Eftersom ETC, Dagens Arena och andra fortfarande tror att jag är medlem i Alternativ för Sverige (AfS) bör jag kanske än en gång förtydliga mitt förhållande till dem, och i ett separat inlägg uteslutande ägnat detta – hur tröttsam denna upprepning än blir för dem som verkligen läser mig.
Jag var medlem i AfS under 2018, men förnyade inte mitt medlemskap 2019.
Liksom SDU, SD:s gamla ungdomsförbund, var AfS, som utvecklades ur detta förbund sedan det uteslutits ur SD, i högre grad än SD för vad jag kallar ett alternativt Europasamarbete, mot svenskt NATO-medlemskap och fortsatt närmande till NATO, mot den amerikanska neokonservatismen och krigsinterventionismen och därmed dessas inflytande i Sverige, för ett mer rimligt förhållningssätt gentemot Ryssland, och för en mer balanserad hållning i konflikten mellan Israel och Palestina.
Mitt intryck var också att de ledande AfS:arna, de tidigare SDU-ledarna, om inte annat så genom sin blotta ungdom saknade bakgrund i det tidiga SD:s mer radikala nationalism, och därmed inte skulle behöva dras med de ständiga nazismanklagelserna. Men ett flertal drag i deras personliga profiler gjorde också att det framstod som att de lättare skulle kunna ta nästa nödvändiga steg i den svenska populistnationalismens utveckling, steget till vad jag kallade det “nya tredje”.
SD hade tagit steget bort från “sunkbunkern”, det “gamla första”, genom en viktig kommunikationsplan och genom att föredömligt lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Vad som nu krävdes var att ta steget bort också från den liberala anpassning som samtidigt ägt rum, det “halvgamla andra”, och som vid tiden för AfS bildande tog formen av satsningen på ett högerblock och en långtgående politisk anpassning till de gamla borgerliga högerpartierna.
Ett steg bort även från detta var nu nödvändigt: ett steg till en vidareutvecklad socialkonservatism, en starkare Europaorientering, och en konsoliderad, självständig ideologisk och politisk position, markerad även genom en ny kommunikativ framtoning, än mer präglad av frigörelse från populistnationalismens lägre manifestationsformer.
Men redan i valrörelsen 2018 visade AfS att de omedelbart hade sjunkit tillbaka ned i det gamla radikalnationalistiska moraset, såväl som det nya som utgjordes av den svenska grenen av “alternativhögern”. Hade detta hela tiden varit avsikten? I en rad artiklar både före och efter valet såväl som i intern polemik tog jag avstånd från detta, och pekade på vad jag menade måste förändras om det skulle vara meningsfullt att driva partiet vidare.
Med radikalnationalismen följde att de framsteg som SD:s kommunikationsplan och socialkonservatism markerade avvisades, att man tog till sig de i detta sammanhang nya libertarianska inslagen, och att man med althögern alltför starkt anknöt till trumpismen. Då ingen omprövning skedde utan man i stället med stor beslutsamhet gick vidare på den inslagna vägen, kunde jag inte kvarstanna i partiet.
Jag blev partilös, och kunde återvänt till SD. I synnerhet kunde jag det eftersom jag faktiskt inte lämnat SD för att övergå till AfS. Jag var visserligen kritisk även mot SD-ledningen, men jag lämnade SD redan 2016 i protest inte mot den, utan mot agerandet från ledande medlemmar i den styrelse för SD Stockholms stad som jag då satt i, och som tillsatts med stöd av SDU.
De genomdrev en rad problematiska och för styrelsens möjligheter att bli omvald och därmed kunna påverka distriktet och partiet i den riktning jag hoppades på fatala beslut, och motsatte sig den enhetslinje i det föregående årets konflikt mellan partiledningen och SDU som jag försökt driva. I det sätt på vilket de gjorde detta avslöjade de också en för mig oacceptabel allmän partikultur, som de inom kort även gav uttryck för i den typ av “anonyma” nät-inlägg som förblir SD:s största och allvarligaste problem, såtillvida som de så tydligt visar vilka åsikter och människotyper som fortfarande finns inte bara bland sympatisörer och väljare, utan alltså även bland företrädare på ganska hög nivå.
Dessa inte minst kulturella problem hade varit ett huvudtema i mitt eget politiska skrivande under mina år i partiet, och det var nödvändigt för mig att agera i enlighet med den hållning jag hela tiden försvarat. Därför avgick jag först tillsammans med hälften av ledamöterna ur styrelsen, och utträdde strax därefter ur partiet. Men jag släppte inte engagemanget för distriktet, utan försökte i en rad inlägg verka för en ny och bättre styrelse. Min proteståtgärd syftade givetvis till att åstadkomma en positiv förändring.
Hur kunde jag då två år senare ansluta mig till AfS, som den fram till årsmötet 2016 kvarstående rumpstyrelsen i Stockholm stod nära, och där de flesta hade stött den? Dels på grund av de nämnda sakpolitiska ställningstagandena, dels därför att de nämnda personerna i Stockholmsstyrelsen, som uteslöts 2017, inte erhöll några positioner i det nya partiet. Det faktum att de vänligen erbjöd mig en plats på riksdagslistan (som jag dock tackade nej till) tydde också på att de fortfarande, liksom när de, på SDU-tiden, värvade mig till SD:s Stockholmsstyrelse, i högsta grad sympatiserade med min inriktning och att utsikterna var goda att den i betydande utsträckning skulle kunna påverka partiet.
Att jag inte återvänt till SD beror fortfarande på samma politiska sakfrågor. Med högerblocksatsningen har SD i själva verket i alla dessa tagit nya steg i från mitt perspektiv fel riktning. AfS hade visat att SD-ledningen, tvärtemot vad jag då trodde och hade anledning att tro, haft rätt när de uteslöt SDU 2015. Men det innebar inte att de SDU:s positioner som gjorde att jag tagit ställning för dem och senare AfS var felaktiga.
I Europaparlamentsvalet 2019 återgick jag halvhjärtat till att i alla fall rösta på SD. Men fortsatte insistera på att SD bör uppta (i mycket återgå till) och förnya de för mig nödvändiga, centrala positionerna i de gamla SDU-frågorna. Inget riksdagsparti driver dessa avgörande frågor, även om Vänsterpartiet ibland kommer nära. Vad jag uppfattade som SDU, och, i början, AfS, borde vara en del av SD.
Wikipedia: “99 Luftballons entstand vor dem Hintergrund der letzten Phase des Kalten Krieges in den 1980er Jahren in Deutschland. Aufgrund des NATO-Doppelbeschlusses von 1979 begann 1983 in Deutschland die Stationierung von atomaren Pershing-II-Raketen. Diese nukleare Aufrüstung führte zu Befürchtungen, dass die Gefahr eines Atomkrieges steige, und stieß daher auf massive Widerstände in Teilen der Bevölkerung. Diese formierten sich in der Friedensbewegung der 1980er Jahre.”
Martin Jonols skriver vad jag tror är en viktig och symptomatisk artikel i Dagens Arena med rubriken Vänster och konservativ.
Det blir lite problematiskt när konservatismen bara består i tillbakablickandet på och försvaret av “ett av världens modernaste länder”. Författaren talar till om med om att “drömma sig tillbaka” till detta land. I SD-sammanhang har jag försökt varna för folkhemsnostalgin eftersom vissa av de moderna inslagen var av problematisk karaktär. Men då fått svaret att den måste bejakas eftersom den är så politiskt användbar.
Det måste man ju erkänna att den är. Min invändning fick så att säga inskränkas till ett önskemål om åtminstone ett litet mått av kritisk urskillning. Mycket av det författaren beskriver var förstås entydigt bra, och han hyllar även, med fördelaktig inkonsekvens, sin gamla kristendomslärarinna.
Artikeln är av personligt intresse för mig. Jonols är jämnårig med mig, och jag känner, i viss detalj, igen den värld han beskriver. Exempelvis uppvisade Bromma gymnasium på 70-talet en folkhemstypisk blandning av elever, alltifrån de som kom från de mest mörkblå delarna av det äldsta Bromma, över de från de kvantitativt dominerande liberala och högre socialdemokratiska skikten, till de från exempelvis det Riksby där han växte upp.
De sistnämnda var dock trots allt betydligt färre än de andra, men skillnaden mot hur det såvitt jag förstår ser ut idag – och hur det såg ut när de förstnämnda gruppernas föräldrar gick där på 40- och 50-talen – var stor. Jag fick några av mina bästa vänner bland dem.
I ett inlägg med rubriken ‘Svensk konservatism och nationalism’ från 2010 skrev jag själv lite om denna värld.
Det är svårt att bedöma vad som sker i Vänsterpartiet. Hos alla företrädare, av flera generationer, som är i grunden formade av den extrema, utstuderade och provokativa kulturradikalismen över hela linjen, av nyvänstern, postmodernismen, den politiska korrektheten, wokeismen. Kort sagt, av all den borgerliga dekadensen och bedrägliga atlantkapitalistiska propagandan, allt det som kommit att definiera den samtida vänstern och, i mycket, folks förståelse av socialismen.
I det vanliga politiska arbetet på olika nivåer kvarstår förstås partiets av denna historia betingade och fast etablerade svagheter. Partiprogrammet förblir ju tills vidare oförändrat. Man sägs vilja fortsatt inrikta sig även på den vanliga “unga”, “progressiva” vimsvänstern som en viktig väljargrupp. Nooshi Dadgostar själv har talat om vikten av en “bredd”, som i det perspektivet är oroväckande. Men åtminstone i sina offentliga tal fortsätter Dadgostar att hålla vad som ser ut som en ny, egen kurs, fri från allt detta. I det senaste talet, på Vänsterdagarna i Göteborg, säger hon faktiskt inte ett enda ord som avspeglar det minsta lilla av det.
Där finns ingenting inspirerat av kritiska vithetsstudier eller intersektionalitet, ingenting om strukturell rasism eller om rasism överhuvudtaget, ingenting om berikande invandring och mångkultur, ingenting om HBTQI, om normstörande, ingenting ens om integration eller feminism. Ingenting av allt det som, under hela den nyliberala eran, gått så långt att det gjort och fortsätter göra en genuin kultur-, värde- och moralkonservativ förnyelse nödvändig.
Ja, Dadgostar undviker till och med i stor utsträckning den abstrakt-utopiska, borgerligt-idealistiska jämlikhetsretoriken, och fokuserar i stället på specifika, konkreta förbättringar för det arbetande folket. Hon citerar också Fabian Månsson, som företrädare för det 1917 bildade socialdemokratiska vänsterpartiet – SKP/VPK/V:s begynnelse. Tage Lindboms lärjunge Christian Braw ägnade honom en gång en fin konservativ essä.
Dock går Dadgostar fortfarande knappast utöver klassisk socialdemokrati. Man får vara vaksam inför den nya vänsterkonventionella entusiasmen för Joe Biden, även om hon bara tar fasta på hans inrikespolitiska, rooseveltska reformer. Och kanske också inför en del av den nuvarande politiska användningen av klimatfrågan. Man saknar nödvändiga utrikes- och säkerhetspolitiska markeringar.
Och fastän hon föredömligt avstår från fula hatangrepp på SD, tycks ännu inte finnas, eller görs åtminstone inte explicit, någon förståelse för de enorma, historiskt nya problem som är orsaken till detta partis och hela populistnationalismens uppkomst och framgång. Att hon förklarar att Vänsterpartiet inte kommer rösta fram en högernationalistisk regering är självklart. Högernationalismen är förfelad och överspelad. Men förståelsen av SD:s huvudfrågor borde ju också vara självklar, just utifrån en socialistisk samhällsanalys och den insikt i dessa problems natur som en sådan analys skänker.
Men det förblir ändå imponerande, i det dystra sammanhang som är vänstern idag och har varit vänstern länge. Om denna kurs verkligen är vad den ser ut att vara, och Nooshi får med sig partiet på den, skulle det kunna bli en historisk vändpunkt.
Göran Rosenberg samtalar med Hans Ruin om sin nya bok Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlekvid ett utmärkt evenemang arrangerat av Judisk kultur i Sverige. Jag kände bara till Ehrenpreis från den judiska hylla som tidigare – vid det här laget för ganska länge sedan – fanns i källaren på Rönnells antikvariat, en bit in i den mindre avdelningen till höger när man kom ner för trappan, och det är mycket intressant att Rosenberg nu lyft fram honom.
Det här är verkligen Rosenberg när han är som bäst. Det är han inte alltid i sina mer dagspolitiska kommentarer, även om han också i dem, i några frågor, kan vara det, kan uppvisa en stark och ovanlig självständighet. Alltför ofta motsvarar han där den vanliga typ av judisk radikal, med dess historiskt-psykologiskt begripliga men från mitt perspektiv likafullt problematiska uppsättning åsikter, som Jonathan Leman otroligt nog påstår att det varit ett uttryck för antisemitism från min sida att kort diskutera. Liksom i Det förlorade landet skriver Rosenberg i den nya boken om det som djupast angår honom. Här handlar det om många av de verkligt viktiga frågorna om judendomen och moderniteten, och om mycket av det jag uppfattar som av betydelse i den judiska traditionen i allmänhet. Rosenbergs urskillning och identifikation av det väsentliga, hans omdömen och ställningstaganden, framstår som lika säkra och träffande som någonsin. Det är bara de direkta och indirekta tillämpningarna av på olika konkreta politiska frågor i nuet som ibland blir felaktiga.
Tonvikten får väl sägas även här ligga på det kulturella, humanistiska, historiska och politiska snarare än det andliga “i sig”, i mer metafysisk-teologisk och exempelvis “mystik” innehållslig mening. Men givetvis finns det senare också med – måste det finnas med – i någon mån också för Rosenbergs fokus på de förra områdena; det handlar om en sammanhängande helhet.
Intressant är också att Heidegger- och Nietzschekännaren Ruin berättar att han just varit på ett kollokvium i Venedig organiserat av Elad Lapidot, där man läst Talmud-texter. Den fråga som inställer sig här är kanske vilka texter som lästes. Lapidot har skrivit om Heidegger i förhållande till judiskt tänkande. “Mystiken” finns förvisso också i någon mån representerad i Talmud, men det är knappast dess huvudsakliga innehåll. För Ruin verkar det intressanta vara endast det blotta faktum att man i största allmänhet läste vissa texter ur Talmud. Tankarna går till en allmän hermeneutisk situation med traditionalistisk tonvikt, involverande en distinkt historisk texttradering.
Men hur förhåller sig Ruin mer exakt till det distinkt religiösa och andliga innehållet i Talmud, det som bygger på ett specifikt metafysiskt innehåll (i en annan mening än Heideggers)? Detta innehåll är visserligen inom judendomen i exceptionell grad öppet för olika tolkningar; det viktiga i den judiska identiteten brukar ibland anses vara själva den praktiska efterlevnaden, även alldeles oavsett trosinnehåll, av de lagmässiga föreskrifter som den i Talmud uttryckta rabbinska huvudtraditionen till skillnad från både kabbalismen och även chassidismen framför allt handlar om.
Givetvis finns filosofiska och i synnerhet etisk-humanistiska dimensioner även av detta förhållningssätt. Men inte heller i detta sammanhang går det att helt komma bort från det teologiska och “mystika” innehållet såsom faktiskt involverande en lära om gudvaron; även Ehrenpreis ägnade sig i sin tidiga vetenskaplig forskning åt kabbalismen. Och redan ifråga om etiken, men ännu mer här, finns ju en motsättning mellan Talmud i vidaste mening och centrala aspekter av Heidegger, och förstås även Nietzsche, ett annat av Ruins filosofiska intressen (och väl inte bara för att det var ett av Heideggers), även om den för alltfler tycks bli oklar på grund av den ställning dessa tänkare kommit att inta i samtiden.
Betyder Ruins nya intresse för den judiska traditionen att han nu själv kommer skriva mer om detta? Skriva mer om “mystiken” överhuvudtaget? Det skulle i så fall kunna ge intressanta resultat. Han har ju redan flera gånger berört “mystiken”, om än bara utifrån just en heideggerianskt perspektiv, och reducerande den till detta. Man önskar en vidareutveckling och fördjupning av formuleringarna i hans viktiga uppsats ‘Det öppnas hemlighet’ i samlingen Frihet, ändlighet och historicitet från 2013), och framför allt, vill jag föreslå, ett komparativt, kompletterande korrektiv som tillåter en större precision. Ett karaktäristiskt stycke som det följande, om Eckhart, gör att behovet av det senare känns akut:
“I vårt försök att förstå innebörden och egenarten hos denna själsliga praktik, denna övning eller askes i dess ursprungliga mening, kan vi välja att rikta blicken mot målet för dess strävan, nämligen Guds väsen och människans förening med detta. Övningen förstås då som bestämd av tron på en övermänsklig makt, vilket också i viss mån binder dess innebörd till en metafysisk föreställning. Men vi kan också dröja vid vad vi med en mer modern terminologi kan tala om som dess faktiska existentiella situation och erfarenhet. Vi kan då skönja hur Eckehart snarare söker en ny form av subjektivitet, i vilken förhållandet till självet, såsom subjektivitetens kärna, aktivt modifieras. Detta själv-övergivande präglas av en friare mottaglighet som uppnås genom att människan lösgör sig från sitt begär till det varande i allmänhet och till det egna självet i synnerhet.”
Tolkningen eller betoningen av denna punkt hos Eckhart leder tyvärr bl.a. till en upprepning av den exoteriska kyrkteologins vanliga hållning rörande Människan och hennes Värld som i dess moderna, liberaliserade, humanitarianska version blivit till föga mer än plattityder:
“Helt avgörande för en förståelse av detta som en konkret själslig praktik är…att i detta släppande, i denna avskildhet och frisläppthet, förlorar människan inte sin värld, och inte heller lämnar hon den bakom sig. Tvärtom utgör den på samma gång en förberedelse för handling och aktivitet, för ett engagemang i skapelsen, som en grund för andra dygder, som ödmjukhet, barmhärtighet och kärlek.”
Men Ruin har alla förutsättningar att på rätt sätt justera och utveckla detta. Med sin kontinentaleuropeiska orientering har han länge varit en av våra mest intressanta filosofer, och tillsammans med sina kolleger på Södertörn har han gjort en fenomenal (höll jag på att säga) insats för fenomenologin och till den anknytande riktningar i Sverige. Hans seminarium är mig veterligen det enda där det ibland talas andra europeiska språk än svenska och engelska. Det hindrar förstås inte att denna filosofi från mitt perspektiv i några avseenden framstår som otillräcklig, givet hur djupt och ensidigt inbäddad i generellt problematiska aspekter av moderniteten även den under 1900-talet delvis varit, oaktat dess avgörande nya insikter.
Någon gång måste man börja gå utöver Heidegger, efter att ha tillägnat sig honom. För att inte tala om Nietzsche. Ruin har rätt i att, som det heter i hans nya samling essäer om denne, det “kräver tid och omsorg” att “verkligen bli en läsare, som kan följa den säregna rörelsen och rytmen i hans tanke”, och det är just förmågan att vara en sådan läsare, att förmedla en sådan läsning, som gör även Ruins Nietzschestudier värdefulla. Men det hindrar inte att i övrigt intresset för Nietzsches tänkande hos många fortfarande alltför ofta framstår som närmast pubertalt.
Förlagsreklamen annonserar det bjärt modernistiska innehåll som kulturradikaler, protofascister och ett visst slags reaktionärer på Strindbergs tid, innan man upptäckte sådana subtiliteter som den säregna rörelsen och rytmen som sådana, och även innan man – och inte minst vänstern – närmare började tränga in i hans “analys av nihilismen” och hans “radikala språk- och kunskapskritik”, fann så oemotståndligt fascinerande: Nietzsches “uppgörelse med religion och idealistiskt moraltänkande” (inklusive hans “blixtrande analyser inte minst av moralpsykologiska fenomen”) och hans “tankar om ett estetiskt rättfärdigande av världen”, som “sätter agendan för många av det efterföljande århundradets mest radikala intellektuella och konstnärliga experiment”. Allt blir tillsammans och urskillningslöst “en port in mot den moderna kulturens mest uppfordrande självförståelse”.
Jayne Svennungsson har fokuserat på den “teologiska vändningen” i fenomenologin och visat hur linjen från Nietzsche och Heidegger till postmodernismen och Derrida varit relevanta för teologin, religionen och “guds återkomst”, och en mestadels Södertörn-anknuten grupp filosofer har följt upp med en volym med titeln Om anden: Filosofiska perspektiv på ande och andlighet, redigerad av Paula Hämäläinen-Karlström. Det är i flera avseenden utmärkt, ett stort framsteg. Men det måste insisteras på problemen med inslagen av ren filosofistik åtminstone i början (Nietzsche) och slutet (Derrida) av denna linje. En förståelse av den moderna kulturen som är än mer uppfordrande är nödvändig. En som inte bara är en självförståelse, utan kräver att vi i vissa avseenden går utöver eller åtminstone förmår se utöver och bortom inte bara modernitetens horisont (givetvis inklusive postmodernitetens) utan även den grekiska och hela västerlandets. Och som förmår se problemen även med den moderna linje som de nämnda filosoferna i Sverige representerar.
Att den återkomne gudens religion måste vara kroppsligt-sinnligt-Mänsklig i linje med en distinkt samtida sensibilitet är fundamentalt för Svennungsson, i överensstämmelse med en sedan länge etablerad och väl i just fransk fenomenologi särskilt markerad linje. Och i Ruins bidrag till Andlighet, ‘Andens oro – pneumatologi hos Heidegger, Paulus och Kierkegaard’, beskriver och analyserar han, med utgångspunkt i Heideggers tolkning, Paulus’ “pneumatologi” på ett sätt som i sak helt överensstämmer med min förståelse av Paulus (ande är något vi har, framhåller han, inte något vi är, d.v.s. vi är, och kommer alltid uteslutande förbli, det psykofysiska Mänskliga komplexet, som bara kan motta anden av guds nåd och endast såtillvida förandligas, som ett slags komplement eller justering, frälsningen från synden som det hette förr men inte i dagens fenomenologi), även om han fokuserar på andra aspekter.
Detta är alltså en symptomatisk begränsning av Ruins förståelse av andligheten. Fokus ligger på vad som också är ett centralt led i Paulus’ bidrag till kristendomens exoterisering och institutionalisering som Religion och statligt-världsligt makt- och kontrollorgan, dess rörelse bort från den ontoandliga transendensorientering vi kan känna igen i flera Jesuslogier och som västerlandet, just p.g.a. den allmänna men i ett större perspektiv särpräglade abrahamismens exoteriska ortodoxi kommit att uppfatta som exklusivt esoterisk. Ruin bemödar sig med Heidegger att komma bort från de esoteriska och “mystika” implikationer enligt vilka ande är något vi är, för den händelse de skulle kunna anas t.o.m. hos Paulus.
Kanske kan Ehrenpreis på samma sätt som han gjort med Rosenberg leda Ruin till åtminstone vissa nya horisonter, nu när denne tillräckligt dokumenterat sina intressen alltsedan 70-talet och bidragit till både Heidegger- och Nietzschestudiet med substantiella och självständiga uppsatssamlingar. Men för att verkligen komma fram till de perspektiv jag skulle vilja se representerade tror jag en större komparativ öppning är central för denna horisontvidgning.
För risken finns väl att även den kabbalism Ehrenpreis studerade, fastän representerande den judiska esoteriken, i någon mån är präglad av begränsningar motsvarande Ruins och Heideggers paulinism. Liksom platonismen trots sina explicita filosofiska öppningar oftast förblivit bunden till det allmänna paideia-idealets humanism (i vad som kanske kan sägas vara alla dess återkommande, förnyade och varierade former av “nyklassicism” genom västerlandets historia) i betydelsen kvarstannande på den psykofysiska Mänskliga identifikationens plan, endast väglett av idéernas ideal, s.a.s, har ju all abrahamitisk esoterism och mystik – judisk såväl som kristen och islamisk – alltid varit hårt trängd av den överväldigande, primitiva exoterismens tunga, mörka, residualmytologiska literalism.
Inom judendomen ser vi idag exempelvis i den inflytelserike, Schneersonstödde chabadisten Yitzchak Ginsburghs syntetiserande konstruktion av kabbalismen, chassidismen och sionismen (och förstås icke särskilt tematiserat allmängods från den vanliga, rabbinsk-talmudistiska traditionen) hur han, i Israel ansedd som en av landets mest rasistiska rabbiner, rentav blir som mest rasistisk när han kommer in på de allra mest specifikt esoteriska områdena. Ginsburgh ger ett intressant exempel på hur rasismen kan precist grundas i dessa traditioner och lärosystem, och utmärker sig genom att tillhandahålla ett program för global, partiell judisk mission till “nationerna” i form av noakidismen, den begränsade uppsättning lagar som de förväntas följa i den kommande – och slutligen messianska – ordningen, där hela världen är centrerad kring och underordnad Jerusalem och dess återuppbyggda tempel.
I Rosenberg äger vi dock en åtminstone i mycket klarsynt kritiker av sionismens problematiska teoretiska grunder.
Dekadenskapitalismen har i stor utsträckning förstört den amerikanska civilisationen, och dess imperialism sprider den förstörda civilisationen över Europa.
Med dess språk. Till den vulgaritetens triumf som den globaliserade liberalkapitalismen inneburit hör inte minst att undvikandet av könsord inte längre anses höra till den goda tonen. Eller kanske att föreställningen om den goda tonen kollapsat, att den inte längre är begriplig.
Och till den likaledes amerikanska postmodernismen har hört att ironistiskt och framför allt entusiastiskt bejaka detta, tillsammans med atlanttsunamin av popkulturella referenser.
Det finns förvisso informella sammanhang med för dessa anpassat informellt och lägre språk. Men i USA är det något helt annat, något helt nytt och bestialiskt som är på väg. Även i normala informella sammanhang finns vissa stilmässiga kriterier, eller något slags gräns mellan en civiliserad informalitet och en ociviliserad.
Vi ser den amerikanisering som överskridandet av denna gräns innebär inte minst genom att det numera är fritt fram för alla att skriva i sociala media. Men till och med bland de ledande svenska liberalkonservativa skribenterna i det atlanticistiska lägret kan man nu hitta texter innehållande “WTF”.
Man skulle kanske kunna fråga sig om det i detta läge vore bättre om alla dessa amerikanska uttryck med “fuck” åtminstone kunde försvenskas? I “orten” har det väl länge skett?
Vad knullet (VK)? Knullande. Knulla dig. Det är helt uppknullat. Knull ja. Knull nej. Han knullade upp det. Knulla iväg. Stick knullet härifrån. Knulleri. Skitknulleri. Knulla det. Jag ger inte ett knull. Gratuknullandelerar! Lugna knullet ned dig. Överknullad. Stor som knull. Uppknull. Nedknull. Hon knullade med det. Knullhuvud. Väx knullet upp. Knulla runt. Det har gått åt knull. Dumknull. Skynda knullet på. Knullare. Gå och knulla dig själv. Knull vet. Klusterknull. Håll knullet käften. Hur knullet? Han knullade om det. Zlatan knullande Ibrahimović. Absoknullandelut. För knulls skull. Knull vet. Heliga knull. Det är knullande otroligt. Oknullandetroligt.
I ett insiktsfullt inlägg i märkliga Bulletin om Ulf Kristerssons för högerblocket potentiellt fatala brister, får advokaten och debattören Mats Bergh med den verkligt stora och viktiga nya öppningen i svensk politik. Efter en blick på Kristerssons problematiska politiska bakgrund och hans oförmåga att använda majoritetsoppositionen i riksdagen ända sedan 2014, konstaterar Bergh:
“Sommaren 2021 visade Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet ryggraden genom att medverka till att avsätta regeringen. Detta gav av naturliga skäl Vänsterpartiet en tillfällig opinionsuppgång, men öppnade också åter för Ulf Kristersson att ta makten. Mot bakgrund av Liberalernas sidbyte var situationen nu ännu mer gynnsam. Han hade i praktiken två möjligheter.
Den första att locka över ett par riksdagsledamöter genom att erbjuda ministerposter och därigenom bilda en M, KD, L och SD regering. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen.
Den andra som, mot bakgrund av Nooshi Dadgostars agerande, borde ha prövats vore möjligheten till en bredare oortodox kris- och samlingsregering som enbart skulle verka fram till att en ny regering efter valet 2022 kunde tillträda, i praktiken 1,5 år. Det borde ha diskuterats grundligt. Vänsterpartiet skulle ha haft alla incitament i världen att ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering. V, M, KD, L och SD borde allvarligt ha diskuterat möjligheten till en gemensam krisregering som, för att blidka alla parter, enbart skulle ha prioriterat kriminaliteten, den offentliga sektorns kris samt reglerad migration. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen. Han kapitulerade igen.”
Att högerblocket har denne svage ledare – som dessutom är en gammal outrerad nyliberal som gjorde sig känd för att förespråka öppna gränser – är förvisso på flera sätt viktigt. Men det viktigaste är vad Bergh säger om Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet.
I och med att Dadgostar nu förhoppningsvis börjar göra upp med den borgerliga dekadens i hennes eget parti som är vad vi kallar den politiska korrektheten, öppnar sig en historisk möjlighet för Vänsterpartiet. För därmed finns inga ideologiska hinder för att, på det sätt som även Dadgostar förstår är oundvikligt, prioriteraa kriminaliteten och reglerad migration. Massinvandrings- och mångkulturpolitiken är den globalnyliberala kapitalismen, och Vänsterpartiet borde hela tiden ha varit mot den.
Liksom Magdalena Andersson omedelbart, med hjälp av Widar Andersson, borde se och ta fasta på de stora likheterna med det andra stora icke-borgerliga partiet, de socialkonservativa Sverigedemokraterna, borde också Dadgostar göra det. Men eftersom Andersson – och Baudin – på för sitt eget parti skadligt sätt, och begripligt i perspektivet av hennes egen bakgrund, verkar tveka och dröja med det, med att slå in på den danska vägen, har Dadgostar chansen att hinna före. Chansen att “ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering”. Det är chansen till en mer än tillfällig opinionsuppgång, och en stor sådan.
För Bergh är Vänsterpartiets agerande en parentes; hans ärende är bara att få till stånd en ny moderatledd regering efter nästa års val, något han dock på grund av Kristersson inte kan tro på. Men för Dadgostar skulle det givetvis inte handla om att att stödja högerblocket. Tvärtom skulle hon, i samband med att hon frigör Vänsterpartiet från dess egna anpassning till den amerikanska wokeimperialismen och tar väljare från Socialdemokraterna, bidra till att frigöra SD från detta block.
Det är framför allt denna oortodoxa väg som nu, i ett långsiktigt strategiskt perspektiv, borde börja diskuteras grundligt. Det är förstås inte lätt för vare sig Dadgostar eller Åkesson. Den förra har ett parti format av generationer av nyvänster och postmodernism, den senare ett som startat en tankesmedja för att åstadkomma en fusion med atlanthögern. Men i verkligheten är vägen betydligt mindre oortodox än Berghs kris- och samlingsregering. och den skulle vara mer än en tillfällig krislösning. Tillsammans med SD kan Vänsterpartiet börja övervinna mittenkantspartiernas liberala extremism. Och inte minst viktigt: rädda Sverige undan högerblockets och Socialdemokraternas NATO- och atomvärldskrigslinje.
Jan Olof Bengtsson 