Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är naturligtvis helt enkelt att den senare i hög grad är vad jag “kommer från”. Fastän min bakgrund icke uteslutande är konservativ, har jag inte bara alltid – eller åtminstone sedan jag medvetet började tänka i politiska, sociala, kulturella och moraliska termer – s.a.s. av naturen varit i en viss, bestämd mening konservativ; jag har också länge studerat den historiskt, och lärt mycket av dess historiska former. Jag har varit övertygad om dess förblivande relevans, och har trott på dess politiska möjligheter.

Jag diskuterar därför också förhållandet av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil – man betecknar sig ju ofta som ett nationalkonservativt parti – är väsentligt. Däremot är det inte för mig självklart att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt parti, ett entydigt högerparti av äldre slag.

I viss mån har den s.k. konservativa rörelsen i USA alltifrån 1940-talet varit politiskt gångbar, effektiv, ja framgångsrik. Jag fann detta fascinerande. Det gick även under denna i allmänhet allt annat än konservativa historiska period att samla en bred politisk rörelse under den konservativa benämningen, och slutligen vinna makten åtminstone utan kompromisser i sådan utsträckning att vad som här kanske kan tillåtas kallas den konservativa substansen uppgavs eller modifierades till den grad att den blev helt meningslös.

Något liknande har däremot inte kunnat ske i Europa, inte ens under Thatchers tid i England, även om konservatismen inte varit helt frånvarande eller utan inflytande här. Den har alltid åtminstone funnits närvarande i någon form, om än försvagad, så att dess annorlunda perspektiv, dess bestående sanningar s.a.s. funnits tillgängliga för nostalgiska, polemiska eller andra syften.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska konservativa partierna har blivit i allt väsentligt identiska med de liberala och socialistiska. Deras kompromisser och anpassningar har fortsatt utöver just den gräns där konservatismens väsentliga substans gått förlorad. I Europa har dessa partier inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och partiet hade tydligen någon liten framgång i ett kårval där. Men mycket längre orkade man inte, även om man också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade, som jag nämnde, till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett utmärkt inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt högerparti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var inte ens själva villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska.

Där kan de spela en marginell men icke helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, ligger i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de konservativa värdena, upprätthålla närvaron, om än begränsad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men räcker detta? De nämnda problematiska aspekterna är sådana att de måste kraftfullt angripas. Sker inte detta kommer grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den svenska och europeiska konkurrenskraft o.s.v. högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, fortsätta att alltmer ohjälpligt eroderas.

Konservatismen av den gamla högerns typ har helt enkelt inte lyckats nyformulera sig och hantera 1900-talets utveckling på ett sådant sätt att den med bevarad substans kan vinna majoriteten av 2000-talets väljare. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag slutligen lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska ideologiska radikalismen.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre nationella partierna i Europa som med begränsad men alltmer växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone många av dessa frågor. De har börjat tillhandahålla resurser av en typ som förmår hantera den under 1900-talet framvuxna moderna sociala verklighet och som den gamla högerns konservatism saknade, eller som högerpartierna valde att förkasta till förmån för enkel liberalsocialistisk och kulturradikal anpassning, även när några av dess egna riktningar faktiskt, och ofta på imponerande sätt som äger bestående värde, försökte utveckla dem.

Och fastän de ofta förmår se och erkänna den europeiska socialdemokratins partiellt giltiga insatser och bidrag, består deras nya bidrag inte bara i en annan variant av anpassning. Framför allt är det nämligen det selektivt tillägnade nationellt-politiska idéarvet i sig självt som tillhandahåller en egen dimension, som rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar. Det är detta som förenas med den centrala strävan att uppta och bevara de essentiella konservativa värdena, moraliskt, kulturellt, och socialt, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej.

Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa? Några av mina republikanska vänner i USA, vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om de märkliga reservationerna inför dem; för dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna bisarr i sin masspsykologiska konformism. För svenska konservativa i dessa partier tycks stöd för Sverigedemokraterna fortfarande vara en oacceptabel kompromiss, trots de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av 1900-talets extrema nationalism. Den sunda nationella politiken bygger snarast på ett frihetligt arv från 1800-talet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form bl.a. i de radikala politiska ideologierna och ledde till 1900-talets katastrofer och, med tiden, den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag kallar den alternativa modernitetens potential (och delvis dess aktualitet), som jag idag ser som den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den sunda nationella politiken bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld 1900-talet lämnat i arv. Därmed undviker den 1900-talets radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom 1900-talets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och avvecklandet av dagens för Europa katastrofala europeiska union med undantag för sådana delar som kan räddas som till sin betydelse och funktion förändrade, insatta i det nya sammanhanget.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna – och de kristdemokratiska partierna – ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatismen i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån komma att kunna bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera den situation och de resurser jag beskrivit och deras framgång därmed fortsätter, är det högst tveksamt både om de gamla högerpartierna på sikt kommer ha någon väsentlig roll att spela och om de kommer ha någon trovärdighet kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar  inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ha med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig.

Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten av också denna möjlighet varken bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av reform, var det också lätt att se att den simplistiska globalkapitalismen var en falsk skenlösning. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, och inte minst dess extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ronny Ambjörnsson i den artikel jag tidigare hänvisat till beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka hur den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även Claes Ryn någon gång nämnt, utöver dess egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara verkliga konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att mina konservativa vänner lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta och har aldrig gjort det. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det självklart otillräckliga och i hög grad ohållbara i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den på det här beskrivna sättet motiverade konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika uttalanden i ämnet, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och dess brister i allmänhet sådana de blir tydliga endast från deras mer “genuina” konservativa perspektiv (konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar).

Jag vill alltså inte missförstås här. Vad jag påstår är att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig, men framför allt att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd. Det torde räcka att läsa mina inlägg här, eller klicka litet på Länk-sidan, för att inse varför jag menar att de åtminstone i sin nuvarande historiska gestaltning har fel.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var också de har fel. Endast Tradition & Fason tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är naturligtvis signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits. Men för mig är det värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det konservativa perspektiv som är av bestående värde, av konservatismens förblivande giltiga insikter, inte bara i Europa i övrigt utan också i just Sverige, med den svenska konservatismens egna traditioner, är av större betydelse än någonsin nu när inte bara Moderaterna svikit dem, utan också ett nytt konservativt parti av den gamla högerns typ uppenbart är politiskt utsiktslöst. Och för att detta vidareförande ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

0 Responses to “Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi