Jan Olof Bengtsson

Det finns mycket att säga om konservatismens förhållande till nationalismen i Sverige, i anknytning till Tradition & Fason som nästan ensamma, om än hittills blott i fragmentarisk kommentarform, har försökt anlägga ett mer genuint konservativt perspektiv på Sverigedemokraterna och deras framgångar.

Den rätta förståelsen av dessa frågor kräver naturligtvis inte minst ett fördjupat historiskt perspektiv, på såväl konservatismen som nationalismen. Jag har inte bara en filosofisk utan också politisk förankring i den så kallade svenska idealistiska personalismens – också kallad personlighetsfilosofin och personlighetsidealismen – tradition från 1800-talet, en tradition som var levande också under 1900-talets första årtionden. Denna inspiration har sedan förenats med anslutning till vissa av personalismens internationella traditioner, såväl som andra former av filosofisk idealism,  den s.k. värdecentrerade historicismen, och den s.k. traditionalistiska skolan. Därmed är min allmänna åskådning, inklusive den politiska, i några väsentliga avseenden skild från och annorlunda än den som dominerar dagens svenska debatt. Den står ibland främmande för den senare och dess problemformuleringar.

På detta sätt har jag uppfattat det under hela mitt vuxna liv, och jag har därför exempelvis inte, som jag tidigare skrivit, förmått varaktigt engagera mig i något politiskt parti. Det kan inte hjälpas; man upptäcker, avtäcker, sådant här i en hela livet omfattande och i studium, dialog, och andra erfarenheter gestaltad process av självkännedom. Även om jag ser bristerna i konservatismens historiska formuleringar, ser att de i sig själva är otillräckliga som ideologiska och politiska positioner idag, kan jag inte komma ifrån att vad vi kallar konservatismen i den tidiga betydelse som definierades under 1800-talet, d.v.s. kritiken av väsentliga aspekter av den franska revolutionens jakobinska utveckling och den fortsatta världsrevolutionens ideologiska, politiska, ekonomiska och kulturella manifestationer, borde ha en viktig uppgift i dagens samhälle. Jag är s.a.s. på det rent världsåskådningsmässiga planet benägen att vilja försvara väsentliga moment i den svenska konservatism som Gunnar Heckscher – en god historiker, som dock som politiker var en av dem som förde den svenska högern bort från den betydelsefulla konservatismen – studerade i sitt arbete Svensk konservatism före representationsreformen och som, i en av dess senare utvecklingsfaser, Nils Elvander studerade i Harald Hjärne och konservatismen.

Det lovande med Tradition & Fason är att de åtminstone börjar försöka närma sig denna mer genuina och förblivande intressanta och värdefulla svenska konservativa tradition, såtillvida som de studerar högerledarna under hela 1900-talet, hela vägen tillbaka till högkonservatismens huvudgestalt Ernst Trygger. Än har de dock, som redan bör ha framgått i mina inlägg ‘Engelbrektsbågen och blåsippan’ och ‘Ungsvenskarna, Per Albin Hansson och Sverigedemokraterna’, på intet sätt tagit steget att verkligen ansluta sig till denna stora tradition. De lever fortfarande delvis i en, i det här antydda perspektivet, problematisk kulturradikalisms värld i vid mening, de s.k. “åttiotalisternas” och “nittiotalisternas” värld (och man måste numera förstås förklara att man med dessa termer syftar på 1880- och 90-talen), Strindbergs värld, “det moderna genombrottets” värld. På den tiden, och ännu i flera årtionden, var det en ganska smal och liten del av det i övrigt klassiskt, kristet och historiskt orienterade svenska samhället, en del som dock i den sedan länge skeva historieskrivningen framstår som alltifrån början helt dominerande.

Detta är exempelvis Svenska Dagbladets och Fredrik Bööks värld, skild från Nya Dagligt Allehandas (som dock Boström på sin tid kallat “Nya Dåligt Allehanda”). En värld som, i nya utvecklingar av modernitetens konstitutiva, förenat rationalistiska och romantiska dynamik, gradvis börjar kasta loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt om än också på spekulativt sätt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den intoleranta, eklektiskt liberalsocialistiska modernitetsortodoxi vi idag lever under.

Naturligtvis lever vi alla i stor utsträckning i denna värld. Den går inte att undkomma. Alla har olika slags band till den. Ingen kan förneka eller frigöra sig från dem. Inte heller kan vare sig liberalismens eller socialismens historiska betydelse, delsanningar och värden förnekas. Att försvara vad Eliot kallade “the permanent things” och det historiska arvet är alltid en akt av kreativitet i ett mer eller mindre föränderligt nu. När jag talar om en annan värld av svensk eller svenskt varierad europeisk tradition talar jag om något som på ett levande sätt kan förnyas och på nytt genomsyra och förvandla den värld vi idag lever i.

1900-talets nationella rörelser i Sverige har jag studerat endast i begränsad utsträckning. Nationalismen, de nationella värdena, folket och dess historiska, kulturella, etniska, språkliga gemenskap, ofta i den form allt detta tog sig i vad litteraturhistorikern Staffan Björck urskilde som den gamla patriotism han ställde i motsats mot 90-talets (1890-talets) nya estetiska nationalism, var en del av vad som kanske kan kallas den mer ursprungliga och egentliga konservatismen, d.v.s. den åskådning som från början såg de problematiska aspekterna av världsrevolutionens innebörd och bekämpade avgörande inslag i den huvudströmning av moderniteten som den representerade. Vid några tillfällen har jag skrivit om de punkter på vilka fascismen och den tyska nationalsocialismen – de mer radikala och extrema formerna av nationalism under 1900-talet – skiljer sig från konservatismen. Men jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt nationalismen i allmänhet och de många övriga formerna av nationalistiskt politiskt tänkande under det förra århundradet.

Jag har försökt försvara inslag i den stora, mer ursprungligt konservativa eller patriotisk-konservativa tradition i Björcks mening som de flesta av de svenska personlighetsfilosoferna tillhörde, från 1800-talets början till långt in på 1900-talet. Betraktar vi detta som konservatism, är det givet att det ofta är en konservatism med frihetliga inslag, ibland gående utöver de vi finner hos Burke. Den ibland oklara relation till liberalismen som vi finner främst i den engelska konservatismen, präglar också mycket av den svenska. Eftersom Geijer är det största och mest kända namnet bland de svenska personlighetsfilosoferna måste jag säga att jag, att jag, trots att det är uppenbart att Geijer vann avgörande nya filosofiska insikter efter sitt “avfall” till liberalismen, är benägen att ansluta mig till Edvard Rodhes och Sven Stolpes uppfattning att detta avfall också i vissa andra centrala avseenden innebar ett förytligande av hans tänkande. Men korrektiv fanns då nära tillhands hos de andra ledande tänkarna i denna strömning.

Just denna personlighetsfilosofiska tradition, en det gamla Europas tradition, kunde i de essentiella ideella avseendena förnyas med hjälp av filosofisk nyformulering såväl som den moraliska och estetiska fantasins resurser. Inspirerande exempel från konservativa i andra länder visade att liknande förnyelser där varit inte bara möjliga utan framgångsrika. Jag var övertygad om att den svenska traditionen, kreativt återupptagen och vidareutvecklad på detta sätt, och sammankopplad med de nya stora, genomskådande konservativa analyserna såväl som övriga nyformuleringarna från 1900-talet, var  mer hållbar, mer förankrad i verkligheten än det mesta vad som erbjudits i samtiden, eller under 1900-talets andra hälft. Att denna huvudströmning i den svenska humanistiska kulturen ägde den nödvändiga historiska rikedomen. Att den, rätt förvaltad, ägde förmågan att omforma det moderna Sverige i linje med den alternativa, traditionsbevarande men samtidigt förnyande moderniteten.

Mitt studium av svenskt nationalistiskt tänkande förblev alltså begränsat till nationalismen som en del av den svenska konservatismen under 1800-talet. Jag var medveten om att en bifurkation ägde rum under 1900-talets första årtionden, varvid en gren av högern drev iväg från Trygger, med liberalismen, kapitalismen, kulturradikalismen, Svenska Dagbladet och Arvid Lindman, i riktning mot vad som idag är Moderaterna, och en annan gren, med Vitalis Norström, Rudolf Kjellén, den tidiga unghögern och tidskriften Det Nya Sverige, sökte utveckla de intellektuella och andra instrument som var nödvändiga för att föra de traditionella värdena och principerna vidare i den fortsatt utvecklade materiella modernitetens Sverige, och, med tiden, kunde uppvisa vissa beröringspunkter inte bara med nationalsocialismen, i former som högern avskilde sig från, utan också med de socialdemokratiska folkhemsbyggarna.

Under 1900-talets andra hälft blev naturligtvis den första grenen helt dominerande inom en “höger” som snabbt blev en borgerlig vänster, och som idag, samtidigt som den avskaffar den svenska industrialismen som var den nya arbetarklassens förutsättning, och dumpar löner genom massinvandring, säger sig vara ett “arbetarparti”. Termen tycks delvis ha en propagandistiskt-manipulativ mening, men också uttrycka partiets satsning på vad man kallar “arbetslinjen”. Den andra grenens politik, som med rätta kunde göra anspråk på att vara ett “arbetarpartis”, på att, i stället för att bara vidareföra i nya former den snäva ekonomiska intressepolitik som ofta ramponerat den nya tvåkammarriksdagen under 1800-talets sista årtionden, representera en social konservatism som verkligen skulle kunna konkret visas vara var för hela folket, överlevde endast i vissa rent materiella aspekter i socialdemokraternas variant av folkhem. Efter bara några årtionden har vi nu signifikativt nog sett detta folkhem nedmonteras till förmån för i det närmaste oreserverad anslutning till den första “höger”grenens simplistiska globala nyliberalism. Vänstern godtog denna “högers” ekonomi, under det den senare anammade vänsterns kulturradikalism. Konservatismen i varje rimlig mening var redan långt bortom horisonten.

Det fanns helt enkelt för mig ingen organiserad svensk konservatism att ansluta mig till, ingen konservatism som kunde spela den viktiga roll den borde spela.

I det Bromma där jag växte upp fanns däremot en fascinerande mångfald av historiska lager av Sverige representerat. Där fanns dels i ganska rikt mått den äldre hög- och bildningsborgerlighet, det högsta ämbetsmanna- och näringslivsskikt där i den äldre generationen arvet från tiden före andra världskriget fortfarande i några avseenden dominerade tänkesätt, smak, stil, och livsmönster. Den f.d. konservative publicisten Per Dahl skriver, i sin nymoderata härdsmälta som jag tidigare beskrivit, om denna borgerlighet i en recension i Svensk Tidskrift av Carl Johan Ljungbergs bok om Gunnar Unger:

”Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten.” (Min kursiv.)

Detta är recensionens budskap. Det handlar knappast bara om nostalgisk resignation. Det är som om Dahl känner sig behöva med all kraft markera att dessa människor har dött ut som dinosaurierna, att dagens borgerlighet inte har några rötter i denna värld, att dess normer och ideal är främmande, att den inte kan återskapas – som om han behöver markera detta för att ingen oliktänkande ska få för sig att på allvar lära något eller hämta någon inspiration därifrån, och därmed avvika från de Nya Moderaterna och Alliansen. Rubriken på Dahls recension är inte minst signifikativ: ‘En stridsman från l’ancien régime’. Dahl ser här ut att ha blivit en förment oproblematisk revolutions revolutionäre krönikör.

Mig påverkade den förlorade värld Dahl beskriver i avgörande avseenden, ännu på 1960- och 70-talen. Mycket vore att säga om dessa människor och miljöer. Där fanns förvisso många som var liberaler. Men många äldre var ganska utpräglat konservativa; de hade inte längre något parti som motsvarade deras väsen och övertygelser även om de fortfarande av vana röstade som förr. Här fanns verkligen i flera avseenden, liksom i motsvarande miljöer i Stockholms innerstad och i andra äldre förorter (trots att de senare ju byggdes relativt sent i förhållande till motsvarigheterna i Tyskland, Frankrike och framför allt England), och inte bara genom familjernas historia och minnen, spår hela vägen tillbaka till det gamla Europa.

Till denna grupp kom en välmående medelklass med den mångfald av kvalificerat utbildningsbaserade, genuint produktiva eller på annat sätt nödvändiga yrken som den ännu ledande industrinationen Sverige uppvisade, och som också den var i stor utsträckning stöpt i den äldre tidens bildning och framför allt livsmönster. Politiskt kunde denna grupp vara alltifrån moderat liberalkonservativ, över folkpartistiskt liberal, till vänster i olika schatteringar.

Vidare, och kanske mest signifikativt av allt, fanns där den inte mycket mindre välmående gruppen arbetare som bodde i områdena med små egnahem eller hyreshus från 1930-talet och framåt. Detta var en svensk arbetarklass som var en naturlig del i den svenska samhällsgemenskapen, välfärden, kulturen och historien, och som bevarade och var en produkt också av en delvis egen kultur, eller en arbetarklassens egen aspekt eller variant av den svenska kulturen. Det var i stor utsträckning en kultur av arbetsmoral, ordning och fasta moraliska värderingar – även i dess förening med svensk amerikanisering och annat – som exempelvis idéhistorikern Ronny Ambjörnsson beskrivit i sin självbiografiska bok Mitt förnamn är Ronny. Ambjörnsson har för övrigt visat stor förståelse och sympati för värdekonservatismen, och hans bidrag till en i bokform utgiven debatt om konservatismen i Svenska Dagbladet 1983, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, motsvarar, då långt det sträcker sig, helt min egen ståndpunkt och förståelse.

Sedan fanns vad som delvis, men sällan helt entydigt, kunde urskiljas som den specifikt socialdemokratiska ämbetsmannavärlden, den värld som utgjordes av de ledande skikten i folkhemsbygget och deras efterkommande, 1900-talets nya makthavare, dess nya elit, Tage Lindboms värld före hans omprövning. Där kunde förvisso många frön urskiljas till det dramatiska sammanbrottet på många områden från 1968 och framåt, som ju också drog med sig många av den borgerliga medelklassens såväl som arbetarklassens barn. Men där fanns lika mycket av de folkbildningstraditioner och de från äldre tider övertagna kulturella värden och ideal som man alltfort bekände sig till och åtminstone påstod även fortsättningsvis skulle förmedlas till eller erövras av arbetarna. Här läste man inte bara de svenska arbetarförfattarna, utan i någon mån fortfarande även de äldre klassikerna.

Allting höll på att kollapsa runt omkring dem med 1968, Palme, storfinansens eller globalkapitalismens begynnande massinvandringspolitik, och folkbildningens ofta till synes slutliga kapitulation inom arbetarrörelsen och skolan för den kommersiella och konsumistiska masskulturen. Men fortfarande fanns här trovärdiga, uppriktiga representanter för det svenska folkhemmet, det i åtminstone några avseenden och i den väsentliga meningen konservativa folkhemmet.

Slutligen ska också nämnas att där fanns residuerna av vad journalisten Åke Ortmark en gång förklarade för mig att han vuxit upp i: “det gamla nazistiska Bromma”. Man bör tillägga att motsvarande lämningar även av ett “fascistist” Bromma fanns; fascismen utövade ju ibland ett större inflytande, och inte mindre på socialdemokratin än på högern, under 1920- och 30-talen. Detta fanns också där, i alla de nämnda gruppera, om än sällan i den exakta betydelse Ortmarks formulering antyder. Men nu i mycket begränsad utsträckning och utan att längre ta sig något aktivt eller artikulerat uttryck. Vad som stod klart var dock att det var fråga om något som för inte länge sedan varit åtminstone långt mer framträdande.

Nationalsocialismen och fascismen blev p.g.a. deras historiska centralitet de enda former av nationalism under 1900-talet som jag på allvar i någon utsträckning studerade. Men endast i deras tyska och italienska former: jag såg dem inte som även svenska nationalismer. Inte ens exempelvis Per Engdahl såg ju fascismen som en sådan. Det var det väl knappast någon som gjorde, när det begav sig. Hitler själv tänkte sig visserligen en nyordning av Europa under tysk ledning, men ingen export av det specifika, tyska nationalsocialistiska systemet. Vad Ortmark kallade det gamla nazistiska Bromma tror jag endast till liten del bestod av sådana som verkligen specifikt var eller nyligen varit övertygade nationalsocialister; till helt övervägande del var det säkert fråga endast om personer i den sedan mycket länge tyskorienterade och tyskvänliga delen av det svenska etablissemanget som i kriget bara tog ställning för Tyskland i allmänhet och önskade en tysk seger.

Hursomhelst, någon politiskt organiserad genuin konservatism i relevant mening fanns alltså inte. En sådan kunde jag bara med vad idéhistorieämnets grundare i Sverige Johan Nordström kallade “rekonstruerande fantasi” studera som ett historiskt fenomen i Sverige. Det enda sättet att arbeta för den var att på något sätt trots allt försöka föra in den i samtidens liberala “höger”, den första av de ovan beskrivna grenarna som nu var den enda. Under en period, från 1980-talets första hälft, kändes detta inte helt meningslöst. I den nya politiska näringslivsoffensivens i övrigt problematiska sammanhang började man tala åtminstone om “liberalkonservatism”. Hur vagt och åtminstone till synes motsägande detta begrepp än var, innebar det åtminstone ett steg i vad jag såg som den önskade riktningen. Timbro gav visst utrymme för mer genuint konservativa tänkare, åtminstone i den anglo-amerikanska traditionen, och t.o.m. för Lindbom. Claes Ryn och Carl Johan Ljungberg förde vidare Folke Leanders filosofiskt utvecklade linje av burkeansk konservatism, och de kvarvarande från Gunnar Ungers värld levde upp. Skulle det vara möjligt att stoppa det fria fall som den första högergrenen sedan länge befunnit sig i? Skulle man kunna vrida den tillbaka till något slags konvergens med den värdefulla konservatismen vid tidpunkten för bifurkationen?

Det nya, aggressivt kapitalistiska propagandasammanhanget gjorde det förstås från början osannolikt. Ändå var det inte helt orimliga frågor. Snart föll Sovjetsystemet, och det blev plötsligt uppenbart att historien inte var obönhörligt bestämd av nödvändiga lagar och därmed en oundviklig, entydig rörelseriktning. Detta var heller åtminstone inte något som Marx egentligen hävdade. Det var bara det att så många till vänster mer eller mindre, och under så lång tid, trott på detta. Det marxistiska tänkandet sådant det kommit att gestalta sig uppvisade mycket påtagliga brister här, trots alla dess delsanningar rörande inte bara de materiella och tekniska faktorernas betydelse i modernitetens större sammanhang utan också flera av de mer helhetligt filosofiska sanningar det i sina bästa former upptagit och vidareutvecklat från den hegelska traditionen.

Men att de “liberalkonservativa” resurserna, inklusive de få som på allvar gjorde bruk av dem, inte ensamma skulle kunna åstadkomma en mer allmän vändning till den nödvändiga typen av konservatism blev tyvärr snabbt uppenbart. Med Fukuyama började borgerliga intellektuella på nytt tala om en determinism av “framsteg” med den nu förnyade “liberala demokratin” som globalt slutmål. Och i vad gällde denna demokratis substantiella innehåll rörde den sig snabbt vidare, under postmodernismens och postmarxismens ideologiska och finanskapitalismens materiella dominans, i den tidigare riktningen bort från den av Ambjörnsson försvarade typen av konservatism. Uvecklingen från efterkrigstiden fortsatte snart, och dessutom i accelererande takt, även om det inte längre var fråga om “högerns” anpassning till den socialistiska och kommunistiska vänstern i det tidigare 1900-talets mening, den politiska och framför allt ekonomiska vänstern, utan om dess anpassning till den nya kulturvänsterns teorilöst eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthet”. Det fallna Sovjetsystemets åsiktsförtryck och repressaliesystem började överfördes till väst. USA och England, som alltid varit längst från Sovjetunionen och därför var mest naiva, blev under Clinton och Blair ledande i denna förändring.

När jag för sju år sedan, återkommen till Sverige efter några år utomlands, gjorde ett sista försök att se om det fortfarande kunde finnas något hopp att åtminstone i någon del av “högern” den förändring som under en tid framstod som åtminstone icke helt omöjlig skulle kunna åstadkommas, insåg jag att så inte var fallet. Vid mitten av detta årtionde tycktes de som var mest engagerade i konservatismen, i någon mening, börja övergå från Moderaterna till Kristdemokraterna. Sannolikt hade det förekommit under en längre tid, medan jag bodde utomlands.

Det var på intet sätt obegripligt, och i högsta grad symptomatiskt för “högerns”, eller Moderaternas, förändring. Jag märkte snabbt att Bo Lundgren raskt hade gått vidare på den tekno-globalistiska linjen i Bildts efterföljd och nu också anslutit sig till Folkpartiets NATO-ståndpunkt. Och sedan gick förändringen fort. Reinfeldt och de Nya Moderaterna tog över med vad som i väsentliga avseenden såg ut som en för partiet ny personlighetstyp, formad dels av Johan Norbergs och Carl Rudbecks libertarianska kulturradikalism, dels direkt av den socialdemokratiska vänstern. Rudbeck är i själva verket också vad Paul Gottfried och andra kallar “kulturmarxist”; han skrev en avhandling om Walter Benjamin, och ägnade sedan över ett årtionde åt att introducera också de mest radikala poststrukturalisterna och postmodernisterna i Svenska Dagbladet, innan han släppte detta grepp och gav sig hän åt ohämmad kapitalism genom några artiklar där han hävdade att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar och att Rambo är likvärdig med Rimbaud, artiklar som omedelbart renderade honom ett nytt jobb på Timbro.

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum, som verkligen ville företräda en mer genuin eller meningsfull konservatism, förklarade för mig att medan han höll med om blott 25% av Moderaternas program, instämde han i 98% av Kristdemokraternas. Det var fascinerande. Inte bara med tanke på vad det avslöjade om Moderaterna, utan därför att kristdemokratin varken i Tyskland, Italien eller Jönköping är en rörelse med några mer substantiella historiska kopplingar till högern och konservatismen. Moderaterna har det, men ville inte kännas vid dem. Kristdemokraterna har det inte, men ville ta över en del konservativa ståndpunkter.

Redan vid slutet av 70-talet – jag röstade första gången 1979 – hade de mer explicita kristna moraliska värderingarna gjort att jag föredrog Kristdemokraterna framför Moderaterna. Jag var under en period vid mitten av 1980-talet med i partiet, träffade på en vslvaka Alf Svensson, som gav ett gott intryck, hade en del samröre med exempelvis Ingvar Svensson och Stefan Attefall, och skrev några gånger i Samhällsgemenskap/Kristdemokraten. Men jag hade problem med åtminstone aspekter av den frikyrkliga Jönköpingskulturen, även om den förvisso också hade många även för mig respektabla inslag (Mats Gellerfelt skrev en bok om dem). De försök till närmare anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin som skedde mot 1980-talets slut var såtillvida välkommen, men å andra sidan uppenbarade detta den ursprungliga, i ljuset av hela 1900-talshistoriens större perspektiv problematiskt radikala naturen hos denna kristdemokrati och därmed kristdemokratin överhuvud. Det var i grunden en rörelse byggd på en vanlig och typisk politisk kristendomstolkning. En del verkliga kristna värden finns kvar, men de har drag av de vanliga liberalsocialistiska abstraktioner i vars namn i själva verket något helt annat än human frigörelse o.s.v. gradvis byggs upp. Avståndet till den egentliga konservatismen med dess historiska sinne o.s.v. är tydligt.

Efter att under några år ha dragit mig undan till från idépolitiken till de akademiska studierna, passerade jag vid detta nya närmande till politiken därför först genom Moderaterna. Det gick snabbt, för det var lätt att se vad som hänt och fortsatte hända med detta parti. Den nya anmärkningsvärda öppenheten för och rentav tonvikten inte bara på kristna värderingar utan också konservatism hos Kristdemokraterna som Söderbaum rapporterade om var förvisso värd att utforska. Men även här blev jag besviken. Samtidigt som några i partiet starkt drev denna linje, tog ledningen nya snabba steg mot inrättningen i den partiövergripande, uppenbart propagandistisk-ideologiska, liberalsocialistiska “politiska korrekthetens” led. Jag föreslog – med Anders Björck – halvhjärtat och oengagerat en förening av Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet till ett stort liberalkonservativt parti, men förstod samtidigt dem som invände att Folkpartiets historia skulle göra något sådant omöjligt. Och det var lätt att se att även om verkligheten på lång sikt skulle tvinga dessa partier att överge den nuvarande katastrofkursen, skulle de inte på egen hand, av egen kraft, kunna lägga om denna kurs. Mina konservativa vänners ställning inom dem var alltför marginell.

Det var nu, och av alla dessa skäl, som jag för första gången på allvar påbörjade ett fördjupat studium av de svenska nationella rörelserna och partierna under 1900-talet, efter bifurkationen och Unghögern, i syfte att se om Sverigedemokraterna –  ett parti vars existens jag var nästan helt omedveten om före valet 2006 – kunde vara ett alternativ. Om de kunde förvalta de för mig väsentliga delarna av arvet från tiden före bifurkationen, och, efter bifurkationen, av den tidiga unghögerns linje. Kort sagt, om de kunde bättre förvalta den konservatism som kunde spela en viktig roll, den konservatism som Moderaterna för länge sedan tappat bort.

Jag började studera deras egen litteratur såväl som forskningen om dem. Den radikala 1900-talsnationalismen – främst den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen – hade jag alltså studerat förut. Dessa hade ju s.a.s. aldrig gått att undgå i samband med den allmänna analysen och förståelsen av den moderna historien. Först nu blev det nödvändigt för mig att titta även på deras partiella svenska motsvarigheter, i samband med att jag studerade svensk 1900-talsnationalism i allmänhet och urskilde och gjorde distinktioner mellan de många olika former som funnits även i vårt land under detta århundrade. Jag behövde lära mig mer om dessa, som jag inte tidigare närmare bekantat mig med.

Ännu har jag långtifrån avslutat eller ens nått en punkt av tillfredsställande klarhet i detta studium. Det är exempelvis oklart om de måste leda till några förändringar av min i den personlighetsfilosofiska traditionen förankrade åskådning, av den typ av bejakande av en alternativ modernitet, som bevarar den ursprungliga konservatismens insikter och förmår förena dem med modernitetens delsanningar. Just denna typ av syntes, av nyskapande traditionalism, av frihetlig konservatism, var i hög grad de svenska personlighetsfilosofernas (och naturligtvis liknande tänkares i andra länder vid samma tid) projekt alltifrån början. Den rena liberalismens abstrakta individualism, rättighetstänkande och kapitalism såväl som socialismens historiskt och kulturellt feltänkta klasspolitik måste utifrån en sådan åskådning, oaktat dessa riktningars övriga delsanningar, båda avvisas som i någon mån rena missförstånd men också som ideologiska förvrängningar av modernitetens och samtidens innebörd. Industri, urbanisering, och arbetarklassens framväxt och delaktighet i samhälls- och folkgemenskapen – åtminstone allt detta har konservativa tänkare av olika slag visat vara hanterbart och förenligt med förnyade traditionella värderingar. värderingar. Betydelsen av flera av de praktiska reformer som genomfördes av arbetarrörelsen och det svenska folkhemmet måste erkännas, men de måste också förstås som på intet sätt i sig nödvändigt implicerande den ibland öppna, ibland illa dolda destruktiva agenda som i distinkta och ofta av vänstern själv oanade och oväntade intressens tjänst oftast varit en del av den historiska vänstern.

1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, den högre romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge varit oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör. Det var ett resultat av den allmänna, moderna kritiska andan, men samtidigt av att själva dess modernitet inte drivits alltför långt.

I vissa avseenden diskuterades nämligen detta åsiktsspektrum också med aldrig senare skådad vigör. Under 1900-talet tog ideologierna, massamhället, konformismen, förtrycket periodvis över på ett ofta oväntat och för många svårförklarligt sätt, och i demokratins namn. 1800-talet var förvisso inte “demokratiskt” i den senare meningen, men det var, i jämförelse, fritt på det tanke- och åsiktsmässiga planet. Vi kan inte återvända dit. Men vi kan selektivt föra in dess endast till begränsad del förverkligade potential i nuet med hjälp av den rekonstruerande fantasins – både den moraliska och den estetiska – resurser, och därmed återuppta dess förverkligande.

Det är fortfarande oklart för mig om 1900-talets svenska nationalism i någon av dess efter unghögern existerande former har tillfört något väsentligt, och i så fall vad. Fortfarande måste det första världskriget ses som den största disruptiva europeiska katastrofen. Men det är positivt att Sverigedemokraterna säger sig bygga delvis på Ungsvenskarnas program, som ju omfattade mer än nationalismen, och av de skäl jag angett i tidigare inlägg kan knappast några invändningar resas mot en partiell inspiration från Per Albin Hanssons folkhem. Det enda faktum att folkhemsideologerna tänkte just i termer av folket, i den mening detta historiskt förståtts, gör dem ju långt mer konservativa än dagens, ja gårdagens Moderater, även om också deras nationalism förvisso har en del problematiska inslag. Det enda som verkligen står klart idag är att den andra grenen av den svenska högern, Moderaternas gren, är förlorad. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kommer kunna föra det väsentliga i den svenska konservatismens tradition vidare. Ett problem här är att det ännu inte är så lätt att via partiets offentliga, till allmänheten riktade information få ett tillräckligt underlag för denna bedömning.

Verkligheten är sådan att det trots partiernas utveckling och de allmänna samhällsförändringarna fortfarande finns många i värdefull mening konservativa svenskar – ja, den är sådan att de nu snabbt blir allt fler. Därför är  många svenskar idag faktiskt i just den situation jag beskrivit som min.

Och inte bara svenskar. Situationen är densamma i hela Europa. Låt oss se på England, ett exempel jag känner väl. Få genuina High Tories tar idag David Cameron och hans parti på allvar. Vissa har inte gjort det sedan 1930- eller rentav 20-talet, kanske med undantag för några sidor hos Thatcher. Patriotism, nation, etnicitet, och historisk identitet är självklara värden för dem. De håller i sak i långt högre grad med UKIP – UK Independence Party – idag. Men där liksom här är partitillhörighet och röstande fortfarande i hög grad en klass- och familjefråga. Detta har visserligen förändrats under de senaste årtiondena. Men det förblir en viktig faktor. Och till detta kommer den institutionaliserade, postmarxistiska “politiska korrekthetens” programmatiskt manipulativa och destruktiva tryck, som naturligtvis eroderar t.o.m. de mest historiskt förankrade grupperna.

I Frankrike har Front National visserligen stöd i de högsta skikten i det andra, traditionella Frankrike som alltid lever vidare vid sidan av den radikala republikanismens, men stora delar av medelklassen tvekar att rösta på ett parti som också har – och framför allt på överdrivet sätt utmålas som att det har – en helt annan, socialt inkompatibel väljarkår. Detsamma gäller i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Italien.

De konservativa som har tillräckliga historiska kunskaper och tillräcklig kognitiv förmåga för att förstå vad som är felet med de gamla partiernas färdigförpackade liberalsocialistiska globalism, vet att de behöver ett alternativ. Sverigedemokraterna står här inför inför ett socialpsykologiskt problem snarare än ett politiskt. Men att de, liksom deras motsvarigheter i de andra länder jag nämnt, går framåt, beror i icke obetydlig utsträckning på att de konservativa ändå i allt större utsträckning nu faktiskt ger dem sitt stöd och slutligen förmår sig att överge sina inte bara till oigenkännlighet utan till direkta motståndare förvandlade gamla partier.

Dock finns i Europa många mer eller mindre nationella och nationalkonservativa partier, och skillnaderna mellan dem är ofta avsevärda. Och i Sverige är Sverigedemokraterna ännu oprövade och åtminstone för mig i mycket okända. Det enda som står klart är att det just nu är meningslöst att arbeta inom Moderaterna och Kristdemokraterna för den typ av konservatism jag här kort antytt och som Ambjörnsson riktigt uppfattat och försvarat.

Det finns åtminstone en principiell möjlighet att Sverigedemokraterna med tiden kan dra dessa och rentav ytterligare partier med sig, att deras nödvändiga kursändring kan komma att ske på detta sätt. Men om så blir fallet, vilken trovärdighet kommer de då ha kvar? Hur ska de då bortförklara sin nuvarande politik? Moderaterna har ju redan kastat bort sin historia, sin berättelse. Kristdemokraterna, trots deras bättre ståndpunkter i många sakfrågor idag, hade aldrig mycket till historia och berättelse överhuvudtaget. Men hur ska berättelserna se ut om dessa partier slutligen lägger om kursen? Varför ska man då överhuvudtaget lyssna på dem? Kommer de inte ses som räddningslöst komprometterade?

Under alla omständigheter är det för mig uppenbart att för den typ av åskådning och de värderingar jag försökt försvara behövs idag en ny organiserad politisk kraft i Sverige. Det är mycket som står på spel.