Jan Olof Bengtsson

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är helt enkelt att den senare är vad jag “kommer från”, i den meningen att jag länge försökt försvara en konservatism av den typ som, med Ambjörnssons ord, “kunde spela en viktig roll”, och i någon utsträckning också har gjort det i den nuvarande högerns politiska och intellektuella sammanhang. Jag har också i någon mån studerat den historiskt, och försökt lära av dess historiska former.

Därför diskuterar jag förhållandet också av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil är väsentligt, och mer väsentligt än det nationalistiska. Däremot menar jag inte att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt högerparti av äldre slag.

Den “konservativa intellektuella rörelsen” i Amerika alltifrån slutet av 1940-talet var ett fascinerande fenomen i det att den i så hög grad uppvisade ett annat USA än det som Europa och inte minst Sverige i så stor utsträckning formades av under samma tid. Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, Robert Nisbet, James Burnham, Peter Viereck med flera var tänkare av en typ, och även ett inflytande, som det var svårt att finna motsvarigheter till i Europa. Det rent politiska genomslaget, efter lång tid kulminerande i Ronald Reagans framgångar, begränsades huvudsakligen till de libertarianska idéer vars företrädare av historikern George Nash, trots den av honom själv utförligt redovisade konservativa kritiken, räknades till samma rörelse. Men nominellt erkändes och åberopades även några av de nämnda konservativa på ett sätt dom knappast skulle ha kunnat ske i Europa. De specifika konservativa insikterna och värdena var åtminstone i debatten inte helt frånvarande och meningslösa.

Trots att Europa inte uppvisar någon motsvarighet under samma tid, har dock den tänkande konservatismen aldrig varit helt frånvarande eller utan inflytande här, även om det ofta krävts en del ansträngning för att upptäcka den. Det politiska och intellektuella inflytandet var minimalt, och naturligtvis inte minst i Sverige, men förutom allt det som var framgrävbart i antikvariat, på bibliotek, och hos äldre generationer, gick det att hitta en och annan tappert kämpande kulturskribent och historiker som måste sägas omisskännligen tillhöra en genuint konservativ tanketradition.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska partier där konservativa inslag historiskt funnits i allt väsentligt förkastat dessa och okritiskt accepterat inte bara den “nyliberala” versionen av kapitalismen med dess specifika, nya drag, utan signifikativt nog också, och utan motsägelse, stora sjok av vänsterns simplistiskt radikala kultursyn. Även om det skett genom gradvisa kompromisser och anpassningar, har denna process fortsatt utöver den gräns där konservatismens väsentliga substans av, med Ambjörnssons ord, “överordnade värden” helt gått förlorad. I Europa har dessa partier oftast inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och de fick tydligen några röster i ett kårval där. Men mycket längre orkade de inte, även om de såvitt jag förstår faktiskt också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt parti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var då inte villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska. Där kan de spela en marginell men kanske ändå inte helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, består i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de överordnade värdena, upprätthålla närvaron, om än nedtonad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de av de flesta andra osedda och oförstådda problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men detta räcker givetvis inte. De nämnda problematiska aspekterna, det samlade hotet mot de överordnade värdena, är sådana att de måste bemötas och stoppas i effektivt organiserad politisk och ideologisk form. Grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den konkurrenskraft o.s.v. som högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, eroderas också ohjälpligt av dessa stora historiska rörelser. Men dessa ting ligger ju helt inom den radikala modernitetens monstermaskineris verksamhetskrets och måste ju som sådana i mycket omdirigeras. Naturen, kulturen, samlevnadsmoralen – på dessa områden ser Ambjörnsson en meningsfull konservatisms självklara uppdrag. Jag skulle tillägga andligheten i kvalificerad mening. Detta är de överordnade värdena. Och de är inte några tomma abstraktioner.

Den äldre konservatismens förblivande angelägna arv har inte kunnat formuleras och kommuniceras med adress till vår tid på ett sådant sätt att den begripliggjort sin relevans och kunnat vinna väljarmajoriteter. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska radikalism som är modernitetsmaskineriets ideologiska form.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre populistiskt nationalistiska partierna i Europa som idag med begränsad men växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone några av dessa frågor. De har börjat staka ut en ny väg i en egen ideologisk dimension som på bestämt sätt transcenderar höger-vänsterskalan, och på vilken det framstår som möjligt att börja hantera vår tids snabbt, och ingalunda på gynnsamt sätt, förändrade samhälleliga verklighet. Resurser som högerns partier avhänt sig i det de restlöst blivit försvarare och pådrivare av denna problematiska förändring. Det räcker att nämna den nya, sant extrema fasen av finanskapitalism, konsumismens systemtvång, masskulturen, globaliseringen, massmigrationen, den principiella multikulturalismen, samlevnadsformernas ohållbarhet, den demografiska utvecklingen – allt sammanhängande.

De populistiska nationalisterna ser och erkänner vänsterns delsanningar, bejakar och assimilerar de europeiska vänsterpartiernas giltiga reformer. Men deras eget nya bidrag består i det selektivt och kteativt tillägnade nationalistiska och socialt konservativa idéarvet i sig självt, som tillhandahåller en egen dimension och rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar, ja ett verkligt självständigt alternativ. Det är detta som utgör grunden för anspråken att förmå uppta och vidareföra också de övriga, moraliska, kulturella och andliga konservativa värdena, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken, utan att begränsa sig till konservatismens otillräckliga historiska former.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej. Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa. Amerikanska konservativa av det slag som formats av tänkare som de ovan nämnda, och vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om det svenska, påstått konservativa motståndet mot dem. För dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna ofta bisarr i sin kollektivpsykologiska konformism. Stöd för Sverigedemokraterna är för de föregivna konservativa i dessa partier en inte bara oacceptabel utan ofta nog helt förkastlig avvikelse; de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär är det inte.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av nittonhundratalets extrema nationalism – den ständiga springande punkten. Den sunda nationella politiken, de mest hållbara formerna av nationalism, bygger snarast på ett frihetligt arv från artonhundratalet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form inte minst i radikala politiska ideologier och ledde till nittonhundratalets katastrofer och den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag, med en för vissa kontroversiell term, kallar den alternativa moderniteten, eller, mer exakt, dess potential och begynnande förverkligande. Jag är benägen att tro att den idag, återupptagen, erbjuder den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den idag rimliga typen av nationell politik bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld nittonhundratalet lämnat i arv. Därmed undviker den detta århundrades radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom nittonhundratalets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara vissa av våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och för avvecklandet av dagens för Europa ofta katastrofala europeiska union med undantag för sådana strukturer som, insatta i det nya sammanhanget, kan räddas som tjänande ett nytt, verkligt Europasamarbete.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatism i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. En möjlig positiv utveckling är förstås om såväl högern som vänstern följer efter och anpassar sig till de nya nationalisterna, när dessa utvecklat tillräcklig politisk och ideologisk mognad genom att på rätt sätt precisera, modifiera och komplettera sin nuvarande åskådning i ljuset av de överordnade värdena. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera de möjligheter den nuvarande situationen erbjuder, är det tveksamt om de gamla partierna på sikt längre kommer ha någon mer väsentlig roll att spela, och vilken trovärdighet de kommer ha kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar, som framgått, inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ta med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig. Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten även av denna möjlighet varken, som Tradition & Fason påstår, bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis själv har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av viss reform, var det också lätt att se att den simplistiska globala turbokapitalism som näringslivets propagandaoffensiv beredde vägen för inte var något acceptabelt alternativ. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, ett på många sätt nytt finanskapitalistiskt system, och inte minst med den extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning den snabbt antog, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ambjörnsson beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka att den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat än ett möjligt moment i en sådan syntes, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även dagens ledande svenske konservative tänkare Claes Ryn någon gång delvis gått med på, utöver sina egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd, torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna, och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att sådana konservativa lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och vad som förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det givetvis fortfarande otillräckliga i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika formuleringar, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och brister i allmänhet, sådana de blir tydliga endast från deras mer genuina konservativa utsiktspunkter; konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar.

Således vill jag inte missförstås här. Vad jag påstår är visserligen att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig. Men framför allt är det att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var de har fel. Endast de tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits av dem. Men för mig är det ändå värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det väsentliga i den konservativa åskådningen är s.a.s. i sig ett överordnat värde. Och för att detta ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.