Sverigedemokraterna och populismen

I frågan om SD och populismen, och de därmed sammanhängande frågor jag nämnde i mitt förra inlägg om detta, skiljer sig Tradition & Fason inte från liberalsocialismens konsensus. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande viser sig hör till dessa, gör visserligen anklagelsen om “populism” det. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Det har här att göra med de med den allmänna populismfrågan sammanhängande men icke identiska frågorna. Men, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SDs väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i SD. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism, dock denna gång som tillämpad specifikt på SD. En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan naturligtvis lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte den diskussionen handlar om.

Jag påstår nu dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att på något sätt vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom en stor del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar och var gemensam för denna höger och socialdemokratin. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som – dock I verkligheten självfallet inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer – uppburit den. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat “ideologiskt” sammanhang (jag hänvisar här till diskussionen om begreppet ideologi i mitt förra inlägg), förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras “ideologi” med verklighetens folk. En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är helt enkelt identisk med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen naturligtvis bejakas. Och jag säger alltså att SD i denna mening förvisso är ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man förvisso på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt. Det är i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Detta gäller inte minst i Sverige. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar intressant nog att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis är ett bevis för att det i verkligheten är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister, i grövsta tänkbara mening.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förblir verklighetens, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och det populistiska “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande och oanvändbar i Sverige och Europa som beteckning för detta och liknande partier: den används här nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt förra inlägg, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem  genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta.

I jämförelse med dessa partiers program framstår SDs idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter, liksom Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Jag ska förklara med större utförlighet varför det är så, varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda möjligen populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan olycklig och överdrivan formulering – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort precis detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, multikulturella, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt generande öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SDs hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt samtidigt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade, som jag visade, på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SDs ståndpunkter. Men det är alltså ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att överhuvudtaget beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket motsvarar just den intuition som, i enlighet med vad jag förklarade, gjorde att jag från början begränsade mig till den senare. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda hävdar jag att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Jag hävdar också att det sätt på vilket SD driver dem dels är entydigt icke-populistiskt såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas, dels att det är populistiskt i den entydigt positiva och för konservatismen sedan länge helt nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen därmed i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av socialdemokratin, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll – och av ett slag som med tiden måste gå ut över teknologin själv, över den teknologiska kompetensen. Det är gentemot denna ideologiska modernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den självfallet kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som dock alltid är relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen användarna av termen populism avser att “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Inte heller här kan jag se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit til sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SDs åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara, återigen, konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget innehåll kan konsekvent hävdas vara per se populistiskt, att dess form avgjort inte är populistisk såtillvida som den inte innebär förenkling (i synnerhet inte i jämförelse med de föregivet icke-populistiska men i själva verket i denna mening sant populistiska partiernas), och att denna form, slutligen, är populistisk i den nödvändiga, s.a.s. negativt-essentiella konservativa meningen.

Man måste därför också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Jag menar att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den manipulerade populära politisk-korrekta strömmen, söker man, utöver den lätta uppgiften att fånga upp verklighetens folk, de allt fler som ändå aldrig låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om problemen och farorna med denna ström, om den katastrofala riktning i vilken den leder. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är ytterst svåra, ofta begripliga endast i ett svårtillgängligt långsiktigt perspektiv, och utmanande det tänkandets “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med alla skygglappar fast monterade, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SDs sätt gå mot strömmen är raka motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva, framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. De lösningsförslag man framställer är i högsta grad svåra: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur fantastiskt mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur otroligt mycket lättare är det inte att genomföra dem!

Det kan ju inte råda minsta lilla tvivel om att SD framställer sina svåra lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de anser liberalsocialisternas förenklade skenlösningar – som självklart inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen – katastrofala på såväl lång som kort sikt. Jag förnekar inte att det kan förekomma en del i negativ mening populistiska inslag hos SD. Naturligtvis har det alltid funnits en bullrig, trångsynt, chauvinistisk och till helt ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande vulgärnationalism, i Sverige liksom i alla andra länder. En del sådana nationalister drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar alltfort dominerande felaktig bild av partiet. Tradition & Fason kan också tänkas ha några andra viktiga, specifika poänger här, även om dessa ännu inte formulerats. Men det förefaller mig uppenbart att den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen inte implicerar populism i den negativa mening som i Sverige är den enda. Liksom ifråga om SDs förmenta rasism och tvivelaktiga förflutna är Tradition & Fasons på denna punkt med den liberalsocialistiska politiska korrekthetens identiska om än blott fragmentatiskt uttryckta ståndpunkt missvisande.

Men återigen, när jag är färdig med genomgången av dessa punkter av inkongruent överensstämmelse ska jag ta upp de viktiga invändningar Tradition & Fason förvisso också har, och där jag delvis kommer att ge dem rätt. Men det är lika viktigt att ifrågasätta de punkter där de, på det hela taget, har fel, och även att försöka förstå varför de intar dem. Deras ståndpunkter är såvitt jag kan se i den här diskuterade frågan inte bara, i stort, felaktiga i sig, om än begripliga; de markerar också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda och på andra punkter också verkligen företräder.

0 Responses to “Sverigedemokraterna och populismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi