Själen, personen och kroppens återuppståndelse

Det individuella själsbegreppet i de olika former det förelegat i den hellenska filosofin kom med tiden att i hög grad förenas med den kristna religionens läroutformning. Redan NT uppvisar exempel på grekisk-filosofisk påverkan som skiljer det från GT. Något med platonismens jämförbart själsbegrepp återfinnes inte i GT. Det kristna själsbegrepp som småningom utvecklas, ännu behäftat med filosofiska oklarheter, fick emellertid stor betydelse på grund av den större vikt man här lade vid det värde den individuella själen förlänade varje människa redan här och nu.

Samtidigt måste man förstå att det inte enbart är själen som enligt den ortodoxt kristna läran förlänar människan detta värde. Den från kroppen åtskilda själen är enligt denna lära bärare av den personliga identiteten, något som ibland bekräftades när personbegreppet i sinom tid utvecklades. Själen sågs som på visst sätt nödvändigt förenad med den likaledes individuellt-unika kroppen. Enligt den rena, exoteriska bibliska synen var människan till hela sitt väsen skapad. Ingen förnuftssjäl eller eller väsensgrund förenade henne med Gud och evigheten. Människan hade en själ, men den var liksom kroppen skapad och oskiljaktig från denna.

Hela detta synsätt erhåller nu en oerhörd förstärkning när den tidiga kristna kyrkan antog läran om kroppens återuppståndelse. Vi har redan sett hur Filon inom den judiska religionen vänder sig mot denna lära. Plotinos föraktar den som barbarisk. Den filonska såväl som hela den platonska och gnostiska läran om själen och dess bestämmelse är, trots att fragment av den, som vi skall se, kommer att fortleva inom sektorer av teologin, oförenliga med denna av kyrkan antagna lära. Biggs framhåller det självklara förhållandet att ”while it strengthened her [kyrkans] hold upon the masses, [it] was a great stumbling-block in the way of the educated”. [The Christian Platonists of Alexandria (1886 (1970)), 108.]

Sannolikt finner vi här något av det mest väsentliga för förståelsen även av personbegreppet i västerlandet. Med tiden utvecklas vad som i motsats mot Hirzels föreställning om die Seelenpersönlichkeit kan kallas die Körperpersönlichkeit, eller den nödvändigt förenade kropp-själ-personligheten, i vilken själen förstås på annat sätt än i den platonska traditionen.

Den i några avseenden även för mig problematiska Elaine Pagels framlade en analys av hur läran om kroppens återuppståndelse övertogs som kristen dogmatik i kampen mot gnosticismen. Kyrkan betonade Kristi läras överensstämmelse med GT och dess skapelsesyn contra gnostikernas ”pessimistiska” filosofiska dualism. De kristna gnostikerna med sin radikala dualism och uppfattning om själens nödvändiga befrielse från materiens fängelse medels den frälsande kunskapen gjorde anspråk på att ha tillgång till direkta uppenbarelser från den uppståndne Kristus som bekräftade deras egen uppfattning i allmänhet och deras uppfattning om Kristi väsen i synnerhet. [The Gnostic Gospels (1979 (1990)), 41-52] För att säkra den nyetablerade, till Rom centrerade kyrkoorganisationens ställning var det nödvändigt att hävda att endast dess egen ståndpunkt i frågan om Kristus var den rätta. [Ibid. 54.] Detta gjordes bäst genom att hävda att endast den egna succesionen var i besittning av den autentiska uppenbarelsen från Kristus, trots att denna tolkning icke gjorde rättvisa åt alternativa tolkningar även i vad som kom att utgöra de kanoniska evangelierna. [Ibid. 37-40] Läran att endast vad man uppfattade som Kristi uppenbarelse för Petrus var den sanna fastslogs, emedan denna gav den romerska kyrkan ett övertag över gnostikerna. [Ibid. 41, 59-70.] Enligt denna uppenbarelse hade Kristus nämligen uppstått kroppsligen, och de som inte som Petrus hade mött den kroppsligen uppståndne Kristus kunde inte anses ha mottagit någon sann uppenbarelse.

Gnostikernas anspråk på inre, andliga uppenbarelser från Kristus kunde därmed avvisas. [Ibid. 38, 40 f.] Genom sin uppfattning av kunskapens och uppenbarelsens inre, pneumatiska natur och den därur följande förståelsen av Kristi inte blott historiska utan också mer tidlöst-andliga gärning var gnostikernas lära oförenlig med de kyrkliga exklusivistiska och monopolistiska auktoritetsanspråken. Med anammandet av denna ståndpunkt följde emellertid också med nödvändighet införlivandet och hävdandet av läran om den kroppsliga uppståndelsen i allmänhet. Ty den verkliga identiteten är nu icke själen, eller icke själen allena, utan den nödvändiga föreningen av kropp och själ, människans enhet.

När personbegreppet diskuteras under medeltiden finner vi därför hur personskapet visserligen fortfarande ofta hänförs primärt till själen, men också att det mänskligt-kroppsliga alltmer på ett nytt sätt börjar uppfattas som en nödvändig del av det. Och när aristotelismen införs i den kristna teologin – den lära i vilken det kristet inspirerade kropp-själsliga enhetstänkandet hade en av sina få jämförbara, partiella filosofiska föregångare och eller paralleller – förmärkes också ett mer principiellt åtskiljande av personbegreppet från själsbegreppet och ett konsekvent tillämpande av det förra på den nya mänskliga enheten.

18 Responses to “Själen, personen och kroppens återuppståndelse”


  1. 1 Danne December 7, 2011 at 8:06 am

    Märkligt nog ändras “själen” när man skär av banor i hjärnan.
    Någon kommentar om det?

    • 2 Jan Olof Bengtsson December 7, 2011 at 8:50 am

      Vad är det du finner märkligt?

  2. 3 Non serviam! December 7, 2011 at 12:05 pm

    Jag misstänker att Danne ställer sin fråga utifrån ett Kartesiskt, dualistisk perspektiv, där and och materia är helt åtskilda. Då uppstår problemet hur dessa “substanser” kan kommunicera, och följaktligen också hur en förändring i hjärnan kan påverka själen. Frågan är förmodligen retorisk, men den bygger likväl på denna dualism.

    • 4 Jan Olof Bengtsson December 7, 2011 at 8:30 pm

      Ja, du har nog rätt. Men det är ju en ovanlig typ av dualism, inte minst idag. För mig påverkar naturligtvis kroppen själen och vice versa.

      I ett tidigare inlägg har jag förklarat att jag ofta använder en jämförelsevis inexakt terminologi här eftersom den i många fall är tillräcklig för min historiska översikts syften. En djupare filosofisk behandling av de diskuterade ståndpunkterna skulle kräva ett antal viktiga distinktioner ifråga om vad jag här kallar själen. Sådana finns i de platonska och esoteriska traditionerna och de religiösa traditioner som påverkats av dem, men ytterst skulle jag kanske konsekvent behöva mobilisera även Vedantas och vissa av Samkhyas analyser och termer.

      I stora drag förstår jag den här aktuella frågan på följande sätt. Det högsta andliga medvetandet (atman-brahman), påverkas inte i sig av kroppen och materien (eller vad vi uppfattar som materien). Men det individuella “fragmentet” (jiva) av detta medvetande (jivatma) som kan hamna under olika grader av illusion och okunnighet (avidya) betingas på olika sätt av dessa (och upplever just därför, i olika utsträckning, världen bl.a. som materiell på materialisternas sätt). Dess egentliga medvetande transformeras, täcks över, fördunklas i varierande grad (genom olika principer såsom ahamkara, prakriti och gunas). Vi ser detta i de olika livsformerna omkring oss, de olika psykofysiska kropparna. Människans livsform tillåter det andliga medvetandet att återuppväckas i hög grad, djurens i mindre, växternas i än mindre. Det är lätt att se hur “ändrade”, annorlunda, förhållanden “själen” i de senare formerna lever i. Det är uppenbart att de kropparna påverkar den på ett annat sätt än den mänskliga. Och om man förstör den mänskliga kroppen går naturligtvis dess medvetandenivå och möjlighet till högre grad av återuppväckande förlorad. Än tydligare än i Dannes exempel blir det hur själen “ändras” (i den mening han avser) om man dödar människan eller den mänskliga kroppen: då kan “själen” överhuvudtaget inte längre uttrycka och förverkliga sig i denna kropp.

      Mycket av detta skulle också kunna uttryckas i en västerländsk terminologi, men någon konsekvent och enhetlig sådan har inte utvecklats (eller åtminstone inte av mig) under systematisk jämförelse med och som komplett motsvarighet till den jag här använt.

  3. 5 Non serviam! December 7, 2011 at 9:59 pm

    Ja, det kartesiska synsättet är helt förlegat, och på mer än ett sätt.

    Jag återkommer ofta till din blogg, eftersom jag är intresserad av de filosofiska frågeställningar du tar upp till behandling. Vi lever i vetenskapens tidevarv, och dess viktigaste aspekt handlar om mätbarhet. Därav har filosofin kommit att stå i bakgrunden. Dock hanterar man inom modern teoretisk fysik alltmer “spekulativa” modeller, som enligt vissa kritiker inte är falsifierbara och därmed oanvändbara för den vetenskapliga metoden. Men dessa teoretiker vill naturligtvis bli betraktade som vetenskapsmän, och inte som filosofer.

    Det är därför inte förvånande att vi saknar en “västerländsk terminologi” för de begrepp du tar upp här. Platonismen t.ex. tycks i huvudsak vara av idéhistoriskt intresse, och inte en levande filosofi för att förstå verkligheten. Det hindrar dock inte en matematisk fysiker som Penrose att komma in på frågeställningar relaterade till Platons idévärld (se hans omdiskuterade bok The Road to Reality).

    Kanske finns här en väg tillbaka till filosofisk spekulation. Modern teoretisk fysik, det närmaste vi kommer den gamla metafysiken, är i dag så abstrakt i sin rent matematiska utformning att man ställs inför frågan om “modellens” förhållande till verkligheten. Eller kanske idévärldens förhållande till den materiella världen?

    Vad gäller filosofi vis-á-vis vetenskap gör jag avslutningsvis följande iakttagelse: Speciellt i Sverige tycks det mig föreligga ett ganska svagt intresse för filosofi. Om man jämför välsorterade tidningsbutiker i Sverige med t.ex. kontinenten, så har vi psykologitidningar istället för filosofiska tidskrifter.

    • 6 Jan Olof Bengtsson December 8, 2011 at 8:02 am

      Ward tar upp just dessa saker, inklusive Penroses platonism, och jag kommer därför alldeles strax in på dem i min nya serie inlägg om ‘The Case for Idealism and Personalism’. Jag håller helt med om filosofin i Sverige, och uppskattar mycket ditt intresse för bloggens filosofiska innehåll. Det är otroligt vilken skillnad det är mellan det allmänna intresset för de politiska posterna och det för de filosofiska (och även konstposterna och övriga kategorier). Varje gång jag postar ett politiskt inlägg skjuter läsarsiffrorna i höjden (vilket naturligtvis i sig är glädjande): dessa inlägg har oerhört många gånger fler läsare än alla andra.

      • 7 Petter December 8, 2011 at 11:58 pm

        Jag tror inte att det är så lyckat när filosofin söker inspiration i naturvetenskapen. De naturvetenskapliga disciplinerna har sitt ursprung i naturfilosofin, men står nu på egna ben, de har frigjort sig från filosofin.

        Den viktigaste aspekten av en vetenskaplig teori är, vill jag påstå, inte mätbarhet men användbarhet. Därför är det problematiskt när vissa grenar av den moderna vetenskapen lösgjort sig och vill vara helt spekulativ, det är då inte längre vetenskap men inte heller filosofi. En gång frågade jag en framstående vetenskapsman huruvida forskningen han ägnade sig åt någonsin skulle finna ett användningsområde, han skrattade och skakade på huvudet. Jag tvivlar inte på att hans bedömning var korrekt.

        Är det inte ett tecken på filosofins dåliga självförtroende när den söker stöd i naturvetenskapen, tex när Ward hänvisar till kvantfysik? Jag undrar också hur mycket Ward egentligen vet om kvantfyisk, förutom de säkerligen vilseledande populärvetenskapliga förklaringar han fått av de av honom idoliserade kvantfysikerna.

        Än värre är det förstås när filosofer tar hjälp av fullständigt urartade vetenskaper exempelvis vissa grenar av kosmologin och matematiken. Möjligen kan dessa discipliners uppenbart förvirrade natur sporra till seriöst filosofiskt tänkande och på så sätt trots allt leda till något gott.

        • 8 Jan Olof Bengtsson December 9, 2011 at 5:22 pm

          Med undantag för naturvetenskapens i stor utsträckning pragmatiska natur, håller jag inte alls med här. Filosofin måste för mig självklart på en nivå eller inom vissa av sina områden förhålla sig till och behandla även naturvetenskapen. Det handlar inte om att “söka inspiration” eller “stöd” i den, utan bara om ett naturligt, av filosofins natur bestämt förhållande, ja faktum, inspirerande och stödjande eller ej.

          Och naturvetenskapen behöver filosofin för sin egen självförståelse, om än i en helt annan mening än den av den huvudsakliga analytisk-filosofiska traditionen avsedda. Ett exempel: att hävda att naturvetenskapliga begrepp i stor utsträckning är pragmatiska bygger, som Leander och Ryn betonar, på en filosofisk analys och slutsats som går utöver naturvetenskapen: till skillnad från de pragmatiska, naturvetenskapliga begreppen är själva begreppet pragmatiskt begrepp ett “kategoriskt” filosofiskt begrepp, inte ett pragmatiskt.

          Jag ser dock inga problem i grundforskning utan känd tillämpning i annan forskning eller teknologi, eller i spekulativ naturvetenskap förenad med filosofi. Distinkt filosofiska frågor som inte adekvat behandlas av vetenskapen själv uppkommer i själva verket hela tiden inom vetenskapen och i dess kommunikation. Ett av problemen med vissa spekulativa tillämpare av naturvetenskapen på exempelvis “frågan om Gud”, som Dawkins, är att de inte ser det.

          Vidare vore det naturligtvis högst anmärkningsvärt om Ward, som du påstår, använder “vilseledande populärvetenskapliga förklaringar” av kvantfysiken, när han, genom den traditionella college-miljön, alltid kunnat ha i princip daglig kontakt med ledande fysiker. Vad får dig att säga att han gör det? Och vad får dig att påstå att han “idoliserar” kvantfysiker?

          Hur skulle filosofer kunna undvika naturvetenskapen? Under filosofins och veteskapens tidigaste period, när de ännu inte var åtskilda, hävdade Demokritos att verkligheten bestod av atomer som föll genom rymden och kombinerades på olika sätt. Därefter upprepade knappast någon detta inom filosofin, förrän Marx gjorde materialismen till en central del i sin politiska ideologi. Fortfarande är den ovanlig i filosofin, men vissa spekulativa naturvetenskapsmän och journalister insisterar på den i populära böcker riktade till den läsande allmänheten. Om en filosof hävdar – som nästan alla gjort mellan Demokritos och Marx – att verkligheten inte är sådan Demokritos eller sådan någon senare variant av materialismen beskriver den, ja kanske att materien sådan materialismen beskriver den överhuvudtaget inte existerer, måste han ju förhålla sig till och hantera dessa naturvetenskapsmän. Om andra spekulativa vetenskapsmän i stället hävdar att verkligheten snarare är sådan som han själv säger att den är, är det väl självklart att han nämner detta i en debatt om verklighetens natur som startats just av de materialistiska naturvetarna och journalisterna?

          Det betyder givetvis inte att filosofin gjort sig beroende av naturvetenskapen. Det är bara en del av en både oundviklig och önskvärd relation och dialog. Naturvetenskapen är självklart inte någon ersättning för filosofin, som går långt utöver den och behandlar områden som den överhuvudtaget inte inom sina ramar kan behandla. Det där talet om filosofins dåliga självförtroende har jag aldrig förstått. Det måste härstamma från filosofer i den feltänkta och misslyckade – av vetenskapen själv förkastade – scientistiska analytiska traditionens linje, och eventuellt andra som överhuvudtaget inte förstått filosofins verkliga väsen.

          Det är ju uppenbart redan i det föredrag jag postade att Ward inte tillhör dessa filosofer utan är mycket väl medveten om filosofins egenart och nödvändighet, ja tillräcklighet inom sina områden. För analysen av den självmissuppfattande filosofins felaktiga förhållningssätt till naturvetenskapen rekommenderar jag Nicholas Capaldis bok The Enlightenment Project in the Analytic Conversation.

          Naturvetenskapen är således varken tillräcklig i sig som ersättning för filosofin eller ens nödvändig för den. Men den är en viktig västerländsk kulturprodukt, i verkligheten en ömtålig sådan som på sikt är hotad, i likhet med så mycket annat, av den västerländska civilisationens allmänna nedgång. Den är en kulturprodukt som filosofin bör fortsätta att kontinuerligt intressera sig för.

          Och vice versa: förr, när den levande kulturtraditionen fortfarande formade och satte tonen i samhället, ägde ju naturvetenskapens företrädare ofta en god filosofisk och humanistisk bildning.

          • 9 Petter December 11, 2011 at 3:52 pm

            När jag skissade på mitt svar märkte jag hur texten svällde bortom alla rimliga gränser, vilket har att göra med de här problemens art. Några korta kommentarer bara:

            “Med undantag för naturvetenskapens i stor utsträckning pragmatiska natur, håller jag inte alls med här. Filosofin måste för mig självklart på en nivå eller inom vissa av sina områden förhålla sig till och behandla även naturvetenskapen. Det handlar inte om att “söka inspiration” eller “stöd” i den, utan bara om ett naturligt, av filosofins natur bestämt förhållande, ja faktum, inspirerande och stödjande eller ej.

            Och naturvetenskapen behöver filosofin för sin egen självförståelse, om än i en helt annan mening än den av den huvudsakliga analytisk-filosofiska traditionen avsedda. Ett exempel: att hävda att naturvetenskapliga begrepp i stor utsträckning är pragmatiska bygger, som Leander och Ryn betonar, på en filosofisk analys och slutsats som går utöver naturvetenskapen: till skillnad från de pragmatiska, naturvetenskapliga begreppen är själva begreppet pragmatiskt begrepp ett “kategoriskt” filosofiskt begrepp, inte ett pragmatiskt.”

            Kul att vi är överens om nånting även om jag är rädd att vi kanske inte ens är överens här. Däremot är vi överens i en mängd andra sammanhang!

            När jag framhöll naturvetenskapens “pragmatiska natur” var det inte i något allmänt filosofiskt klassificerings syfte, utan som en rekommendation till en ingång för en filosofisk undersökning av de drag hos naturvetenskapen som ofta riskerar att försvinna när den, så att säga, betrakrar sig själv utifrån.

            “Vidare vore det naturligtvis högst anmärkningsvärt om Ward, som du påstår, använder “vilseledande populärvetenskapliga förklaringar” av kvantfysiken, när han, genom den traditionella college-miljön, alltid kunnat ha i princip daglig kontakt med ledande fysiker. Vad får dig att säga att han gör det? Och vad får dig att påstå att han “idoliserar” kvantfysiker?”

            En vanlig källa till filosofiska problem är när fysiker och andra vetenskapsmän betraktar sitt arbete utifrån. När Ward säger att de flesta kvantfysiker tror på Gud, eller ett medvetande bortom tid och rum, får vi anta att det är i deras egenskap av kvantfysiker de kommit fram till det. Jag betraktar den typen av metafysiska utsvävningar som ämnen för filosofin att behandla, hur det ska göras i detalj vet jag inte, jag vet naturligtvis inte hur de resonerat, dessutom är mitt kvantfysikaliska kunnande är begränsat, däremot har jag studerat andra liknande fall i detalj och vågar därför säga att det ligger en hund begraven här.

            Men Ward gör något annat. Han anammar, till synes okritiskt, kvantfysikernas filosofiska spekulationer då de stödjer en av hans filosofiska favorit åsikter och utnämner dem till “the cleverest people on earth” (18.10, det var vad jag syftade på när jag skrev att han idoliserar dem). Det är kanske självklart att göra så för den som tycker att sanningen, eller fullständig klarhet, är mindre viktigt än att “vinna debatten”. Men den attityden är väl inte typisk för den som förstått och besjälas av “filosofins innersta väsen”?

            Vad som är filosofins innersta väsen är en av de stora, återkommande frågorna inom filosofin. Om du kan skriva något om hur du ser på det tror jag att det skulle främja diskussionen.

            “Jag ser dock inga problem i grundforskning utan känd tillämpning i annan forskning eller teknologi, eller i spekulativ naturvetenskap förenad med filosofi.”

            All grundforskning kan inte tillämpas omedelbart, där är vi överens. Men när forskningen helt tappar det perspektivet blir det problematiskt. Traditionellt har ju naturvetenskaplig forsking, även grundforskning, tagit avstamp i konkreta problem, observationer, praktiska begränsningar i tidigare teorier etc.

            Varför ska fysikaliska teorier ges en matematisk form? Matematiseringen av naturvetenskapen (eller naturfilosofin) motiverades framförallt av den framgång det förde med sig i sina tillämpningar. Kanske kommer framtidens naturvetenskap innehålla rent litterära framställningar av tiden före big bang. Jag tror att filosofin kan hindra en sådan utveckling.

  4. 10 Non serviam! December 11, 2011 at 11:41 am

    Filosofi och vetenskap är definitivt inte isolerade från varandra. Metafysik och kunskapsteori har direkt relevans inom naturvetenskapen, i synnerhet det sistnämnda området. Men även metafysiken inspirerar och väcker frågeställningar inom teoretisk fysik.

    Vad Ward har att säga angående kvantfysik vet jag inte, eftersom jag först hörde talas om honom på denna utmärkta blogg. Men det hade varit intressant om Petter kunnat ge exempel på var han går fel. På vilket sätt vissa grenar inom vetenskapen har “urartat” ville han inte heller närmare konkretisera.

    Vad jag vet är att många författare med grumliga insikter i modern teoretisk fysik har skrivit rejält flummiga böcker. Även forskare gör sig, i sin iver att popularisera ämnet, skyldiga till att snarare mystifiera än att att förklara. Boken The Road to Reality (av Penrose) är ett fantastiskt undantag, men därmed också i sitt mer tekniska språk ogenomtränglig för många.

    Kvantmekaniken har visat att verkligheten i sina mindre beståndsdelar beter sig på ett för vardagstänkandet helt främmande sätt. Speciellt det som kallas våg-partikel-dualiteten förbryllar den som vill förstå utan att enbart nöja sig med matematisk formalism. Dock anser jag att det är att gå för långt när man försöker dödförklara materialismen med hänvisning till modern fysik. Vi måste vara ödmjuka och inse att vi ännu inte förstår hur det hela hänger ihop, långt därifrån.

    • 11 Petter December 11, 2011 at 3:57 pm

      “Vad Ward har att säga angående kvantfysik vet jag inte, eftersom jag först hörde talas om honom på denna utmärkta blogg. Men det hade varit intressant om Petter kunnat ge exempel på var han går fel. På vilket sätt vissa grenar inom vetenskapen har “urartat” ville han inte heller närmare konkretisera.”

      Se mitt svar till Jan Olof. För övrigt håller jag med om att denna blogg är utmärkt!

      “Speciellt det som kallas våg-partikel-dualiteten förbryllar den som vill förstå utan att enbart nöja sig med matematisk formalism.”

      Vad är förbryllande?

  5. 12 Non serviam! December 12, 2011 at 1:42 pm

    “Vad är förbryllande?”

    Jag minns då jag själv studerade kvantmekanik, och hur man genom att använda dess matematiska modeller kan göra beräkningar som stämmer väl överens med experiment. Man behöver inte fundera över någon djupare tolkning av vad som pågår i dessa sammanhang, bara räkna på.

    Det som förbryllar är väl hur man ska förstå vad t.ex. en elektron egentligen är, när den kan uppträda dels som partikel, dels som en vågrörelse? Enklast är kanske att helt enkelt inse att vårt vanliga språk inte har begrepp för detta.

    Det finns än idag olika “tolkningar” av kvantmekaniken, och dessa leder direkt in i filosofiska resonemang. Det är möjligt att helt hålla sig till matematiska modeller och helt enkelt avfärda övrigt som meningslöst filosoferande. Men detta är inte det enda förhållningssättet.

    Jag håller dock helt med om att just kvantmekaniken har använts för alla möjliga spekulationer, där man antingen genom missförstånd eller på annat sätt önskat bevisa både det ena och det andra.

    Men jag kan inte tänka mig en framtida naturvetenskap som inte vilar på matematiken.

    • 13 Petter December 12, 2011 at 8:21 pm

      Jag kan ge ett exempel som jag tror förtydligar mitt tidigare svar och förhoppningsvis även visar att jag inte är fullt så negativ till Wards föredrag som det kanske gav sken av.

      Ward bemöter Dawkins påstående att “God will be more improbable…” (49.20) på ett bra sätt. Hans poäng är, inte att påståendet är falskt, utan att det är nonsens. Kanske ska man tillägga att om det ändå har någon mening att uttrycka sig så är det inte på det sätt vi kan förledas att tro av Dawkins argument, dvs i analogi med Wards exempel med biljardbollar.

      Tidigare (30.10) talar Ward om “the verification principle” verifikationsprincipen som han formulerar så här: a statement only makes sense if you can have some sense experience which shows whether or not it’s true. En bättre, mer allmän version är: en sats mening är det sätt på vilken den verifieras.

      Ward har rätt i att de logiska positivisterna missbrukade verifikationsprincipen, för dem blev den en dogm, och de kunde säga saker som “en sats som inte kan verifieras är nonsens” vilket gjorde dem okänsliga för etik, estetik, religion osv.

      Åter till Dawkins påstående. Det Ward visar är hur vi normalt verifierar satser som “A är mindre sannolik … ” och hur det inte är möjligt om A är Guds existens! Men han säger också (30.00) att det är olyckligt att filosofer måste lära sig verifikationsprincipen, är inte det märkligt? Om man förstår den rätt och känner till dess begränsningar kan den fungera som ett alldeles utmärkt sätt att belysa begreppsliga drag hos ett uttryck
      — vilket bevisas av Ward själv!

      • 14 Jan Olof Bengtsson December 12, 2011 at 9:33 pm

        Att det finns satser som är meningsfulla därför att de kan verifieras på det sätt verifikationsprincipen föreskriver, och andra satser som är nonsens därför att de inte kan det, innebär ju inte att det inte är olyckligt att filosofer lär sig principen som definition av alla satsers meningsfullhet.

        • 15 Petter December 13, 2011 at 8:03 pm

          Nej, men inte heller att det är olyckligt. Allt beror på hur man får lära sig principen.

          Orelaterat men ändå inte: jag läste att man i Cern nu tror sig ha funnit Higgspartikeln, som Ward diskuterar i samband med verifikationsprincipen. Det verkar dock inte vara helt verifierat.

          • 16 Jan Olof Bengtsson December 13, 2011 at 9:00 pm

            Du skrev: “Om man förstår den rätt och känner till dess begränsningar kan den fungera som ett alldeles utmärkt sätt att belysa begreppsliga drag hos ett uttryck”. Men vad du talar om är ju inte hur man rätt förstår – och, som du nu skriver, “hur man får lära sig” – de logiska positivisternas obegränsade verifikationsprincip. Du syftar på och finner lyckligt att man lär sig sanningen att det finns satser som är meningsfulla därför att de kan verifieras på det sätt de logiska positivisternas verifikationsprincip föreskriver och andra som är nonsens därför att de inte kan det. Det finns ju inget “märkligt” i att Ward säger att det är olyckligt att filosofer lär sig verifikationsprincipen sådan de logiska positivisterna förstod den, d.v.s. som definition av alla satsers meningsfullhet. Vad som “bevisas av Ward själv” är ju inte denna princip utan bara den sanning du talar om. Den räcker förhoppningsvis för Cern.

            • 17 Petter December 13, 2011 at 11:22 pm

              Egentligen tror jag vi är överens här. Jag har svårt att uttrycka mina tankar klart och tydligt men gör ett till försök. Man kan mena (minst) två saker med att “lära sig verifikationsprincipen”:

              1) Lära sig definitionen av principen och att den skall vara vägledande i allt filosofiskt arbete. Lära sig ta principens absoluta sanningsanspråk på allvar eller kort sagt bli en logisk positivist à la 30-40-tal.

              2) Lära sig en teknik där man frågar “hur verifieras den här satsen?” i syfte att förtydliga begreppsliga drag hos en sats, begreppsliga skillnader mellan två satser etc, dvs ungefär vad Ward gör. I samband med det även lära sig den roll denna teknik spelade för de logiska positivisterna, för att förstå dess begränsningar, dess historia och kanske av andra orsaker. Det påminner lite om att “bortse från friktion och luftmotstånd” — inget man gör av obetänksamhet utan ett medvetet förenklande som ett led i undervisningen.

              Om Ward menar att 1 är olyckligt, ja då håller jag med honom fullt ut. Men är det så filosofistudenter undervisas?

              Om Ward menar att 2 är olyckligt håller jag däremot inte med honom. Man kan invända att det väsentliga i 2 kan förmedlas utan att nämna verifikationsprincipen, kanske är det sant, men jag är övertygad om att det finns en poäng i att ändå göra det. Jag kan åtminstone inte se att det vore olyckligt.

              • 18 Jan Olof Bengtsson May 14, 2012 at 1:04 pm

                Du har rätt i att filosofistudenter inte längre undervisas i enlighet med 1, så det är oklart vad Ward menade på denna punkt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi