Thomas Nydahls ensamhet

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i detta nya format.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bland annat hade han skrivit en recension av SD:s jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008, en recension som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Berättelsen om de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter beskrivningen av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SD:s ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; till och med det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta förvisso inte innebär att de accepterar globalismens, EU:s supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos några partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart måste SD också vara öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra europeiska folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag vill inte tro att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt tillägnar sig och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna borde därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna, aktualiserad inte minst i Nydahls ungdom med uppkomsten av dels en ny studentvänster, dels nya kommunistiska partier. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets mer problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot termen som självbeteckning: den intellektuelle enbart som radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionalistiska termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos Nydahl som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, det vill säga personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, så att säga ensamma. Men om det stämmer är det ju inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om detta åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Till skillnad från Nydahl tror jag det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram en viss Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”Stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig en sådan mycket offentlig roll. Men just denna förändring är tyvärr inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. (Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Det är ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår bara om man upprepar dem och inte lär av dem! Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke helt obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SD:are på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras interna diskussioner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min fb-sida och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början bristande entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SD:s program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är detta parti som idag kan tillhandahålla åtminstone mycket av den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig SD-kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig förstå att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg, som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna, borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just detta parti försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism gentemot vår förhärskande ideologiska konformism. Att SD vänder sig mot den liberala ideologins individualism betyder förstås inte att de godtar någon motsatt kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen, och stammande från Geijer, som ibland nämnts av SD:s kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den verkliga, historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, säger jag nu, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri, att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen åtminstone för tillräckligt många oundgänglig, på grund av allt det som den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag tidigare kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.

37 Responses to “Thomas Nydahls ensamhet”


  1. 1 Kalle February 27, 2011 at 9:03 am

    Goda nyheter för SD! Själv har jag inte tagit steget in partiet (ffa av yrkesskäl, nöjer mig än så länge med att vara väljare och sympatisör) men vill ändå hälsa dig välkommen!
    SD skulle verkligen behöva en intellektuell “think tank” och här har dom ett välskapt och friskt foster vecka 20 helt gratis. Alldeles värdefullt för att aborteras… Se hit Mattias Karlsson och Richard Jomshof!

    Ytterligare en ensam intellektuell som kan vara aktuell att knyta till pertiet är kalmarpoeten Anders Johansson som bl.a i “I landet Censurien” tagit ställning mot mångkulturen och det “proto-totalitära” nya Sverige.

    MVH Kalle

    • 2 Jan Olof Bengtsson February 27, 2011 at 10:11 am

      Tack Kalle för vänliga ord och välkomnande! Och för tips om Anders Johansson – jag ska snarast titta närmare på honom.

  2. 3 Thomas Nydahl February 27, 2011 at 10:42 am

    Tack, det var intressant att läsa din omfattande text. Jag är inte enig med dig om slutsatsen. Tvärtom har jag alltmer övertygats om det fåfänga i det nationalistiska projektet. Men jag respekterar det du skrivit. Tack, Thomas

    • 4 Jan Olof Bengtsson February 27, 2011 at 12:12 pm

      Tack Thomas för kommentar.

      Som jag tror du kan förstå av min text finns det former av “det nationalistiska projektet”, eller snarare av nationalistiska projekt (det är inte fråga om bara ett enda, gemensamt), som även jag finner fåfänga. Detta blir för mig helt och hållet en fråga om definition.

      Men att du inte är enig med mig om slutsatsen antar jag innebär inte bara att du inte är benägen att, med Fleischers ord, bli en SD-anknuten intellektuell (en hållning som jag alltså har all respekt för, även om jag ser den som s.a.s. generellt otillräcklig), utan att du anser att också just det nationalistiska projekt, det inslag av nationalism som jag och SD försvarar, är fåfängt – ja, att alla nationalistiska projekt är fåfänga, att man rentav verkligen kan tala om Det Nationalistiska Projektet i bestämd form singularis och att detta är fåfängt.

      Den fråga som i så fall inställer sig, och i synnerhet när man samtidigt tar del av exempelvis ditt ypperliga inlägg om och kring Solsjenitsyn igår, är naturligtvis: vilket POLITISKT alternativ ser du idag?

  3. 5 Thomas Nydahl February 27, 2011 at 1:07 pm

    Får jag bara ge dig en liten korrigering. Mina ord om extremnationalism i recensionen av Jalvings bok syftade på det faktum att han framträtt hos Nationaldemokraterna och gamla nationalsocialisternas seminarium i Sverige, i syfte att marknadsföra sin bok. Jag kritiserade Jalving privat i förväg. Den extrema nationalismen är alltså idag företrädd av dessa krafter. Läste just igenom din text igen och inser att jag borde ha varit tydlig på den punkten, trots att de danska vännerna aldrig missförstod min formulering.

    Som svar på din fråga kan jag bara säga att jag inte har för avsikt att ansluta mig till eller göra mig till förespråkare för något politiskt parti. Det misstaget gjorde jag i mina unga år på 1970-talet. En viktig läxa har livet lärt mig, nämligen just den. Jag insisterar på att det solitära livet är möjligt. Det hindrar mig inte att frekvent yttra mig i samtidens brännande (och avgörande) frågor. Sedan länge tillhör jag kritikerna av islamismen och arabiseringen av Sverige, som är en stor olycka (och det faktum att Södertälje kommun tagit emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans är det enda exempel som behövs för att påvisa hur orimlig och orealistisk den förda politiken är).
    Tack än en gång för att du tog dig tid att analysera det jag skriver. Vänligen Thomas

    • 6 Mattias March 6, 2011 at 12:31 am

      Vilka är “gamla nationalsocialisterna”? Svenskarnas parti (SvP)? Och har de hållit något seminarium? Om du syftar på seminariet som hölls i Södertäljes kommunhus i slutet av februari i år, så var det tidningen Nationell Idag som höll i det, inte SvP. Och inte heller ND. NI och ND är, som jag förstått, inte del av samma organisation, även om de såklart står varandra väldigt nära. Men jag kan ha fel på den punkten. SvP organiserade i alla fall inte seminariet.

    • 7 Jan Olof Bengtsson May 9, 2016 at 3:04 pm

      Thomas: Jag förstår.

  4. 8 Thomas Nydahl February 27, 2011 at 1:09 pm

    PS: Anders Johansson i Kalmar är en mycket god vän till mig. På senare tid har han börjat publicera texten i danska Snaphanen på nätet.

  5. 9 Pendergast March 1, 2011 at 5:54 pm

    Hur har dina närmanden till SD-medarbetarna fortskridit? Jag föreslår att du tar kontakt med pressekreteraren Mattias Karlsson. Han är väl så nära en “chefsideolog” för partiet man kan komma. Jag gissar att det är framför allt han som utformat partiprogrammet, och jag har vid flera tillfällen sett honom poängtera, precis som du gör, att SD vilar på en konservativ ideologisk grund. Han skulle nog mer än gärna inleda en diskussion med dig.

    • 10 Jan Olof Bengtsson March 1, 2011 at 8:32 pm

      Svar kommer här snart!

    • 11 Jan Olof Bengtsson March 6, 2011 at 9:25 pm

      Några SDare har alltså blivit fb-vänner, vilket ju innebär åtminstone viss kontakt, och andra har skrivit uppskattande kommentarer här i bloggen. Jag är litet osäker på vad som skulle kunna tänkas ske utöver detta. Det var alltså många som det inte blev någon respons från på fb, och Karlsson var en av dem, men jag kan göra ett nytt försök senare. På webbsidan fanns det en ruta man kunde kryssa i om man var intresserad av att aktivera sig. Jag skrev att “jag är osäker om, hur eller i vilken utsträckning jag kommer kunna aktivera mig, men jag sätter ett kryss i rutan så får vi se”. Det stod att de kommer att höra av sig om man gör det, så vi får som sagt se vad som händer då. Tack för fråga och förslag!

  6. 12 Christoffer March 5, 2011 at 2:03 am

    Välkommen till partiet Jan Olof!

    //En som läser din blogg

    • 13 Jan Olof Bengtsson March 5, 2011 at 2:45 am

      Tack!

  7. 14 Mattias Johansson March 5, 2011 at 6:59 am

    Kan bara instämma i de positiva kommentarerna. Detta gör skillnad.

    • 15 Jan Olof Bengtsson March 5, 2011 at 11:41 am

      Tack, roligt att höra!

  8. 16 Bengt March 5, 2011 at 12:52 pm

    Jan Olof!

    Roligt att höra att du har blivit medlem i SD. Jag hoppas att de har vett nog att utnyttja din kapacitet på något lämpligt sätt. Men du får nog räkna med att motarbetas. Tyvärr finns det personer inom SD som försöker dra partiet i neokonservativ riktning. Redaktören för SD-Kuriren Tommy Hansson är väl det tydligaste exemplet på en sådan person. Den som vill veta litet mer om Tommy Hansson hittar en bra artikel här:

    http://www.nationellidag.se/visa/default.asp?dokID=958

    När det gäller frågan om en tankesmedja för SD skulle den i mitt tycke utmärkta bloggportalen http://www.motpol.nu i viss mån kunna fylla en sådan funktion.

    • 17 Jan Olof Bengtsson March 5, 2011 at 11:11 pm

      Tack, svar följer här sssm!

    • 18 Jan Olof Bengtsson March 6, 2011 at 9:14 pm

      Det är ännu oklart om, hur eller i vilken utsträckning jag kommer kunna aktivera mig i partiet, och eftersom jag inte har någon närmare erfarenhet av det är det också svårt för mig att bedöma vad du säger här.

      Men en sak jag måste påpeka är att Tommy Hansson inte alls har någon negativ inställning till mig, tvärtom:

      http://tommyhansson.wordpress.com/2011/01/07/sverigedemokraternas-konservatism/

      Med Motpol kom jag i kontakt i höstas efter att jag skrivit det här inlägget:

      https://janolofbengtsson.wordpress.com/2010/09/25/jonas-de-geer-och-samtidsmagasinet-salt/

      Du kan följa vad som hände genom att läsa också detta

      https://janolofbengtsson.wordpress.com/2010/10/17/motpol-och-anonymitetskulturen/

      inklusive diskussionen i kommentarfältet. Se också diskussionen i kommentarfältet till denna Motpol-post:

      http://gudomligkomedi.motpol.nu/hej/

      Min inställning till portalen förblir kluven och avvaktande. Det finns en hel del bra, men också åtskilligt jag har problem med på specifika punkter i deras inspiration från den nya högern och identitarismen.

      Även i kommentarer i deras bloggar har jag några gånger föreslagit att de, efter en del formella såväl som innehållsliga (allmänt åskådningsmässiga och politisk-filosofiska) modifikationer hos några av skribenterna, borde släppa anonymiteten, framträda som normala intellektuella, och omvandla portalen till en nättidskrift, till att börja med. Tyvärr har responsen på detta hittills varit obefintlig eller negativ.

      Jag håller med om att SD behöver en tankesmedja. Och onekligen verkar det finnas flera kvalificerade personer i bloggosfären som troligen skulle kunna knytas till den. Men dessutom krävs naturligtvis personer med de mer vanliga akademiska meriter jag nämner i det här inlägget:

      https://janolofbengtsson.wordpress.com/2011/01/25/sverigedemokraternas-kompetens/

      Vad jag kan göra inskränker sig såvitt jag kan se för närvarande till att här i min egen blogg försöka ange den inriktning jag finner vara den rätta och önskvärda.

  9. 19 Nordbo March 5, 2011 at 9:46 pm

    Jag vill säga att jag har all respekt för modet som du visar genom att ta det här steget.
    Sedan har jag en fråga. Jag har inte studerat närmare hur begreppet “pluralism” används i olika sammanhang. Paul Gottfried kritiserar ju pluralismen i “After liberalism”. Det var hos honom jag först stötte på begreppet. Men sedan har jag sett det användas på andra sätt i andra sammanhang, vilket gjorde att jag började undra om jag har missförstått något. Jag skulle vara tacksam om du kan hjälpa mig att förstå vad begreppet står för i olika sammanhang. Jag trodde först att pluralism=mångkulturalism. Men stämmer det?

    • 20 Jan Olof Bengtsson March 5, 2011 at 11:19 pm

      Hej och tack Nordbo! Jag ber dig och andra ovan om ursäkt för att jag inte alltid – i själva verket tyvärr kanske inte ens särskilt ofta – kan svara omedelbart, men svar på kommentarer och frågor av denna typ kommer alltid, garanterat.

    • 21 Mats March 6, 2011 at 10:32 am

      Statsvetaren Anders Johansson-Heinö har här en intressant artikel där han gör skillnad mellan mångkulturalism och kulturpluralism.

      http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/2011/02/vad-ar-multikulturalism.html

    • 22 Jan Olof Bengtsson March 6, 2011 at 9:41 pm

      Nordbo:

      Jag är glad att du uppskattar steget trots att, som jag vill minnas, du själv inte bryr dig om SD (?). Jag tycker det är ett steg som inte minst anonyma bloggare av din typ borde ta. Det vore värdefullt om de öppet ställde åtminstone en del av sina kunskaper och intellektuella resurser i tjänst hos det organiserade och effektiva politiska arbete SD visat sig kunna bedriva.

      När det gäller pluralismen måste jag först fråga om orsaken till att du tar upp detta är att jag medverkat i tidskriften The Pluralist, eller om du ställer frågan utan särskild anledning? Detta är inte orelaterat till svaret på din fråga.

  10. 23 robert Stenkvist March 6, 2011 at 2:33 pm

    Utmärkt artikel Jan Olof, dock lite lång. Skall kolla in denne Nydahl

    • 24 Jan Olof Bengtsson March 6, 2011 at 9:46 pm

      Tack. Ja, jag är medveten om att mina inlägg ofta överskrider normal blogg-längd. Någonstans har jag, tror jag, fört ett resonemang om detta, och jag ska försöka återkomma till det.

  11. 25 rim March 6, 2011 at 5:33 pm

    Som sagt, du behövs!

    • 26 Jan Olof Bengtsson March 6, 2011 at 9:48 pm

      Tack, trevligt! Vi får se om det finns några andra insatser jag skulle kunna tänkas göra, utöver mina inlägg här i bloggen.

  12. 27 Tommy Hansson March 7, 2011 at 7:33 am

    Jag förstår inte varför det förväntas av vissa bedömare att jag skulle ha en negativ inställning till Jan Olof Bengtsson. Tvärtom anser jag, vilket också framgår ovan, att Jan Olof är en utmärkt person som säkerligen har en hel del att tillföra SD.

    Likaså är det helt fel att jag medvetet skulle vara ute efter att påverka partiet i så kallad neokonservativ riktning. Jag är rätt och slätt konservativ och min konservatism innehåller troligen både neo- och paleokonservativa inslag.

  13. 28 Mats J March 7, 2011 at 5:34 pm

    En kommentar från en av de bloggar jag följer som kunde gällt ditt replikskifte med Thomas Nydahl här ovan. Jag tror det här var ungefär vad du ville få fram (i synnerhet punkt tre nedan):

    If, as I have said, intellectuals are to blame for the current malaise then what should intellectuals do about it all?

    1. To understand. Which entails being honest – the iron law of truth-speaking and truth-seeking. If you can’t then shut-up and say nothing; never defend or rationalize dishonesty. Equally – discern beauty and virtue as best you can and seek them – don’t excuse ugliness or moral inversion.

    2. To refrain, if possible – by-hook-or-by-crook – from making things worse.

    3. Not to attack or undermine nascent possibilities of improvement arising from non-intellectuals (on what are likely to be speciously pseudo-intellectual grounds or from intellectual special-interests or – especially – from intellectual snobbery).

    4. To seek to become devoutly Christian, as best you can (as best I can). If nothing else, to pray.

    http://charltonteaching.blogspot.com/2011/03/if-intellectuals-are-to-blame-what.html

    För övrigt har jag hittat den här bloggen de senaste dagarna vilket har förbättrat min livskvalitet högst avsevärt.

    • 29 Jan Olof Bengtsson March 8, 2011 at 6:45 pm

      Ja, i synnerhet punkt tre beskriver verkligen på utmärkt sätt min inställning och vad jag ville få fram – och ett misstag alltför många intellektuella gör (dock måste jag hålla frågan om graden av förefintlighet av intellektuella i SD öppen tills vidare p.g.a. min ännu bristande förtrogenhet med partiet; några intellektuella finns utan tvekan där redan). Tack för detta. Och, om du i den sista meningen syftar på min blogg och inte Charlton’s Miscellany, för dina ord där – mycket roligt att höra!

  14. 30 Nordbo March 7, 2011 at 5:48 pm

    Jan Olof Bengtsson,

    Ja, det var delvis för att jag såg att du har medverkat i tidsskriften “the pluralist” (som jag inte vet något om). Men jag har också sett begreppet användas på ett annat sätt än det som jag uppfattade som det rätta på annat håll. Fast jag kan inte säga exakt var. Jag läser flera böcker samtidigt och många artiklar på nätet.

    Jag röstade på SD i valet, men just nu känner jag inte att jag kan gå med i partiet eller skriva under mitt riktiga namn eftersom jag jobbar inom “invandringsindustrin”. Det är faktiskt den erfarenheten från verkligheten som fick mig att börja bli ordentligt kritisk mot politiken som förs. Tidigare var jag skyddad från invandringens negativa effekter och trodde att kritikerna överdrev. Numera anser jag att politikerna helt har förlorat kontakten med verkligheten.
    Jag tycker att SD hittills har gjort ett bra jobb. Det handlar förstås inte bara om invandring, de har också exempelvis tagit upp genusfrågen på ett kritiskt sätt.
    Tidigare har jag inte varit intresserad av partipolitik, men nu har ju det trista och förljugna konsensus brutits och vi står inför en ny och ganska spännande situation.

    • 31 Bengt March 9, 2011 at 3:14 am

      Nordbo:

      Du borde skriva om dina erfarenheter från “invandringsindustrin” på din blogg på Motpol.

    • 32 Jan Olof Bengtsson March 9, 2011 at 11:16 am

      Nordbo:

      Jag förstår.

      Om pluralismen:

      Den filosofiska tidskriften The Pluralists namn syftar främst på den metafysiska positionen pluralism (skild från monism och dualism; det finns en gammal filosofisk tidskrift som heter The Monist), framför allt i William James’ utformning, men det är inte omöjligt att den också av vissa medarbetare anses beteckna åtminstone ett mått av bejakande av den metodologiska pluralismen.

      En annan betydelse är den religionsfilosofiska. På detta område introducerades den – eller gjordes den åtminstone känd – av John Hick som ett alternativ till exklusivism och inklusivism i frågan om religionernas inbördes förhållande, deras sanningsanspråk o.s.v.

      Jag har diskuterat den metafysiska pluralismen i mina filosofiska och filosofihistoriska texter, men ansluter mig inte själv till den sådan den förstås av James och i den vedertagna definitionen. Jag godtar heller inte den metodologiska pluralismen såsom denna vanligen definieras.

      Däremot har jag ofta i den religionsfilosofiska meningen försvarat vad jag kallar en kvalificerad pluralism, en vidareutveckling av Hicks distinktioner och definitioner med hjälp av bl.a. Keith Wards (som jag arbetade med i Oxford) religionsfilosofiska arbete.

      Naturligtvis kan en koppling göras, och har en koppling gjorts, mellan religionsfilosofisk pluralism och multikulturalism. Den idag dominerande politiska och ideologiska multikulturalismen är problematisk med avseende på dess ideologiska väsen, dess logiska struktur, och dess bakomliggande syften och intressen, och jag har därför kommit att ta avstånd från den, men termen multikulturalism KAN också användas i en begreppslig mening som är definitionsmässigt identisk med vissa aspekter av den kvalificerade pluralismen och som jag diskuterat och försvarat i några sammanhang.

      Sedan tycks förvisso också finnas personer för vilka pluralism är liktydig med just dagens multikulturalism, liksom, som Mats påpekar ovan, sådana som Johansson-Heinö som arbetar med ytterligare definitioner. Begreppet kulturpluralism, som Johansson-Heinö använder, måste naturligtvis ofta nära relateras till den religiösa pluralismen, och därmed också till mitt begrepp kvalificerad pluralism; och jag har också själv diskuterat den senare i denna oundvikliga utvidgade mening.

      Du har kanske redan sett min korta formulering på About-sidan av min ståndpunkt i dessa frågor (och på olika områden eller nivåer: formuleringen återfinns under flera av de olika underrubrikerna på denna sida)?

      Wikipedias disambiguation-sida om Pluralism listar inte mindre än fjorton (14) olika betydelser; flera av dessa är sådana som jag inte är tillräckligt förtrogen med, eller överhuvudtaget inte är förtrogen med, och därför inte kan kommentera.

    • 33 Jan Olof Bengtsson March 19, 2011 at 5:22 pm

      Jag är glad att det visar sig att du i själva verket har denna inställning till SD!

  15. 34 Kalle March 19, 2011 at 9:45 pm

    Ett av de potentiellt tyngsta namnen som möjligen skulle gå att knyta till en mer intellektuell konservativ-nationell rörelse torde vara Lars Gustafsson. Han har ju tidigare varit i krig med så gott som hela det svenska etablissemanget och lämnat landet. Efter den relativt ouppmärksammade (och kanske lite förudmjukande) återkomsten till Sverige har han haft en marginaliserad position och under en period varit medlem i Piratpartiet.
    http://larsgustafssonblog.blogspot.com/2011/03/dar-borta-i-tiden.html

    Hans blogg verkar vara extremt lite besökt och kommenterad – vi talar ändå om en av landets största levande författare…

    • 35 Jan Olof Bengtsson March 20, 2011 at 10:13 pm

      Mycket intressant. Jag hade, måste jag erkänna (och detta är väl signifikativt), inte ens sett bloggen. På något sätt talar han där tydligen ännu så länge förbi och vid sidan av debatten på de bloggar jag följer, så att ingen nämner eller länkar till honom. Jag ska nu titta närmare på den. Genom åren har jag uppskattat mycket av Gustafssons författarskap, i synnerhet på åttiotalet. Artesiska brunnar, cartesianska drömmar (1980) var en anmärkningsvärd diktsamling som gjorde stort intryck på mig. Senare recenserade jag hans essäsamling Bilderna på Solstadens murar (1985). Jag har också träffat honom vid några tillfällen, och jag minns att han uttryckte sig mycket positivt om ett av mina inlägg i någon paneldebatt vid åttiotalets slut.

  16. 36 konservativt March 20, 2011 at 8:22 pm

    Trevligt att stifta bekantskap med dig och din utmärkta blogg. Det är uppfriskande med en intellektuell akademiker som uttrycker sig så ärligt och oförvanskat som du. Att du dessutom ger Sverigedemokraterna lite goodwill är alldeles utmärkt!

    Med vänliga hälsningar.

    • 37 Jan Olof Bengtsson March 20, 2011 at 10:17 pm

      Tack, trevligt, varmt välkommen! Jag ska snarast titta på din egen blogg!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi