Sverigedemokraterna och populismen

I frågan om SD och populismen och de därmed sammanhängande frågorna skiljer sig Tradition & Fason inte från dagens konsensus från vänster till höger. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande visar sig höra till dessa, om vi tittar på de precisa ståndpunkter partiet intog under dess första period, gör visserligen anklagelsen om “populism” det idag om vi bara ser till sakfrågorna och de ideologiska positionerna. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Detta här att göra med den allmänna populismfrågan och de därmed sammanhängande men icke identiska frågorna – dock, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SD:s väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i partiet. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa andra frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism – denna gång som tillämpad specifikt på SD.

En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte vad diskussionen handlar om.

Jag vill nu föreslå dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom såvitt jag förstår en del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som uppburit den, om än i verkligheten inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat ideologiskt sammanhang, förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna, och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras ideologi med “verklighetens folk” En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är delvis faktiskt överensstämmande med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen bejakas. I denna mening är SD förvisso ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man utan tvekan på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med de hegemoniska mekanismerna, med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis entydigt innebär att det i en mening är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förbli “verklighetens”, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens populistiskt transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, alltså den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD åtminstone rent politiskt-innehållsligt är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande: den används nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt tidigare inlägg om detta, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta, dissidenter. I jämförelse med dessa partiers floskulösa program framstår SD:s idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter (liksom förvisso Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD), och generellt bör det ideologiskt vidareutvecklas och komplettetas. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Att dessa partier anses icke-populistiska beror på att de de facto företräder etablissemanget, inte på vad de faktiskt säger. Jag ska förklara med större utförlighet varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan formulering som ansetts överdriven – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SD:s hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SD:s ståndpunkter. Men det var, som jag försökte visa, ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket gjorde att jag från början begränsade mig till denna. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda skulle jag vilja hävda att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Också det sätt på vilket SD driver dem framstår som icke-populistiskt åtminstone såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas. Däremot är det populistiskt i den positiva och för konservatismen sedan länge nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av vänstern, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till vad som från ett traditionalistiskt perspektiv alltid måste framstå som den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll, och ideologin samtidigt dolde och legitimerade rationaliseringsprocessens blinda och exploaterande maskineri. Det är gentemot denna radikalmodernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som förblir relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen de politiska “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt”. Inte heller här kan man se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit till sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SD:s åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara ännu en gång konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget enskilt innehåll konsekvent kan hävdas vara i sig populistiskt, och att dess form inte är populistisk om den inte innebär förenkling. Man måste också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Man skulle rentav kunna säga att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den hegemoniskt dirigerade, populära politiskt-korrekta strömmen, söker man, utöver den relativt lätta uppgiften att fånga upp “verklighetens folk”, som ändå inte låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om arten och riktningen av denna ström. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är jämförelsevis svåra, begripliga endast i ett långsiktigt perspektiv, och utmanar de “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med fast monterade skygglappar, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SD:s sätt gå mot strömmen är motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. Och de lösningsförslag man framställer är ännu “svårare”: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur mycket lättare är det inte att genomföra dem! Vidare kan ju inte råda minsta tvivel om att SD framställer sina lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de menar att liberalsocialisternas förenklade lösningar, som i själva verket inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen, är katastrofala på såväl lång som kort sikt.

Det kan inte förnekas att det kan förekomma i negativ mening populistiska inslag hos SD. Det har exempelvis funnits en trångsynt, chauvinistisk och till ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande nationalism, i Sverige liksom i alla andra länder, och en del företrädare för den drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar fortfarande dominerande bild av partiet. Att detta i någon mån satte sin prägel på partiets framtoning är utan tvekan problematiskt. Men den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen innebär inte att det är populistiskt i den negativa mening som i Sverige är den enda.

Det är viktigt att peka på de punkter där Tradition & Fason har fel, inte bara för att förstå felen i sig, utan också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, därför att de innebär signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda, och på andra punkter också verkligen företräder.

0 Responses to “Sverigedemokraterna och populismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi