Jan Olof Bengtsson

Björn Söder och Roger Richthoff håller de klassiska SD-ställningarna i NATO-frågan i en debatt med Hans Wallmark och Beatrice Ask i SvD. Det är förstås inte läge att signalera något ytterligare närmande till NATO just nu, efter Turkiets angrepp i Syrien. Men att detta angrepp i stället föranleder en offensiv framstöt från SD mot försvararna av NATO-medlemskap visar att det finns hopp om att partiet inte ytterligare backar och anpassar sig i denna fråga.

Till skillnad från SD:s eftersträvade “konservativa” block med svenska M och KD, innebär partiets nya, redan inledda samarbete med de amerikanska republikanerna och dem närstående tankesmedjor faktiskt också, åtminstone just nu, en möjlighet till framsteg i denna och angränsande frågor.

Stora delar av detta amerikanska parti och dess närstående tankesmedjor har ju nämligen mer eller mindre frivilligt och i större eller mindre utsträckning anpassat sig till Trump och hans i stora stycken nya, självständiga och framgångsrika politiska linje. Utan tvekan står ju Trump åtminstone i sin retorik, i den mån den fortsätter anslaget från hans valrörelse, på några avgörande punkter för en brytning med det republikanska partiets tidigare politik – och för den delen även demokraternas: en brytning med väsentliga delar av den djupa statens politiska och ideologiska etablissemang, delvis till och med inklusive försvaret av NATO. Om en generell, urskillningslös allians med den anglo-amerikanska konservatismen, det vill säga republikanerna och Tories som sådana, riskerar att förstärka SD:s felutveckling, finns åtminstone för tillfället, på grund av den självständighet Trump äger gentemot dem genom sin anslutning till den internationella populistiska vågen, en chans att samarbetet åtminstone delvis får ett positivt resultat.

Det finns programpunkter där Trump, trots hans stötande vulgarismer och starka drag av lägre populism, och trots det enorma motstånd deras genomförande självklart möter, är långt bättre än inte bara sitt parti i allmänhet, och inte bara de svenska högerpartier som SD nu i självvald svaghet anpassar sig till, utan till och med långt bättre än SD. Vad SD, exempelvis, varit mot är svenskt medlemskap i NATO, inte NATO i sig. Trump däremot har i stunder av klarsyn uttalat att NATO som sådant är obsolet, och att han egentligen vill lägga ned det.

Och när det gäller Trump har ju Åkesson tidigare tydligt markerat ett avstånd, som liksom det tidigare avståndstagandet från de paleokonservativa kan förstås inte bara som ett begripligt tillbakaryggande inför Trumps personliga framtoning, utan också, i ljuset av några av hans viktigaste vallöften, som en konsekvens av anpassningen till den svenska bombborgerligheten – den som genom P. M. Nilsson länge arbetat för att vinna över SD till sitt läger. Ja, SD har ju de senaste åren tenderat att i viss mån motverka det bästa Trump nu vill stå för, ifråga om NATO, Ryssland och Mellanöstern.

Men eftersom det atlantiska samarbetet tills vidare äger rum just under Trumps predidentskap, verkar åtminstone Dick Erixon, “den siste neokonservative“, nu kunna tvingas till omprövning en bra bit utöver den han redan genomgått som redaktör för Samtiden. I förening med att Söder och Richthoff står fast vid NATO-motståndet pekar detta i rätt riktning för hela partiet.

Ett uttryck för Erixons fortsatta omprövning är hans artikel USA ut ur Mellanöstern! Trump gör det europeisk vänster alltid velat!. Det sitter långt inne, och Erixon idisslar så långt han kan sina gamla ståndpunkter, försöker bringa dem i överensstämmelse med Trumps. Det går inte så bra. Han vill få det till att tillbakadragandet är Europas fel, att Europa svikit när USA “ställt upp” och försökt “skapa demokrati, frihet och utveckling i Irak, med syfte att det skulle sprida sig till övriga regionen”. Därför har USA inte längre några förpliktelser. Och det har ändå visat sig omöjligt för utomstående att “lösa den muslimska civilisationens inre motsättningar och blodtörst”.

Men Erixon kan inte undvika att också redovisa Trumps egna skäl: “Det är slut med galet ändlösa krigen för vår del”; “Strider mellan olika grupperingar har pågått hundratals år”; “USA borde aldrig varit i Mellanöstern”; “Kurderna strider för kontroll av landområden, och det är något annat [än att slå ut IS]”. Ja, Erixon nämner till och med att Trump “hänvisar till Dwight D Eisenhowers varning om det militärindustriella komplexet som vill ha krig igång för att tjäna pengar”.

Turkiet blir förstås ett obehagligt dilemma. Erixon kan inte helt ta avstånd, eftersom landet är med i NATO och “geopolitiskt…svårt att gå emot”: “Att få Turkiet som motståndare skulle innebära en tydlig försvagning av västvärlden”, och Erdogan hotar att släppa igenom ytterligare tre-fyra miljoner migranter.

Erixon har en lång väg kvar till slutsatsen att NATO helt enkelt borde upplösas. Men man får väl säga att det som Trump och SD:s nya kontakt med republikanerna till slut tvingar honom att komma fram till är gott nog tills vidare: “Vad kan vi göra? Först och främst lära av egna misstag.” “Vad vet vi om den muslimska civilisationen egentligen?” Trumps linje är nog “det mest logiska”. “Vårt egenintresse måste styra, inte idealistiska västerländska ideal. Det betyder att hålla fingrarna borta när olika muslimska aktörer slaktar varandra. Det är inte vår strid. Vi i väst kan inte agera domare eller poliser.”

Man kunde förstås invända att den generella avståndsmarkeringen gentemot den muslimska civilisationen, i förening inte bara med avfärdandet av relevansen av feltillämpade idealistiska västerländska ideal, utan också med frånvaron av hela frågeställningen om en kvalificerad universalitetsförståelse och dess betydelse för bedömningen av det som sker i Mellanöstern och de olika aktörerna där, gör att inte heller dessa formuleringar är helt optimala. Erixon tycks dessutom egentligen fortfarande vilja att vi agerade domare och poliser, men inse att väst nu bara inte längre är tillräckligt starkt. Den principiella förståelsen är med andra ord ännu svag. Men ett avsevärt framsteg är det ändå, som visar att SD:s nya internationella samarbete i alla fall just nu kanske kan sätta stopp för och rentav vända SD:s felutveckling i detta centrala avseende, bort från de ståndpunkter som Söder och Richthoff föredömligt står fast vid.

Samtidigt riskerar dock felutvecklingen tyvärr att förstärkas i andra avseenden. Anslutningen till republikanerna och Tories är fortfarande generellt sett en anslutning till den åtminstone mest akut problematiska makten på den globala scenen, även om man fortfarande motsätter sig det fulla medlemskapet i dess militära allians. Och därmed, bortom den av denna makts hetspropaganda uppkomna krigsriskens akuthet, indirekt även till de krafter som är den huvudsakliga om än för många fortfarande dolda orsaken till det mesta av det SD motsätter sig i en ofta alltför närsynt inrikespolitik.

Det är ju ett uttryck för populism i sämre mening att SD numera ofta närmast systematiskt döljer vad exempelvis invandringsfrågan egentligen handlar om. Här måste man höja sig till ett större ideologiskt och samtidshistoriskt perspektiv, som också leder till en utveckling av politiken ett avsevärt stycke utöver den nuvarande. Ska man seriöst motarbeta massinvandringen och multikulturalismen, om vi håller oss till detta exempel, den fråga som tidigare främst utmärkte SD och där de kommer förbli självklart ledande, måste man inrikta sig på att direkt bekämpa deras verkliga och djupast liggande orsaker.

Att det “västliga” etablissemangets systemupprätthållande globala agerande kunnat försvaras av SD i den utsträckning som redan skett, att det alltmer kommit att ses som förenligt med den generella konservatism som nu påbjuds av partiet, är förstås något som följer det mönster som högern uppvisat under loppet av hela sin historia. Den har i stort reducerats till okritiskt försvar för kapitalismen – under missvisande namn som “fri marknad” – i dess kontinuerligt föränderliga former, och därmed också normalt, åtminstone i Västeuropa och USA, av dennas vidhängande varianter av liberal demokrati. Konservatismens värden och rika insikter är så att säga ständigt inspärrade inom detta systems gränser. De måste oavbrutet omtolkas, anpassas, nedtonas eller helt enkelt glömmas, i syfte att ackommodera det ekonomiska systemtvångets realiteter, vars dynamik i verkligheten direkt motverkar dem.

Den socialkonservativa rörelsen måste börja visa en väg ut ur denna fälla. Men i stället ser vi hur självklart det otillräckliga systemkonservativa synsättet blivit även inom SD. Ja, man tycks anstränga sig att framstå som ett vanligt borgerligt parti. Det blir, för att ta ett trivialt exempel, tydligt när Erixon finner det motiverat att uppmärksamma att Michael Bloomberg överväger att ställa upp som demokratisk presidentkandidat. Utan honom, skriver Erixon, “återstår bara vänsterradikala kandidater som kommer att få det svårt att vinna mot president Trump”. Bloomberg! Bush-anhängaren och krigsinterventionismens förespråkare, som hävdade att “It’s as if we expect border control agents to do what a century of communism could not: defeat the natural market forces of supply and demand”. Hans eventuella kandidatur anses alltså vara av vikt för Samtidens läsare.

Den demokrat som verkligen äger förutsättningar att besegra Trump är Tulsi Gabbard. Och hon är det av det enda skälet att hon till skillnad från Bloomberg är överens om åtminstone mycket av det för etablissemanget förhatliga men för växande väljargrupper önskade, som Trump gick till val på – till den grad att hon hade överläggningar med honom inför regeringsbildningen. Gabbard är också den enda äkta populisten, och i bästa tänkbara mening. Men Erixon avfärdar henne alltså tillsammans med hennes ärkefiende Hillary Clinton som “vänsterradikal”. Vad Gabbard står för tycks ligga fullständigt bortom Erixons och SD:s nuvarande intellektuella synfält. Det visar att något har gått ordentligt snett. Ja, det visar faktiskt att ingen större förståelse tycks finnas ens för Trump.

Bakom och redan före Erixon har på lägre nivå i SD hela tiden funnits ett läger av neokonservativa, som dock ofta framstått som så bisarrt, såväl i dess sakliga argumentation som i dennas formella uttryck, att det varit enbart förvånande när ledningen setts ge dem stöd. Det har inte känts sannolikt att de verkligen tagits på allvar och kunnat ha något inflytande att tala om. Ändå är det är ett faktum att partiets utrikes- och säkerhetspolitiska omprövningar under senare år motsvarar deras önskemål och deras föråldrade omvärldsanalys.

Detta läger har nu fått en ny röst i Ronie Berggren, som länge drivit en podd med namnet “Amerikanska nyhetsanalyser”, och skrivit en bok om sin favorit George W. Bush. Berggren är sedan en tid medlem i SD, och skriver nu i Nyheter Idag, där han i mycket är involverad i samma projekt som Erixon i Samtiden, om än i en mindre välavvägd stilistisk modalitet: att identifiera den populistiska nationalismen med det gamla republikanska etablissemanget i USA.

Vare sig i podden, i Nyheter Idag eller på hans Facebooksida störs Berggrens budskap av några onödiga subtiliteter: “Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök, med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, hette det härom dagen om Gabbard; “Jag håller…inte alls med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler – inklusive Putin. Jag är mer en McCain-typ.”

Hur är det här möjligt i ett nationellt orienterat europeiskt parti? Det kunde inte vara mer missklädsamt och vanprydande. Med “amerikanska nyhetsanalyser” tycks Berggren inte mena endast svenska analyser av amerikanska nyheter, utan även amerikanska analyser av svenska nyheter. För hans hela tiden klart uttalade mission är att amerikansk konservatism ska införas i Sverige. Och med amerikansk konservatism menar han alltså Bushs och McCains konservatism. Här finns ingenting av “den siste neokonservatives” förtjänstfulla omprövningar. Det visar sig tyvärr att Erixon inte var den siste.

Även bombhögerns P. M. Nilsson finns ju kvar. Han skriver angående SD:s av honom hyllade atlantiska allians att de brittiska och amerikanska konservativa partierna “kommer även i fortsättningen att ha regeringsmakt och inflytande långt bortom sina stränder och de kommer att skapa transatlantiska gemenskaper”. Som framgår i hans artikel menar han med detta inte dessa partier sådana de företräds av respektive Trump och Brexit-förespråkarna. Vad han vill är att SD och hela den europeiska populistiska nationalismen ska tämjas och omformas genom att i stället assimileras med vad som enligt honom är dessa gamla konservativa partiers tidlösa, nyliberala essens, personifierad av Reagan och Thatcher. Det vill säga att SD ska engageras i tjänst hos den globala kapitalismen och liberalismen, sådan de utvecklats alltsedan dessa ledares tid.

Det är en osäker kalkyl. Nilsson kan förstås inte se att, och hur, den till genuin socialkonservatism utvecklingsbara populistiska nationalismen idag erbjuder en helt ny politisk och ideologisk öppning, en ny horisont. Men dessvärre förefaller även SD nu vara på väg att missa det, när de entusiastiskt välkomnar Nilssons propåer.

Nilssons plan kan lätt omintetgöras redan genom att nya vänsterpolitiker som Tulsi Gabbard gör de andra stora partierna i USA och Storbritannien mer relevanta för väljarna. Om den populistiska nationalismens nya politiska opposition på båda sidorna av Atlanten dessutom samtidigt gör vad den ska, kommer de gamla högerpartierna med tiden falla, med de alltmer korrupta etablissemang som uppbär dem. Eller, vilket kanske är mer sannolikt och inte nödvändigtvis sämre, så kommer de i grunden förändras när de nya krafterna tar över dem. Men om personer som Berggren fortsätter få inflytande över denna opposition kommer den mycket snart upphöra att vara en sådan.

Genom sin tydliga, principiella hållning av avståndstagande från den lägre nationalismen och med den mer eller mindre förbundna uttryck för problematisk okultur inom partiet, har SD, även om det fortfarande återstår mycket att göra, bidragit till att visa att dagens populistiska nationalism kan uppvisa ett ljust och humant ansikte. Betoningen av socialkonservatismen framför nationalismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var det positiva komplementet i denna process av mognad och utveckling. Båda dessa moment pekade framåt mot en öppen horisont av politiska framtidsmöjligheter.

Men just när detta uppnåtts, börjar partiets uppsyn åter mörkna. Den allians Nilsson och hans nya karikatyr i själva partiet, Berggren, vill förmedla är i alltför hög grad en allians med sedan mycket länge välkända och genomanalyserade intressen av det mest dubiösa slag, som vid behov – och behov uppstår hela tiden – sällan skyr några imperialistiska våldsmedel. SD kan börja visa oss ett annat inhumant ansikte. McCain och Bloomberg är vad som intresserar. Partiet riskerar att dras ned i det djupstatliga atlantiska etablissemangets träsk av allsidig korruption. Det kan börja lukta illa.

Genom Trumps föresats att dränera träsket, hur osäker och vacklande den än är, finns ändå åtminstone just nu möjligheten att SD:s atlantiska samarbete kan få ett annat utseende. Söder och Richthoff visar att det fortfarande finns åtminstone vissa spärrar kvar inom partiet mot anpassningarnas träskväg. Ett annat exempel som också förtjänar att nämnas är Markus Wiechels kritik i riksdagen av det av Carl Bildt initierade svenska biståndet till den syriska opposition som alla nu vet består av islamistiska terrorister. Men i övrigt uppvisar även dessa partiföreträdares allmänna förståelse när det gäller den internationella politiken i alltför hög grad partiets karaktäristiska allmänna brister. En yttre påverkan av den typ det nya atlantiska samarbetet just nu faktiskt erbjuder vore därför en välkommen förstärkning. Ingenting tyder på att resurser finns inom partiet självt som är tillräckliga för att göra spärrarna starka nog och definitiva.

Om genom Trumps bästa impulser den amerikanska konservatism som sida vid sida med Tulsi Gabbard och den typ av vänster hon representerar bekämpar det militärindustriella komplexet och övrig träskkorruption, på något sätt kan börja få åtminstone litet större inflytande inom det republikanska partiet och dess tankesmedjor, finns kanske chansen att det hittills till synes inte bara oemottagliga utan direkt avvisande svenska partiet äntligen tänker om och börjar intressera sig för den. När allt kommer omkring övergav en rad ledande neocons “Never Trump”-lägret och anslöt sig till honom. Allt på andra sidan Atlanten är verkligen inte dåligt. Om vi nödvändigtvis ska vara amerikaniserade, bör vår amerikanisering åtminstone bestå i att vi tar till oss endast det som är bra med USA.