Övergång till renässansen

Jag har tittat på några forskares framställningar av utvecklingen av personbegreppet på två plan: det mänskliga, eller den ”mänskliga” själens, och Guds. I den antika världen användes ännu inte termen person i modern mening. Men där fanns en värld utanför amfiteatern. Vi finner där en rad outplånliga karaktärer, vilkas historiska och kulturella skapelser bär prägeln av vad vi kallar deras egen personlighet. Vi igenkänner historiska verkningar och skeenden, kulturella ideal, filosofiska system, nya synteser ofta som omisskännliga spår, oemotståndligt formade av utåt verkande personliga väsenskärnor med skarp och självbestämd profil. Det är inte hela sanningen om den mänskliga historien, men det är en sanning.

Cicero såg persona som den objektivt bestämda sociala rollen. Men det var också han som hyllade den grekisk-romerska kulturmänniskans bildningsideal som någonting mer än en sådan roll. I hans brev träder oss dessutom tydligt en enskild privatman till mötes. Och om vi betänker hur mycket av redigering, urval, konstruktion och ortodoxt-dogmatisk anpassning som i de kanoniska evangelierna måste dölja den historiska och andliga verkligheten – är inte åtminstone en del av undret det intryck som vi i Jesus trots allt får av en i högsta grad individualiserad personlighet av i någon mening övermänskliga mått?

Under senantiken och medeltiden börjar termen introduceras i teologin och filosofin, bärande med sig sitt eget historiskt givna begreppsliga innehåll. Teoretiskt kom man visserligen en bit på vägen när detta äldre innehåll började utvecklas, fördjupas och kompletteras. Men en del av det begreppsliga innehåll som i Grekland och Rom och Israel återfanns under andra termer, och som ur vårt perspektiv i många fall också hör samman med termen person, föll också under denna period i glömska. Termens utbredning får inte dölja att vad vi idag förstår som verkligheten i vissa avseenden till och med kan ha begränsats – både ifråga om människan och Gud.

De klassisk-grekiska och kristna tankeflödena hade på ett spänningsfyllt men också fruktbart sätt förenats, men den form syntesen under medeltiden erhöll uppvisade vissa typiska ensidigheter. De filosofiska problem som medeltiden lämnade i arv till den nya tiden var delvis också allmänkulturella och samhälleliga. Kanske kan man våga påståendet att de huvudsakliga bristerna hade att göra med just synen på personen – på båda planen.

Och kanske var det den tänkare som i tiden stod mitt emellan Platon och Thomas som allra mest visade sig höra framtiden till: Augustinus med sin personaliserade idealism. Eller kanske var det Plotinos, av delvis samma skäl, men också därför att renässansen i så hög grad blev en pånyttfödelse för platonismen.

Tecken kunde hursomhelst redan skönjas som varslade om förändring. Vi ska titta närmare på detta i senmedeltiden. (Numera talar man ofta om den “tidigmoderna” tiden, ett begrepp som ofta samtidigt ersätter “renässansen” och “senmedeltiden”; det finns poänger i detta, men också problem; jfr exempelvis Gurevichs analys, som jag kort diskuterade i det förra inlägget i denna serie.) Så småningom börjar också en ny person träda fram på det historiska, och idéhistoriska, dramats scen – och en som lägger av sig masken, en som inte längre vill vara blott en roll. Då måste också en och annan kuliss rivas. Men det större dramat, historiens, kvarstår. Detta drama har förvisso flera medförfattare och aktörer. Men en stor fråga är vilket förhållandet nu skall bli till den som i kristenheten ytterst ansågs vara huvudförfattare och huvudregissör: den i någon mening personlige Guden.

0 Responses to “Övergång till renässansen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi