Person och natur i kristologin

Personproblemet kom också till uttryck i de kristologiska striderna, under utformningen av läran om inkarnationen och föreningen av mänskligt och gudomligt hos Jesus/Kristus. Han var Gud, men samtidigt måste han ju som inkarnerad, och även på grund av dogmen om den kroppsliga uppståndelsen, nu anses ha också en andra, mänsklig natur.

Ett läger menade dock att även Kristi mänskliga natur i själva verket måste vara gudomlig, ett ”himmelskt kött”. Kristus ägde, hävdade man, endast en natur och en hypostas, och hans personskap var endast förenligt med den gudomliga naturen/substansen. En person kan inte ha två naturer. Hade Kristus ägt två naturer, skulle detta innebära att han också var två personer.

Ett annat läger hävdade att Kristus även ägde en mänsklig natur, och att hans personskap även avsåg den mänskliga naturen. Här menade man sig se strikt historiskt på uppenbarelsen, och man lade vikt vid Kristi mänskliga, jordiska gärning. Den gudomliga naturen hade, bibehållen, iklätt sig och förenats med den mänskliga, varvid enheten bestod i viljan, ej i naturen.

Vi har sett att det av filosofisk hävd var förnuftssjälen, νούς, som, i sak, konstituerade ”personskapet”. När Apollinaris konstaterar att det hos människan är νούς och inte ψυχή eller σῶμα som utgör den aktiva principen, stod han helt under det grekisk-filosofiska inflytandet. Men han tycks också ha sammankopplat denna grekiska mänskliga förnuftsnatur med termen person när han betraktar den som personkonstituerande. [Jean Daniélou, ’La personne chez les pères grecs’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 118.]

Men i Kristus skulle detta förnuft istället utgöras av det gudomliga λόγος. [Ibid.] Νούς som allmänt förnuft och λόγος kunde visserligen i några grekisk-filosofiska formuleringar vara identiska, men vad vi här har att göra med är det individualiserade νούς, förnuftssjälen. Det kristna λόγος, det gudomliga νούς, ansågs väl också vara någonting mer gudomligt än det platonska. Frågan uppstår då om Kristus, som endast äger de iklädda σῶμα och ψυχή gemensamt med människan men har ersatt det mänskliga νούς med det gudomliga λόγος, verkligen kan sägs fullt ha blivit människa. Vi ser hur det är den ännu dominerande grekisk-filosofiska uppfattningen som ger upphov till problemet. [Ibid.]

Apollinaris ville se mänsklig personkonstituerande νούς-natur ersatt av gudomlig personkonstituerande νούς-natur, λόγος. Men det kristna λόγος-begreppet har med kappadokierna tappat sina betydelseförbindelser med det platonska νούς och t. o. m. med det filonska λόγος-begreppet. Λόγος har blivit synonymt med Sonens gudomliga hypostas/person i treenighetsläran. [Frederick Copleston, A History of Philosophy, II (1950), 35.]

Stödd på moderna teologer vill Daniélou hävda att den lösning man fann på det kristologiska problemet låg i att man principiellt, d.v.s. såväl ifråga om Gud som människan, frigjorde person som rent existensmoment från all natur, förstådd som rent essentiellt innehåll. Person som rent existensmoment skall ha uppfattats som ”rent” subjekt. [Daniélou i Meyerson, 118 f.]

Det är svårt att förstå detta. Som framgått i tidigare inlägg har jag uppfattat det så att ännu den nicenska formeln bevarar varat på enhetsplanet, att detta fördunklas av de aristoteliska utläggningarna, men att det återupprättas av Augustinus. Men även om man håller sig inom den aristoteliska förklaringen, är ju enligt denna personerna alltid essensens konkreta manifestation. Essensen är blott en generaliserande abstraktion ur den existerande personen. Naturen är i verkligheten oskiljaktig från personen. Förvisso kan därvid det existerande i sig, enligt den aristoteliska logiken, förena flera naturer/essenser. Och förvisso kan kanske också en existerande person vars natur genom abstraktion förstås som gudomlig, bli person också för en annan natur, en annan naturs person. Men vad är ett rent existensmoment som skulle vara självständigt gentemot båda dessa naturer, och som som sådant i lika hög grad eller på samma sätt skulle vara bådas person och stå i samma förhållande till båda?

Åtminstone förekommer det inte för synoderna i Kalcedon 451 och Konstantinopel 553, som fastslår som resultat av de kristologiska striderna att Kristi personskap entydigt hänförs till λόγος och dess gudomliga natur, men att samtidigt naturerna förblir två och åtskilda i det Kristi person av gudomlig natur i tiden antar och förenar sig med den mänskliga. Om för treenigheten gällde ”en natur, tre personer”, gällde för Kristus istället  δύο φύσεις μία ὑπόστασις , ”två naturer, en person”. Men stor vikt läggs vid förklaringen att personen är av gudomlig natur. Λόγος är detsamma som Sonen, en av den gudomliga naturens (φύσις/natura = οὐσία/substantia) hypostaser/personer. Denne antar nu också den mänskliga naturen och blir dess hypostas/person (enhypostasiläran).

Som en efterdyning uppblossade sedan denna strid bilagts snart en ny, denna gång om Kristi vilja. Den uppmärksamhet som viljan nu, efter Augustinus, ägnas som självständigt problem är signifikativ. Det ena lägret hävdade att Kristi vilja var oskiljaktig från hans personskap och därmed hans gudomliga natur. Det andra lägret hävdade att Kristi mänskliga natur också innefattade en mänsklig vilja. Vid ett koncilium mot slutet av 600-talet – som icke erkändes av reformatorerna – antogs Maximus Confessors lära att Kristus ägde två viljor, av vilka den till personskapet och den gudomliga naturen hörande dominerade den som hörde till den mänskliga naturen. [Pierre Hadot, ’De Tertullien à Boèce. Le développement de la notion de personne dans les controverses théologiques’, i Meyerson, 130 f.]

0 Responses to “Person och natur i kristologin”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi