Jan Olof Bengtsson

För Platon blir som vi sett den översinnliga Gudomen snarast identisk med den högsta enheten/det goda, inneslutande de övriga idéernas generalistiska mångfald i dualistisk motsats mot föränderlighetens och förgänglighetens värld av individualiserad mångfald. Mellan dessa sfärer inskjuts världssjälen som förmedlare. Idévärldens opersonliga  typmångfald överordnas den personliga demiurgen. Aristoteles’ orörde rörare och självtänkande tanke kan uppfattas som närliggande deismen och saknar naturligtvis de för den bibliska Guden distinkta, karaktäristiska egenskaperna.

Till skillnad från Aristoteles kvarhåller stoikerna världssjälen, nu som rent immanent-panteistisk högsta princip, fattad som alltgenomträngande opersonligt förnuft och sammanhängande med den kosmiska – och kosmopolitiska – moraliska ordningen. Natur och ande blir blott två sidor av samma enhetliga princip. I nyplatonismen blir slutligen det högsta en med avsevärd metafysisk och mystik fördjupning uppfattad enhet, som inte som den eleatiska utplånade mångfalden eller förklarade den overklig utan endast hänförde den till ett lägre verklighetsplan.

Dessförinnan hade dock medelplatonikerna utvecklat ståndpunkter som i än högre grad än vad Taylor och Copleston vill förstå som Platons och Aristoteles’ filosofiska teism närmar sig en egentlig filosofisk teism, en teism som rymmer idéerna inordnade i och underordnade föreställningen om Gud i mer personliga termer i vår mening. Deras uppfattning av idéerna som Guds honom själv underordnade tankar kvarhålles delvis på hans eget sätt även av Plotinos, om än här både denne Gud – den intelligibla världens intelligenshelhet – och idéerna underordnas den högsta, absoluta enheten.

I vad gäller den platonska traditionens Guds- och gudabegrepp finns som vi redan sett dels olika varianter, dels inställer sig ett flertal tolkningsmöjligheter: man kan se dem som rena myter eller litterära grepp, man kan härleda gudarna ur enhetens och andra överordnade abstrakta principer, man kan ”teologisera” dessa principer så att de själva blir till personer, eller man kan försöka finna egentliga, i strikt meing teistiska element.

Plotinos’ och nyplatonismens andra hypostas kan sägas rymma allt på en gång, abstrakta idéer, mer eller mindre personliga intelligenser, och personliga gudar. [The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 32 f.] Samtidigt återfinns hos Plotinos läran att idéerna är identiska med den akt genom vilken de förnimmes, och den andra hypostasen som helhet likställs med Aristoteles’ Gudsbegrepp, intelligensen eller förnuftet, och ofta även med Platons demiurg. [Ibid. 45.]

Därmed närmar vi oss på ett nytt sätt ett slags teistisk variant av Gudsbegreppet inom det spekulativt-filosofiska antika tänkandets ram, och vi gör det medels ett intressant förebådande av den subjektivitetsföreställning som på grund av dess kunskapsteoretiska betydelse eller användning alltifrån den tidigmoderna tiden brukar uppfattas som karaktäristiskt modern.

Ingen av de olika varianterna eller tolkningsmöjligheterna ger oss emellertid ett Gudsbegrepp av bibliskt slag, även om vissa av dem är förenliga med ett sådant. Det är emellertid kvarhållandet i åtminstone större utsträckning av detta bibliska Gudsbegrepp, senare förstått som det personliga Gudsbegreppet, som ofta betecknas med termen teism: i grunddragen en världsåskådning som rymmer föreställningen om en transcendent, d.v.s. från världen radikalt skild, över världen principiellt höjd, och, om än tolkningarna och definitionerna i detta avseende varierar, personlig Gud.

Men detta kvarhållande i ett hellenistiskt och romerskt sammanhang där den filosofiska undervisningen var väl etablerad och självklar var naturligtvis inte teoretiskt problemfritt, av det enkla skälet att Israels Gud inte alls är en filosofiskt uppfattad Gud. Själva den konceptuella formuleringen av den bibliska Gudsuppfattningen lånar därför i detta möte med filosofernas Gud alltifrån början föreställningar och begrepp från den filosofiska traditionen, som den försöker anpassa till den religiösa skrift- och tolkningstraditionen.

I detta spänningsfält äger under flera århundraden mycket av det som är av betydelse för personbegreppets utveckling rum, även oberoende av vad som i detta sammanhang skulle bli det allra viktigaste, nämligen föreställningen om inkarnationen.