Medelplatonismen samspelade och växelverkade ofta med olika gnostiska riktningar och åskådningar. [John Dillon, The Middle Platonists (1977), kap. 8.] De gnostiska och gnosticerande kristendomsriktningarna hade gått längre än Justinus och hans efterföljare i spekulativa synteser med grekisk filosofi och, i lika hög grad, andra trossystem. Gnosticismen förblev länge stark även i väst, men när den romerska kyrkan i sinom tid etablerat sin organisation, fördömdes den av distinkta historiska skäl som är viktiga att förstå och som exempelvis Voegelin, för vilken gnosticismen ju är en central kategori i den historiska analysen, från mitt perspektiv inte i alla avseenden förstår på ett fullt tillfredsställande sätt; han fokuserar på en problematisk utveckling, men missar den helhetliga innebörden av det historiska fenomenet i en vidare mening.
Som jag betonat talar vi i väst om esoterism därför att just här en så extrem och läromässigt märklig exoterism kom att bli så dominerande och denna dominans etablerades och upprätthölls med så extrema medel. Vad vi kallar esoterism förblev av samma skäl rudimentär och bristfälligt utvecklad. Ja, som vi ser hos gnostikerna blev alternativet till och reaktionen mot exoterismen av förvrängt, vildvuxet och ofta i sig extremt slag. Gnostikerna hade aldrig tillgång till en egen avancerad tanketradition av den typ som i österlandet var en självklar motsvarighet till västs “ortodoxi” i den betydelsen att dess metafysik var den etablerade traditionella och högsta normen. De förblev en primitiv proteströrelse som verkade under högst ogynnsamma intellektuella och allmänkulturella villkor. De flesta skulle inte ens ha tillgång till de mer avancerade uttrycken för den platonska traditionen, som, som helhet, är det närmaste väst kommit österlandets essentiella sofi. Först med den moderna teosofin vid 1800-talets slut finner vi i väst en ofullkomlig början till ett systematiskt och organiserat försök att inte bara i selektiv anslutning till platonismen och de övriga västerländska partiella föregångarna utan med direkt kännedom om och mer betydande förtrogenhet med de flesta av de väsentliga österländska traditionerna etablera esoterismen som egentlig, universell perennialsofisk tradition.
Gnosticismens reaktion växte fram redan långt innan den nya samhälleliga och statliga kyrkordningen våldsetablerades, redan under processen av utvecklingen av dess dogmatiska och kanoniska formation. Det var en långdragen process, men när den var avslutad blev repressionen snabbt hård. Och den blev i mycket paradigmatisk även för förhållningssättet gentemot senare esoterism, inklusive vad som under inflytande av den äldre grekiska esoterismens arv eller minne kom att gå under namnet “mystiken” eller “mysticismen”. Dessutom övertogs och kvarsläpades kyrkans beskrivning av gnosticismen utifrån sin egen obegripliga antropoteologiska dogmatik ända till idag av den historiska forskningen.
Idag har dock forskare som Michael A. Williams med Rethinking Gnosticism: An Argument for Dismantling a Dubious Category (1996) och Karen L. King med What Is Gnosticism? (2003) konklusivt visat att det inte finns någon enhetlig gnosticism, att detta bara är en konstruktion av denna kyrkliga heresiologi. King skriver:
“Scholarship since the discovery of the Nag Hammadi collection has been engaged in a dual enterprise. On the one hand, it has continued in the framework of previous discourses, especially that of orthodoxy and heresy, reinscribing its discursive themes and focusing on origins and typology. On the other hand, study of the individual works has increasingly led scholars to question whether it will ever be possible to resolve the enormous variety of the materials into a single common origin or a single typological schema. Previous views about the origin of Gnosticism in Hellenistic contamination or Oriental syncretism have been thoroughly undermined. More recent attempts to establish Gnostic origins in either Judaism or New Testament Christianity have proved equally problematic. At the same time, every feature of existing characterizations of Gnosticism has been called into question. The categories inherited from an earlier generation of scholars, who based their work to a large degree on the testimonies of the polemicists or later Manichaean and Mandean materials, ave produced inaccurate and even distorting interpretations of the new materials. Although they are still widely used, specialists are becoming increasingly wary of them. It is time to rethink the entire framework for studying these texts.” [Op.cit., 216.]
När jag i det följande talar om gnosticismen avser jag därför bara vissa idéer och tankefigurer som här eller där återfinns inom vad som gått under detta namn, och ger ingen generell karaktäristik. Den historiska perceptionen och i synnerhet vad den tidiga kristna kyrkan bekämpade är dock i sig av idéhistorisk betydelse, oavsett hur rättvisande de var.
Gnosticismen, fastslår King, “is not a monolithic phenomenon with a single point of origin”, och “ancient cultural hybridity does not allow for one tradition to originate wholly within or outside of another”; “As [Hans] Jonas emphasized decades ago, every work is constituted in the integral intersection of all its resources. It is the whole that elicits interpretation, not the parts. It is not possible to pull out any one stream of tradition from a literary work and make it the ‘origin’ or the ‘essence’ of Gnosticism.” [Ibid. 188.]
Men inte heller denna nya förståelse går, konstaterar King, tillräckligt långt:
“Because the core problem is the reification of a rhetorical entity (heresy) into an actual phenomenon in its own right (Gnosticism), the entire question of origin is a non-issue whose seeming urgency arises only because of its rhetorical function in the discourse of orthodoxy and heresy. We can and should feel free to set it aside and move on, turning instead to analysis of the practices of literary production and social formation.” [Ibid. 189 f.]
Och vad som från mina utgångspunkter därvid blir särskilt meningsfullt att studera är i stället just “the discourse of orthodoxy and heresy”, den kyrkliga heresiologiska konstruktionen, d.v.s. studiet av vilka ståndpunkter den världsliga maktkyrkan utifrån sin ortodoxis lära om den Goda Skapelsen och Människan, hennes Rådande över jorden, Försynens ledning mot hennes Historiska Mål, hennes Frihalsnings kroppsuppståndelse o.s.v. – hela den exoteriska abrahamismens stjärnlösa bibelsvarta – fördömde, och varför den gjorde det.
För det är denna lära som, i förening med det motsvarande fokus på Människan som präglar den hellenska παιδείᾱ som Werner Jaeger utförligt beskrev, och den moderna världsåskådning av “vetenskaplig” realism, materialism och naturalism som de tillsammans tillhandahållit möjlighetsbetingelserna för, skapat det andliga mörker som blev en karaktäristisk aspekt av västerlandet. I sin affirmation av den abrahamitiska exoterismens nödvändighet för västerlandet förstår inte heller Guénon och den traditionalistiska skolan detta alls, och bidrar därför även de till att hålla mänskligheten kvar, nere, i sin okunskaps misär.
“Människan” s.a.s. som sådan, i sig, i sitt “råa” tillstånd, är en varelse i illusion som inte har mycket större aning om vem hon själv är än djuren och växterna, och därför inte lever på ett särskilt mycket högre plan än dem. En varelse som, i ett ständigt föränderligt, kaotiskt medvetandetillstånd av mentala bilder, fadda små begär och strävanden som hon kallar “livet”, ohjälpligt lider, sjuknar, åldras och dör, men som nu p.g.a. de nämnda historisk-kulturella faktorerna tror sig kunna vara subjekt för en objektiv, ja absolut kunskap om den fenomenella, betingade manifestation av snabbt förgångna sinnesföremål som är vad hon själv, som psykofysisk apparat, uteslutande tillhör, och behärska den i eget intresse och bygga upp sitt sant utopiska Människorike.
I de mest allmänna åskådningsmässiga drag som brukat anses känneteckna gnosticismen och som den är mest känd för, minimalistiskt förstådda och utelämnande de vildvuxna, mytologiska och primitiva utgestaltningarna, är den inte bara en naturlig och oundviklig utan också riktig och legitim reaktion och proteströrelse mot och ett alternativ till den exceptionella literalistiska exokonceptionen av Religionen som helt fokuserad på Skapelsen, Människan, Världen och dess Historia, och på Skaparguden endast i relation till dem. Kristna gnostiker kunde ju gå så långt som att, i sitt avvisande av hela detta den fenomenella illusionens mörker, förkasta Gamla Testamentet och försöka läsa det Nya i linje med sin vision av en helt annan, högre Gud, som verkade för vad man uppfattade som “själens” verkliga frigörelse och uppstigande till ljuset.
Deras fokus på γνῶσις i betydelsen den andliga insikten och den motsvarande förverkligade delaktigheten i den andliga verkligheten motsvarade de österländska traditionerna, även om den förstods och beskrevs på otillräckligt, förvridet och, i linje med de gamla “mysterierna”, hemlighetsartat sätt. Med denna åskådning uppfattades Frihalsningen på ett radikalt annorlunda sätt än i kyrkans fantasmagoriska, samtidigt residual- och nymytologiska uppståndelsesoteriologi: den förstods som befrielseupplysning. Den högre, egentliga γνῶσις, kunnet, ज्ञान (jnana), eller den högsta nivån av sofi, (med)vetandevaro, Gudhets(med)vetande, är både sanningen och verkligheten, i det att den participerar i dem, ettblir med dem, bortom det subjektet självt konstituerande ändligt-subjektiva fenomenella erfarenhetsskeendets skränkta relativitet.
Det finns ju ingen annan ståndpunkt, ingen annanstans man kan stå, ingen annan stans, utifrån vilken man skulle kunna göra anspråk på att ha eller på att det överhuvudtaget skulle kunna finnas någon annan kunskap. Varje annan stans är ju bara en bevetenhetens identifikation med den ändliga, relativa vypunkten som den mänskliga psykofysiska enheten och dess organ tillhandahåller, dess uppfattning av de genom dessa organ numna föremålen, och dessas, och eventuellt annat innehålls, tänkande på det psykiska planet. Allt detta – nimmaren såväl som det numna – är fenomenella, betingade apparenser som tillfälligt flyter omkring ute i psykosubjektivitetens uppfattade tids och rums relativitet, och bildar en högst begränsad och snabbt försvunnen glimt av verkligheten. Det finns ingen stans eller stad som kan konstansera eller konstadera ett gemensamt reellt subjekt för en objektiv och gemensam kunskap eller vetenskap på detta plan. Vad som på denna väg kan uppnås kan aldrig bli mer än pragmatiska fiktioner, konventioner och regulativiteter. Detta är givetvis inte meningslöst utan tvärtom högst väsentligt på sin nivå. Men det är inte mer än vad det är. Det är inte verklig gnos.
Gnosticismen är alltså på intet sätt en enhetlig riktning. Men det väsentliga här är att i den finns positioner som på ett mycket allmänt plan ligger i linje med den mer allmänt uppfattade platonska traditionen, och enligt vilka sofins mål, med viss generaliserande förenkling, består i befrielse från psykofysikens band och illusion, uppnående av det ursprungliga tillståndet, den verkliga, av vad som uppfattas som materien och den ändligt relativa vypunkten tillfälligt dolda andliga identiteten. Och detta som slutresultat av en kontinuerlig utveckling, oftast genom en serie existensformer, till högre gnorans, renhet, fullkomning. Allt detta uppfattades i delvis problematiska termer, men liksom i de andra skolor och riktningar vi kastat en snabb blick på fanns i någon mån därmed även här fröet till och begynnelsen av en möjlig västerländsk form och fortsättning av vad som i verkligheten och under ytan är mänsklighetens stora, gemensamma, universellt-perennialistiska tradition, förbipasserande hela abrahamismens partikularistiska exoterism och den fysikalistiskt-reduktiva scientism som skulle komma att bestämma en framtid. Men denna reella och egentliga andlighet är religionen som mer eller mindre ett samhälleligt ordningssystem, och staten och den världsliga makten i allmänhet som upprätthållare av den primärt som sådant, helt enkelt normalt inte intresserade av; den uppfattas tvärtom som hotande vissa av deras intressen och syften. De fungerar primärt utifrån vissa av den fenomenella betingelsens egna illusoriska logiker.
Gnosticismens radikala uttryck skiljer sig förstås i mycket från medelplatonismens. [Dillon, 385.] Men Dillon framhåller ändå framför allt likheterna. Han understryker särskilt att “[t]he theory of the nature of the soul, its descent into matter, its strategy of escape, and its destiny after death, is…close to that of Platonism”. Och att “there are such pervasive images as that of Light against Darkness, the inexhaustible Fount of Being, and the wings of the Soul, which, if not derived from Platonism, are certainly shared in common with it. Platonism, in its ‘Middle’ development, stands out as at least one important influence in the formation of these systems”. [Ibid., 396]
Efter Nag Hammadifynden har det varit en vanlig ansyn att också kristendomen ursprungligen, åtminstone mer eller mindre, var ett av dessa gnostiska system. [Ibid.] Men enligt vad som kom att bli den exoterisk-ortodoxa kristna läroutformningen var frihalsningen i stället endast befrielse från synden, återställandet, genom Kristi nåd, av den ursprungliga rent mänskliga Gudslikheten före fallet. Gnostikerna såg, med sitt drastiska bildtänkande, den framväxande ortodoxin som endast en inskränkt lära om ett fortsatt slaveri under den underordnade skapargudens/demiurgens välde, med iakttagande av dennes ordningsregler för ett fängelse som inte ens var en korrektionsanstalt för möjliggörande av gradvis befordran till friheten, utan förklarades vara ett gott, rätt, ja i viss mening (efter återuppståndelsen) för den frihalsade permanent tillstånd. Den exoteriske, literalistisk-dogmatiskt förstådde residual- och nymytologiske skapargudens syften motsvarade därvid förstås den vanliga, banala världsliga maktens.
Bland de gnostiska systemen fanns dock liksom hos de alexandrinska kristna platonisterna en svaghet i form av en tendens till reduktion av den gudiga transcendensen till en alltför avlägsen, svår- eller oåtkomlig enhet. I likhet med andra här diskuterade system äger de ju inte ens en klar förståelse av medvetandet i sig, det som österlandet redan utvecklat en avancerad begreppsapparat för, och vår tids fenomenologiska beskrivningar och analyser finns inte tillgängliga för att verkliggöra innebörden av de metafysiska begreppen.
Vad som framstår som ett särpräglat, nytt inslag i vissa fall, i jämförelse med de stora fjärranösterländska systemen (kanske finns mindre kända motsvarigheter), ett inslag som kom att få stor betydelse för delar av den västerländska esoterismen, var uppfattningen av Gudet som – trots all nedvärdering av världen, eller som radikalt alternativ till denna – genomgående en egen utveckling och uppnående individualitet genom de många ur den själv emanerade väsendena och genom världens egen process.
Det är ett av uttrycken för den typ av immanentistisk gnosticism som hos Voegelin alltför ensidigt kom att definiera gnosticismen i hans följande av dess fortverkan i nya former genom västerlandets hela historia. Sådana utformningar stod förstås inte bara i strid med såväl den filosofiskt förstådda som den dogmatiskt etablerade teismen, utan var även skilda från den platonska traditionen ifråga om både diviniteten, det absoluta, ettet, och själens natur och kunskapen. Antingen förekommer dessa läror i olika system, eller så förenas de motsägelsefullt inom samma. [Kurt Rudolph, Gnosis: The Nature and History of Gnosticism (1977), 53 f.]
Det är väl här vi också finner de välkända, även praktiska antinomiska excesser som starkt bidrog till att bringa gnosticismen i vanrykte. Såväl de som den extrema kroppsfientlighet som kunde följa ur gnosticismens läror var tydliga följder av den allmänna andligt-kulturella primitiviteten i gnosticismens samhälleliga miljö. Man hade exempelvis inte tillgång till yoga– och tantra-riktningarnas avancerade övningar för och positiva användning av det psykofysiska komplexet, där det i sig bidrog till och manifesterade eller uttryckte upplysningen. Här kom de grekiska kyrkofädernas föreställning om θέωσις faktiskt att beteckna ett framsteg. Och vissa gnostikers uppfattning av världen i allmänhet som ett mörkt själens fängelse vittnar bara om deras egen andliga förskevadhet och blindhet. Den allmänna radikaldualismen förhindrade det sanna andliga förverkligandets nimmo av gudhetens medvetandeljus och dess alltgenomträngande, allnärvarande radians.
Men den kyrkliga kristna frihalsningsläran byggde samtidigt alltså vidare på den allmänna biblisk-exoteriska om Människan som uteslutande, till kropp såväl som till själ Skapad och stofflig varelse. I den grekisk-romerska världen var denna uppfattning ny; den spreds med judendomen och kristendomen, där den inte minst accentuerades av den spektakulära eskatologi som även Voegelin har reservationer mot. Den grekiska idealismens förståelse var som vi sett inte alltid klar, entydig och konsekvent. Russell säger att den märkliga kristna förvirringen rörande förhållandet mellan ande, själ och kropp hade sitt ursprung i
“persistent Greek philosophical inconsistencies about the terms psyche, pneuma, soma, and sarx. These terms resist definition, because they frequently shifted in meaning. The root meaning of psyche, is something like ‘life principle’, but it could also mean a spirit able to exist independently of the body. Pneuma, originally ‘breath’, also can mean that which gives life to a body (human or animal), or it can mean an independent spirit (as in the Christian Hagion Pneuma, Holy Sprit). Pneuma and psyche are interchangeable in some writers, and separate in others, with the resulting permanent confusion in Western languages between ‘spirit’ and ‘soul’…Usually, though not always, soma is the body animated by soul, while sarx is the unanimated body.” [Russell, The History of Heaven, 24.]
Men de kristna “followed the Jews in insisting that the human personality is a single psychosomatic entity”. [Ibid. 44.] Gentemot den radikalt annorartade gemensam-abrahamitiska uppfattningen, präglad av dualismen mellan Skaparen och det skapade i stället för mellan själ och kropp, blev skillnaden dock i detta väsentligaste avseendet just klar, entydig och konsekvent. Och gnostikerna skärpte i denna motställning de platonska distinktionerna mellan πνεῦμα, ψυχή och σῶμα, även insisterande på att var och en av dem bestämde en viss människotyp: den pneumatiska, den psykiska och den somatiska, bland vilka den förstas befrielse var säker, den andras möjlig, och den tredjes omöjlig.
På detta sätt ställdes ytterligheterna mot varandra: i vad jag här förstår som det “mänskliga” personbegreppets förterminologiska utvecklingsstadier har två huvudinriktningar tydligt utkristalliserats: en allmänplatonsk, alexandrinsk och ofta gnostisk, som vill förlägga protopersonens identitet till det högre, oskapade andliga planet (νοῦς, förnuftssjälen, själspersonligheten, l’âme-daimon), och en literalistisk-biblisk och ortodox-kristen, som restlöst förlägger identiteten till den Skapade Människan inklusive Kroppen, den psykofysiska enheten.