Jan Olof Bengtsson

Medelplatonismen samspelade och växelverkade ofta med olika gnostiska riktningar och åskådningar. [John Dillon, The Middle Platonists (1977), kap. 8.] De gnostiska och gnosticerande kristendomsriktningarna hade gått längre än Justinus och hans efterföljare i spekulativa synteser med grekisk filosofi och andra trossystem. Gnosticismen förblev länge stark även i väst, men när den romerska kyrkan i sinom tid etablerat sin organisation, fördömdes den av distinkta historiska skäl som är viktiga att förstå och som exempelvis Voegelin, för vilken gnosticismen är en central kategori i den historiska analysen, såvitt jag kan se inte i alla avseenden förstår på ett fullt tillfredsställande sätt. [Forskning som publicerades samtidigt som jag studerade detta på nittiotalet och som jag då inte hann uppmärksamma,  såsom Michael A. Williams, Rethinking Gnosticism: An Argument for Dismantling a Dubious Category (1996), liksom en del som publicerats senare, såsom Karen L. King, What Is Gnosticism? (2003), förtjänar här i några viktiga avseenden uppmärksamhet.]

För gnostikerna var kunskapen i betydelsen den andliga insikten central för frälsningen. Men de uppfattade också frälsningen på ett annat sätt än den kristna ortodoxin: frälsningen var, i linje med den platonska traditionens mest allmänna lära på detta område, befrielse från materiens fängelse, uppnående av det tidlösa, ursprungliga tillståndet, den verkliga, av materien tillfälligt dolda andliga identiteten, som slutresultat av en kontinuerlig utveckling, oftast genom en serie existensformer, till högre insikt, renhet, fullkomning.

Gnostikernas radikala värdering av världen skiljer sig självfallet också från medelplatonikernas. [Dillon, 385.] Men Dillon framhåller ändå framför allt de avgörande likheterna. Förutom ”a…female principle, responsible for multiplicity, differentiation, and the generation (and ultimate salvation or return)…a figure manifesting itself in this way within Platonism as well”, understryker Dillon att ”[t]he theory of the nature of the soul, its descent into matter, its strategy of escape, and its destiny after death, is also close to that of Platonism”. Och ”there are such pervasive images as that of Light against Darkness, the inexhaustible Fount of Being, and the wings of the Soul, which, if not derived from Platonism, are certainly shared in common with it. Platonism, in its ’Middle’ development, stands out as at least one important influence in the formation of these systems.” [Ibid., 396].

Efter Nag Hammadifynden har det varit en vanlig ansyn att också kristendomen ursprungligen, åtminstone mer eller mindre, var ett av dessa gnostiska system. [Ibid.] Men enligt vad som kom att bli den ortodoxa kristna läroutformningen, åtminstone i den västliga kyrkan, var frälsningen istället endast befrielse från synden, återställandet, genom Kristi nåd, av den ursprungliga rent mänskliga Gudslikheten före fallet. Gnostikerna såg den framväxande ortodoxin som en inskränkt lära om en ”frälsning” som endast innebar ett fortsatt slaveri under den underordnade skapargudens/demiurgens välde, under iakttagande av dennes ordningsregler för det fängelse, som inte ens var en korrektionsanstalt för möjliggörande av gradvis befordran till friheten, utan falskeligen förklarades vara ett gott, rätt, ja i viss mening för den frälste permanent tillstånd.

I jämförelse med ortodoxin hade dock vissa av de gnostiska systemen en ur teistisk synvinkel avgörande brist i sin tendens till reduktion av den gudomliga transcendensen till den opersonliga monistiska enheten eller ett tystnadens opersonliga djup, som – trots all nedvärdering av världen – uppnådde individualitet och utvecklades endast genom de många emanerade väsendena och genom världsprocessen. Sådana utformningar av gnosticismen måste betraktas som skilda från de ovan behandlade mer platonska rörande själens natur, frälsningen och kunskapen. Antingen förekommer dessa läror i olika system, eller så förenas de till motsägelsefullhet inom samma. [Kurt Rudolph, Gnosis: The Nature and History of Gnosticism (1977), 53 f. Vi behöver här inte ingå på de väl kända  praktiska såväl som läromässiga excesser, som också bringade vissa gnostiska riktningar i vanrykte.] Denna typ av panteism, som präglade vissa av de gnostiska systemen, stod uppenbart i strid med såväl den filosofiskt förstådda som den dogmatiskt etablerade teismen.

Den kristna frälsningsläran byggde vidare på den bibliska läran om människan som uteslutande, till kropp såväl som till själ, skapad och stofflig varelse. I den grekisk-romerska världen var denna uppfattning ny; den spreds med kristendomen, vars elaborerade eskatologi också accentuerade den. På detta sätt ställdes ytterligheterna mot varandra: i det ”mänskliga” personbegreppets förterminologiska utvecklingsstadier har två huvudinriktningar tydligt utkristalliserats: den platonsk-alexandrinsk-gnostiska, som vill förlägga identiteten till det högre, oskapade själsliga planet (νοῦς, förnuftssjälen, själspersonligheten, eller l’âme-daimon), och den bibliska och ortodoxt kristna, som restlöst förlägger identiteten till den skapade människan, inklusive kroppen.