunikation var en film de gjorde förra året om en i övrigt bra programpunkt, nämligen den starkare Europaanknytningen och förståelsen av Sverige och den svenska kulturen som del av Europa och den europeiska. Det är i själva verket den programpunkt hos SDU som är huvudskälet till att jag stött dem. Även deras ställningstagande i övervakningsfrågorna är ett skäl till detta. Inget av dessa skäl har att göra med att de står för någon mer radikal högerpolitik. Men Europafilmen var tyvärr, och helt utan anledning, för “hård och radikal”, och därför instämde jag den gången i Paula Bielers och andras kritik. Idén med att olika SDUare uttalade sig om Europa på olika europeiska språk var annars inte alls dålig.

I de övriga gamla skiljaktigheterna mellan SDU och moderpartiet – artikeln om Palestinafrågan, försvaret av Erik Almqvist, den starkare kritiken av “väst” och NATO – är det omöjligt att se något hårt och radikalt. Som Björn Söder i torsdags riktigt påpekade i DNs TV-intervju är dessa gamla motsättningar starkt överdrivna av de SD-fientliga media.

Till och med Karlsson själv säger till Expressen att “Det är väl relativt naturligt” att det finns olika uppfattningar “i ett parti som är stort och växer”. Det är som sagt ingenting annat än Jomshofs spännvidd det handlar om, och den nödvändiga anpassningen till lokala omständigheter som den tillåter.

Hahne har själv förklarat att han inte eftersträvar någon stor omvälvning i partiet. På det möte med personer som han nominerat till olika poster i Stockholmsdistriktet, och till vilket han anklagas för att ha använt medlemsregistret för att kalla medlemmar (!), tog jag upp just frågan om att vi även i Stockholm måste, som Karlsson uttrycker det, “stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik”, att “vi har vår styrka i just det faktum att vi är ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljar från både höger och vänster”, och att det bara var fråga om en anpassning ifråga om tonvikter och kommunikationens modalitet, föranledd av vår bedömning av varifrån vi har störst möjligheter att hämta väljare i just Stockholm. Hahne framförde inte några invändningar mot detta. Som alltid betonade jag det för mig grundläggande faktum att vi är ett mittenparti av särskilt slag, skilt från andra partier i Sverige och på annat håll som betecknas på detta sätt.

Ytterligare några dagar senare kopplade Karlsson på Facebook ihop den förment hårda och radikala högersvängen med Motpol. Jag har redan kommenterat detta, eller, med anledning av det, rekapitulerat min egen analys och bedömning av Motpol. Karlsson hävdar emellertid att Motpol strävar att “bygga allianser” med SD, eller de “mer radikala medlemmarna”. Vid det här laget står det utom allt tvivel att Karlsson här åsyftar Hahne, Kasselstrand, och även de nya styrelsemedlemmar i Stockholm som utöver Hahne själv var föremål för personärenden.

Högersvängen skulle alltså innebära att vår politik skulle komma att präglas av en allians med Motpol. På vilka grunder hävdar Karlsson detta? När jag med anledning av min egen debatt med Motpol-kretsen – där jag till en början överöstes av de grövsta invektiv för att p.g.a. deras anonymitet ha kallat dem “teatraliska lekstugefascister”, och de vägrade publicera mina kommentarer – själv kommit in på frågan om dess allmänna inflytande på den svenska debatten i samtal med Hahne och Kasselstrand, har de förefallit helt ointresserade och avfärdat sajten som marginell och utan betydelse för huvuddelen av våra väljare.

Vad Hahne främst menar när han talar om den (högst partiella) stockholmska höger- och borgerlighetsanpassningen är helt enkelt en mer näringslivs- och företagarvänlig politik. I detta finns ingenting hårt, ingenting radikalt, ingenting som – som Karlsson också antyder – avviker från partiets kommunikationsplan och principprogram. Vad man än kan säga om Hahnes uttalanden före och efter årsmötet, eller hans film där han presenterade sin ordförandekandidatur – hårda och radikala är de knappast.

När Daniel Poohl den 16:e mars publicerade ett meddelande från Karlsson till honom från december 2013 där han efterfrågade information från Expo om de hotande krafterna, gav Karlsson den 17:e mars på Facebook följande förklaring: “Bakgrunden till mitt meddelande var att jag som ideologiskt och strategiskt intresserad sedan ett par år känt en stigande oro över hur den identitära/neofascistiska rörelsen successivt stärkt sina positioner och börjat utöva ett idépolitiskt inflytande som gick långt utanför den vanliga, sant högerextrema kretsen, av närmast sörjande tokstollar, antisemiter och nynazister.”

Det visar sig att han i detta meddelande gick så långt som att misstänkliggöra “kretsen kring den paleokonservativa rörelsen i USA” (paleokonservatism är en skämtsam men användbar beteckning för den vanliga konservatismen, den konservatism som den amerikanska neokonservatismen avvek från) för att ekonomiskt kunna understödja de SD-hotande identitärerna, “en neofascistisk, direkt demokratiföraktande, rasistisk och antisemitisk gruppering”.

Jag ska här inte ännu en gång ta upp frågan om den identitära rörelsen är neofascistisk eller ej. Den finns, den stärker kanske sina positioner, och den utövar ett inflytande som går utöver vad Karlsson kallar den “sant högerextrema kretsen”. Efter att jag upptäckte SD 2006 och började tänka att de kanske var ett alternativ för personer som jag, som blivit besvikna på Ms och KDs utveckling under Reinfeldt respektive Hägglund, ägnade jag, som jag beskrivit i flera inlägg, flera år åt ingående studium av olika riktningar inom den svenska nationalismen under senare årtionden (ett för mig tidigare okänt område) för att rätt kunna situera SD i detta utvidgade eller omkonfigurerarde ideologiska spektrum.

Men just detta studium gör att jag ställer mig oförstående till Karlssons implicita huvudbudskap, nämligen att “neofascismen” genom de nämnda allianserna faktiskt skulle utöva ett ökat inflytande även inom SD – efter det avskiljande av de (redan från början från partilinjen avvikande) radikalnationalistiska anhängare som var Åkessons, Söders, Jomshofs och Karlssons eget bidrag till partiets utveckling och anledningen till att jag överhuvudtaget upptäckte det.

När jag tyckte mig ha förvärvat en tillräcklig uppfattning om det nationalistiska ideologiska landskapet i Sverige och ansåg mig kunna gå med i SD under 2010, vande jag mig snabbt vid den nya rollen och uppgiften att bemöta allehanda kritiker som, som jag vid det laget med stor tydlighet såg, felaktigt anklagade oss för fascism, nazism, rasism, extremism, radikal hårdhet o.s.v.

Karlssons nya uttalanden ser ut att innebära att kritikerna tvärtom i åtminstone viss utsträckning har rätt. “Att ledande identitärer/neofascister i olika sammanhang öppet hade deklarerat att man tänkte försöka använda SD som ett verktyg i sin strategi för att nå ökat samhällsinflytande och att man hade en plan för att försöka radikalisera mitt parti inifrån genom att söka kontakt med och understödja mer hårdföra element av medlemskåren, gjorde mitt ansvar att motarbeta dem ännu mer tydligt och angeläget”, skriver Karlsson om det av Poohl publicerade meddelandet från 2013.

Det låter ju mycket allvarligt. Att Motpol, eller snarare Nordiska Förbundet som stod bakom Motpol (jag har intrycket att de inte längre gör det, att förbundet kanske inte ens längre existerar, och att Motpol, med den rörelse i rätt riktning som jag tyckt mig se, inte längre vill förbindas med det) men även en rad andra och betydligt mer radikala publikationer, har en utvecklad strategi för ökat samhällsinflytande är något jag själv har påpekat i diskussion med en Motpol-bloggare; jag citerade ett långt stycke om detta från NFs webbsida.

Men finns det verkligen företrädare för SD som verkar för NFs ideologier eller ens Motpols identitarism? Karlsson menar det och iakttar, milt uttryckt, ingen måttfullhet i sina formuleringar: “Så länge jag har någonting att säga till om skall en rörelse med ledande företrädare som bekänner sig till rasistiska massmördarideologier, understödjer hat mot judar, legitimerar våld som en legitim politisk metod och öppet bekämpar demokratin, inte få utöva något som helst inflytande på samhällsutvecklingen och definitivt inte på mitt parti.”

Anklagelserna, som nu alltså är direkt kopplade till SDU, William Hahne och den senares Stockholmsstyrelse, är så allvarliga att man måste kräva tydliga belägg. “Bekänner sig till rasistiska massmördarideologier”, “understödjer hat mot judar”, “legitimerar våld som en legitim politisk metod”, “öppet bekämpar demokratin”! Det är alltså dessa förmenta Motpol-krafter som nu är på väg att bilda en allians med och understödja William Hahne och hans styrelse? Det är detta som döljer sig bakom “högersvängen” och det “hårda och radikala”?

Tanken svindlar. Jag kommer att tänka på diskussionerna i den krets kring Tage Lindbom på 90-talet, som jag skrivit om här i bloggen. Några i den, exempelvis Jonas De Geer och Johan Tralau, fascinerades av den s.k. konservativa revolutionen i Tyskland. Jag hade problem med detta, och utan att förneka att den rymde en del betydande tänkare och författare, försökte jag kritisera denna strömning från mina utgångspunkter.

Det var en annan diskussion än den som berörde Lindbom själv och som, från min sida, bl.a. handlade om hur såväl sanningarna i hans traditionalistiska andlighet som hans konservativa modernitets- och demokratikritik skulle kunna upptas och inarbetas i en politisk ståndpunkt inom ramen för en medels andra tankeströmningar – idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen – nyformulerad och modifierad tillägnelse av modernitetens och demokratins egna sanningar. Lindboms position var inte den konservativa revolutionens eller radikalkonservatismens. Även han kritiserade den inriktning vissa i gruppen tog vid den tid den upplöstes.

Andra höll sig kvar närmare min linje. Generellt gäller att samtliga i Lindbom-gruppen var akademiker. Vi var vana att som en självklarhet diskutera och lära av politiska tänkare från gångna århundraden och årtusenden – fördemokratiska och ofta demokratikritiska tänkare. Det är så det går till i den akademiska världen, och för den delen i kulturlivet i allmänhet. Platon, Aristoteles, Cicero, Thomas av Aquino, Burke, Hegel och Boström var självklara referenser.

En gång i tiden, ja i det inte alltför avlägsna förflutna, var detta självklarheter också i politiken, i det demokratiska Sveriges politik och politiska partier. Man kunde finna framstående statsvetenskapliga och historiska forskare som också var ledande partiföreträdare – som högerledaren Gunnar Heckscher, känd inte minst för sitt arbete om den svenska konservatismen före representationsreformen (alltså inte bara före demokratins genombrott, utan före 1865 års ersättande av ståndsriksdagen med tvåkammarriksdagen).

Flera i Lindbom-kretsen hade mer eller mindre nära kopplingar till M och KD. Det var inte bara så att Lindboms böcker regelbundet recenserades och diskuterades i exempelvis obundet moderata Svenska Dagbladet eller Svensk Tidskrift – även inom dessa borgerliga partier diskuterades Lindbom ofta utan problem. Jag har nämnt hur Gösta Bohman nämnde honom med den största respekt i samtal med mig. Lindbom själv talade på Timbros första s.k. sommaruniversitet 1985, och även jag själv talade om honom vid samma tillfälle och hänvisade till honom i en rad föredrag för M, seminarier på Timbro och liknande. Det var en självklarhet att man även i dessa sammanhang kunde diskutera tänkare som Lindbom, eller Edmund Burke, som framförde den centrala konservativa kritiken av aspekter av den moderna demokratin och dess egna inneboende risker och problem – de som historiskt sett alltför lätt gjort demokratin till en väg till diktaturen och totalitarismen. T.o.m. redaktörer som Svante Nycander och Arne Ruth skrev uppskattande om Lindbom, och Nycander var närvarande på Lindboms 90-årsmottagning. Ledande socialdemokratiska intellektuella medverkade i den festskrift som då presenterades till Lindbom.

Karlssons strid får hela denna kultur att framstå som mycket avlägsen. I det parti som skulle vara räddningen undan de felutvecklade M och KD tycks vanliga hänvisningar till Spengler eller Jünger vara förbjudna. Naturligtvis finns en skillnad mellan att behandla dem som akademisk forskare och kulturskribent och att generellt eller på problematiska punkter ansluta sig till dem som politiker idag. Men kan akademiker och kulturskribenter vara SD-företrädare, på samma sätt som de tidigare utan problem kunde vara företrädare för andra partier? Akademiker och kulturskribenter som skriver om tänkare före år 1900 eller senare 1900-talskritiska eller på annat sätt överhuvudtaget från SD avvikande? Eller bara nämner dem? Mitt intryck är att Karlsson och SDs medlemsutskott här har problem med gränsdragningar mellan individers olika verksamhetsområden. Och det är potentiellt ett enormt problem som partiet måste hantera. Om det inte kan acceptera akademiker och kulturskribenter står vi inför en mycket dyster politisk framtid.

Diskussionen om den konservativa revolutionen var viktig på 90-talet – inte minst visade sig detta genom Samtidsmagasinet Salt, som växte fram ur Lindbom-kretsen men kom att ta en onödig, problematisk riktning efter en på alla sätt lovande början. Men var står vi idag? Jag och stora delar av SDU, Kasselstrand, Hahne, Stigermark och Lindström (“hårdföra element av medlemskåren”?) anses av vår gruppledare i riksdagen ha något att göra med entrism från och allians med personer som “bekänner sig till rasistiska massmördarideologier”, “understödjer hat mot judar”, “legitimerar våld som en legitim politisk metod”, och “öppet bekämpar demokratin”.

I mer sansade ordalag heter det att vi har något att göra med att “bekämpa den ideologiska och kommunikativa kurs som möjliggjort SD:s framgångar”, “låta sig inspireras av radikalismen och gatuaktivismen från 1990-talets SD”, “liera sig med och inspireras av identitärer och andra extremister”, “förespråka elitism”, “ifrågasätta den öppna svenskheten”, “kritisera vår nolltolerans mot rasism”, “hylla Rysslands auktoritära ledarskap”, “m.m.”. Så länge Karlsson har en plats vid rodret, förklarar han, är detta inte “okej” – “inom ramen för det fina och framgångsrika SD som vi har byggt de senaste 10 åren”.

Det måste försiggå väldigt mycket som jag missat i de kretsar jag har kontinuerlig och nära kontakt med för att alla dessa utfall från Karlsson ska kunna rationellt förklaras. Den oinitierade läsaren får tvivelsutan uppfattningen att statsminister Löfven och hans lärare Arnstad, tvärtemot det entydiga intryck mitt studium av partiet givit, haft rätt.

Dessvärre skymtar också ett inslag även i Karlssons eget ideologiska tänkande som inte heller bidrar till att vederlägga dessa herrar. Det är här jag måste återvända till formuleringen om den “folkliga framtoningen”. Vi ser i det senast citerade att Karlsson entydigt tar avstånd från “elitism”. Det bekräftar det åtminstone potentiellt problematiska i hans syn på det folkliga, folket, folkgemenskapen. Detta ligger i den enkla, okritiska, delvis rousseauanska tilltro till det enhetliga, odifferentierade folkets naturliga direktdemokratiska godhet och rättfärdighet, i kontrast mot traditionella distinktioner och hierarkier, som brukar åtfölja denna typ av ståndpunkt. Det ligger i det förbiseende av demokratins egna inneboende risker som denna tilltro innebär.

Dessa risker var välkända redan under antiken. Men framför allt står vi här, alltifrån franska revolutionen, genom hela 1800-talet och fram till och kulminerande i fascismen och nationalsocialismen, inför den specifikt moderna nationalismens mest grundläggande och i sina följder katastrofala svaghet och illusion. Inför det som gjort att jag konsekvent förespråkat fortsatt och ytterligare nedtoning av begreppet nationalism som ideologisk beteckning för SD och i stället välkomnat användningen av konservatism i förening med olika bestämningar – social-, värde-, kultur-, moral- (ja, national- går också bra). Nationaliteten och nationalstaten är en sak – dem ska SD försvara och betona. Nationalismen är en annan. Åtminstone är det, tycker jag, ett moraliskt minimum för den som idag vill förespråka en sund och god form av nationalism att vara medveten om dessa problematiska sidor i den moderna nationalismens ideologiska arv.

I sitt inlägg med bevis för Motpols neofascism nämner Karlsson Julius Evolas kritik av fascismen, men det han anför på denna punkt stärker inte hans argumentation. Evola, skriver Karlsson, “anslöt sig…aldrig till det fascistiska partiet och kritiserade både fascismen och nationalsocialismen. Man skall dock inte förledas att tro att denna kritik handlade om dessa rörelsers diktatursträvanden, våldsutövning och förtryck. Anledningen till att Evola höll sig utanför fascistpartiet var snarare att han i egenskap av självutnämnd andlig aristokrat/övermänniska var kritisk till deras överdrivna folklighet (Sic!). Han tyckte att de brydde sig alltför mycket om materiella frågor och i alltför hög utsträckning förlitade på [sic] ‘massan’, som han föraktade. I detta liksom mycket annat var han lik Ernst Jünger och den radikalkonservativa tyska rörelsen, som också kommit att en få framträdande roll på Motpol och i den identitära rörelsens ideologi.”

Evolas position är problematisk av djupt liggande orsaker som jag här inte kan gå in på, men det följer att även hans kritik av fascismen uppvisar karaktäristiska brister. Det väsentliga i detta sammanhang är emellertid Karlssons respons på kritiken rörande “överdriven folklighet” och den utsträcknig i vilken fascismen förlitade sig på “massan”. Vad vi finner här är ingenting mindre än själva kärnan i det som fortfarande skiljer SD som nationalistiskt parti från vad som kan betecknas som huvudströmningen av traditionell konservatism. Jag föreslår att SDs socialkonservatism och nationalistiska grundsyn här behöver utvecklas, förbättras, förfinas.

Man behöver sannerligen inte vara självutnämnd andlig aristokrat och övermänniska för att ha invändningar mot inslaget av pöbelvälde i fascismen. Karlsson synes ställa sig oförstående till kritiken som sådan. Han avvisar helt enkelt kritiken mot fascismen på denna punkt, och visar igen medvetenhet om de potentiella problem – och i långt gångna former det totalitära hot – som okvalificerad folklig nationalism kan medföra och som ytterst endast genuina “eliter” i någon form är ett skydd mot. Ja, även i demokratins eget namn har fruktansvärda politiska övergrepp skett, friheten, rätten och människovärdet kränkts, den bräckliga civiliserade mänskliga samlevnaden förstörts.

“I egenskap av demokrat”, proklamerar Karlsson på Facebook den 17:e mars, “anser jag det vara min plikt att motarbeta alla typer av antidemokratiska rörelser och idéer. För att kunna göra detta på ett effektivt sätt så behöver jag fakta och goda argument. I kampen för demokratin är jag beredd att skaffa mig information och använda mig av fakta från många olika källor, även sådana vars världsåskådning jag inte delar.” Karlsson syftar i den sista meningen på vänsterextrema Expo.

Man måste fråga sig om Karlsson inte missuppfattat centrala insikter i den konservativa idétraditionen rörande vad som egentligen krävs för den verkliga demokratins försvar – insikter som hör till det allra mest nödvändiga för ett meningsfullt samtida, frihetligt socialkonservativt parti att rädda och föra vidare. Det är förbluffande att se en person som så många gånger uttryckt uppskattning av och beundran för en verklig konservativ tänkare som Roger Scruton gå på som Karlsson gör här.

Det är, som framgått, inga obetydliga anklagelser vår gruppledare i riksdagen riktar mot sina partivänner. I Aktuellt den 24:e mars upprepar han: “Problemet är att vi har en rörelse som bekämpar demokratin som stärker sina positioner och som också då försöker på något sätt använda Sverigedemokraterna som ett verktyg i den här smutsiga ambitionen.”

Jag har alltid uppskattat Karlsson och många gånger försvarat honom. Men med reservation för att han kanske på mirakulöst sätt faktiskt kan tänkas veta något jag inte vet om hur demokratibekämpande, våldsförespråkande, judehatande, rasistiska massmördare osynligt tog sig in i partiet på Stockholmsdistriktets årsmöte, måste jag sätta ett stort frågetecken inför hans agerande de senaste veckorna. Detta är Karlssons alldeles egna, ensidiga strid. Jag vidhåller att jag överhuvudtaget inte förstår vad den handlar om. Den framstår som fullständigt meningslös och enbart destabiliserande.

Kort om Expo

Om Hahne och medlemsregistret

Personärende

Min kandidatur

Nystart i Stockholm

Sanna Raymans oro

Rasist, antisemit, fascist?

Det finns ingen strid

Karlsson och Motpol

Staden, Länet och Kasselstrand

24 Responses to “Karlssons strid”


  1. 1 Lars March 28, 2015 at 9:19 pm

    “Detta är Karlssons alldeles egna, ensidiga strid. Jag vidhåller att jag överhuvudtaget inte förstår vad den handlar om. Den framstår som fullständigt meningslös och enbart destabiliserande.”

    Hahne verkar då sannerligen ha bilden klar för sig. Han sitter nu i “fiendemedia” och sågar partiledningen jäms med fotknölarna. Ja, han väjer inte ens för att tala om korruption. Samtidigt verkar Karlsson se er som några sorts högerextrema infiltratörer, som vill vrida klockan tillbaka i partiets utveckling. Överhuvudtaget verkar han se marginella högerradikala grupper som ett stort hot mot SD. Oron över t ex Motpol har gått så långt att den allvarligt fördunklat hans omdöme. Det är svårt att förklara hans pinsamma Expo-haveri på något annat sätt. Jag hoppas att förnuftiga och resonerande krafter som du kan lösa den här konflikten innan den har spårat ur fullständigt, men just nu verkar den bara trappas upp.

    • 2 Jan Olof Bengtsson March 28, 2015 at 10:03 pm

      Naturligtvis är Hahne upprörd. Utöver uttrycken för upprördheten kan du i hans uttalanden i media och – med större utförlighet och i större detalj – på Facebook också finna orsakerna till den, fakta om vad som pågår. Men visst, det gäller att lösa konflikten, och jag vågar påstå att jag har gjort allt jag kunnat för det syftet. Se de tidigare inlägg jag länkar till ovan. Det är Karlsson et consortes som måste befria sig från sina hjärnspöken och lära sig vilka vi är. Det är de som sitter fast i irrationella skräckbilder av extremism och sitt eget partiförflutna som jag aldrig haft något att göra med. Jag har alltid velat ta partiet längre fram i dess utveckling än de.

      • 3 Partilös betraktare/konservativ March 29, 2015 at 3:31 pm

        Om du vill hjälpa och inte stjälpa, försök då medla fram ett möte med Karlsson och hans anförvanter. Diskutera utanför offentligheten meningsskiljaktligheterna och försök uppnå ett konstruktivt samarbetsklimat istället för att inför öppen ridå driva fram en allt djupare klyfta mellan moderparti och ungdomsförbund.

        Nuvarande ledning har släppt fram unga krafter i partiet i hög grad tidigare. Oscar Sjöstedt har gått från att arbeta på partikansliet till en roll som ekonomisk-politisk talesman och riksdagsman. Kasselstrand kanske skulle få en liknande roll på kansliet som Sjöstedt hade tidigare. Martin Kinnunen har gått från e n roll som kanslist till att nu vara riksdagsman. Det finns således ingen maktprestige att tala om i nuvarande ledning. De fel som begåtts och som skapat motståndet mot SDU från ledningen för SD beror på SDUs lednings och attityd och utspel syftande till att, medvetet eller p.g.a. gränslös naivitet, chikanera partiledningen.

        • 4 Jan Olof Bengtsson March 29, 2015 at 6:29 pm

          Jag har massor av gånger under de senaste veckorna försökt hjälpa genom att “medla fram ett möte med Karlsson och hans anförvanter” och “diskutera utanför offentligheten meningsskiljaktigheterna”. Det har inte lyckats. Vilka är det som stjälper här? “Karlsson och hans anförvanter” driver vecka efter vecka i offentligheten, inför öppen ridå, fram en klyfta som i verkligheten helt enkelt inte finns. Dina anklagelser mot SDU är grundlösa av de skäl jag anförde i mitt svar på din förra kommentar nedan. Hur skulle de helt marginella gamla skillnaderna i några frågor mellan SDU och moderpartiet kunna förklara de fullständigt oförskämda förolämpningar om samröre med krafter som bekämpar demokratin, förespråkar våld, hatar judar och bekänner sig till rasistiska massmördarideologier, som även jag nu vecka efter vecka offentligt bombarderas med? Man kan inte – i synnerhet när man har sin huvudsakliga verksamhet på kulturens och vetenskapens områden och inte i politiken – vara med i ett parti där ledande företrädare ägnar sig åt att försöka förstöra ens anseende. Jag hoppas därför nu att detta inlägg en gång för alla kan sätta stopp för den här groteska nonsensstriden om ingenting, så att vi konstruktivt kan gå vidare med det politiska arbete där vi ju alla är överens. Vi är ett starkt och enigt parti, och vår ideologiska riktning ligger fast.

          • 5 MetalHeadViking March 30, 2015 at 1:58 pm

            Du ska ha eloge för dina ansträngningar.

            Dessvärre verkar ansträngningarna endast komma från dig, vilket tydligt avslöjar problematiken.

            Man fick verkligen inte samma intryck från Hahne när han satt i Aktuellt och talade om en maktkamp inom partiet. Hos honom verkar det vara två tydliga falanger. Något som bara spär på Karlssons “hjärnspöken”.

            Jag är i stort sätt enig med dig om att skillnaderna mellan SD och SDU är marginella. Jag håller helt med det som Björn Söder sa i sin senaste DN intervju. Att allting gick bra under valrörelsen.

            Men om nu dessa strider inte är ideologiska, så handlar det nog mer om frågor kring vilka som ska leda partiet i olika distrikt och lokala föreningar. “Maktkampen” handlar med andra ord om personfrågan.

            I så fall tycker jag den här “maktkampen” är löjeväckande. “Falangstriderna” verkar handla mer om personer, än om enskilda frågor eller ideologi. Det är bara att beklaga att det blivit så. Och där kan jag väl bara säga att båda sidor har gjort fel.

            Jag vidhåller dock att “SDU-falangen” i det här fallet har ett intresse och ett ansvar att visa upp att anklagelserna är fullkomligt grundlösa. Det skulle tom gynna dem mycket mer än att hålla sig till skyttegravarna.

            Det ska alltså inte vara du, JOB, som ska anstränga dig i det här fallet, utan snarare Hahne. Hahne är väldigt ung, vilket gör mig tveksam till honom, trots att jag anser hans idéer vara klart bättre än Mias. Är han vuxen nog för att leda SD i Stockholm, bör han rimligen vara vuxen nog för att själv ta tag i detta, reda ut alla frågetecken med partiledningen, istället för att gnälla om att han inte fått några nycklar.

            • 6 Jan Olof Bengtsson March 30, 2015 at 4:45 pm

              Självklart är Hahne upprörd. Vid det här laget kan han ju knappast se sig som annat än tillhörig en grupp som, milt uttryckt, motarbetas av en “tydlig falang”. Men vad har hans sida gjort för fel? Det handlar om en ensidig attack riktad mot oss.

              Hur och varför menar du att SDUarna skulle “visa upp att anklagelserna är fullkomligt grundlösa”? Hahne har förklarat att han inte missbrukat medlemsregistret. Menar du att bevisbördan är hans? Och menar du att det skulle finnas någon enda som tror på de hysteriska förolämpningarna? Det är SDUarnas “ansvar” att säga att “nej, vi bekämpar inte demokratin”, “nej, vi förespråkar inte våld”, “nej, vi hatar inte judar”, “nej, vi är inte rasistiska massmördare”?

              Det är ju egentligen ovärdigt att överhuvudtaget befatta sig med detta förtal. Det är enbart den som anklagar sina partivänner för sådant som måste ta ansvar för sitt agerande. Och det behöver kanske sägas: det är i den personens intresse att “visa upp” vad han menar och “reda ut alla frågetecken”.

              “Gnälla om att han inte fått några nycklar”! Vad det handlar om är ju att vi och Stockholmsmedlemmarnas vilja på obefintliga grunder motarbetas, hindras, stoppas. Det har nu gått en månad utan att vi i den nya styrelsen ens har kunnat påbörja verksamheten. Allt ligger nere. Och vi har därför nu gått miste om den fantastiska partilokal vi hade på gång och som var ett av våra löften till medlemmarna.

  2. 7 MetalHeadViking March 29, 2015 at 6:43 am

    Som tur är verkar den här soppan inte ha spridit sig till partiet utanför Stockholm.

    Om det du skriver här är sant, så är det så klart glädjande nyheter. Jag delar Karlssons oro över MotPol. Samtidigt anser jag att MotPol är en alldeles för marginell rörelse för att kunna genomföra en verklig infiltration. De flesta SD:are har nog aldrig ens hört talas om MotPol innan den här soppan blev till inom SD Stockholm.

    Om det verkligen är så att Kasselstrand och Hahne har inget med MotPol eller den identitära rörelsen att göra, så är det faktiskt deras ansvar att övertyga Karlsson om att så är fallet.

    Istället för att göra allt för att blåsa upp denna konflikt, skulle Hahne göra allt i sin makt för att bevisa att han inte har något med MotPol/identitärer att göra. Jag skulle i alla fall ansträngt mig betydligt mer om jag var han, och hade ambitionen att skapa harmoni inom partiet.

    • 8 Kim Petrusson March 29, 2015 at 10:18 am

      Det är väl fortfarande västerländska rättstraditioner vi upprätthåller?

      • 9 MetalHeadViking March 30, 2015 at 12:57 pm

        Och på vilket sätt säger mitt inlägg emot västerländsk rättstradition?

        Ge gärna en utförlig förklaring.

      • 10 Partilös betraktare/konservativ March 30, 2015 at 4:52 pm

        Det här är inte frågan om ett brottmål där åklagaren bortom allt rimligt tvivel ska bevisa sina åtalspunkter. Det är frågan om att påvisa ideologiska avvikelser från partilinjen. Att ställa så extremt höga beviskrav som i ett brottmål är således inte nödvändigt. Det räcker att påvisa avvikelser och att dessa åsamkat partiet skada. Särskilt i en politisk organisation är det inte konstigt med uteslutningar baserade på avvikande åsikter. En socialdemokrat som konsekvent ställer sig bakom Vänsterpartiets åsikter istället för sitt eget partis kan uteslutas p.g.a. detta. Det blir också troligare ju högre denne person, endast till namnet socialdemokrat men i verkligheten kommunist, strävar i partiorganisationen.

        • 11 Jan Olof Bengtsson March 30, 2015 at 5:22 pm

          Om jag får blanda mig i den här diskussionen håller jag givetvis med om att det inte är något brottmål o.s.v., att det bl.a. handlar om anklagelser om ideologiska avvikelser, och att uteslutningar p.g.a. sådana avvikelser inte behöver vara “konstiga” i en politisk organisation.

          Dock vill jag påminna om att själva personärendena mot Hahne och en annan styrelsemedlem inte gäller detta utan missbruk av medlemsregistret. Endast ärendena mot mig, Stigermark och Lindström gällde ideologisk avvikelse, men de ärendena tar jag för givet är nedlagda. Vad som återstår är den mer allmänna verbala strid i utomordentligt högt tonläge i media som är vad jag diskuterar i inlägget.

          Vilken skada har vi åsamkat partiet? Det är, som jag skriver, denna ensidiga angreppsstrid som åsamkar skada. Som är, med Jimmie Åkessons ord, destabiliserande. Jag hoppas för partiets skull verkligen att Karlsson och hans eventuella anhängare i denna fråga tar sitt förnuft till fånga så att vi snabbt kan glömma denna obehagliga och obegripliga incident och gå vidare i vårt gemensamma arbete för våra gemensamma mål.

          • 12 Partilös betraktare/konservativ March 30, 2015 at 6:27 pm

            Jag tar inte ställning till ditt eller de andras personärenden. Helt befriad från all organiserad politisk verksamhet känner jag mig fri att tycka, tänka, skriva och associera mig med vem jag vill. Jag tillåter mig också att avvika ideologiskt idag från vad jag sa igår och så vidare om argument eller andra insikter gör att jag känner mig tvingad att ompröva min ståndpunkt. För min del tycker jag att du skriver mycket intressanta texter och har djup kunskap inom ditt verksamhetsområde. Jag håller inte med dig i allt.

            Om sedan dina hållningar, argument och ståndpunkter avviker för mycket från SDs partilinje kan jag inte uttala mig om. Jag delger bara mitt intryck av vad denna konflikt från ett utifrånperspektiv verkar handla om. Jag ser vad partiledningen upplever som problematiskt. Vad de anser är avvikelser och problem. Mitt intryck kan vara helt felaktigt. Men jag tror det kokar ned till att spela med i ett lag och inte köra sitt eget race. Slutligen, alla människor passar inte i partier. Det är inget fel i det och många föredrar ett liv utanför partipolitiken framför ett liv i partipolitiken. Jag gör så själv faktiskt.

            • 13 Jan Olof Bengtsson March 30, 2015 at 7:16 pm

              Naturligtvis avviker inte mina hållningar, argument och ståndpunkter för mycket från SDs partilinje. Jag förstår fortfarande inte vad konflikten handlar om, ser inte vad som är avvikelser och problem. Du har inte lyckats förklara det för mig.

              Ja, förvisso skulle väl många anse att ens lagspelaregenskaper måste ifrågasättas om man plötsligt helt irrationellt drar igång en sådan här våldsam attack i media i flera veckor mot en rad ambitiösa, driftiga, talangfulla och på alla sätt kvalificerade unga företrädare för det egna partiet av just den typ detta är i stort behov av, och mot Stockholmsdistriktet med dess många mycket kompetenta medlemmar. Att man då utan tvekan kör ett mycket märkligt eget, partiskadligt race. Ja, att det då visar sig att man inte passar i partier, att ett liv utanför partipolitiken vore bättre.

              Jag vill dock tro att det bara är fråga om en visserligen fullständigt obegriplig men dock tillfällig förvillelse, om några dunkla, djupt liggande psykologiska processer och hjärnspöken skapade av den egna radikalnationalistiska partibakgrund som jag, trots mitt studium av partiet, naturligtvis har ofullkomlig kunskap om och förståelse av.

              Det hela är verkligen lite svårt att hantera, när jag nu i snart nio år (jag upptäckte SD i valrörelsen 2006) tyckt att Karlsson och Jomshof varit så utmärkta och gjort ett så bra arbete för SD, och i många år ju också försökt stödja och berömma dem, bl.a. här i bloggen. Jag har hela tiden uppfattat att jag haft goda relationer med dem i de kontakter och diskussioner vi haft. Och så nu plötsligt detta. Jag vill inte så plötsligt helt ändra min uppfattning om dem. Jag hoppas vi nu snabbt kan lämna allt detta bakom oss.

          • 14 Lars March 30, 2015 at 6:38 pm

            “Jag hoppas för partiets skull verkligen att Karlsson och hans eventuella anhängare i denna fråga tar sitt förnuft till fånga så att vi snabbt kan glömma denna obehagliga och obegripliga incident och gå vidare i vårt gemensamma arbete för våra gemensamma mål.”

            Med tanke på Hahnes utspel i “fiendemedia” så ser det rätt osannolikt ut, tyvärr. Sådana uppseendeväckande utfall mot partiledningen har aldrig tidigare fått passera ostraffade. Och det måste Hahne ha varit medveten om. Han tycks se sin uteslutning som oundviklig, han menar ju sig ha en korrupt och maktmissbrukande partiledning emot sig, och vill nu ge igen innan han åker ut.

            • 15 Jan Olof Bengtsson March 30, 2015 at 7:20 pm

              Jaha, vilka är det som har gjort utspel och uppseendeväckande utfall i fiendemedia, och mot vilka? Med början redan före vårt årsmöte i Stockholm, och sedan vecka efter vecka?

              Jag vet inte vilket eller vilka “utspel” av Hahne du syftar på. Han har med upprördhet reagerat på angreppen och åtgärderna mot honom och hans styrelse.

              • 16 Lars March 30, 2015 at 7:33 pm

                Jag tänker på intervjun i SVT med Pontus Mattson. Det han där anklagar partiledningen för är grova saker och visar på att han inte verkar se någon framtid i SD för egen del. Han hade ju kunnat välja din mer konstruktiva väg i saken. Du har inte gått till angrepp mot partiledningen på samma sätt.

                • 17 Jan Olof Bengtsson March 30, 2015 at 7:44 pm

                  Som sagt, han reagerar med fullt naturlig, ja oundviklig upprördhet efter de extrema och grundlösa utspelen och utfallen i fiendemedia under flera veckor och de exempellösa åtgärderna mot honom, mot Stockholmsdistriktet, och därmed mot hela partiet. Det måste man ha förståelse för.

        • 18 Kim Petrusson March 30, 2015 at 5:54 pm

          Ja, men då återstår ju för partiledningen – som är allt annat än stadgeenlig för övrigt – att bevisa att Hahne med flera är ideologiskt avvikande. För egen del har jag inte sett någon större diskrepans mellan honom och övriga utpekade och partiets program. Det har snarare varit frågan om bloggformuleringar, läsvanor och digitala klick. Företeelser som knappast på allvar kan ses som något med konkret politisk tyngd.

          Till saken hör dessutom att ett politiskt ungdomsförbund tillbörligt har den funktionen att pröva frågor och perspektiv något utanför moderpartiets snävare parlamentariska plattform.

          Uteslutningarna och de öppnade ärendena, tillsammans med den nästintill bisarra hanteringen av ungdomsförbundet ger tyvärr stöd för medias bild av en “falangsstrid”.

          • 19 Partilös betraktare/konservativ March 30, 2015 at 6:56 pm

            Hela saken är så ytlig som du beskriver den. Problemet för partiledningen är dessa klick, offentligt kända läsvanor och annat smått. Man kan bli utesluten för sånt om man är med i ett parti, i synnerhet ett medialt utsatt parti, som hela tiden värjer sig mot mediekampanjer m.m. Detta är ingen nyhet. Om du är med i S och länkar artiklar till vissa sajter placerade i giftskåpet åker du ut. Samma gäller också i SD även om svängrummet är något friare. Det är så livet som partigängare är ordnat i dagens Sverige. Det är ofta bättre att inte tänka, argumentera och tycka något om du vill vara politiker. Man får som politiker ha en åsikt om bensinskatten eller bostadsbyggande. Men i kontroversiella frågor, och det blir ju bara fler och fler, ska du helst bara säga något avfärdande. Du ska inte fundera och filosofera. Särskilt ska du undvika “felaktiga” och “dumma” böcker, sajter, åsikter och sammanhang. Det är partipolitikens villkor. Ser du några intellektuella eller fritänkande personer i något svenskt parti idag? Jag tänkte väl det. Svaret är nej. Detta är det politisk klimat vi har och det är svårt att ändra på. Vill du tänka och tycka något intressant och viktigt blir det svårt att förena med rollen som politker.

  3. 20 AnonymSD March 29, 2015 at 9:36 am

    MetalHeadViking: Det du skriver är ungefär lika rimligt som att hävda att det är upp till om omvärlden att “bevisa” att en paranoid schizofreniker har fel när han hävdar att jorden kontrolleras av rymdödlor.

    JOB: Jag hoppas att du är medveten om att Karlsson om några veckor kommer att utesluta även dig ur partiet p g a att du har tagit ställning för Hahne. Han kommer att göra detta under förevändningen att du skrivit “antisemitiska” texter på just denna blogg.

    • 21 MetalHeadViking March 30, 2015 at 1:09 pm

      Så enligt dig så är Karlsson en “paranoid schizofreniker”.

      Okej. Med din inställning, så är det alltså ingen idé för Kasselstrand och Hahne att verka inom SD så länge Karlsson är med i partiledningen.

      Detta menar jag är fullkomlig idioti!

      Det enda rimliga är för Hahne och Co. att söka lösningar, sammanhållning och harmoni inom partiet, istället för konflikt och splittring.

      Kommer det allvarliga anklagelser från partiledningen, så ska de tas på största allvar, och då ska man vilja visa upp alla korten på bordet, självmant (om man har ett intresse av att skapa harmoni inom gruppen).

      Men hittills har Hahne inte visat upp det här intresset. Så det blir inte så konstigt om Karlssons “hjärnspöken” spökar ännu värre.

    • 22 Jan Olof Bengtsson April 2, 2015 at 1:45 pm

      AnonymSD: Jag missade visst att svara på det du skriver riktat till mig här. Naturligtvis kommer Karlsson inte om några veckor utesluta mig. Alla, utan tvekan inklusive Karlsson själv och medlemsutskottet, vet ju att det inte finns några som helst grunder för detta. Och minst av allt håller förevändningen om “‘antisemitiska’ texter”. Jag har ju redan bemött detta. Expos första citat tillhör ett resonemang om specifika vänsterorganisationer med hänvisning till David Horowitz’ och Norman Podhoretz’ analyser, och jag har i samma ämne hänvisat till Paul Gottfried och även vår egen Kent Ekeroth: givetvis finns ingenting som helst antisemitiskt i mitt instämmande i dessa judiska kritikers uppfattning. Den andra formuleringen om dessa organisationer är om möjligt ännu mer ohållbar som bevis för “antisemitism”: den är hämtad från ett inlägg vars hela poäng är ett fördömande, med största tänkbara skärpa, av verklig antisemitism. Expo vet ingenting om och har inte brytt sig om att ta reda på någonting om mitt verkliga förhållande till judar och judendomen.

  4. 23 Partilös betraktare/konservativ March 29, 2015 at 2:25 pm

    Problemet med Hahne och Kasselstrand ur partiledningens perspektiv är att de ofta intagit rollen som motspelare istället för medspelare med sina olika utspel. När en synnerligen, av stora svenska medier, hårt pressad ledning ägnar sig åt krishantering kan denna partiledning aldrig förvänta sig något stöd av sitt ungdomsförbud. I dessa lägen finner Kasselstrand och Hahne det istället vars lägligt att sticka en nyväsad kniv i ryggen på sin partiledning.

    Ifrågasättanden och kritik kan heller aldrig framföras och hållas någorlunda interne av gossar Kasselstrand och Hahne. Istället verkar de sätter ära i att offentligen chikanera SD:s partiledning så fort tillfälle ges. Detta skadar naturligtvis partiet. Kasselstrand och Hahne verkar totalt okänsliga inför den väl kända press som SD:s ledning står under. En press som varit så hård att partiledaren drabbats av utmattningssyndrom och tvingats sjukskriva sig. Förstår de, försöker de sätta sig in i, vilken press Åkesson, Karlsson m.fl. står under? Kan de förstå att det ibland är bättre att framföra kritik och synpunkter på ett sätt som inte förtärler den pressen? Måste de ständigt och jämnt chikanera, utmana och underminera sin partiledning med offentliga utspel, ifrågasättanden och utmaningar? Kan de någon gång förstå att om man missnöjd med en medspelares prestation på planen skäller man inte ut denne inför motståndarlaget under pågående match utan framför sin kritik i omklädningsrummet uneer matchpausen?

    Kasselstrand och Hahne skulle säkerligen kunna spela mer betydande och konstruktiva roller i sitt moderparti. Om de någonsin gjorde en ansats till och agerade som en schysst medspelare istället för att ständigt gapa, skrika, kritisera och underminera sina lagkamrater i det offentliga. Idag får man intrycket av SDU som en kvarnsten runt halsen på en redan hårt ansatt och pressad partiledning. I att ge ungdomsförbundet en profil av att vara en ung uppkäftig medspelare med taskig attityd som äldre medspelare för allt i världen inte vill umgås med och snacka med privat har Kasselstrand och Hahne verkligen lyckats. Och det kan de inte klandra någon annan för att uppfattas på det viset.

    • 24 Jan Olof Bengtsson March 29, 2015 at 5:42 pm

      Som Björn Söder förklarade i DNs intervju i torsdags är skillnaderna mellan SDU och moderpartiet överdrivna av media, och ett gott samarbetsklimat rådde under hela valåret. Du ger inte något som helst exempel till stöd för dina otroliga överdrifter. Endast i några få frågor har SDU anmält avvikande åsikter, som dock, som jag senast förklarat i inlägget ‘Sanna Raymans oro’, på intet sätt varit extrema utan med god marginal hållit sig inom moderpartiets principprograms ramar. Släpp det där löjliga gnället om den stackars pressade partiledningen. SD har vuxit ifrån det bunkersektstadiet. Vi är ett stort, etablerat, normalt parti, och sådana partier har ungdomsförbund av den typ vi har.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi