Nej till Tors torn

Arkitekten Michael Perlmutters argument om den planerade Montessoriskolan på Hälsingehöjden som för en tid sedan återgavs i Vi i Vasastan är principiellt felaktiga av samma skäl som de få argument som framförts för Tors torn, två andra nya skyskrapor på Norrmalm, utbyggnaden av Stadsbiblioteket, och det nya huset på Östermalmstorg.

Detsamma har i själva verket gällt ända sedan 1920-talet. Om ett område är byggt i en viss värdefull historisk stil, har det alltid varit principiellt fel att där bygga nytt i så radikalt annorlunda stilar som vad som förenklat kan sammanfattas som modernismen och i hög grad också postmodernismen representerar. Endast diskreta tekniska förbättringar – som exempelvis handikappanpassning och mindre, eller helst underjordiska, garage – är, menar jag, acceptabla.

Även den åtminstone under sin tidiga karriär mycket framstående HSB-arkitekten Sven Wallander, kanske mest känd för ett av Kungstornen – en av de vackra, förmodernistiska skyskraporna som det fortfarande finns ganska många kvar av framför allt i New York – vände sig, som framhållits i debatten, och som åtminstone Tors torns arkitekt, Stockholms stadsbyggnadskontors planarkitekt Aleksander Wolodarski naturligtvis själv känner till, med skärpa mot sådan avsiktlig, icke-nödvändig stilblandning. Det kanske också kan påminnas om att Nietzsche definierade kultur som “stilens enhetlighet”.

Tors torn är det mest diskuterade projektet just nu. Synliga från alla punkter högt över alla tak kommer de naturligtvis helt fördärva inte bara Rödabergsområdet utan större delen av Vasastan norr om Odengatan och väster om Sveavägen. De ansluter endast till det likaledes nu planerade Norra Stationsområdet, en ny historielös Wolodarski-excess av Hammarby Sjöstads typ. Efter nittonhundratalets skräckerfarenheter kan dessa planerare fortfarande inte få nog av nya historielösa områden för nya historielösa generationer.

Haussmanns och Lindhagens projekt i Paris respektive Stockholm var i stor utsträckning legitima eftersom den nya historicistiska stilen ofta var av högre värde och de gamla byggnaderna icke sällan i sådant tillstånd att de inte rimligen kunde räddas. Jag är inte motståndare till liknande projekt i framtiden. Det har självklart alltid varit fullt möjligt att bygga nytt i exempelvis Hälsingehöjdens egen existerande stil. Stadskärnor med äldre bebyggelse kan naturligtvis ofta ytterligare förbättras med nya byggnader i nyskapande traditionalistiska stilar, med ny teknik.

Det finns några exempel på värdefull arkitektonisk modernism. Men samtidigt är det generella omdömet att modernismen – och postmodernismen – i sig själva är s.a.s. i sig principiellt fel inte omöjligt, såtillvida som de alltför ofta var och är politisk, ideologisk propaganda, antihistorisk och antitraditionell indoktrinering/programmering. Den ”internationella stilen”, den bolsjevikiska konstruktivismen o.s.v., var och är den inte minst anti-västliga, anti-frihetliga globalistiska uniformismens och konformismens formspråk, en central del i den ideologiskt-revolutionära sociala ingenjörskonstens frambringande av nya manipulerbara kollektiv av utbytbara, rot- och identitetslösa individer. Se om detta exempelvis Tom Wolfes From Bauhaus to Our House, E. Michael Jones’ Living Machines: Bauhaus Architecture as Sexual Ideology, och Roger Scrutons tidiga böcker om arkitekturens estetik.

Om dess nuvarande, vidareutvecklade och varierade former får fortsätta utbreda sig kommer den göra resande till andra länder och världsdelar ointressant. Såväl Latinamerikas som även Kinas och många andra asiatiska länders värdefulla historiska arkitektur har sedan länge (i Indien alltsedan “självständigheten”) systematiskt förstörts till förmån för anonym, global brutalism, lika främmande för ländernas egna byggnadstraditioner som de abstrakt-universella politiska ideologier de importerat eller påtvingats (kommunism såväl som kapitalism) är främmande för deras historiska samhällsformer. Och denna förstörelse fortsätter i accelererande tempo. Att resa i USA och Canada handlar i dag i stor utsträckning om att försöka i fantasin rekonstruera, på basis av de enstaka räddade byggnaderna och tillgänglig litteratur, hur de många stora städerna måste ha sett ut under nittonhundratalets första årtionden.

På 1960-talet var Stockholm, en gammal europeisk kulturstad, på väg att begå självmord. Enbart av husen från 1880-talet, som oftast är de mest värdefulla, revs omkring 800, motsvarande halva beståndet. Stadskärnorna i övriga svenska städer ramponerades helt generellt på motsvarande sätt.

Samtida arkitekter tycks med ytterst få undantag vara okunniga om arkitektur, d.v.s. arkitekturhistoria. Deras trötta, repetitiva projekt (och de omarbetningar efter opinions- och politikertryck som visar att de i själva verket inte har några verkliga egna idéer utan bara  töntigt och arbiträrt plockar med sina tröstlösa, övertagna, ohistoriska formelement, i trohet endast mot sitt allmänna gamla ideologiska program), såsom de inledningsvis nämnda, är vid det här laget närmast löjeväckande. Varje sådant projekt som genomförs, påhejat av generationer i vilka mångas oreflekterade sensibilitet är formad av amerikansk film och TV och osjälvständiga efterapningar i Europa, förstör Stockholms och liknande europeiska städers kulturella och historiska värde för framtiden, det enda som i ett internationellt perspektiv kommer att förbli av intresse.

Men de dominerande reaktionerna visar ändå som vanligt att det i själva verket är de existerande byggnaderna som är ”vårt tids”, i vilken utsträckning de nya förslagen tillhör ingens tid. Det visar vilken stor majoritet, t.o.m. i de senare generationerna, som är mot dem. Med hjälp bl.a. av sådant dokumentariskt material som Anders Sjöbrandt och Björn Sylvén presenterade i sina två böcker om Stockholm – staden som försvann, har de förstått tillräckligt mycket av vidden och innebörden av vad som hände strax efter mitten av förra århundradet.

De som fortfarande verkligen vill ha projekt som dessa kunde få dem i några nya områden, långt från de gamla, i nya förorter, utanför stan. I tillräcklig utsträckning isolerade där kan vissa av dem få ett värde. Jag anser exempelvis att det var rätt att Södra Ängbys distinkta trettiotalsstil skyddades som riksintresse av Riksantikvarieämbetet (man önskar ofta att det fanns möjlighet att även skydda interiörer: i Södra Ängby finns där intressanta element av tjugotalsklassicism). Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i sak rätt i att Vanadisbadet, från samma tid, bör renoveras med hänsyn till dess kulturhistoriska värde, trots läget. Det anpassades nämligen på någorlunda rimligt sätt till Vanadislunden och Vasastans omgivande tjugotalsklassicism. Jag menar t.o.m. att Vällingbys enhetliga femtiotalsstil borde ha räddats från om- och nybyggena under senare år. Och även att bygga blott enstaka nya skyskrapor på Brommaplan och i Blackeberg, som nyligen gjorts, endast av det skälet att folk vill bo i dessa områden, är feltänkt. Den avgörande, generella sanningen här är att nybyggena minskar just det värde som är orsaken till efterfrågan.

Det är på intet sätt så trångt på jorden att brutalistiska, inhumana skyskrapor är nödvändiga. Men om det är absolut nödvändigt, varför kan molnkrafsarfanatikerna inte fortsätta i exempelvis Kista, där man redan börjat i stor stil och där den existerande bebyggelsen är stilmässigt kongruent? Om jag har fel i det sista påståendet är den enda lösningen naturligtvis att ännu nyare förortsområden måste väljas, eller helt nya skapas, för dessa fanatiker.

Det finns alltså en plats för en del av den modernistiska arkitekturen. Men i historiska stadskärnor kommer byggnader av Aleksander Wolodarskis och Michael Perlmutters typ förhoppningsvis i sinom tid i stor utsträckning att rivas för att ge plats för den nyskapande traditionalism som inte minst de kvarvarande byggnaderna från 1800-talets sista årtionden och 1900-talets första är ett uttryck för. Den har fortfarande, och kommer alltid att ha, fantastiska, outtömda möjligheter. Detta är inte platsen att förklara i estetisk-filosofiska termer varför det förhåller sig på det sättet, men exempelvis Roger Scrutons tidiga verk gör det i viss utsträckning. Även nya områden kommer att kunna byggas i fortsatt nyskapande traditionella stilar. Det krävs bara arkitektonisk insikt och frihet från de ideologier och intentioner som, med få undantag, dominerat sedan nittonhundratalets första hälft.

Stadsbyggnadsnämnden med ordföranden Kristina Alvendal i spetsen har nu med rätta satt åtminstone tillfälligt stopp för glaskuben på Hälsingehöjden. Samma beslut borde följa i de övriga nämnda fallen. En valaffisch från Folkpartiet säger, överraskande och glädjande, “Bygg inga skyskrapor i city”. Men trots detta, och Alvendal, är Alliansen för Tors torn och ett “helt nytt och modernt” s.k. “äventyrsbad” och idrottsanläggning i Vanadisparken, som svårligen skulle kunna undgå att förstöra en del av denna. Utan tvekan är Alliansen här pådriven främst av den vulgärmoderata teknoglobalismen. Kan dess motståndare inom Alliansen stoppa den?

Om St Eriks-tornens stil utvecklas ytterligare kan den närma sig Henselmanns egentligt ”stalinistiska” Frankfurter Tor i Berlin. Lägg märke till det sena datum för detta verk: slutet av 1950-talet, efter Stalins död. Något liknande skulle jag utan reservationer kunna välkomna, i stället för det nuvarande förslaget till Tors torn – i synnerhet om hela Norra Stationsområdet byggs i vidareutvecklad St Eriksstil.

Socialdemokraternas Carin Jämtin anser åtminstone, enligt Vi i Vasastan, att Tors torn är “för höga, för hårda och för icke-stockholmska”, och måste bli “mjukare och mindre stalinistiska i sin framtoning”. Jämtin har dock, som så många andra, missuppfattat stalinismen på arkitekturens område. Tors torn är inte stalinistiska. Den stalinistiska arkitekturen var tvärtom ett traditionalistiskt undantag. Stalins mobilisering av den storryska patriotismen krävde historiskt inspirerad monumentalitet, och med en rad betydande arkitekter och verk – bland vilka återfinns inte minst Moskvas tunnelbana – kan den sägas representera den första “postmodernismen” i exklusivt kronologisk mening. Missuppfattningen beror kanske på att vissa stalinistiska ideologer eller före detta sådana som Torbjörn Tännsjö samtidigt försvarat den arkitektoniska modernismen – i Tännsjös fall exempelvis David Helldéns blå universitetshus. I sin senaste bok, med den idag neokonservativa titeln Global Democracy och med en undertitel som de neokonservativa skulle vilja men ännu oftast inte vågar öppet använda, The Case for a World Government, försvarar Tännsjö – alltid ivrig att i alla frågor på ostentativt provocerande sätt ligga minst ett steg före i radikalism – med tröttsam förutsägbarhet också USAs supermaktsmonopol som instrument för förverkligandet av den gamla kapitalistisk-kommunistiska (o.s.v.) idén om en världsregering. Även den globala “demokratin” är totalitär.

Eller så bygger missförståndet rörande stalinismen bara på en analogi: “Tors torn är brutala. Stalin var brutal. Alltså är tornen är  stalinistiska”. Men termen “brutalism” är att föredra, eftersom den stalinistiska arkitekturen i verkligheten är något helt annat.

Det var i stället den tidiga konstruktivismen, återupplivad eller återställd av Chrusjtjov, som var bolsjevismens distinkta modernistiska arkitekturform. Det vore riktigare att säga att Tors torn gör ett brezjnevistiskt intryck (på Jämtin), men även denna beskrivning är oriktig. Tors torn är typiskt amerikanska; de har en direkt amerikansk förebild och har rentav kritiserats som plagiat. Men till Jämtins försvar kan sägas att skillnaden inte är så stor. Huruvida inspirationen är amerikanism eller sovjetism, kapitalism eller kommunism, spelar ingen större roll i detta – och i flera andra – sammanhang. De har aldrig stått långt från varandra som de flesta av deras anhängare tror. Arkitekturen är ett bevis som alla kan se och alla borde kunna förstå.

0 Responses to “Nej till Tors torn”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi