Jan Olof Bengtsson

Magdalena Andersson kan inte tro på det hon säger om SD. Med den fullständigt överspelade hållning hon kort uppvisade i sitt installationstal som partiledare borde det se mörkt ut för Socialdemokraterna inför nästa års val.

Markeringen mot SD anses förstås strategiskt viktig för att Andersson ska få Centerpartiet med sig. Men på lång sikt, den långa sikt strategin borde handla om, är den givetvis tvärtom direkt skadlig för Socialdemokraterna. Samarbetet med detta parti är tillfälligt nonsens, nödvändiggjort av socialdemokratins kontinuerliga nedgång och sverigedemokratins motsvarande kontinuerliga uppgång under 20 år.

Att kvarhålla den gamla hållningen mot SD ökar självfallet risken att Andersson överhuvudtaget inte får bilda regering efter valet. Vad hon i stället borde göra är att försöka dra SD ut ur högerblocket. Det är det enda som motsvarar Socialdemokraternas långsiktiga intresse. Centerpartiet är, i jämförelse, en quantité négligeable.

Socialdemokratin står inför en historisk uppgift, och Danmark har redan visat vägen. Men med sin bakgrund har Andersson inga goda förutsättningar för att fullgöra den. Hon har under mycket lång tid varit helt ombord på Löfvens linje och delat hela partiets blindhet och dövhet inför de samhällsproblem SD blivit ett av de tre stora partierna – och fortsätter växa – genom att fokusera på.

Trovärdigheten när man nu gör anspråk på att kunna hantera dem är obefintlig i jämförelse med SD:s. Och det blir inte bättre genom vad författaren Jens Ganman kallade den “vidriga dubbelmoral” och det “exempellösa hyckleri” som Mikael Damberg uppvisade när han i september hävdade att “högern aldrig har begripit” att “så länge man har bostadsområden som får leva sina egna liv så skapar du en dynamik som kan leda till ökad kriminalitet och spänningar i samhället”.

Det är visserligen riktigt såtillvida som man inte kan lita på att högern nu begripit det eller verkligen kommer lägga om kursen, eftersom den alltid primärt är det politiska uttrycket för de intressen som skapat de nämnda problemen; Ulf Kristersson gjorde sig en gång känd som en av de nyliberala förespråkarna för öppna gränser. Och såtillvida som, i den mån den verkligen begripit, det uteslutande är SD:s förtjänst. Men eftersom den insett att den är maktlös utan SD har den i alla fall tvingats anpassa sig, och detta har den gjort tidigare och i större utsträckning än Socialdemokraterna. Dess enstaka, mer genuint konservativa röster har fått rätt.

Damberg gick så långt att han utan samvetsbetänkligheter hävdade att “Sverige har inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen”. Sverige! Detta var sannerligen dubbelmoral och hyckleri. “Din skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa kappvändare”, var Ganmans välmotiverade reaktion. Han tillfogade en lista på gamla svenska böcker om dessa problem, en lista som lätt kunde utvidgas.

Dambergs uttalanden var symptomatiska för hans parti. Både han och Magdalena Andersson har under mycket lång tid tillhört den ledning som, i storkapitalets ledband, skapat de problem som Damberg nu säger sig ensam och först av alla förstå. “Ni har i decennier”, fortsätter Ganman, “offrat det här landet på den politiska korrekthetens altare”; “Det du försöker göra nu är inget mindre än äcklande.” Den starka känslomässiga laddningen är begriplig.

Vad är det vi länge kallat den politiska korrektheten? Det är en produkt av den postmarxistiska och postmoderna vänstern, och därmed är den också ett uttryck för den välkända, alltifrån 1800-talet genomanalyserade borgerliga dekadensen. Vem har uppställt dess altare? Vem har krävt offer till den? Nyliberalismen och den imperialistiska globalkapitalismen. Den borde inte ha något med socialdemokratin att göra. Men det har den i högsta grad, alltsedan Socialdemokraterna själva inordnade sig i nyliberalismen på 80- och 90-talen. Magdalena Andersson har gått i kanslihushögerns och Göran Perssons skola.

Nu signalerar hon att det är slut med denna inordning. Hon ska “ta tillbaka kontrollen”. “Wall Street flinar inte längre”. Tja. Vad Andersson och socialdemokratin i jämförbara länder förlitar sig på är ett slags “överstatsmonopolistisk” självreglering som fortfarande i hög grad är Wall Streets egen.

Föreningen Reformisterna skulle på kongressen driva på med sitt ekonomiska alternativ, hette det. Men i och med partiledarbytet kom deras opposition av sig, vilket visar dess art och grad; även de ägnade sig mest åt att hylla Andersson. Men oavsett detta hade de knappast något att erbjuda som gick utöver Anderssons system. Tyvärr finns det något nästan plågsamt futtigt och trött i demokratisk-socialistiska paroller vars huvudsakliga budskap bara är “låna mer”. Det snarare bekräftar socialdemokratins makt- och visionslöshet. Och det blir inte bättre av att Reformisterna ännu mer än partiledningen tigit om eller stött det övernationella storkapitalets migrationsprojekt.

Detta handlar om mer än ekonomin, eller mer än ekonomin i snäv mening. Stefan Lindgren kommenterade den nu avslutade partikongressen på följande sätt: “Ju mera jag hör och ser, desto mer får jag intrycket att hela partiet shanghajats av en tätt sammanhållen fraktion som håller på NATO, EU och Svenskt Näringsliv. Det är spöklikt och en smula skrämmande. S-kongressen framstod som tio gånger mer välregisserad än en SUKP-kongress. Förekom en enda votering i någon viktig fråga?”

Jag kan inte riktigt bedöma detta, men Lindgren kan det med viss sannolikhet, vilket gör kommentaren intressant. Vad beträffar Reformisterna trängde sig också frågan på om de bara är till för att förändra den ekonomiska politiken. Har de överhuvudtaget någon uppfattning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor? Ingen i deras ledning finns bland de 100 socialdemokratiska undertecknarna av artikeln om kärnvapenförbud som publicerades i Aftonbladet inför kongressen. Är till och med Daniel Suhonen med på Hultqvists NATO-linje?

Tills nyligen, tills högerblockstrategin, har SD varit bättre än Socialdemokaterna inte bara på invandringspolitikens utan även på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Och i årtionden har de alltså gått framåt lika mycket som Socialdemokraterna gått bakåt. Den uppgift Socialdemokraterna står inför är uppenbar, även på det senare området. I själva verket är områdena nära sammanhängande.

Att bryta med den politiska korrekthetens bisarra, amerikansk-imperialistiska extremism är att bryta med ett för socialdemokratin såväl ideologiskt som kulturellt främmande inflytande. Det är att återgå till en äldre och sundare svensk och europeisk socialdemokratisk tradition. Med en ansträngning, och ny ideologisk inspiration, skulle Magdalena Andersson kanske ändå kunna göra denna historiska uppgift till sin.

Mats Wingborg ger i Dagens Arena, under rubriken Alternativ höger i öppet förfall, en grovt felaktig bild av mig och min position i den debatt om alternativhögern som förts på Motpol och, sedan Motpol slutade publicera mina inlägg, av mig på denna anspråkslösa nätplats.

Wingborg kallar mig en av den alternativa högerns ideologer, ger intryck av att jag är medlem i Alternativ för Sverige, och påstår att vad jag försvarar är de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD. Och han fortsätter så här:

“En svensk plattform för Den Alternativa Högern har länge varit webbsajten Motpol. Nu rasar en debatt på sajten där ledarfiguren Daniel Friberg menar att uttrycket ‘alternativ höger’ bör överges eftersom händelserna i Charlottesville gjort uttrycket taktiskt oanvändbart. Men Friberg har fått mothugg från den tidigare parhästen Jan Olof Bengtsson. Bengtsson menar att uttrycket den alternativa högern är värt att försvara. Bengtsson förklarar också oförblommerat att flera av de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD bör ‘betecknas som fascistiska’ och ‘där fascism inte sällan även används som självbeteckning’.”

Vad Wingborg förmedlar här är intrycket att jag inte har några invändningar mot händelserna i Charlottesville, och att jag menar att Charlottesville-högern inte bara även fortsättningsvis bör betecknas med termen alternativhöger, utan att det är bra när den också kallar sig fascistisk.

Det är svårt att förstå hur det är möjligt att läsa mig så fel. Wingborg befinner sig på samma nivå av läsförståelse som Expos Jonathan Leman, som använde min ytterst starkt och entydigt formulerade polemik mot antisemitismen som ett bevis för att jag var antisemit.

Den debatt Wingborg hänvisar till uppstod p.g.a. att jag kritiserade den alternativa högern för dess radikalnationalistiska och fascistiska urspårning och tvingades konstatera att det åtminstone inte ännu fanns någon verklig alternativ höger av det slag jag hade hoppats skulle utvecklas. Att det som gick under detta namn visat sig vara endast den gamla vanliga högern, med dess lika gamla vanliga tendens att vid behov bli till fascism eller ta fascismen i sin tjänst. Här är mina inlägg:

Alternativhögerns öde (något senare även publicerad på Motpol, liksom i alla andra fall av deras publicering av mina texter en återpublicering på redaktionens eget initiativ)

Höger, alternativhöger, fascism (likaledes publicerad på Motpol enligt ovan)

Den spartanska högern

Om Wingborg orkat titta på tidigare inlägg av mig skulle han också – åtminstone om hans läsförståelse varit normal – ha kunnat se att denna debatt från min sida var en del av ett under många år pågående avståndstagande från högern som sådan, i dess helhet.

Han skulle i otaliga inlägg från de senaste tio åren ha kunnat följa varför jag lämnade den vanliga borgerliga högern på 00-talet (som jag väl måste anses ha tillhört såtillvida som jag sedan mitten av 80-talet för dess vanliga publikationer och föreläst för dess vanliga organ om den typ av konservatism som intresserar mig, även om det inte varit mycket), vad det var jag tyckte mig finna och försvarade i SD, vad jag vände mig mot, varför jag tillät Motpol att återpublicera mina artiklar, hur mitt förhållningssätt till alternativhögern såg ut, varför jag gick över till AfS, och varför jag nästan omedelbart, 2018, blev tvungen att lämna även dem när det visade sig att de hade fascistiska kopplingar.

Den här artikeln av Wingborg visar honom som endast en genomkorkad liten propagandamurvel, och kanske avslöjar det väl tyvärr också en del om nivån av anständighet, omdöme och kvalitetskänsla hos redaktören Håkan A. Bengtsson – som jag tidigare ofta tyckt kunnat vara ganska bra och som medverkade i vänboken till Tage Lindbom 1999 – att han använder sin publicistiska maktställning för spridande av ett sjaskigt påhopp av detta slag.

“Är ett samarbete mellan S och SD på gång?” Så lyder rubriken när Riks sammanför Åkesson och Andersson – visserligen bara Widar, men förhoppningsvis snart också Magdalena – för samtal om förhållandet mellan de båda partierna. Det är en utomordentlig idé och just vad som behövs idag. Det inger hopp inför valrörelsen.

Andersson är med på att SD:s nuvarande vägval gör att det bara handlar om möjligheter på lång sikt. Men detta vägval är förhastat. En fusion med etablissemangshögern är slutet för populistnationalismen i den högre, goda mening som jag uppfattat som, i grunden, SD:s. I en sådan finns ingen framtid för partiet och vad det egentligen står för och vill.

Därför borde SD backa från högerblocksamtalen och överenskommelserna redan nu. De är inte till fördel när det gäller att vinna de vänsterväljare som fortfarande måste vinnas, och att göra den egna politiska visionen begriplig för vänsterns opinionsbildare. Och de behövs inte i den utsträckning SD tycks mena för att öka partiets tyngd och trovärdighet. Alla vet ändå att det inte blir någon borgerlig regering utan SD:s stöd.

I stället borde man fortsätta gå fram som ett självständigt alternativ med sikte på att bli Sveriges största parti, ett alternativ som håller öppet för koalitioner åt både höger och vänster och därmed redan nu är lika villigt att föra samtal med vänstern. Ett alternativ som i långt större utsträckning kan kräva anpassningar från båda hållen om de vill vara med och bilda regering, och som i högre grad självt kan föreskriva villkoren. Man borde återgå till att tala om sig själva på det sätt man gjorde före den förfelade högerstrategin: som ett eget, tredje “block”, Sverigeblocket.

Alla anpassningar, och först och främst när det gäller NATO, atlanticismen och världspolitiken i allmänhet, bör omedelbar uppges. Den ändrade hållningen till EU från förra valrörelsen bör följas upp med en ny programpunkt om behovet av ett starkt, självständigt och enat Europa i världspolitiken, där en ny storgrupp av närstående partier har ett avgörande inflytande i Europaparlamentet.

Åkesson är helt med på Anderssons korrekta beskrivning av de stora likheterna mellan deras partier, och inte minst hans konstaterande att varken S eller SD är borgerliga partier, och betonar hur han alltid sett sig som vidareförande S:s folkhemsidéer efter att S själva uppgivit dem.

I Tina von Schinkels och Richard Sörmans uppföljning av samtalet är den senare tyvärr fortfarande insnöad på Oikos’ och Det goda samhällets (där han vanligen skriver) enkla nationella högeridentifikation och okvalificerade konservatismbegrepp, Mattias Karlssons USA-, Trump- och Netanyahu-inspirerade fusionism. Men man ägnar ändå, på nytt sätt som vittnar om tillnyktring och återvunnen klarsyn, nästan hela tiden åt att beskriva problemen med M och därmed högerblocket.

Mycket mer uppmärksamhet borde nu ägnas ett eventuellt vänsterblock – för balansens skull, som pedagogisk kommunikation, för att göra rättvisa åt SD:s självständiga profil och starkare etablera partiet som en oberoende kraft.

Man borde redan nu gå ut med att man lätt kan befria Magdalena från C:s och MP:s fatala grepp, och att man har mycket gemensamt inte bara med henne utan även – och på viktiga punkter ännu mer – med Nooshi. Dock givetvis utan nya, otillbörliga anpassningar åt detta håll.

Om man på allvar vill vara ett socialkonservativt parti, och önskar ideologiskt utveckla och uppdatera socialkonservatismen på det sätt som är nödvändigt, borde man inte bara, som under de senaste åren, lägga tyngdpunkten på konservatismen utan lika mycket på socialismen. Och därmed på den egna unika profilen och linjen bortom den gamla högern och vänstern.

SD:s uppgift borde vara att frigöra konservatismen från högern och socialismen från vänstern. Att presentera dem i en egen syntes, en självständig politisk och ideologisk helhet, organiskt utvecklad ur den nuvarande. En syntes och en helhet som är skild från tidigare radikalnationalistiska försök i denna riktning, och bygger på andra idétraditioner, på en kvalificerad, europeisk humanism, ja rentav en högre, med nationalitetens värden förenlig kosmopolitism.

Det var endast det faktum att Motpols redaktör Patrik Ehn önskade återpublicera min korta artikel ‘Alternativhögerns öde’ och Daniel Friberg valde att replikera på den som gjorde att en debatt om alternativhögern uppstod på Motpol. I denna debatt vägrar Motpol nu att publicera mina inlägg. Det visar sig att det är Friberg som ingripit för att stoppa publiceringen av mitt svar, med rubriken ‘Den spartanska högern’, på hans inlägg ‘Ställningskriget’.

Inom kort skrev Friberg till mig i ett meddelande som är så anmärkningsvärt att det inte kan förbigås här, bland mycket annat att anledningen var att det var “rent efterbliven smörja”. Han passade också på att klargöra att det “från första början” – det vill säga sedan 2017 – varit “en gåta” för honom att redaktören Patrik Ehn återpublicerat mina artiklar, eftersom jag är “långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol”. Det är sakligt minnesvärda formuleringar från Daniel Friberg.

Enligt Friberg var det Joakim Andersen som i egenskap av medlem av redaktionen fällde avgörandet för beslutet att inte publicera ‘Den spartanska högern’, ett inlägg där jag starkt och utförligt berömmer just Andersen. Jag vet inte i vilken utsträckning Andersen delar Fribergs uppfattning om detta inlägg, men han måste ju göra det i tillräcklig utsträckning för att gå på Fribergs linje i frågan om publiceringen – hur mycket detta än synes strida mot hans kommentarer på Twitter, som inleddes med det positiva omdömet att det var ett “intressant inlägg i en värdefull diskussion”.

Andersens eget bidrag till debatten, ‘Tillbaka till althögern’, har jag därefter svarat på i ‘Joakim Andersen och högern’. Vem är Andersen egentligen? Han har hörts i någon enstaka poddintervju, men någon bild av honom har åtminstone jag aldrig sett. Vet någon var han bor och verkar? Är Joakim Andersen hans verkliga namn? Nej. En gång valde han att i stället kalla sig Joakim Holm. Länge var han, på den tiden då Motpol mest framstod som teatraliska lekstugefascister med wagnerianska pseudonymer, bara känd som “Oskorei”. Varför fortsätter han efter alla år att gömma sig i skuggorna?

Såtillvida som jag ju huvudsakligen skriver utifrån andra idétraditioner, inte använder Motpols typiska begrepp, överhuvudtaget inte ansluter mig till Motpols metapolitiska projekt utöver de mycket allmänna punkter som anges som gemensamma för alla som publiceras där, stämmer det verkligen att jag är långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol. Jag är ju tvärtom starkt kritisk till mycket av det mer specifika innehållet, och även mot den politiska opposition som populistnationalismen valt att bilda tillsammans med högern, som Friberg klargör att Motpol är en del av, och som han på goda grunder ifrågasätter min lojalitet mot. Även om Friberg och Andersen inte nu plötsligt mitt i debatten kan anföra något av detta som skäl för sin vägran att publicera ‘Den spartanska högern’, är det helt riktigt att jag inte äger de nämnda “kvalifikationerna” och att det såtillvida förvisso är en gåta att Patrik Ehn velat återpublicera så många av mina artiklar – och i synnerhet ‘Alternativhögerns öde’.

Men detta är inte vad Friberg menar. Hans påstående om kvalifikationer skulle väl, liksom hela hans löjliga utbrott, naturligt kunna ses bara som ett blint uttryck för den kränkthet han tycks känna inför min utläggning om hans spartanskhet. som att han krampaktigt vill rädda sitt uppenbarligen ömtåliga ego genom att dra till med att Motpol minsann är mer kvalificerad än jag.

Vidare säger han att ‘Den spartanska högern’ innehåller “personangrepp”, “passivt-aggressiva påhopp” på hans person. Kanske är det denna uppfattning Andersen delar? Vad Friberg här rimligen måste syfta på är återigen min grundläggande turnering av den inledande anekdoten om kung Kleomenes i hans inlägg ‘Ställningskriget’. Jag säger att Fribergs tänkande präglas av en spartansk mentalitet, att han representerar en spartansk höger. Det är säkert inte något som han i sig skulle invända mot, personer med hans politiska läggning och inriktning har alltid vurmat för Sparta framför Athen. Men med de konnotationer jag med anledning av hans kritik i ‘Ställningskriget’ antyder blir det förstås till ett slags helhetlig kritik av Friberg som högertyp. Jag säger att den spartanska högern, som inte förstår långa inlägg och nödvändigheten av sådana, är alldeles för enkel och grov. “Passiv-aggressiv” är ett psykologiskt begrepp som inte är relevant här. Möjligen kan man kalla min kritik och polemik “aggressiv”, om man uppfattar kritik och polemik överhuvudtaget som sådan, men det finns ingenting “passivt” i den. Det är s.a.s. en aktiv-aggressiv kritik och polemik.

Sådant vill Friberg förstås inte se i sin egen publikation. Men det var ju alltså denna publikation som själv obegripligen önskade publicera ‘Alternativhögerns öde’! Jag har aldrig någonsin bett om att bli publicerad där, aldrig någonsin skickat något material till dem. Och Fribergs svar till mig var, med sina brutalspartanska förenklingar, av sådant slag att de gjorde denna typ av kritik sakligt oundviklig. Vad skulle jag svara? Det jag svarade var just det som måste svaras. När man skriver så dåliga repliker som Friberg gör, endast upprepande elementära saker från Evola och Paul Gottfried som han borde veta, eller ha tagit reda på, att jag själv skrivit utförligt om, så måste man ju förklara för läsarna hur inskränkt han är, hur oförmögen att förstå vad jag säger.

Eller ogillar Andersen vad Friberg nu i sin förklaring till mig än en gång återkommer till – vad han kallar “fascismanklagelserna”? För Friberg är detta i alla fall fortfarande, och på oförändrat märkligt sätt, den mest känsliga punkten. Jag tycker att jag behandlat ämnet tillräckligt i ‘Höger, alternativhöger, fascism’ och ‘Den spartanska högern’, för att inte tala om mina många äldre, kritiska inlägg om alternativhögern, men Friberg förstår fortfarande inte vad jag menar.

Tydligast blir detta när han i kommentarfältet till mitt första, på Motpol publicerade svar till honom – där min rubrik ‘Höger, alternativhöger, fascism’ efter några dagar ändrades till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ för att få bort det på Motpol så otroligt känsliga ordet “fascism” – kompletterar sina genmälen med ett rasande utfall föranlett av att jag skrivit att jag misstänkte att de på Motpol var nazister.

Varför gjorde jag det? Därför att jag, som är lätt att se och Friberg därför är väl medveten om, svarade på följande från en anonym skribent på Flashback, som ville misstänkliggöra mig för samma sak: “Varför låter du Motpol återpublicera dina inlägg när de bildsätter dem med nazistisk arkitektur? Tycker du det är okej? Jag skulle bli lite skeptisk om nån sida bildsatte nåt jag skrivit med nazikonst. Jag kanske till och med skulle misstänka att de egentligen var nazister…”

Jag upptäckte Flashback för ett tiotal år sedan när min uppmärksamhet fästes på en lång tråd om mig själv. Diskussionen var positiv, jag fick ett gott intryck av detta forum, och jag svarade flera av deltagarna i inlägg i min enkla blogg. Men inom kort förändrades tyvärr intrycket radikalt, när kloakangrepp från grova antisemiter plötsligt helt förstörde diskussionen. Några av de gånger jag därefter nämnts på Flashback har det ofta fortsatt handlat om kloakangrepp av olika slag, och i synnerhet, och tragiskt nog, från personer i SD och Alternativ för Sverige, ibland på hög nivå. Jag har fått anledning att utförligt förklara mitt principiella förhållningssätt till Flashback. Oftast har jag, i den mån det – främst på grund av de relativt lättidentifierade skribenterna – varit nödvändigt att svara, fortsatt göra det i bloggen. Men några gånger har jag själv givit mig in i trådarna direkt på Flashback. Jag startade till och med en egen tråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, för att argumentera mot forumets främsta och fatala fel, nämligen det anonyma kloakeriet i sig.

Det finns i och för sig goda grunder för att inte skriva på Flashback, för min del inte minst det faktum att moderatorerna flera gånger, exempelvis både i min egen tråd och den tråd Friberg nu hänvisar till, ställt sig på kloakeriets sida, tagit ställning för mina debattmotståndare, genom att ta bort mina fullständigt regelenliga inlägg, ja även inlägg av andra som varit positiva till mig. Moderatorerna har själva en radikalnationalistisk och kloakistisk agenda, och tillämpar i syfte att befrämja den inte alltid sina egna regler.

Ändå måste man konstatera att Flashback är ett signifikant och icke oviktigt fenomen. Vid den tid då jag upptäckte forumet fick det Sveriges Radios journalistpris Årets Medieorm såväl som Guldspadens hedersomnämnande. Det intressanta i det nya som det i journalistiskt och debattmässigt avseende representerade var, tyckte jag, uppenbart. Jag ser fortfarande Flashback som ett forum där inte minst den populistnationalistiska opinionen, sådan den nu är, kan debattera på det fria sätt som den inte ofta ges möjlighet till på annat håll, och anser att man inte bara måste vända sig mot kloakeriet, utan även välkomna det värdefulla innehåll, de många inläggen på hög nivå, som ovedersägligen också finns där. Det är begripligt att man inte tar till sig det senare på grund av det förra, men att förneka det senare på grund av det förra blir fel.

Men även kloakeriet har faktiskt ett eget slags värde. Jag tycker även de senare trådarna där jag kloakangrips (den senaste och mest extrema, i kategorin “Kändisskvaller”, är den som Friberg nu fokuserar på) är betydelsefulla eftersom de så tydligt visar vilka SD:s och AfS’ anhängare – och ofta medlemmar och företrädare – är, vilken typ av människor, åsikter och värderingar som de i verkligheten bygger på, i verkligheten stöds av, bortom vad jag i början uppfattade på grundval av de polerade programmen, bortom vad deras bästa företrädare själva vill. Många tillhör utan tvekan också Motpols läsare – Motpols kommentarfält har ofta precis samma slags kloakinnehåll som Flashback.

I ett tidigt inlägg om Flashback nämnde jag att jag sett skvallertråden om Mats Gellerfelt och reagerat starkt mot den. Han upptäckte den säkert inte själv, som jag gjorde med min egen. I den senare var det, utöver det vanliga, allmänt lärorika kloakhatet, fascinerande att se vilka fantasier SD:arna och AfS:arna spann om mig, och att försöka förstå var de fått allt från, vad de kunde tänkas bygga på. Jag lärde mig ännu mer om dem än i de tidigare kloakhatstrådarna. Och jag vill fortsätta hänvisa både till den och till de tidigare trådarna som exempel på vad det har visat sig att dessa människor faktiskt tänker, tycker och känner inför det jag försöker formulera och förmedla inom politiken. Det är fortfarande litet svårt för mig att förstå hur de kunnat bli så här, hur sådana människor kan finnas, men det gör inte det hela mindre viktigt. Det är ett allmänpolitiskt och samhälleligt problem.

Men vad svarar man då den av Friberg åberopade Flashback-skribenten, som inte tillhör dem som kom med något grovt påhopp utan bara ett rimligt ifrågasättande? En av mina artiklar om AfS, ett parti som utmålades som neofascistiskt både av den politisk-korrekta opinionen och av SD, hade på Motpol försetts med en bild av Hitlers och Speers planerade, jättelika Volkshalle i Berlin. Det var givetvis en uppenbar nazistisk signal. Vad skulle Flashback-skribenten tänka, när detta dessutom förekom i en publikation som också regelmässigt betecknades som neofascistisk, där annat sådant innehåll ovedersägligen förekommit, där redaktören, Ehn, i likhet med AfS-ledningen blivit utesluten ur SD efter anklagelser för avvikande radikalnationalism, och där grundaren och ansvarige utgivaren, Friberg, har en känd radikalnationalistisk bakgrund?

Man kan givetvis inte svara att nej, Hitlers Volkshalle betyder ingenting nazistiskt. Volkshalle betyder självklart i detta sammanhang nazism och ingenting annat. Eftersom skribenten har rätt i att man borde misstänka att de var nazister, svarar man naturligtvis: “Jag är skeptisk och misstänker att de egentligen är nazister, även oavsett denna bildincident.” Detta svar är oundvikligt, men det tjänar också, med sin litet tillspetsade form, som en avväpnande ripost innan man går vidare med förklaringen till förekomsten av ens artiklar på Motpol: “Men de var såvitt jag kunde se på rätt väg under flera år. I Trumpyran kollapsade allt igen, med samarbetet med amerikanska AltRight o.s.v. Men när Patrik Ehn förra året frågade om de fick återpublicera mina artiklar pekade det ju i rätt riktning igen, och jag tänkte att det kunde bidra till att återföra dem till den tidigare vägen.”

Man fortsätter sedan med att ange skälen – de skäl jag också angivit i bland annat ‘Den spartanska högern’ och ‘Artiklar på Motpol’ – till att man tillåter dem att återpublicera sina artiklar. Och man avslutar med att på följande sätt, så gott det går, försöka förklara den nazistiska bilden: “När det gäller bilden på Hitlers och Speers Volkshalle i Berlin gick Ehns intresse för nazistisk estetik utan tvekan över en gräns. Men han trodde kanske att han kunde ta sig denna frihet eftersom jag själv använt bilden i arkitekturkategorin i min blogg. Vad han troligen förbisåg var att det skedde alldeles efter och som illustration till ett inlägg om Berlins arkitektur, där jag kritiserade denna plan.” Det vill säga, man räddar Motpol, så långt det är möjligt, undan nazistmisstanken utan att förneka att man själv hyser den, vilket senare givetvis hade varit absurt efter en så uppenbart nazistisk incident (bilden byttes, efter en kommentar från en läsare, snabbt ut mot en historisk målning av Potsdam).

Friberg tycks emellertid inte förstå något alls av dessa athenska subtiliteter som Flashback-svaret kräver, inte förstå att jag kommer med det i sammanhanget enda möjliga försvaret av Motpol och därmed av honom själv. I stället klampar han spartanskt på med följande: “Här har vi varit hyggliga och välkomnande, och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte? Och vad gör det i så fall dig till? En ‘nazistkollaboratör’?” Friberg förstår helt enkelt inte vad som hänt. Att Motpol-redaktionen på eget initiativ, utan att det hade någon som helst grund i artikelns innehåll, illustrerat den med en uppenbar nazistisk bild, att detta deras eget agerande ifrågasatts, och att jag försvarat dem på det enda möjliga sättet.

Och var det inte jag som varit hygglig och välkomnande när de kommit med sina förfrågningar om att få återpublicera mina artiklar på begripligt kontroversiella, problematiska, ja ibland rentav frånstötande Motpol? Jag hade till och med tolererat att de satt upp mig på listan med fasta medarbetare.

I sin spartanska inskränkthet kan Friberg inte befria sig från sin vanliga erfarenhet av vad han enbart uppfattar som vänstern och dess attacker mot honom, och tror därför att mina inlägg tillhör samma kategori. Att överhuvudtaget säga att min misstanke är förtal är groteskt inte bara i ljuset av Ehns bild, utan även därför att hans egen organisation Nordisk Alternativhöger definierade alternativhögern som inkluderande Nordiska Motståndsrörelsen, därför att jag själv träffat kända nazistledare som Björn Björkqvist och Magnus Söderman i samband med att de framträtt på hans evenemang Identitär Idé, och därför att Joakim Andersen är, och själv beskriver sig som, medarbetare även i deras nya organisation Det fria Sveriges tidskrift Nationalisten.

Varför är mina formuleringar fräckhet, förtal, neslighet, något jag borde skämmas för? Varför är de formuleringar så oerhört känsliga för Friberg? Friberg framstår bara som en löjlig figur. Det finns fascister, som Jonas De Geer, och det finns nazister, som Per Öberg. De invänder inte om man benämner dem, ja tilltalar dem som sådana. Men Friberg beter sig som en överkänslig, hyper-politisk-korrekt vakthund i åsiktskorridoren. Hans reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är väl i själva verket just en sådan legitimering av “fiendens” vapen som han fördömer? Som jag försökte säga i debatten ger han ibland intryck av att ha samma inställning till denna fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som fienden själv.

Det är inte bara märkvärdigt inkonsekvent i Fribergs fall, utan också ett förhållningssätt som jag av andra skäl inte tror på. Det är fel typ av avståndstagande, innebär ett alltför enkelt, svart-vitt, absolutistisk-moralistiskt fördömande på det personliga och mänskliga planet. Inom rimliga gränser tror jag i stället på dialog. Jag vill först av allt försöka övertyga och omvända. Även en så radikal vänsterledare som Lenin förhöll sig på det sättet till de generisk-fascistiska svarthundradena i Ryssland i början av 1900-talet.

Patrik Ehn fick som sagt tillstånd att återpublicera ‘Alternativhögerns öde’ när han bad om det, liksom han, trots alla mina invändningar mot Motpol, fått det vid varje tidigare tillfälle då han hört av sig med en sådan förfrågan. Och han fick det alltså av de skäl jag tidigare redovisat; publiceringen blev ett bidrag till den dialog jag eftersträvat. Önskemålen föreföll ju också visa en öppenhet från Motpols sida för mina perspektiv. Det hedrar Ehn att han ville publicera även ‘Den spartanska högern’. Ja, han publicerade den faktiskt: under några timmar låg den uppe, innan Friberg kom klampande och beordrade att den skulle tas ned. Nu utnyttjar Friberg de av mig beviljade återpubliceringarna för att kunna oemotsagd fortsätta kritisera mig. Jag förstår inte hur han kan tycka detta fega beteende är acceptabelt, i den publikation som jag gett tillstånd att återpublicera så många artiklar.

Dessutom sprider Motpol Fribergs inlägg till sina följare i sociala media, men inte mina svar. De sprider till och med två översättningar som, förbluffande nog, den belgiske nyhögertänkaren Robert Steuckers helt okritiskt gjort av ‘Ställningskriget’, och som väl visar att även han, en lärjunge till Thiriart, delar och ställer upp på Fribergs typ av högeridentifikation. Ingen respons har kommit från Steuckers efter att jag skickade den nu endast i min egen blogg tillgängliga ‘Den spartanska högern’ till honom.

Friberg skrev att ‘Alternativhögerns öde’ inte underbygger sin slutsats, och att han inte läst de många andra artiklar av mig vars argumentation, som jag svarade, denna korta snuttartikel, av Ehn utvald för separat publicering, bara utgör en liten tillämpning av och tillsammans med vilka den i verkligheten bildar en stor och sammanhängande helhet. Men en bekant, som till skillnad från mig känner Friberg, trodde att dennes ovanliga ingripande med ett genmäle berodde just på att han hade läst dessa andra artiklar, och att han därför nu ville protestera mot en under flera år utvecklad argumentation mot hela populistnationalismens högeridentifikation och uppgivande av “bortom höger och vänster”-linjen. Annars skulle Fribergs reaktion, tyckte min bekant efter Fribergs första svar, varit overkill.

Kanske skulle det då kunna vara så att publiceringen av just ‘Alternativhögerns öde’, efter att ovanligt lång tid gått sedan Ehn senast hörde av sig, och dessutom, vid samma tid, av ‘Radikalnationalistisk invandringskritik’, en annan artikel som inte kan ha fallit Friberg och hans vanliga läsare på läppen, bara var ett sätt att motivera ett angrepp på mig och mina ståndpunkter. Det är ju helt obegripligt varför de annars skulle velat publicera just dessa artiklar.

Hursomhelst är jag nu givetvis borta från det redan från början på flera sätt principiellt begränsade och problematiska projekt som är Motpol. Jag ville att de dessutom skulle avpublicera samtliga mina 33 där genom mina beviljanden av Ehns önskemål förefintliga artiklar, eftersom jag efter det inträffade, och efter vad det avslöjade om deras uppfattning om min position, inte längre vill figurera i detta sammanhang. Kuriöst nog förklarade emellertid Friberg att det “kommer givetvis inte på fråga”. Varför? Därför att “när en författare väl gett oss rätten att publicera en text på Motpol kan den rätten inte återkallas närhelst skribenten vill”. Så är det förstås, men jag trodde självklart att Friberg skulle vara ännu mer angelägen att artiklarna togs bort än jag. Varför skulle han vilja ha dem kvar? Varför vill han att Motpol fortsätter hålla dem tillgängliga, när han redan från början så starkt vänt sig mot mig och mina åsikter och aldrig förstått Ehns intresse? Skribenten kan inte återkalla sina texter närhelt han vill, men redaktören eller den ansvarige utgivaren kan det. Friberg vill det inte. Friberg vill ha kvar mina artiklar på Motpol.

Eftersom Motpols initiativ att publicera ‘Alternativhögerns öde’ gjorde att det så att säga var jag som startade vad som blev till en debatt, borde jag ju, i enlighet med vedertagen publicistisk praxis, fått avsluta den med en slutreplik. Sammantaget, för att använda Andersens favoritord, visar Fribergs, Andersens och Steuckers agerande, föranlett av mitt ifrågasättande av den på flera sätt motsägelsefulla högeridentifikation de framhärdar i, att detta problem är större än jag trodde. Och det tyder på att min vilja till dialog med alternativhögern och den europeiska nya högern, min tro på möjligheten att påverka dem, har varit ett misstag.

.

Att förstå hur den är mer konservativ än högern. Nytt från amerikanska Infrared.

Joakim Andersen kommer, i form av en tillbakablick på alternativhögern och sitt kapitel om den i sin bok Ur ruinerna: 2000-talets höger växer fram, med ett bidrag till den debatt om denna rörelse som utbröt med anledning av min artikel Alternativhögerns öde.

Denna artikel bemöttes först av Daniel Friberg i ett inlägg rubricerat Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ, på vilket jag svarade i Höger, alternativhöger, fascism. Fribergs bemötte det i Ställningskriget, som jag besvarade med Den spartanska högern. I ett svar på Andersens kommentarer på Twitter till detta sistnämnda inlägg föreslog jag att han skulle skriva ett eget på Motpol, vilket han nu alltså gjort. Andersens rubrik, Tillbaka till althögern, är bra och lovande, åtminstone utifrån mitt insisterande på själva termens värde och på vad jag uppfattade som rörelsens ursprungliga, rätta intention.

Mina tre punkter

Jag hävdade 1) att termen alternativhöger är viktig, och att den amerikanska alternativhögern ursprungligen innehöll en positiv ansats som pekade utöver den libertarianska teapartyrörelsen, i riktning mot vad som med Paul Gottfrieds term kunde benämnas en “post-paleokonservatism”; 2) att denna ansats gick förlorad i en oformlig, urskillningslös, eklektisk mångfald med fascistiska inslag, som bland annat framträdde i manifestationen i Charlottesville under parollen “Unite the Right”; och 3) att alternativhögerns misslyckande dock djupast sett berodde på att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger, vilket innebar att den i verkligheten, och inte minst genom Trump-kulten, blev ett otillräckligt alternativ i förhållande till den vanliga högern, att vad som i stället behövs är ett alternativ till högern; och att detta öde hade sin motsvarighet i alternativhögerns svenska förgrening och även här ledde till samma resultat: att termen övergavs och ingen rörelse längre kan identifieras under denna beteckning.

Rörande den första punkten noterar Andersen att “en viktig faktor bakom althögerns uppkomst och framgångar” var “brytningen med det republikanska etablissemangets liberala ‘höger’, en brytning som låg i tiden och sammanföll med Trumpfenomenet”, och att althögerns aktörer ofta var “mer medvetna om det amerikanska systemets legitimitetskris än gemene Trumpväljare”. Om vi här talar om liberalism i allmän amerikansk mening skiljer sig alternativhögerns kritik inte från teapartyrörelsens. Men även libertarianismen var sedan mycket länge en beståndsdel också av den amerikanska etablissmangshögern, och med tiden absorberades också mycket av den mer radikala och kritiska teapartyrörelsen av den senare.

Förståelsen av legitimitetskrisen blir högst olika beroende på om den hänförs bara till liberalismen eller även till libertarianismen som del av högern. Endast om Andersen här menade det republikanska etablissemangets libertarianska “höger” skulle han fånga den aspekt jag identifierade och ville fokusera på i den tidiga rörelsen, och som i efterhand starkt betonats av den centrale aktören Richard Spencer som vad som definierade althögern. Som genom åren framgått vill dock både Andersen och Friberg bibehålla och räkna till althögern också moment av just teapartyrörelsens libertarianism.

Vilket leder oss över till min andra punkt. Andersen fäster, liksom Friberg, uppmärksamheten på den “brokiga miljön” med “ett flertal rötter”. I introduktionen, i korta texter, av detta myller av särpräglade individer och grupper kom Andersens egenart som skribent till sin rätt. Det är denna sorts karaktäristiker, undantagslöst med ett avslutande stycke inlett med de formelartade orden “Sammantaget är XX givande bekantskap” eller “intressant bekantskap”, som överhuvudtaget är Andersens specialitet och styrka. Det saknas dock inte alls egna analyser, och man tänker därför ofta att det skulle vara intressant om specialiteten kompletterades med en högre grad av utveckling av de systematiska ansatser som finns i många artiklar. Sammanställningen och bearbetningen av materialet till Ur ruinerna gav viss anledning till det. Men för det mesta håller sig Andersen fortfarande åtminstone till den kulturjournalistiska formen, om än fylld med många egna spridda tankar. Den åskådningsmässiga enhetlighet som definitivt finns är den som definierar hans och Fribergs gemensamma projekt, från 00-talet, att lansera och företräda den europeiska nya högern i Sverige, det syfte för vilket Motpol startades. Anslutningen till althögern är för båda endast en smärre terminologisk variation av detta projekt, föranledd av vad som såg ut att bli de amerikanska framgångarna.

Althögerns var genom sin brokighet svårdefinierad, påminner Andersen nu, den “var diplomatiskt uttryckt en heterogen miljö vars aktörer hade olika bakgrund och delvis olika fokus”, och definitionsförsöket mynnade ut i “slutsatsen att samma begrepp…användes om delvis skilda ting”. Andersen kommer in på en del av det problematiska när han nämner den för avgörande principiella hållningen “ingen fiende till höger”, det vill säga de extrema, radikalnationalistiska och specifikt eller så att säga bara generiskt fascistiska inslagens inklusion. Andersen räknar dock, karaktäristiskt för Motpolkretsen, detta som en “framgångsfaktor”, samtidigt som han talar om dess “inbyggda risker”. Han skiljer mellan ett “stort tält”, “en brokig dissidenthöger i största allmänhet”, men innefattande en mer liberal (i en allmän mening) “alt light”, och “en snävare miljö med antiegalitära och etnonationalistiska förtecken”. Men han vill dessutom urskilja en “djuphöger” som “inkluderar andlighet och djupekologi”. Han nämner hur han i Ur ruinerna hade pekat på “värdet för althögern att på sikt intressera sig för andlighet, ekologi och ekonomi”.

Det är givetvis en sakligt riktig beskrivning från en person som också i högsta grad, om än bara på sitt märkliga, avlägsna och ansiktslösa sätt, var en aktör i den svenska förgreningen. Men värderingen präglas också av den för Motpol typiska “romantiska” oklarheten och ambivalensen när det gäller den åskådningsmässiga urskillningen. Bilden kvarstår av den primitiva röra som givetvis inte kunde övervinna eller ens trovärdigt utmana etablissemangshögern på det sätt den europeiska nya högern alltid gjort anspråk på att kunna, och som man först hoppades att, i förlängningen av althögern, en ideologiskt disciplinerad post-paleokonservatism skulle kunna. Bristerna i förståelsen av varför detta övervinnande var nödvändigt, och framför allt hur det vore möjligt, vad det skulle kräva, var ännu större inom den amerikanska althögern än inom den europeiska nya högern.

Trump ses fortfarande som en oproblematisk ingrediens i gröten, och förstås uteslutande i termer av det begränsade antal verkligt oppositionella uttalanden han gjorde under sin valrörelse. Eller åtminstone förhoppningsvis uteslutande i dessa termer. Andersen tycks inte ha någon kritik mot honom eller hans upphöjande till gudakejsare, någon analys av det helhetliga fenomenet Trump; han belyser ingenting av de krafter utöver populistnationalismen som Trump representerar. Inte minst på grund av denna trumpismens ständiga närvaro är det svårt att instämma i att althögern “inte sällan” erbjöd ett “välarbetat” alternativ. Intrycket av en än större yvighet och vildvuxenhet än den som präglar den nya högern i Europa består.

Givetvis bidrog de verkligt extremistiska inslagen på intet sätt till den trovärdiga utmaningen av etablissemangshögern och liberalismen. Andrew Anglin har nu tydligen blivit “en tidvis högst relevant kulturkritiker”. Som jag minns denne nazist var han en sant extrem, verklig antisemit och en av de icke-fiender till höger som för mig allra minst framstod som någon framgångsfaktor. I Ur ruinerna påpekade Andersen med rätta hur althögerns kända ironi – som förväntades uppfattas i den nazistiska memetiken – “kan…ha flera lager”, och hur Anglin “talat om ‘icke-ironiska nazister förklädda till ironiska nazister‘”. Andersen talar om barnsjukdomar, men ser tyvärr också, såvitt jag förstår honom (formuleringen är inte glasklar), aktörernas mognad som en orsak till övergivandet av termen althöger. Detta förstår jag inte. Större mognad borde i stället lett till en ökad förståelse för nödvändigheten av termens fortsatta användning. Den var i sig verkligen ingen barnsjukdom.

När det gäller min tredje punkt anser Andersen althögerns identifikation som höger oundviklig, eftersom “den var en försvarsreaktion mot en totalitär tendens vars avantgarde beskriver sig som vänster”. Denna tendens har att göra med “[n]edmonteringen av själva den vänsterländska samhällsformen, det faustiska projektet och de folk som är dess kärna”; “både Trump och althögern var försök att bemöta detta”. Jag håller med Andersen om oundvikligheten. Mitt argument är inte att alternativhögern skulle ha kunnat undvika att identifiera sig som höger, bara att denna identifikation orsakade dess misslyckande.

Den svenska althögern skulle däremot i och för sig ha kunnat undvika det, men hela poängen med att lansera en svensk, eller nordisk, althöger var ju att hänga på den amerikanska trenden. Andersen och Friberg, med sin förtrogenhet med den europeiska nya höger som inte entydigt identifierar sig som höger utan, hos sin ledande tänkare, tvärtom avvisar denna beteckning, vet ju att det faktum att den totalitära tendensens avantgarde beskriver sig som vänster inte innebär att den är vad vänstern en gång var, en socialism, och att det är samma intressekonstellation som också står bakom den etablerade politiska högern som står bakom denna tendens. En av de saker jag försöker säga är att Andersens och Fribergs hela svenska nyhögerprojekt, som också påverkar hela den europeiska, kommer leda till samma misslyckande eftersom de trots de europeiska insikterna bejakar högeridentifikationen i samma utsträckning som amerikanerna. Den gör att de på fatalt sätt hamnar fel i såväl den nationella politiken som i det större världspolitiska sammanhanget och historiska skeendet. Att althögerns högeridentifikation var oundviklig betyder inte att en “äkta oppositions” metapolitik inte måste lära av det misslyckande den ledde till.

Att “högeridentiteten” också “möjliggjorde…för ett oväntat stort antal amerikaner att återknyta till europeiska högertraditioner av varierande värde, allt från den konservativa revolutionen till den nya högern” motsäger inte detta. Högeridentiteten blir idag problematisk i samtliga dessa fall. Det värdefulla innehållet i dessa riktningar måste frigöras från högern sådan den idag ser ut, inte liera sig med den; althögern, som den faktiska, primärt amerikanska riktningen, visade sig vara ett nästan patetiskt otillräckligt alternativ för fullgörandet av denna uppgift – eftersom den fortfarande var en höger.

Andersen delar Fribergs uppfattning att vad han kallar althögerns “försvinnande” berodde på “den omfattande repression som Trump, Brexit och andra populistiska framgångar gav upphov till”. Den var inte bara följden av “en naturlig process”, säger Andersen, kanske syftande på aktörernas mognadsprocess som för honom tydligen på något sätt skulle legitimera uppgivandet av althögersatsningen. Denna uppfattning är givetvis riktig. “Den ‘amerikanska vår’ som althögern var en del av har idag ersatts av tydligare totalitära tendenser och framflyttade positioner för folkfientliga eliter. Alternativhögern drabbades hårt av denna repression, inte minst som följd av framgångsrika metoder och oviljan att anpassa sig efter systemets narrativ och regler.” Men detta motsäger inte mitt påstående att “försvinnandet”, för att använda Andersens term, berodde på högeridentifikationen. För varifrån kom repressionen? Från vänstern?

Här står vi alltså inför inte bara althögerns utan hela populistnationalismens vanliga bristfälliga analys, den bristfälliga analys som följer just av högeridentifikationen, som inom inte minst den svenska populistnationalismen varit starkt tilltagande under de senaste åren. Och denna repressions art och ursprung har alltså den europeiska nya högern – och även Andersen och Friberg – alltid, i dess tidigare uttryck, ägt en riktig förståelse av, på samma sätt som av de postmarxistiska och postmoderna transmutationer som förhållandet till dessa bakomliggande krafter både förutsätter och orsakar. När de ändå klamrar sig fast vid en högeridentitet hypostaseras likafullt en otillbörligt generaliserad vänster som en oförklarat autonom historisk agent, på ett sätt som fördunklar förståelsen av det verkliga skeendet. Högeridentifikationen i sig kräver så att säga att en sådan förenklad och förskevad fiendebild vidmakthålls. Det är en dubiös anpassning till den populism Andersen och Friberg signifikativt nog benämner högerpopulism snarare än populistnationalism, och som de också ofta identifierar sig med.

Närmare blick på högeridentifikationen

Det faktum att det finns starka vänsterinslag även i den svenska versionen av den nya högern innebär inte att dess problematiska högeridentifikation är godtycklig eller ytlig. Andersen och Friberg uppfattade det verkligen, också i Sverige och Europa, och redan före althögerns framväxt eller termen althögers användning som sammanfattande beteckning på en amorf rörelse, som att denna identifikation var oundviklig. Antologin Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval 2006-2016, sammanställd av dem själva, innehåller rimligen de bästa och viktigaste artiklarna från denna period. Här finns också några av Andersens systematiska ansatser, även om texterna, som alltid, är spartanska i så måtto att de är ytterst kortfattade, alltför kortfattade för att en med tillräckliga preciseringar, distinktioner och nyanser utvecklad och därmed egentligt analyserbar, helhetlig åskådning skulle kunna föreligga. Men när det gäller själva högeridentifikationen framstår de som entydiga.

I en av dessa, artikeln/kapitlet ‘Tre skäl att inte bli borgerlig’ från 2014, går Andersen hårt ut mot den liberala, ekonomiska, “falska” högern. Dess “historiska misslyckande är monumentalt”, heter det. Den, “högern” inom citationstecken, har idag “på många sätt blivit en ‘vänster’. Den har anammat många av ‘vänsterns’ definitioner, och tävlar inte sällan med den om att vara mest ‘god’. Detta på en planhalva där det är ‘vänstern’ som skriver reglerna. Resultatet är sådant som mångkulturalism, brottet med historien och miljonbidrag till ‘vänsterns’ organisationer. Det betyder också att man anammat motståndarens definition av ‘extremism’, och brutit med de stödtrupper som hade kunnat bjuda ett effektivt motstånd och flankskydd i kulturkampen.”

Högern är “medskyldig i ‘vänsterns’ kulturkamp, och dessutom går den det globala kapitalets och USA:s ärenden”. Kritiken är alltså hård. Den moderna borgerligheten “framstår som erbarmligt tråkig, oförmögen att inspirera och intellektuellt hjälplös”. Den “saknar de redskap som krävs för att förstå sin motståndare och dess metoder”, den anammar denna motståndares begrepp, perspektiv och definitioner: “Reduceringen av borgerlighet till dessa definitioner och till ekonomism gör att den utgör ett amerikaniserat moras utan framtidsutsikter.” “Förståelsen för värdet av det klassiska bildningsarvet, för bildning som sådan, saknas.” Andersen säger till och med att “‘högern’ på många sätt är ännu skadligare än ‘vänstern'”. I dess tänkande avspeglas att “[k]apitalet numera är globalt” och att “nationen framstår som föråldrad”.

Att även ordet vänster här förses med citationstecken tycks signalera Andersens medvetenhet om dess sentida förvandlingar. Men meningen är oklar, eftersom han i samma text använder citationstecken även när han talar om “den klassiska ‘vänstern'”. Dagens höger sägs utgå från “samma axiom” som denna, “materialism, individualism och det ekonomiskas primat”. Det ser därför ut som om varken nyvänstern (det vill säga en stor del av 68-vänstern) eller den klassiska, marxistiska vänstern enligt Andersen är en verklig, sann vänster. Meningen blir inte klarare när han också skriver: “Mot ‘vänsterns’ abstrakta och förenklade tankemodeller ställde ‘högern’ en tid en lika förenklad nyliberal modell.” Men man får i alla fall intrycket av ett långt mer generellt avfärdande av vänstern än vad Andersens texter, med deras identifikation av delsanningar såväl i den nya som den klassiska vänstern, normalt synes motivera.

Samtidigt med denna kritik av såväl höger som vänster blottläggs hursomhelst också begränsningarna i Andersens metapolitik, ja i den metapolitiska metoden som sådan, uppfattningen att politiken är nedströms från kulturen och att kulturell påverkan och hegemonierövring är inte bara nödvändig utan också tillräcklig. Ingenting av den klassiska vänsterns – utan citationstecken – djupare historiska, sociologiska, ekonomiska och politiska perspektiv finns med, dess delsanningar erkänns här lika litet som nyvänsterns. Allt sätts inom citationstecken och ingen verklig vänster som förtjänar beaktande accepteras. Detta gör ingalunda rättvisa åt Andersens helhetliga skrivande, men det är signifikativt att han själv väljer ut en text som denna för publicering i bokform, i Motpols jubileumsvolym, och därmd som representativ.

Just här tycks Andersen verkligen med stor lätthet passa in i den enkla högeraffiliation som Friberg ännu tydligare bundit upp sig och sin version av ny- och (tidigare) althögern till. Men detta innebär också att även hos Andersen denna affiliations otillräckliga differentiering från just dagens ekonomsisk-liberala borgerlighet, som jag fokuserat på som dess generella och fatala svaghet, blottläggs. Rubriken på de artikel jag nu diskuterar säger att vi inte ska bli borgerliga, men artikeln säger ingenting om vad vi i stället bör bli. Dess enda adressat är borgerligheten sådan den existerar idag, och dess enda syfte är att skänka denna större motståndskraft mot vänstern (“vänstern”). Det visar sig att de skäl Andersen ger för att inte bli borgerlig inte är tillräckliga för att inte bli borgerlig.

Man kan här studera en del av den generella högeraffiliationens mer specifika mekanismer. Andersen bygger på Jonathan Bowdens konstaterande att borgerliga människor normalt är anständiga. Borgerligheten har också en “historiskt värdefull idétradition”, ja en tradition som har en “spännande och kreativ kärna”. Problemet är bara att man brutit med den, att man “försnillat och slarvat bort” den. Och att man även brutit med värdefulla “stödtrupper”, som antikommunismen. Andersens strävan är bara att förstärka denna högerborgerlighet genom att dels återupprätta och nyformulera dess egen tradition, dels vara en stödtrupp som tillhandahåller nya resurser.

Att det inte handlar om att erbjuda ett alternativ till den existerande högern utan bara om att reformera och förstärka den blir ännu tydligare i den ävenledes i antologin medtagna artikeln ‘Att vinna fienden’ från 2010. Där förklaras uttryckligen att Motpols projekt vänder sig till medel- och överklassen: “Det är vår uppgift som antiliberaler, högerradikaler och identitärer att verka för att elitens och medelklassens övergivande av 68-vänsterns positioner istället leder till att den återupptäcker de genuint konservativa, europeiska och radikala perspektiv som vi representerar.” Och: “Vad talar då för oss? Man kan här…nämna medel- och överklassens endast halvt medvetna längtan efter en attraktiv identitet.” De ska erbjudas “heroiska förebilder och arketyper”, och Andersen ger, på typiskt sätt, exemplen Skorzeny, Jünger, och 1960-talets italienska radikalhöger.

Uppgiften är också att “göra vissa delar av historien relevanta och spännande” för den trötta och toleranta eliten, och att formulera sig “på ett sätt som ger intryck av både objektivitet, reson och klass” (min kursiv.). När Andersen, som i sitt nya inlägg, talar om den västerländska samhällsformen, “det faustiska projektet”, är det en alldeles för långtgående, ohistorisk mytologisering. “Hela den aristokratiska, och europeiska, traditionen från neolitisk stenålder och framåt tillhör oss”, fortsätter han i ‘Att vinna fienden’, och “medel- och överklasserna” kommer “i sin jakt på en identitet…sannolikt att vara intresserade av elitism”. Andersen tillägger här inom parentes att det också tillhör uppgiften att ge denna elitism “sociala förtecken”, vilket “i Sverige dock inte bör vara så svårt”. SD:s övergång till socialkonservatism som primär ideologisk självbeteckning, liksom hela deras fjärmande från den tidiga radikalnationalismen som denna ändrade beteckning sammanhängde med, har dock starkt avvisats av Motpol; i antologin finner vi det i Fribergs artikel ‘Farlig vänsterglidning i SD’ från 2015.

Vad som framgår i dessa artiklar av Andersen är att någon väsentlig systemförändring inte ens är målet för Motpols metapolitik, att någon sådan inte är vad den politik som förväntas följa av vad som ska strömma ned från deras nya kultur ska åstadkomma. Det handlar inte ens om att skapa en ny, verklig elit. Det är de av det rådande systemet producerade och bevarade dominerande klasserna som ska metapolitiskt påverkas så att de omprövar sin allmänna kulturradikalism och sin invandrings- och mångkulturpolitik. Varken analysen, metoden eller målet går utöver detta. Projektet anses både möjligt och tillräckligt. Vad jag länge har försökt hävda – i artiklar som Motpol inte valt att publicera – är att det är otillräckligt, eller, mer exakt, att det inte är möjligt i den utsträckning som skulle göra det tillräckligt. Det rådande systemets av Motpol icke ifrågasatta grundläggande ekonomiska och institutionella konstruktion och struktur utgör en alldeles för stor del av förklaringen till de förhållanden Motpol vill ändra.

Öppning mot vänstern?

Dessa artiklar låter oss således förstå arten av den högeraffiliation jag försöker problematisera. Men hur förhåller den sig då närmare till de vänsterelement, inte minst hos just Andersen, som jag hävdar strider mot den och borde omöjliggöra den? Som i stället borde leda till en striktare linje “bortom höger och vänster”, i likhet med den större europeiska strömningen?

Andersens kommentarer på Twitter till mitt inlägg ‘Den spartanska högern’ förklarar antagligen något väsentligt om hans inställning till vänstern. Samtidigt som han försvarar högeraffiliationen, lokaliserar han en möjlig “öppning åt vänster”. “[P]ågående totalitära och demografiska tendenser” motiverar, skriver han, som “ett akut hot på medellång sikt” en “‘folkfront’ för folk och frihet”, vilket i detta sammanhang måste syfta på högeralliansen. Tonvikten på det frihetliga vittnar väl här också om Andersens partiella införlivande och kvarhållande av libertarianismen. Men “[s]amtidigt har en borgerlig höger flera begränsningar utifrån ett djuphögerperspektiv, vilket i civilisations- och modernitetskritik ofta ligger närmare men samtidigt överskrider den mer intressanta vänsterns dito. Därav en öppning åt vänster, bortom höger och vänster.” [Min kursiv.]

Djuphögerperspektivets närmareliggande den mer intressanta vänsterns civilisations- och modernitetskritik i förhållande till den borgerliga högern är givetvis en viktig öppning mot vänstern och därmed mot positionen bortom höger och vänster. Men menar Andersen att det är den enda? Det håller jag i så fall inte med om. Den borgerliga högern har begränsningar utifrån betydligt fler perspektiv. Inskränkningen till den öppning Andersen identifierar tillåter honom naturligt nog ingen större optimism i det nuvarande läget: “Hur framgångsrik sådan öppning är på kort sikt är osäkert, jag får i alla fall begränsad återkoppling från vänster på Marxtexterna. Även om de tydligen läses, hoppas de bidrar till något på medellång sikt när samhällsförändringarna blir så uppenbart obehagliga att hela vänstern splittras.”

Jag vill föreslå att vänstern kan vara på väg att splittras redan nu, och att detta uppenbarar fler öppningar än den Andersen nämner. Ja, mer än öppningar. Så länge högern tenderar att enas, som i Charlottesville, och på det sätt som Friberg och Andersen fortfarande håller fast vid (evoliansk feodalism, populistnationalism, fascism, Trump och Bolsonaro, Kristersson), blir den i sin helhet ohållbar. Det enda hoppet står då till en del av vänstern som avskiljs från den genom dess splittring. Endast den kan då rädda det väsentliga i högern undan dess förödande enhet.

Andersens slutomdöme om althögern, att dess “nettobidrag var högst positivt” och att den “var ett värdefullt fenomen” kan jag ju inte instämma i. Vad jag säger i den här debatten är att dess initiala intention sådan jag uppfattade den – och jag medger gärna att jag kan ha missuppfattat den – gick förlorad i den sant extrema enhet som tydligast, men långtifrån enbart, framträdde i Charlottesville. När det gäller Andersens slutomdöme 2017 i Ur ruinerna, som han också citerar, att althögern hade “mycket att lära den som vill skapa en effektiv postmodern motståndsrörelse”, vill jag också insistera på nödvändigheten av en omprövning av införlivandet av postmodernismen; denna måste förvisso beaktas i dess verkliga filosofiska dimensioner, men dessa måste i sin tur ses i ljuset av större filosofiska perspektiv, och att stanna vid postmodernismen är att i alltför hög grad acceptera det som definierar den postmarxistiska vänstern och dess kapitalism.

Däremot har Andersen rätt i att althöghern “gjort ett bestående avtryck”. Andersen säger att “[g]enom sitt försvinnande blev den, tillspetsat uttryckt, allestädes närvarande. Man kan här tala om en betydande metapolitisk hegemoni.” Det är överdrivet. Men det är ändå här man finner det lilla som även jag skulle kunna acceptera som ett positivt resultat. Och därmed återkommer vi till Andersens mot högeridentifikationen stridande vänsterelement. Han ser nämligen att althögern också påverkade den “alternativa vänstern”, altvänstern.

I Ur ruinerna hade Andersen kort uppmärksammat denna då embryonala vänster, men han förklarar nu att den “var så marginell att den togs med i althögerkapitlet mer som påminnelse om värdet av en ekonomisk analys än något annat”. Detta var ju dock en helt avgörande påminnelse – ett pekande på ett av de huvudområden där althögern uppenbart inte kunde avhjälpa högerns allmänna brist, dess allmänna fel. Eller ens ville det, i många fall, i beaktande av åtminstone det libertarianska inslaget. Att Andersen själv i tillräcklig utsträckning tillägnat sig en sådan analys, eller dragit några mer betydelsefulla slutsatser av den, framgår inte med någon solklar evidens.

I sitt nya inlägg återkommer han i alla fall till altvänstern, som, snart fem år senare, “börjar bli intressant på riktigt”. Man måste visserligen fråga sig om själva termen är i mer allmänt bruk. Den borde kunna vara det: den är lika utmärkt som termen althöger. Men altvänstern motsvarar i hög grad det som idag också kallas “postvänstern”, och som jag hänvisade till i mitt inlägg Invandringskritik och världspolitik. Även det är ett utmärkt begrepp. Andersen nämner Aimee Terese, och länkar till Benedict Cryptofash som exempel på den “marxistiska dekonstruktion av själva vänstern” som altvänstern “innefattar”. Men innefattar den detta, är också termen otillräcklig, och “postvänstern” blir nödvändig. Altvänstern överskrider så att säga vänstern och blir en postvänster på det sätt som althögern borde överskridit högern och blivit en posthöger.

Andersen nämner också Malcom Kyeyune. Utan tvekan representerar han i sig i mycket en altvänster, men frågetecken inställer sig, som jag nämnt i andra sammanhang, på grund av hans koppling till tankesmedjan Oikos. Och de gäller inte bara i hur hög grad han kan påverka den, utan också i vilken utsträckning han som verksam där överhuvudtaget kan förbli altvänster. Oikos syfte är ju enligt Mattias Karlsson bara att befrämja populistnationalismens fusion med den borgerliga högern för det parlamentariska blockets och det institutionella kulturkrigets – sådant det kan föras inom denna fusions ramar – syften.

Säkert är det så att althögern har påverkat altvänstern eller postvänstern, att de senare har övertagit vissa av den förras temata. Såtillvida är det fel att säga att althögern misslyckades. Altvänstern är ung och känner bara vänstern som den sett ut i väst sedan kalla kriget, och den har formats av en debatt och en kultur där den likaledes unga althögern under en tid var en stark kraft. Båda vänder sig helt enkelt mot dagens vänster. Stora fält av inte bara konvergens utan överlappning mellan dem kan identifieras. Men medan althögern inte förmådde frigöra sig från högern, utan krossades av den och av vänstern i förening, skulle altvänstern kunna lyckas i att erbjuda ett verkligt alternativ till vänstern, undgå att krossas av den och högern i förening.

Altvänstern vänder sig mot både dagens vänster och dagens höger. Althögern vände sig mot dagens vänster, men endast mycket ofullständigt mot dagens höger. Altvänstern har till skillnad från althögern direkt, naturlig tillgång till den äldre, väsentliga socialismens alla resurser både för kritiken av högern och för sig själv som alternativ; den har till skillnad från althögern sådan den kom att gestalta sig, rätt att göra dem till sina egna. I jämförelse med dagens postmarxistiska och postmoderna vänster har mycket av den äldre vänstern så att säga också varit en altvänster; jag försöker för den använda termen paleosocialism. Där finns ju exemelvis resurserna för den ekonomiska analys som Andersen efterlyste hos althögern. Och det är här vi redan nu ser splittringen av vänstern, eller åtminstone den splittring jag tror är den väsentliga.

Särskilt om den förstås på det sätt Andersen vill, som i någon mån omfattande en andlig djuphöger, äger althögern förstås resurser som alt- och postvänstern saknar. Alt- eller postvänstern är givetvis inte heller tillräcklig. Liksom althögern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande högern hade behövt tillägna sig paleosocialismens och vad som idag är altvänsterns insikter och därmed överskrida sin egen högeridentitet, måste altvänstern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande vänstern tillägna sig konservatismens och vad som igår var althögerns insikter och därmed överskrida sin egen vänsteridentitet. Althögern misslyckades med det, altvänstern skulle kunna lyckas. Om den tillägnar sig djuphögerns andliga resurser, parallellt med vänsterns egna civilisationskritiska, och därmed modifierar sin egen marxism i enlighet med dem, samtidigt som den med vederbörlig urskillning återupptar paleosocialismens intellektuella och politiska tradition, skulle den på ett helt annat sätt än althögern och den nya högern bli det tidsadekvata, i den historiska och världspolitiska utvecklingen korrekt orienterade och situerade verkliga alternativ som vi behöver. Vilken väg den väljer återstår att se, men åtminstone när det gäller religionen i allmänhet har de faktiska socialistiska länderna sedan länge omprövat den tidiga marxismens tids- och kontextspecifika inställning.

Althögerns “inneboende potential fick inte möjligheten att utvecklas organiskt på grund av omfattande repression”, sammanfattar Andersen korrekt, men “den utveckling som trots detta ägt rum har ändå varit positiv”. Vad som sker i dagens alt- eller postvänster är givetvis inte en organisk utveckling av vad som skedde i gårdagens althöger. Men den utveckling som sker där är relevant för samma syften, och idag tycks det bara vara där som, bland mycket annat och lika väsentligt, en positiv utveckling av vissa giltiga althögeridéer äger rum.

En bestående motsägelse

Högeridentifikationen gjorde althögern irrelevant, och även den nya högern i den mån den tog denna benämning på allvar. Vad de än subjektivt tror, är, menar jag, althögerns små residuer alltmer reducerade till indirekta stöd för den västimperialistiska globalkapitalismen såtillvida som de inte är i närheten av att med den minsta realism ens kunna tänka ett helhetligt alternativt system eller en väg till ett sådant. Den “äkta” högeroppositionen vore föga mer än ett harmlöst lajvande, om det inte vore just för attt den är så litet opposition att den indirekt stöder den atlanticistiska imperialismens system: inte bara den populistnationalistiskt maskerade eller åtminstone till verklig förändring maktlöse Trump, utan även exempelvis Bolsonaro. Och förstås det svenska konservativa blocket. Därmed är lajvandet inte harmlöst. Det är inte svårt att i förlängningen se en så att säga banal reduktion till den generiska fascismens huvudsakliga faktiska och objektiva historiska funktion, närmast i de former den tog sig under kalla kriget. Systemet har redan användning för detta igen. Vi har sett det i Ukraina, och det legitimeras för närvarande indirekt från EU:s sida av en officiell omskrivning av andra världskrigets historia.

Undertiteln på Ur ruinerna, Andersens bok från 2017, 2000-talets höger växer fram, signalerar en fullständig inordning i det allmänna, icke-kvalificerade högerprojektet. Arktos hade vid denna tid också i hög grad en egen estetik för denna höger. Omslaget till Fribergs Högern kommer tillbaka visar en beslutsam man – typ gruvbolagsdirektör, som jag tror Friberg också var vid denna tid – i kostym som rättar till slipsknuten. På omslaget till Andersens två år senare utgivna bok uppstår en liknande – eller samme – direktör i kostym ur ruinerna av vad som väl ska föreställa liberalismens och vänsterns modernitet. Kostymer, kläder, är viktigt för denna höger. Den skiljer sig därvidlag inte från den vanliga, tidigare mycket lilla borgerliga, mer strikt konservativa falangen, “tradition och fason”-högern så att säga, som alltid fäste den stor vikt vid skor, skjortor och manschettknappar. Denna estetik, som även inkluderade andra stilmässigt kongruenta accessoirer och parafernalier, användes också för andra Arktosprodukter, eller åtminstone deras reklam.

Det var alls inte helt misslyckat. En stilmässig uppryckning av detta slag är otvivelaktigt av godo i vår tid, och det är ju heller inte fel att vara gruvbolagsdirektör. Samtidigt som han publicerar så mycket material som i verkligheten är icke-höger, tycks Friberg inte bara i stor utsträckning vara en så att säga vanlig borgerlig ekonom- och högertyp, utan också angelägen att uppfattas som en sådan. Till och med i den sant vildvuxna demonstrationen i Charlottesville gjorde Friberg en sådan estetisk-kommunikativ ansträngning genom att marschera i tredelad kostym. Friberg vänder sig till den grupp som oftast klär sig så, till den vanliga högerborgerligheten. Men det intryck man har är att en sådan kalkylerad högerborgerlig förpackning är tämligen främmande för Alain de Benoist

En stark disproportion fanns dock mellan den dramatiskt ödesmättade historiska pånyttfödelsens tematik i bokomslagens bakgrundsmotiv (på Högern kommer tillbaka skymtar brinnande liberal-modernistiska byggnader som kostymmannen lämnat bakom sig) å ena sidan, och den genomsnittsborgerliga affärsframtoningen å den andra. Det kunde förefalla som om högerns tillbakakommande och uppstigande ur ruinerna i verkligheten inte behövde betyda mycket mer än en moderat valseger. Och problemet är att Fribergs metapolitik knappast kommer leda till mycket mer än så, så länge han marknadsför den som okvalificerad höger eller, givet den faktiska konfigurationen och kombinatoriken av dagens politiska och ekonomiska krafter, ens en höger kvalificerad som sann eller alternativ.

Andersens bok är dock full av exempel på avvisandet av den fixering vid motsatsen mellan höger och vänster som han anger som en för honom själv central position, och därmed på sådant som överhuvudtaget inte är höger. Motsägelsen är frapperande. Här finner vi – utöver det korta avsnittet om altvänstern i kapitlet om althögern – i kapitlen om andra komponenter av den höger som reser sig ur ruinerna sådant som Alain Soral och Égalité et Réconciliation, ett helt kapitel om Casa Pound och arvet från den socialistiskt inriktade fascismen, ett längre om den lika starkt socialistiskt orienterade identitarismen, och två ännu längre – nästan lika långa som det om althögern – om den nya högern och Dugin, med deras starka vänsterinslag. Inget av detta är i allo den version av utvecklingen utöver vänster och höger jag önskar, men det är en version av denna utveckling, och vad som är sant och av värde i den bör utan svårighet kunna upptas och räddas i den ideologiskt vidareutvecklade, nya typ av socialkonservatism som jag försökt förespråka.

På grund av Evolas betydelse som definierande den “sanna” höger som Friberg och Andersen vill representera, är det av särskild betydelse att Andersen refererar Dugins kritik av just Evola: “Han beskriver Evola som en imponerande gestalt, en traditionalist som uppmanar oss till revolt mot den moderna världen, mot liberalism, materialism och egalitarism. Men samtidigt menar Dugin att Evola bör läsas av vänstern, av en vänster som är mot bourgeoisien, liberalismen och kapitalismen. Enligt Dugin bygger Evolas stöd för borgarna och kapitalismen framför proletariatet och socialismen på ett missförstånd. Evola förväxlar klasser och kaster, och missar att arbetarna egentligen är bondekastens medlemmar som fördrivits från sina hem. Arbetarna kan därför inte identifieras med den fjärde kasten, de av Evola illa sedda shudras. Den moderna världen är bourgeoisien. Dugin för här tankarna till den indiskt influerade ekonomen Ravi Batra, som menar att koncentrationen av rikedomar hos plutokraterna, och laglösheten, leder till att proletariserade krigar- och prästnaturer leder massorna i uppror och påbörjar en ny krigarera. För Batra finns det alltså inte bara proletariserade bönder, utan även krigar- och prästnaturer kan proletariseras.”

Alla dessa tolkningar av västerländsk historia i termer av varna-systemet framstår visserligen som högst spekulativa, men den åsiktsskillnad gentemot Evola som de syftar till att underbygga är viktig. Andersen framlyfter att Evola själv, som Friberg så utförligt citerade för att visa hur skild hans “sanna” höger var från den ekonomiska och liberala, stödde själv borgarna och kapitalismen på just det sätt jag säger att althögern gjorde och Motpol gör. Andersen bekräftar också min beskrivning av enhetshögerns väsen och funktion genom att nämna Bolsonaros “traditionalistiske” läromästare Olavo de Carvalhos ifrågasättande av Dugin genom sitt groteska påstående att kapitalisterna i själva verket är kshatriyas!

På annat håll uttrycker sig Dugin i andra och enklare termer om hur liberalismen och kapitalismen, plutokratins materialism och så vidare är huvudfienden idag, och hur det därför är nödvändigt att först stödja och fullborda det nödvändiga historiska moment som socialismen utgör för att få bort dem. Jag har själv skrivit om de onyanserade radikala inslagen i Dugins tänkande; mitt syfte här är bara att peka på det absurda i paketeringen av allt det Andersens bok behandlar som en ospecificerad höger, ja en del av dagens svenska “opposition” som tror på ett atlanticistiskt “konservativt block”.

Det borde idag vara uppenbart att en sådan högers objektiva effekt i verkligheten är att ta oss i motsatt riktning i förhållande till de tankeströmningar Andersen intresserar sig för. Andersen tycks verkligen, liksom Friberg, tro inte bara på en “sann” höger som föregives kämpa lika mycket mot den “falska” högern som mot “vänstern”, utan också, fortfarande, på en “enad” höger som bara kämpar mot “vänstern”. Det jag ovan anfört om Andersens inställning till borgerligheten känns inte alltid tillräckligt för att förklara varför även han håller fast vid vad som mer och mer framstår som blott en trivialisering och vulgarisering. Det låter det metapolitiska projektet på onödigt och kontraproduktivt sätt avfärdas med begripligt negativt laddade beteckningar som högerradikalism och högerextremism, och det riskerar sakpolitiskt att få katastrofala konsekvenser.