I den antika världen användes som vi sett ännu inte termen person i modern mening. Men där fanns en värld utanför amfiteatern. Vi finner där en rad karaktärer, vilkas historiska och kulturella skapelser bär prägeln av vad vi kallar deras egen personlighet. Vi igenkänner historiska verkningar och skeenden, kulturella ideal, filosofiska system, nya synteser som framstår som bärande spår av individer, som i viss mån formade av utåt verkande personliga väsenskärnor med tämligen självbestämd profil. Det är inte hela sanningen om denna historiska värld, men det är en sanning.
Den reaktionäre republikanen Cicero såg persona som den objektivt bestämda sociala rollen. Men det var också han som hyllade den grekisk-romerska kulturmänniskans bildningsideal som något som gick utöver en sådan roll. I hans brev träder oss dessutom en enskild privatman, en individ, till mötes. Och om vi betänker hur mycket av redigering, urval, konstruktion och ortodoxt-dogmatisk anpassning som i de kanoniska evangelierna måste dölja den historiska och andliga verkligheten, kanske vi i Jesusbilden också får ett visst intryck av en individualiserad personlighet, hos vilken rentav ett mått av esoterisk sofi lyckas bryta igenom denna överlagring och inramning? Om Jesus existerade som verklig person, måste det ha funnit något extraordinärt hos honom vilket kyrkan, utan att acceptera och göra rättvisa åt det i sig, kunde använda för att uppföra sin exoteriska ortodoxi kring.
Under senantiken och medeltiden börjar på det sätt vi tittat på termen person introduceras i teologin och filosofin, bärande med sig sitt eget historiskt givna begreppsliga innehåll. Teoretiskt kom man visserligen en bit på vägen när detta äldre innehåll började utvecklas, fördjupas och framför allt kompletteras. Men en del av det begreppsliga innehåll som i Grekland och Rom och Israel återfanns under andra termer, och som kom att upptas eller indirekt ingå i persondefinitionen, föll också under medeltiden i glömska genom såväl den skolastiska teologins grekisk-filosofiska generalistiska arv, dels de samhälleliga strukturer som etablerades. Termens persons utbredning får inte dölja att vad vi idag förstår som referenten, verkligheten, i vissa avseenden till och med kan ha begränsats – både ifråga om människan och Gud.
De klassisk-grekiska och kristna tankeflödena hade på ett spänningsfyllt sätt förenats, men den form syntesen under medeltiden erhöll uppvisade typiska ensidigheter. De filosofiska problem som medeltiden satt fast i och delvis lämnade i arv vid början av den nya tiden var delvis också allmänkulturella och samhälleliga. Kanske kan man säga att de bristerna inte minst hade att göra med just synen på personen – på båda de plan vi diskuterat.
Och kanske var det den tänkare som i tiden stod mitt emellan Platon och Thomas som allra mest visade sig höra framtiden till: Augustinus med sin personaliserade idealism. Men man får inte förbise att trots den stora utsträckning i vilken teologins abrahamism undanträngt den platonska traditionen och föredragit den aristoteliska, Plotinos också hörde framtiden till, eftersom renässansen och den efterföljande rationalismen i så hög grad faktiskt innebar en pånyttfödelse för platonismen, som i ytterligare förändrade former levde vidare ända in i 1800-talets idealism. Inte minst de senaste årtiondenas starktk utvecklade och fördjupade forskning om den västerländska esoterismens olika mer eller mindre med platonismen i vid mening fryndade riktningar har också fäst uppmärksamheten på att västerlandet inte är så ensidigt s.a.s. psykofysiskt egoorienterat som vårt fokus på dess utveckling av personbegreppet tenderar att ge vid handen.
Tecken kunde hursomhelst skönjas under senmedeltiden som varslade om för personbegreppet viktiga förändringar, tecken som vi nu måste titta närmare på. [Numera talar man ofta – och även jag har gjort det här – om den “tidigmoderna” tiden i stället för “renässansen” och i viss mån även “senmedeltiden”; det finns poänger i detta, men också problem; jfr exempelvis Gurevichs analys.] Så småningom börjar s.a.s. en ny person träda fram på det historiska, och idéhistoriska, dramats scen. En som – i annan mening än esoplatonikern – lägger av sig masken, en som inte längre vill vara blott en roll. Då måste också en och annan kuliss rivas. Men det större dramat, historiens, kvarstår, och vi såg hur Benjamin antydde en del om dess framtida akter. Detta drama har förvisso flera medförfattare och aktörer. Men en stor fråga är vilket förhållandet nu skall bli till den som i kristenheten ytterst ansågs vara huvudförfattare och huvudregissör: den inte bara i Bibeln utan även i den av grekisk filosof starkt modifierade teologin i någon mening personlige Guden.