Jan Olof Bengtsson

Bland reformatorerna finner vi norr om Alperna den humanistiska tanken om den genom den fria viljans rätta bruk och genom klassikerstudium – dock självfallet inkluderande Bibeln – åvägabragta moraliska utvecklingens centrala betydelse hos Melanchthon.

Liksom flera av de övriga reformatorerna förnyar han dessutom i motsättning till den skolastiska aristotelismen och i anslutning till Augustinus’ illuminationsteori läran om det medfödda, i det inre omedelbart uppfattade själsinnehållets lumen naturale: de moraliska principerna och Gudsidén. Liksom i den platonska, idealistiska traditionen är den kunskapsteoretiska och ontologiska dimensionen här nära förbundna. Melanchthon blev – inte minst i Sverige – en stark motvikt mot Luthers lära om den genom syndafallet trälbundna viljan.

Såväl reformationen med dess olika vidareutvecklingar som den frambrytande kapitalismen bidrog under den nya tiden i olika faser och på olika sätt till prioriterandet av den mänskliga individen framför samhället sådant det förståtts under medeltiden. Det är nu de fria individerna som tillsammans utgör samhället, och det politiska tänkandet ställdes inför uppgiften att finna ett samhälleligt föreningsband på basis av den subjektivitet som kunde förena de individuella autonomierna. Men detta föreningsband var också självt ett autonomins band i den gemensamma meningen, en av individerna frivilligt antagen objektiv lag.

Utvecklingen av den samhälleliga individualiteten och den inre förståelsen av den själsliga individualiteten fortskrider nu i växelverkan. Melanchthon inför ett nytt begrepp: psykologi. Tänkandet kring själen börjar vid denna tid alltmer röra sig kring dess tillstånd, förmågor, böjelser, fakulteter och egenskaper. Det gör själen mer personlig. Den äldre fragmentariska intellektiva själen träder tillbaka till förmån för den förnyade augustinismen. Men samtidigt kan den senares sekulariserade variant som vi redan sett låta själen alltmer framstå som blott mänsklig, dess själsanalys kan bli till en analys av det blott mänskligt föränderliga. Individualiseringen och personaliseringen blir i denna riktning en humanisering. Själen blir ett modernt själv, en subjektivitetens insida, frikopplad från den andliga identiteten. Psykologin ersätter ontologin.

Detta var nu inte någon i sak i allo självklart nödvändig utveckling, och i de religiösa riktningarna, via pietismen in i vår tid, skulle själen åtminstone ibland s. a. s. växa i mer fullödigt individualiserande och personaliserande riktning enligt Augustinus’ eget föredöme, d. v. s. i förhållande till Gud, inte till världen. Det finns alltifrån början förbindelselänkar mellan och väsentliga mellanformer av modernitetens två förgreningar av sin egen  personlighetsförståelse, den som kvarhåller evigheten, och den som innebär orientering mot världen och ur andligt perspektiv ter sig som en världsligt spatiotemporal och kroppslig begränsning, ur sekulärt perspektiv som en frigörande expansion. Fastän skillnaden mellan dessa ofta förblev slående tydlig, skulle ett av modernitetens väsentligaste filosofiska temata bli hur de skulle kunna förenas och syntetiseras.

Den radikala upplysningens extremare former till trots talade man ända in i 1800-talet ibland endast om den kristna eran, som följt på den klassiska antikens och som man själv tillhörde, och ville inte urskilja någon ny, epokal modernitetens brytning. Ändå var det ofta uppenbart fråga om en självlegitimeringens problematik och diskussion, en legitimering som på det individuella, samhälleliga och allmänkulturella planet nödvändigt uppfattades i denna förenings och syntes’ termer.

Men den kyrkliga institutionens och dogmatikens grepp försvagades på sikt direkt såväl som indirekt även genom reformationen efter dess snart utvecklade men dock temporära, stramt samhälleligt-auktoritärt organiserade nya ortodoxiers dominans – en dominans som heller inte i sig hindrade det nya humanistiska utbildningsväsendets framväxt i de protestantiska länderna. Den under renässansen nyformulerade och mer eller mindre transformerade platonsk-idealistiska traditionen kom genom den tidigmoderna perioden att i olika varianter åtminstone för filosoferna fortsätta utgöra ett alternativ som ofta starkt modifierade förståelsen av personlighetens icke-världsliga orientering. Och vi finner alltså några inslag av detta redan hos den humanistiske reformatorn Melanchthon.