Sex frågor om konservatismen

“Niclas” ställde sex frågor om konservatismen i kommentarfältet till mitt inlägg Svensk konservatism och nationalism. Jag har nu svarat på dem. I enlighet med den princip jag några gånger förklarat återger jag dem nu också, eftersom de alla är viktiga och värdefulla, tillsammans med svaren i detta separata inlägg.

Du skriver om Ernst Trygger som representant för “högkonservatismen” och längre ner om “High Tories” i Storbritannien. Är dessa två paralleller gentemot varandra i sina respektiva länder och vad innebär de rent konkret?

Frågan om kopplingen mellan High Tories och “högkonservatism” är intressant, och jag hade faktiskt inte tänkt på att den kan göras genom dessa benämningars likhet. Nu är ju de historiska skillnaderna mellan länderna och de respektive partiernas ursprung sådana att de naturligtvis avspeglas också i dessa olika konservatismer, men möjligen skulle man i någon utsträckning kunna tala om “paralleller gentemot varandra i sina respektive länder”, som du gör i din fråga. Å andra sidan ställs vi då inför problemet med högkonservatismens fortsättning i Sverige efter Trygger. Den svenska parallellen sträcker sig inte självklart längre än till honom. Redan Lindman stod i mycket för en annan typ av konservatism.

Det idag viktigaste för mig i vad High Toryism innebär är att dess företrädare tenderar att ha en mycket djupare förståelse av och vara långt mer kritiska inför nittonhundratalshistorien och Storbritanniens roll i den, alltifrån första världskriget, än andra Tories. De är exempelvis skeptiska – och ofta mer än så – inför Churchillmyten och -kulten.

Någon motsvarighet till denna förståelse finner jag inte i den svenska konservatismen från Lindman och framåt. “Lågkonservativa” i båda länderna har övergivit viktiga äldre ståndpunkter (notera dock att jag själv inte delar alla dessa och, som “europeisk post-paleokonservativ”, som jag  föredrar att kalla mig, anser att även denna konservatism visat sig otillräcklig) och är s.a.s. i grunden ombord på ett problematiskt, större politiskt, liberalkapitalistiskt projekt av icke-konservativ natur som de endast ibland försöker förse med en i hög grad illusorisk fasad av något som förvisso kan påminna om konservativa värderingar men som saknar förmåga att stoppa det större projektets konstitutiva radikala dynamik och effekter.

Det diskuteras i vissa konservativa kretsar om vilken partiledare som förde bort högern från konservatismen; Heckscher, Holmberg, Bohman… Du verkar dock ge intrycket att redan Arvid Lindman gjorde detta. Stämmer det?

Ja.

Problemet med denna fråga – även när jag diskuterar den – är dock att den egentligen förutsätter en definition av Konservatismen med stort K och i bestämd form singularis, en definition som jag menar är omöjlig. Se om detta, och om mitt förhållande till konservatismen (konservatismerna) i allmänhet, mitt inlägg Sverigedemokraterna och konservatismen.

Vad man däremot utan problem kan framhålla är denna konservatismernas mångfald, att vad vissa politiker och ideologer försvarar som konservativa ståndpunkter inte är desamma som dem som andra försvarar under samma beteckning. Lindmans konservatism är i långt större utsträckning än Tryggers “bolagshögerns”, vilket gör att den inte kan betecknas som högkonservatism eller jämföras med High Toryism.

Du skriver om “ohämmad kapitalism” som ett exempel på hur högern och konservatismen har glidit isär från varandra. Anser du att kapitalism är oförenligt med konservatism (detta aporopå Tradition & Fasons texthäfte om förhållandet konservatism-kapitalism)?

Ja.

Kapitalism, kapitalet upphöjt till ism och därmed grundläggande, hela samhället dominerande doktrin och verklighet, är en monstruös ensidighet som jag tycker borde vara oförenlig med “Konservatismen” (se om denna mitt svar på din andra fråga) i varje rimlig mening. Inte minst är så fallet om den är identisk med det förhandenvarande supranationella bank- och finanssystemet med dess under lång tid väldokumenterade anti-konservativa, vänsterradikala, revolutionära och allmänt oacceptabla funktion, effekter och intressen (redan Marx hyllade kapitalismens nedbrytande och upplösande verk). Men konservatismen (konservatismerna) har tvärtom ofta kommit att okritiskt vilja bevara detta system. Av bl.a. detta skäl krävs i stället en post-paleokonservatism, som söker reformera det.

Jag delar din åsikt att svensk kristdemokrati inte har sin grogrund i konservatismen, utan snarare i den “frisinnade” falangen inom folkpartiet, med rötter i Jönköpings län. Men grundar sig inte den tyska kristdemokratin på konservatism? Det kristdemokratiska partiet CSU har ju sina rötter i Weimarrepublikens Bayerische Volkspartei som väl är att klassa som konservativt?

Nej.

CSU kan sägas delvis grunda sig på en konservatism i den utsträckning de har sina rötter i Bayerische Volkspartei. Men kristdemokratin i sig är ju inte en del av dessa rötter. Den utgör ett annat inslag i partiets ideologi. Och CDU, det långt större partiet, har ju inte alls dessa rötter. De tyska kristdemokraterna vill inte kalla sig konservativa.

Naturligtvis står vi dock åter inför frågan om konservatismens definition, eller de många konservatismerna. Kristdemokratin har förvisso upptagit positioner som delas av konservativa. Men kan dessa ståndpunkter – rörande det allmänna erkännandet av en objektiv moralisk ordning, familjen, abort, homoäktenskap o.s.v. – i sig själva eller tillsammans anses utgöra en konservatism i rimlig historisk och filosofisk mening?

Jag svarar alltså nej på den frågan. Kristdemokratin är något nytt och annat. Dess ideologi är som helhet präglad av radikala, liberaldemokratiska principer och kristendomstolkningar, och uppfattades från början så av konservativa.

Med tiden formulerades dessa principer allt tydligare i enlighet med huvudströmningen i den nythomistiska tolkningen av naturrätten och personalismen (Maritains arbete med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, senare Andra Vatikankonciliets nya version av “socialläran”).

Denna kontinentala huvudversion av kristdemokratin skiljer sig från den svenska, även om svenska katolska kristdemokrater länge arbetat hårt med att importera den till sitt pingstparti. Men i ingetdera fallet är det fråga om konservatism i någon rimlig mening.

En till fråga som är kopplad till texten: Elvanders avhandling delar som bekant upp den intellektuella sekelskiftskonservatismen i två grupperingar; den “extrema” konservatismen, representerad av Rudolf Kjellén, samt den “moderata” representerad av Harald Hjärne. Anser du att den ger en rättvisande bild av den konservativa idédebatten?

Nej.

Denna terminologi för klassifikationen är otillräcklig.

Och vidare, vilken falang ser du som representant för den “sanna” konservatismen?

I enlighet med min argumentation i Sverigedemokraterna och konservatismen anser jag frågan om den “sanna” konservatismen i en diskussion om Kjellén och Hjärne felställd och missvisande.

3 Responses to “Sex frågor om konservatismen”


  1. 1 Niclas June 3, 2012 at 5:01 pm

    Tusen tack för alla svar. Jag erkänner nu i efterhand att jag borde ha formulerat frågorna något annorlunda. Frågan om “sann” konservatism till exempel kändes fel redan när jag skrev den från början. Men jag får väl skylla på att jag skrev ner frågorna snabbt, och dessutom mitt i natten då huvudet inte riktigt var alldeles klart. Jag tror att den frågan jag egentligen var ute efter i fråga sex (och även till viss del i fråga två) var hur du ser på den kjellénska idétradition som till stor del fördes vidare inom SNU, och framför allt dess lundenska gren. Många konservativa tänkare under 20-talet hyllade SNU i förhållande till “moderpartiet” AVF under amiral Lindman. Den inflytelserike västsvenske kyrkomannen Gösta Nelson till exempel, skrev en hyllningstext till SNU Lund, där han förde fram åsikten att SNU representerade en mer hierarkisk konservatism, med betonande på auktoritet, än vad AVF gjorde. Jag har också läst ett antal nummer av förbundets Nationell Tidning, som till en början utgjorde en mycket intressant nationalkonservativ grund, innan tidningen gled iväg mot ett mer italienskt-fascistiskt håll vid andra världskrigets utbrott (mycket förmodligen p.g.a. att Per Engdahl blev ledare för SNF).

    Jag är heller inte riktigt säker på om jag har förstått vad högkonservatism egentligen innebär. Är den kopplad till Ernst Tryggers förstakammarhöger? Är den en mer ämbetsmannainriktad konservatism, till skillnad från Lindmans storföretagshöger? Och menar du att högkonservatismen försvann som en betydande kraft i Sverige i och med Tryggers död?

    Hälsningar
    Niclas

  2. 2 Niclas November 14, 2012 at 9:24 pm

    Fortsättning: Efter att nu ha läst lite ytterligare om SNU och framför allt dess lundafalang i Rolf Torstendahls “Mellan nykonservatism och liberalism” infaller lite intressanta tankar. SNU Lund var under 20-talet i stort påverkat av fransk ultrarojalism, representerad av t.ex. Joseph de Maistre och Louis de Bonald. Hade dessa idéer, framförda av främst Elmo Lindholm och Sture Bolin, haft någon chans att slå rot inom moderpartiet om det hade pågått längre och man inte hade tagit alltför mycket inspiration från de nationalsocialistiska elementen som florerade i samhället?

    Också intressant att notera den debatt mellan de två framtida högerpartiledarna Jarl Hjalmarson och Gunnar Heckscher som tog plats under sent 20-tal. Hjalmarson hade bevisligen en mycket mer traditionalistisk och konservativ samhällssyn då än när han blev partiledare. Lite synd kan man tycka.

  3. 3 Jan Olof Bengtsson November 14, 2012 at 9:34 pm

    Niclas: Jag har inte glömt dina kommentarer och frågor, som du nu på värdefullt sätt vidareutvecklar. Jag uppskattar dem mycket, och ska försöka svara sssm. Som alltid ber jag om ursäkt för dröjsmål!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Anonym on Moderat omprövning
Brian Rogers on The Significance of Franklin…
brokenyogi on The Significance of Franklin…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi