Problemet med datalagringsdirektivet

SD medverkar för närvarande i justitieutskottet till en så kallad minoritetsbordläggning på ett år av frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Anledningen till detta är främst att partiets krav att lagring av de i direktivet specificerade uppgifterna – om telefonsamtal, sms, e-post och internetuppkopplingar – endast ska få ske i Sverige, det första och viktigaste av partiets fyra ändringskrav, inte tillgodosetts.

Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth har i debattartiklar i Svenska Dagbladet och Expressen förklarat partiets ståndpunkt. De ser partiets krav som grundläggande för rättssäkerheten. ”Vi känner”, skrev Ekeroth, ”oro för vilket skydd och kontroll som finns över uppgifterna om de lagras i exempelvis Rumänien, där lagringen är betydligt billigare än i Sverige. Vilket skydd har svenska medborgare för att inte uppgifterna läcker ut där? Vilken kontroll har svenska myndigheter för att kraven efterlevs? Vad har den enskilde individen för möjligheter att driva process i främmande land om den personliga integriteten kränks? Denna oro delas av bland annat Säkerhetspolisen och Sveriges advokatsamfund och även Regeringen medgav tidigare att man hade förståelse för denna oro, något man totalt verkar bortse ifrån idag.”

I en gemensam artikel förklarade Åkesson och Ekeroth att SD inte heller är ensamma om att ”se en fara i att känsliga uppgiftar förs över till länder som inte har tillräckliga säkerhetsnivåer för skyddet av uppgifterna. Minst sju länder i EU förbjuder lagring utomlands och ytterligare några har begränsningar vad gäller lagringsort. Skälen för detta är desamma som vi anfört, att det är en nationell angelägenhet och att i det fall uppgifter missbrukas måste den som drabbats ha möjlighet att få en rättssäker process.” De påminde också åter om SÄPO:s och Advokatsamfundets kritik, och regerinens förståelse i dess egen tidigare proposition. ”Denna förståelse”, hetet det, “tycks nu plötsligt ha glömts bort av alliansens företrädare i justitieutskottet. Det känns onekligen som att man är mycket rädda för att diskutera sakfrågan och istället lägger energi på sakliga angrepp om att vi sysslar med ’pajaserier’.”

Såvitt jag förstår handlar SD:s och de övriga nämndas kritik, och de sju EU-ländernas förbud, om de nya databaser som datalagringsdirektivet nödvändiggör, och om det sätt de lagrade data behandlas eller systematiseras i dessa. Om Åkesson och Ekeroth har rätt i att denna kritik framförts och de sju EU-länderna förbjudit lagring i andra länder, måste det finnas viktiga, rella frågor och avsevärda problem här.

Men alliansen har reagerat på just det sätt som Åkesson och Ekeroth beskrev: ”Vid en bordläggning kommer regeringen att anklaga oss för eventuella böteskrav från EU samt att kampen mot brottsligheten blir lidande.” Justitieminister Beatrice Ask har påstått att kritiken inte är saklig, avfärdat den som uttryck för SD:s allmänna EU-motstånd, och klagat över undandragande av resurser för brottsbekämpning och över kommande böter.

Ekeroth vände sig i en av de nämnda artiklarna mot moderaten Krister Hammarberghs reaktion, enligt vilken det i SD:s följdmotion inte finns något att diskutera, och SD:s utspel endast syftar till att ”få bort uppmärksamheten på hur en del av deras ledamöter har betett sig”, ”minska turbulensen kring pinsamma incidenter som Sverigedemokraternas ledamöter varit inblandade i senaste tiden.” Att diskutera med SD vore att ”föra samtal med ett parti som använder sig av utpressning” på ett “osvenskt” sätt. SD:s krav, grundat på ifrågasättande av rättssäkerheten i direktivet, innebar enligt Hammarbergh ”konstigheter”, ja, att Sverige skulle bli en ”bananrepublik”. Hammarbergh fortsatte hämningslöst: ”Med kännedom om hur Sverigedemokraterna resonerar ska man väl vara glad att de inte vill lägga ett yrkesförbud på telekomföretag som drivs av etniska minoriteter.” Även han lade skulden för att skattebetalarna skulle få betala böter till EU på SD och den minoritet de anslutit sig till.

Tala om pajaserier! Och allt detta trots att till och med regeringen själv tidigare tydligen uttryckt förståelse för kritiken ur rättssäkerhetssynpunkt. Hammarbergh förefaller vara ett typiskt exempel inte bara på den politiska debattnivå utan den allmänna ideologiska och kulturella nivå M sjunkit till. Det visar vad M idag är. Partiet präglas nästan genomgående av maktfullkomlighet och arrogans. Hur kan denna person vara M:s gruppledare i justitieutskottet? Hur har det gått till när personer av denna typ kunnat få ledande positioner i M? Om man sammanställer alla uttalanden av denna typ från M under de senaste åren, inser man att vi står inför något som knappast kan betecknas på annat sätt än som en tragedi i den moderna svenska politiska historien och den demokratiska politiska kulturen.

I det Hammarbergh uttalar sig med denna brist på sensorium för opinionen och rättsmedvetandet, och trampar med denna arrogans på vad som brukade höra till hans eget partis viktigaste principer och värderingar, utsätter han sig naturligtvis omedelbart för den självklara kritik Ekeroth framför i sitt svar i Svenska Dagbladet: ”Det är oroväckande att man från Moderaternas sida fokuserar på att försöka ta billiga politiska poänger istället för att se problematiken, sätta sig ner och diskutera med oppositionen och förhoppningsvis komma fram till en lösning. Att Hammarbergh dessutom kallar ett förhandlingsutspel i en fråga där de båda parterna står relativt nära varandra för ’utpressning’ är direkt häpnadsväckande. Uppenbarligen anser Hammarbergh att oppositionspolitik är att anse som kriminellt och förhandlingsutspel är tecken på bananrepublik. Ett sådant beteende väcker oundvikligen frågor kring Moderaternas syn på demokrati och politiskt arbete.”

À propos bananrepublik tillade Ekeroth att M verkar “fullt kapabla att förvandla Sverige till en bananrepublik helt på egen hand. Åtminstone om man skall döma efter hur alliansen utnyttjar kvittningssystemet.” Till detta kom, efter att denna artikel skrevs, Carl B. Hamiltons likartade agerande i EU-nämnden.

Självklart är SD:s position som Ask säger relaterad till partiets allmänna EU-motstånd. Men detta är inte något skäl att avfärda den. Tvärtom. I den senaste artikeln tar Åkesson och Ekeroth upp frågan om hur regeringen bör förhålla sig till EU efter en bordläggning, och pekar bland annat på att EU till september 2010 ställt i utsikt en egen utvärdering som ännu inte kommit: ”Om vi nu väljer att skjuta upp lagförslaget i väntan på bland annat detta finns det således en god förklaring till varför.” Det är högst anmärkningsvärt, kan man här förtydliga, att regeringen är så angelägen att implementera direktivet att man vill göra det innan denna av EU-kommissionen aviserade utvärdering har kommit. Men naturligtvis spelar hotet om böter in: ”Att Sverige i ett sådant läge [där den utlovade utvärderingen inte producerats i tid och fortfarande dröjer] skulle åläggas böter är fullkomligt oacceptabelt.”

Därför gäller det att, om böter utdöms, ta strid och ”tydligt visa att Sverige i fortsättningen inte tänker lägga sig platt för dumheter på EU-nivå”. Regeringen måste ”sätta ned foten, lägga partipolitiken åt sidan och ta strid för svenska medborgares rättigheter”, för rätten att ”fatta egna beslut som rör nationella angelägenheter”, mot det ”federalistiska experimentet” som ”går emot det mest fundamentala i den svenska grundlagen”. En ”fördjupande debatt om EU:s roll i Sveriges politik” krävs.

Så långt är allt väl. Om datalagringsdirektivet ska implementeras, kan SD:s krav på lagring i Sverige säkert vara välgrundat, om detta krav gäller nya, osäkra databaser och datasammanställningar som en nödvändig följd av direktivet. Även det tredje och fjärde av SD:s ändringsförslag, om årlig rapport från tillsynsmyndigheten till riksdagen om omfattningen av begärda trafikuppgifter och om en ny bestämmelse om grovt dataintrång med strängare straffskala, förefaller rimliga.

Men ska datalagringsdirektivet överhuvudtaget accepteras? SD är inte mot direktivet, utan önskar endast ändringar på fyra punkter. Och den andra av dessa synes peka åt ett helt annat håll än den första, den tredje och den fjärde. Enligt den ska den föreskrivna lagringstiden förlängas från sex månader till ett år.

I själva verket tycks det inte bara vara så att minst sju EU-länder förbjuder lagring i andra länder; några europeiska länder sägs också ha förklarat att datalagringsdirektivet överhuvudtaget strider mot deras grundlagar. Problemet med Alliansregeringens såväl som S:s ståndpunkt är främst okänsligheten för rättssäkerhetsaspekten av datalagringsdirektivet i sig, som sådant, inte deras avvisande av SD:s nuvarande krav.

Det allmänna accepterande av direktivet som också uttrycks i Åkessons och Ekeroths artiklar är dock en punkt där det finns oenighet inom SD. Den erfarne sverigedemokraten i Uppsala kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har anmält en från partiets avvikande uppfattning. ”Jag tycker att partiet har fel”, skriver han i sin blogg; ”Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt.”

Åkesson tillstod efter förra Europaparlamentsvalet att SD förlorade många röster, framför allt yngre väljares, till Piratpartiet (P), inte minst på grund av den viktiga frågan och debatten om FRA-lagen, där SD likaledes intog en blott partiellt kritisk, avvaktande, men i grunden accepterande ståndpunkt. (Den föte detta socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström, den starkast pådrivande svenska kraften bakom datalagringsdirektivet som sådant, försvarade förra året detta mot M och alliansregeringen – när dessa fortfarande var oroade för rättssäkerheten och förhalade beslutet – med argumentet att de borde kunna acceptera direktivet eftersom de tidigare accepterat den FRA-lag som är ”oerhört mycket mer integritetskränkande”.)

En liknande situation är nu förhanden ifråga om datalagringsdirektivet. Larsson ställer sig i sak på P:s sida, och hänvisar till deras kritik. P:s partiledare Anna Troberg sammanfattar denna på utmärkt sätt i nio punkter som jag här vill återge in extenso:

Människor har rätt till sitt privatliv”: “Vanliga medborgare som inte är misstänkta för några allvarliga brott ska inte behandlas som brottslingar. Vi har rätt till vårt privatliv och ska inte få vår personliga integritet slentriankränkt av staten.”

Information samlas inte in för skojs skull. Den kommer att användas”: “Information blir sällan bara liggande. När den väl finns där dyker det alltid upp nya anledningar att använda den.”

Självcensur”: “När man vet att information om var man befinner sig och vem man har kontakt med registreras och lagras, så börjar man omedvetet att självcensurera sig. I Tyskland uppger många människor att de undviker kontakt med till exempel psykologer, präster och äktenskapsrådgivare sedan man införde datalagring.”

Ändamålsglidning”: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning och PKU-registret [Karolinska sjukhusets biobank] likaså.”

Informationsläckage”: “Alla register läcker. Det kan ske genom rent slarv, genom fuffens eller genom traditionell ändamålsglidning. Det finns bara ett sätt att förhindra informationsläckage och det är att inte registrera och lagra informationen från början.”

Gör medborgarna beroende av makthavarnas välvilja”: “Man ska inte stifta lagar som gör medborgarna helt beroende av makthavarnas välvilja. Det är bara att se sig om i världen och se vad som händer när makthavarna väljer att dra tillbaka sin välvilja. Det är ingen vacker syn. Lagar ska alltid verka för att stödja och bygga demokrati, inte montera ner den.”

Vanliga människor övervakas, brottslingar vet att undvika och övervakas ej”: “De brottslingar man säger sig vilja fånga med hjälp av datalagring vet hur man skyddar sig från den. Därför kommer man inte att fånga de riktigt fula fiskarna. Det betyder att man i realiteten säljer ut vanliga medborgares privatliv för att kanske kunna få fast lite småfisk.”

Ineffektiv brottsbekämpning”: “Datalagringen är inte på långt när så effektiv i brottbekämpningssyfte som man påstår. En undersökning gjord i Tyskland visar att datalagringen bara påverkade 0,002% av alla brottsutredningar. Det finns också anledning att fundera på hur stor skillnad pengarna skulle ha gjort om de lagts på traditionell brottsbekämpning istället för på datalagring.”

Onödigt kostsamt”. “Det är dyrt att datalagra. Oavsett om kostnaden läggs på staten eller på operatörerna, så kommer det att bli medborgarna som till syvende och sist betalar. Kostnaden för att vägra införa datalagringen är med största sannolikhet lägre än att införa den.”

Åkesson säger: ”Vi gillar ju inte EU-direktiv egentligen. Men när det handlar om att bekämpa organiserad brottslighet, som ofta är internationell, så behövs det någon form av reglering. Det här är ett steg i den riktningen.” Uttalandet aktualiserar, eller borde aktualisera, stora frågor om det alternativa Europasamarbete som jag anser det är av avgörande vikt att ställa för de mer eller mindre nationella partierna i Europa idag. EU som det ser ut idag, och med de intressen det tjänar, är av flera skäl inte rätt form för bekämpande av den organiserade internationella brottsligheten. Men behovet av bekämpande av denna brottslighet är självklart verkligt och stort, och det är i detta perspektiv som man måste ha förståelse för SD:s ställningstagande. Det kan helt enkelt ses som ett moment i drivandet av en av partiets allmänna huvudfrågor: krafttag mot brottsligheten.

Och det finns också flera typer av brottslighet som är av sådant slag att de lätt får även en generellt frihetlig opinion att godta åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Inte minst framstår terrorismen, och i synnerhet den extremistisk-islamistiska terrorismen, som en sådan typ. Det är utan tvekan detta som vägleder SD i denna fråga.

Från ett konservativt perspektiv är det inte alltid och principiellt fel med åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Häri skiljer jag mig från piratpartister, anarkister, libertarianer och vissa andra vänsterdrömmare. Det finns i en konstitutivt bristfällig värld extrema historiska situationer i vilka sådana åtgärder kan vara nödvändiga, i vilka frihetsuppoffringar från medborgarnas sida är ett pris som måste betalas.

Det oerhörda problem som uppstår med denna typ av lagstiftning och praxis idag är emellertid att det allmänna ideologiska klimatet redan visat sig göra själva definitionen av den åsyftade brottsligheten kontroversiell. Direktivets tillskyndare betonar ständigt att dess övervakningsmöjligheter endast skall användas mot brottsmisstänkta. Men det är inte bara så att en avgörande fråga i vår tid är vad som kommer anses vara brott – försvararna av direktivet tycks inte ha förstått att detta icke är självklart och att det är icke-självklart på ett helt nytt sätt och i en helt ny utsträckning än någonsin tidigare i historien. Det är också så att just den teknologi det här är fråga om är intimt relaterad till en helt ny och på ytterst problematiskt sätt alltmer utvidgad brottsdefinition: teknologin är skräddarsydd för övervakning av just sådana som misstänks för de nya ”brotten”. Vi står här inför oerhört stora, nya frågor som borde stå i centrum för debatten.

P:s Henrik Alexandersson undrar om SD ”är medvetna om att datalagringen ingår i den stora tunna med övervaknings- och underrättelseinformation som ändå kan komma att delas mellan EU:s medlemsstater?” Denna fråga pekar åt rätt håll för förståelsen av problemet. Datalagringsdirektivet måste ses i ett större sammanhang. Och i det sammanhanget blir det tydligt att det är Anna Trobergs fjärde kritiska punkt, ”ändamålsglidningen”, som är den allvarligaste:Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning”.

Det är inte möjligt inom ramen för ett redan långt inlägg att ta upp alla de exempel på politisk-korrekt åsiktsförtryck och direkt åsiktsregistrering som präglar dagens förment fria, liberala, och demokratiska västerland. Starka systembestämda ideologiska krafter såväl som internationellt organiserade intressen har sedan mycket länge och med framgång verkat för att omdefiniera demokratin från ett huvudsakligen formellt system för politiskt beslutsfattande till en på allt fler områden och i allt större detalj innehållsbestämd, protototalitär ideologi. En konsekvens av denna förvandlingsprocess är att åsikter, värderingar, tolkningar, ja fakta som avviker från eller strider mot denna ideologi i allt högre grad helt enkelt kriminaliseras. Praktiskt har detta lett till sådan övervakning som syftar till åsiktsregistrering. Man söker kartlägga inte bara dokumenterbara, explicita åsikter utan också individers misstänkta kontakter och möten, vilken suspekt litteratur de köpt, och så vidare.

Vi vet redan att frihetsinskränkande lagstiftning av den typ som snabbt genomdrevs efter 911 i USA med the Patriot Act och de utökade befogenheter den gav CIA, och som 2002 ytterligare utökades, institutionaliserades och operationaliserades i det nya Department of Homeland Security, inneburit nya steg mot kriminalisering också av helt andra grupper än de utländska terrorister som var den omedelbara anledningen till och skapade de opinionsmässiga möjlighetsbetingelserna för lagstiftningen och departementet. Åtgärderna vändes inte bara mot  “domestic terrorists”, utan snart uppfanns också det nya, mer preciserade begreppet homegrown terrorists”, och ny övervakning även i förebyggande syfte av vad som helt enkelt var vissa amerikanska politiska dissidenter med blott – av departementet självt identifierat och definierat – potentiellt terroristiskt beteende inleddes.

Vi står här inför hotet av ibland direkt Sovjetliknande metoder för förtryck av politiska motståndare och oliktänkande, i ny amerikansk förklädnad. Det finns redan mängder av hårresande exempel. “Kriget mot terrorismen” i illegitimt utvidgad mening märks i Europa bland annat i form av en allmän press från USA att vidta “säkerhetspolitiska” åtgärder av samma typ som man där nyligen infört, i den mån de inte redan är på plats här.

Inte minst är den så kallade hatbrottslagstiftningen ett centralt instrument. Och det är just personer med SD:s typ av åsikter som står i fokus för myndigheternas nya former av övervakning och frihetsinskränkning. I själva verket är det uppenbart för var och en som studerat dessa frågor närmare, och inte minst tillämpningen av övervakningen i USA såväl som på flera håll i Europa, att det knappast ens är fråga om någon ändamålsglidning här.

Kritikerna i P verkar här lika naiva som andra politiker, även om vi i de senares fall naturligtvis också finner exempel där tystnaden i dessa frågor förklaras av direkt medbrottslighet. För de påtryckningsgrupper som ligger bakom hela denna utveckling har såväl FRA som datalagringsdirektivet från början inneburit framtida resurser inte bara för det legitima bekämpandet av terrorism och grov brottslighet som av alla accepteras som sådan, utan även för det illegitima bekämpandet av sådant som bara de själva definierar som brottslighet, men vill få också våra politiker och opinionsbildare att acceptera som sådan. Ja, man kan gå så långt som att säga att detta är en del av själva syftet med det till stor del alltifrån början amerikanska projekt som är EU som sådant.

Den fanatiska judiska vänsterorganisationen ADL (Anti-Defamation League), exempelvis, som jag tidigare nämnt och som ligger bakom hatbrottslagstiftningens själva idé såväl som dess detaljutformning i många konkreta fall, fungerar inte bara som en halvoffentlig myndighet i USA med kontroll över många regeringsorgan, utan är också aktiv i EU och genom exempelvis OSSE.

Den är en problematisk organisation främst därför att den under årens lopp, och i synnerhet under dess nuvarande national director, Abraham Foxman, kommit att anta ett extremt, kultursubversivt allmänt program, med tonvikt inte minst på massinvandring och multikulturalism men också på de mest outrerade feminist- och HBTQ-kampanjerna. Det är ett program som indirekt också, liksom dagens vänster i allmänhet eller åtminstone nästan hela vänstern, tjänar den globala kapitalismen i dess mest problematiska former och naturligtvis även understöds av den. Organisationen anses också ägna sig åt direkt åsiktsregistrering av personer som inte passar dess politisk-korrekta mall.

Jag tog upp hur fenomenet med den inflytelserika judiska vänstern självklart regelbundet uppmärksammas också från konservativt judiskt håll, och kritiseras och plausibelt analyseras och förklaras i historiskt perspektiv. Jag gav några prominenta exempel på detta, men många fler kunde nämnas. Ja, ADL är så extrema att de kritiseras till och med av vissa inom den judiska vänstern. Extra utsatta för kritik har de förstås blivit när de flagrant befrämjat judiskt etniska och israeliska intressen samtidigt som de motarbetat andra folks och nationers. Bland annat har kritiken då gått ut på att de på detta sätt producerat just den antisemitism de säger sig bekämpa. Men numera tycks ADL ofta också inta Israelkritiska ståndpunkter mer i linje med sin allmänna och ständigt utvidgade agenda.

Kent Ekeroth har hursomhelst för länge sedan förtjänstfullt påtalat den ohållbara dubbelmoralen hos många liberala judar. Jag efterlyste att han från ett judiskt perspektiv också skulle påpeka den allmänna roll för den politiska korrektheten som en organisation som ADL spelar – för debattens klarhets skull, och eftersom han själv och SD i så hög grad är föremål för attacker från relaterade eller liknande grupper och individer i Sverige.

Och glädjande nog har han nu också verkligen lyft fram åtminstone den allmänna judiska radikalismen och dess orsaker. Framlyftandet förtjänar större spridning. Även om Ekeroths huvudpoäng i den intervju med honom som återfinns i förra årets sista nummer av Judisk Krönika är hans mer begränsat anti-islamistiska (“judarna är nyttiga idioter för muslimerna”), får han också fram den mer allmänna sanningen på ett sätt som kanske är  historiskt unikt i denna publikation. På intervjuarens fråga, “Får ni mycket stöd av judiska organisationer?”, svarar Ekeroth: “Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än Folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.”

I dessa korta meningar fångar Ekeroth det mesta av det väsentliga i denna fråga, om man förstår att det i själva verket också handlar om ett allmänt, internationellt och historiskt välkänt fenomen, även om det hela gått längre i Sverige än på annat håll och det förvisso finns judiska organisationer på kontinenten som stöder nationalister i sina respektive länder. Ett fenomen som förklarar mängden av judiska vänsterorganisationer och -individer som bidrar till upprätthållandet av dagens politisk-korrekta regim.

ADL är bara ett exempel; de är långtifrån ensamma. Dessutom tillkommer givetvis alla oräkneliga icke-judiska organisationer, grupper och individer som driver samma kampanjer och påtryckningar. Den politiska korrekthetens olika intressenter organiserar sina krafter i oändliga former, och det är denna grad av organisation, och de resurser som av skäl som inte är svåra att förstå vid en endast i någon mån fördjupad analys ställs till de olika instrumentens förfogande, som möjliggör det allmänna samhällsklimatets kontinuerliga förskjutning i enlighet med dessa intressen och deras successiva institutionalisering inte bara i EU utan också till stor del FN och en lång rad andra internationella organisationer.

Problemet med datalagringsdirektivet är alltså att det kan användas för den antidemokratiska, antifrihetliga övervakningen och förföljelsen av politiskt oliktänkande, och framför allt nationalister, i synnerhet naturligtvis vita nationalister, sammanförda i den diffust definierade så kallade “vit makt-rörelsen” eller “vit makt-miljön”, ja, i allt högre grad helt vanliga konservativa, i takt med att den politisk-korrekta regimen flyttar fram positionerna och definierar allt större områden av tankeliv och mänsklig historisk erfarenhet, ja av verkligheten själv, som liggande utanför det i den nya meningen “demokratiska” och därmed lagliga.

Av dessa skäl är jag benägen att ansluta mig till Joakim Larssons partiinterna opposition: SD borde, med V, MP, och P, förkasta datalagringsdirektivet som sådant. Men inte i allo eller enbart av samma skäl som dessa andra partier. Skiljelinjen går inte mellan ett övervakningssystem som i vissa extrema historiska situationer kan vara ett nödvändigt pragmatiskt ont, å ena sidan, och inget sådant system alls, förkastandet av det på abstrakta, principiella grunder, å den andra. Den går i stället mellan å ena sidan brottslighet och å den andra nationell och konservativ ideologisk avvikelse som grund och legitimation för systemet.

Men inte minst de tre sista av Anna Trobergs punkter förefaller mig visa varför datalagringens övervakningssystem idag knappast är historiskt påkallat som åtgärd för verklig brottsbekämpning. De tycks i stället, tillsammans med de övriga punkterna, visa varför det huvudsakligen lämpar sig för åsiktsregistrering och övervakning av oliktänkande eller sådana som blott misstänks för att vara eller kanske bara kunna bli oliktänkande – en registrering och övervakning som generellt är av totalitär natur och i de allra flesta fall fullständigt omoralisk, rättsvidrig, oförsvarlig.

Inom ramen för ett allmänt accepterande av datalagringsdirektivet gör SD rätt i att arbeta för tre av sina fyra ändringar. Men vilken är den fullständiga argumentationen för att hålla sig inom denna ram? Har partiet skäl och finns det i största allmänhet argument för detta som jag inte känner till och inte har tagit del av? I så fall måste jag avvakta med mitt ställningstagande. Men såvitt jag hittills kunnat se har Larsson rätt, även om han inte anger det djupaste, verkliga problemet med direktivet. Partiet borde ha röstat mot det.

Det är självklart att spaning måste bedrivas mot personer och grupper som på rätta grunder, inte den politiska korrekthetens, bedöms som farliga – och vid det behov som inte alls är osannolikt i en snar framtid, bör mer sådan spaning bedrivas. Här är naturligtvis selektiv datalagring av direktivets typ ofta motiverad. De stora utgifterna för en allmän datalagring med tvivelaktig effektivitet bör, som Troberg skriver, överföras till traditionell brottsbekämpning, och bättre sådan.

Vi vet verkligen inte vilka direktivets nya övervakningsmöjligheter kommer att användas mot. Att besluta att, med Larssons ord, lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden, är ett steg i riktning mot ett övervakningssamhälle som i det rådande ideologiska klimatet snabbt torde kunna bli ett direkt hot just mot SD. Har vi inte sett tillräckligt många skrämmande exempel på förbudsivern bland partiets och dess europeiska motsvarigheters motståndare för att förstå det?

12 Responses to “Problemet med datalagringsdirektivet”


  1. 1 stenkvist March 12, 2011 at 3:45 am

    “Justitieminister Beatrice Ask har påstått att kritiken inte är saklig ”

    Eeehh…var det hon med de rosa kuverten?

    • 2 Mats March 12, 2011 at 7:21 pm

      Men kommer du inte ihåg vem som blev kallad “Tant Gredelin”, Robert 🙂

  2. 3 Kalle March 12, 2011 at 5:11 pm

    Här är en artikel av Lawrence Auster (konservativ med judisk bakgrund) som exemplariskt analyserar hur den judiska vänstern resonerar:

    http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=12534#

    • 4 Jan Olof Bengtsson March 13, 2011 at 1:29 pm

      Tack. Jag har läst en del utmärkta saker av Auster, både på Frontpagemag och hans egen sajt, men den här artikeln kan jag just nu inte komma ihåg att jag läste. Han och även Horowitz intar i några viktiga avseenden en intressant position mellan neocons och den postpaleokonservative Gottfried. Det finns flera punkter där jag inte delar deras uppfattning, men också tillräckligt mycket jag håller med om för att, som du kanske har sett, finna det motiverat att länka till Frontpagemag (i länklistan). Inte minst analysen av den judiska vänstern är mycket viktig!

  3. 5 Bengt March 12, 2011 at 8:20 pm

    En verkligt utmärkt artikel. Stort tack för den!

    • 6 Jan Olof Bengtsson March 13, 2011 at 1:31 pm

      Tack för vänliga ord – roligt att du gillade den!

  4. 7 robert Stenkvist March 13, 2011 at 5:33 pm

    OT.
    Har du läst Söderbaums senaste Jan Olof (och andra)? Läsvärd faktiskt, men han kommenterar inte de han vet är SD, fast det får vi väl ta.

    • 8 Jan Olof Bengtsson March 19, 2011 at 1:44 pm

      Ja, det är verkligen i sak betydligt bättre än det han tidigare skrivit i denna fråga; utan tvekan ett ganska stort steg i rätt riktning.

      Men samtidigt kvarstår mina frågetecken i mitt ‘Svar till Jakob Söderbaum’. På dessa punkter har han, som jag tidigare noterat, bara upprepat sig (i en debattartikel i Newsmill och i diskussioner i kommetarfält i T&F) utan att beakta mitt bemötande, och diskussionen står därför stilla. Förhoppningsvis kan den dock fortsätta och fördjupas framöver.

      Jag kommer möjligen kommentera hans nya text om rasismfrågan i ett eget nytt, kortare inlägg.

  5. 9 Petter April 2, 2011 at 9:25 pm

    “…omdefiniera demokratin från ett huvudsakligen formellt system för politiskt beslutsfattande till en på allt fler områden och i allt större detalj innehållsbestämd, protototalitär ideologi.”

    Jag har också tänkt på den här utvecklingen men har inte tidigare sett någon annan uppmärksamma detta fenomen (har du?). Är det inte så att alla, eller de flesta, rörelser/system de senaste dryga hundra åren benämnt sig demokratiska? Och har inte “det liberala, demokratiska västerlandet” särskiljt sig just genom att man definierat begreppet demorati som en politisk form och inte som ett visst politiskt innehåll – åtminstone fram till för inte så länge sedan.

    Det vore intressant om du kunde skriva något om detta, och kanske i vilken grad det är möjligt att skilja på politisk form/innehåll, huruvida det är önskvärt etc.

    • 10 Jan Olof Bengtsson April 3, 2011 at 4:35 pm

      Viktiga frågor. Återkommer om dem här sssm!

    • 11 Jan Olof Bengtsson May 17, 2011 at 12:38 pm

      Min formulering innebär en förenkling – det är omöjligt att kort diskutera dessa saker i ett blogginlägg eller en artikel utan förenklingar.

      Alltifrån franska revolutionen har även den liberala demokratin haft drag av en innehållsbestämd ideologi, och redan på ett tidigt stadium, ja under själva denna revolution, uppvisade den ju totalitära drag. Inte minst Tage Lindbom har i Sverige skrivit en hel del om denna innehållsligt bestämda demokrati. I detta ljus är den utveckling jag nämner inget nytt.

      Dessutom måste den alternativa demokratisyn jag försvarar faktiskt också i viss mening förstås som innehållsligt kvalificerad, om än det kvalificerande innehållet är av helt annat slag. Claes Ryn försvarar i Democracy and the Ethical Life den etiskt grundade, i förståelsen av den moraliska ordningen förankrade konstitutionella demokratin både mot den plebiscitära rousseauanska och mot den formalistiska, vad han kallar “proceduralism”.

      Han klargör sambandet mellan de senare, och därmed momentet av illusion i den rena formalismen. Men det centrala är skillnaden mellan den rousseauanska och den (i Ryns mening) konstitutionella demokratin. Kritiken av formalismen är s.a.s. ett nästa steg i demokratianalysen som inte alltid måste tas.

      Även för mig är det ibland motiverat att framhålla skillnaden mellan den rent formella demokratiuppfattning som vissa liberaler under bortseende från eller snarare i omedvetenhet om det problematiska innehållsliga arvets dolda och latenta närvaro säger sig bekänna sig till, och den demokratiuppfattning där detta innehåll, som i Sverige idag, blivit inte bara helt manifest och explicit utan också definitionsmässigt primärt. Och denna skillnad, och utveckling, har uppmärksammats också av andra.

      Det går s.a.s. att för vissa syften och i vissa avseenden meningsfullt diskutera demokratin i formalistiska termer innan man når fram till den punkt där denna uppfattning blir blott föregiven och skenbar, där de innehållsliga frågorna (och skarpa dikotomierna) med nödvändighet tränger sig på och blir oundvikliga.

      För ytterligare nyanseringar och distinktioner i detta ämne, se mitt inlägg ‘Till frågan om populismen’ (gå till Contents-sidan och rulla ned till Politics, där du hittar en länk).

  6. 12 Jan Olof Bengtsson April 8, 2014 at 5:03 pm

    http://www.svd.se/nyheter/utrikes/eus-datalagringsdirektiv-ogiltigt_3444270.svd


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi