Modernitetens olika subjekt

Descartes’ själ kan ej längre nå insikt om en tidlös immateriell ordning genom kontemplation av kosmos yttre ordning. Materians mekanistiska värld blir blott utsträckning. Detta är väsentligt för Taylors resonemang kring Descartes “disengagement”. Descartes’ dualism kan förefalla strängare än Platons, påpekar han, men samtidigt har Descartes’ själ på ett annat sätt än Platons ett “behov” av det kroppsliga, såtillvida som själen för Descartes bekräftar sin immateriella natur genom att objektivera det kroppsliga, inte genom att vända sig från det och absorberas i det översinnliga. [Sources of the Self, 146; Taylors ensidiga, till det översinnliga relaterade exterioritet hos Platon skapar här naturligtvis fortfarande allvarliga oklarheter.]

I analogi med Webers inomvärldsliga asketism talar Taylor därför om en “inomvärldslig befrielse” av själen hos Descartes – samtidigt som han erkänner att Descartes inte förnekar ett själens inträdande i ett okroppsligt tillstånd efter döden. [Ibid.] Väsentlig – om än kanske något ensidig – är också Taylors uppfattning att “[the] modern theme of the dignity of the human person” har sin upprinnelse i den rationella kontroll som människan/själen genom denna “disengagement”, och den nya vetenskap hon utvecklar på basis av den, utövar över såväl sina egna passioner som omvärlden, och som skänker henne en ny självaktning som rationell varelse. [Ibid. 149-55.]

Heidegger påtalade den anmärkningsvärda tomheten eller åtminstone obestämdheten i detta jag, detta själv som Descartes identifierat med den tänkande, andliga substansen. Det beskrivs negativt genom sin kontrastställning till materien, men vad som positivt kännetecknar det förblir vi svävande i oklarhet om. Dupré: “He never progresses much beyond showing that consciousness exists as an irreducible mode of being and hence that it must be attributed to a different substance.” [Passage to Modernity, 118.]

Man vill gärna tillägga att detta som han dock visar inte är någonting oväsentligt: i förhållande till den senare “radikala upplysningens” materialistisk-reduktionistiska försök är det naturligtvis i själva verket helt avgörande. Det är heller inte i sig oförenligt med de äldre innehållsliga bestämningarna av själen. Men Duprés poäng är självklart likafullt den här väsentliga: detta medvetande som blott medvetande utan positiva bestämningar, “[t]his disconcerting emptiness of the foundational self”, som Dupré uttrycker det, “announces its primarily functional future in modern thought”.

Här är också fråga om en utveckling av Duns Scotus’ och Cusanus’ ansatser. “Mind is what defines (and soon will constitute) the real in ideal categories and controls it through praxis. The modern self possesses little content of its own, and this poverty contrasts with Augustine’s conception of the soul, which to him was the richest of all concepts.” [Ibid. 118.] Dupré drar nu som många andra, och senast, mutatis mutandis, Michael Allen Gillespie, som väntat utvecklingslinjen fram till “its final conclusion in Fichte’s conception of the self as a creative act” [Ibid.]. Det är naturligtvis ett riktigt fullföljande, som vi i det följande skall få anledning att bekräfta.

Tomheten i det moderna subjektet var ett huvudtema redan i Webers analys av rationaliseringsprocessen, och det är idag lätt att se att ett av modernitetens centrala problem är det gradvisa uttunnandet av den “mänskliga” identiteten på detta plan, vi må kalla det jag, själ, själv, subjekt eller t. o. m. person. Den från det kroppsliga lösgjorda eller från början fristående identiteten reduceras till sina funktioner och förlorar inte bara sitt andliga innehåll utan ofta nog, fastän ännu ej hos Descartes, själva sin varastatus. Och detta gäller som vi redan sett stundom också Gud i den mån Gudsföreställningen kvarhålles i denna utvecklingslinje.

Men en fullständig teckning av förståelsen av det moderna självet kan naturligtvis inte förbise att den rent profanhumanistiska och materialistiska moderniteten – och för all del också ett stort antal mellanformer på väg mot denna – helt enkelt, och delvis i den kristna ortodoxins efterföljd, överför den väsentliga mänskliga identiteten till just det kroppsliga som Descartes’ jag enligt Taylors beskrivning lösgör sig från. Vi har redan sett denna tendens framför allt hos Montaigne. Och  utvecklingen skulle här som vi snart skall se i en västerländsk idéhistorisk linje accelerera när insikten om den historiska och temporala dimensionens betydelse för bildningsprocessen, och för den identitet som återstod eller accepterades, stod allt klarare.

Vad vi i denna linje alltmer har att göra med är helt enkelt vad vi, förenklande, men, insisterar jag, tydliggörande, kallat “kroppspersonligheten” – i en oändlig mängd olika varianter från de mest sofistikerade och förfinade till de grövsta materialistiska. Här uppstår inte det problem Dupré urskiljer i det moderna självets innehållsliga och ontologiska förflyktigande till ren, tom form, procedur, funktion: “Already for Marx”, skriver Dupré själv, “the idea of a subject was a meaningless remnant of romanticism”. [Ibid. 119.] Ty hela det innehåll, alla de bestämningar, hela den rikedom som gått förlorat på det andliga planet, tycker man sig ju här finna ersatt på det materiella.

Men den analys som således Dupré som en av de senaste presterat antyder endast genom hänvisningen till de historiska vittnesbörden det otillräckliga i att ersätta den andliga uttunningen genom att helt enkelt förlägga identiteten till det kroppsliga – den rena profanhumanistiska materialismen som alternativ eller “lösning”. Det är inte bara gentemot den ensidiga formellt-procedurala idealismen som denna analys och kritik är tungt vägande, utan även mot det rent sekulära prisgivandet av den traditionella själens innehållsliga subjektivitet till förmån för en rent profanhumanistisk, och mot den åtföljande alternativa historieskrivning som Dupré blott antyder.

Emellertid finns även andra strömningar som Duprés analys, samtidigt som den förblir den riktiga för flera av den senare idealismens huvudströmningar, förbiser:

“In one sense the idea of self-making through self-expression may be traced back to early humanism. Yet the humanists mediated the self’s expressive power through its integration with nature and through its intrinsic dependence on a transcendent reality. The self of rationalist philosophy, however, serves a foundational purpose: the existence of the world and of God have to be established and defined by the thinking subject. In becoming pure project, the modern self has become severed from those sources that once provided its content.” [Ibid.]

Dupré talar här inte om vad självet är i sig, utan om vad det är i och genom naturen och Gud. Vi finner tre nivåer: självet-naturen, självet självt, självet-transcendensen. Den moderna utvecklingslinje som isolerar självet självt som tom procedural formalitet är endast en av flera linjer, om än central. I den moderna panteismen i dess olika varianter finner vi en reaktion mot denna det abstrakta självets isolering och en alltöverskuggande strävan till identifikation med och absorption i allnaturen. Men detta är ofta en produkt av den nya subjektsförståelsen i form av en reaktion mot den, och tanken på det radikala självskapandet är inte heller främmande i den moderna panteismen.

Viktigare är att moderniteten också uppvisar försök att förstå “självet självt”, d.v.s. självet på vad som uttryckligen var eller åtminstone i väsentliga avseenden kan jämföras med “själspersonlighetens” plan, i innehållsbestämda termer. “Intrinsic dependence” betydde för Augustinus inte att själen saknade en egen innehållsbestämd självständighet i den nödvändigt dualistiska relationen med Gud. Redan i Duprés formulering om “the self’s expressive power”, och, strax innan, i formuleringen “self-making through self-expression” ligger en antydan om någonting annat än blott procedur och tom form och självskapelse ur intet eller ur annat: någonting som visserligen formar och bildar sig, men som dock också i detta uttrycker något, något som det därför redan måste vara. Här måste finnas åtminstone en innehållsbestämning, kanske rentav en rikedom. Dupré anför Nietzsches ord om att

“modern man has ‘a small soul’. It seems an amazing charge to make after four centuries of unparalleled self-emancipation, and yet a justified one. In the course of assuming control of everything else the self has, as Kierkegaard put it, lost sight of its own identity. Separated from that totality which once nurtured it and largely deprived of the interiority which once defined it, it has become an indigent self.” [Ibid.]

Hur viktig denna sanning än är, kvarstår att den dock inte är hela sanningen ens rörande de filosofiska uttrycken för den moderna förståelsen av självet på detta plan. Man kan tycka att det omedelbara intryck man får av konsten, dikten, och musiken, under renässansen och under deras senare utveckling, fram till romantiken och nyklassicismen vid tiden för den idealistiska “kulminationen” av den utveckling Dupré tecknar, heller inte ger ett intryck av att bakom dessa skulle ligga blott “a small soul”, “an indigent self”. Det må vara hursomhelst med detta; det viktiga här är att även i den senare idealismen förekommer strömningar som vill förstå självet på ett ideellt plan, närmast jämförbart med själens, i innehållsbestämda termer. Vi skall se hur dessa antikens djupmetafysiska temata rörande förhållandet mellan denna ideella identitet och den temporärt-fenomenella “mänskliga” identiteten där återkommer och varieras, huvudsakligen under inflytande av den framträngande historicistiska bildningsdimensionen.

Självskapandet i tiden kunde också vara ett självfinnande, ett frambringande och manifesterande, för oss uppfattat som beläget i tiden, av den tidlösa väsenskärnan – vi har redan sett detta framskymta hos de renässanspersonligheter vi kastat en blick på. Det är när man närmar sig denna typ av frågor som det enligt min mening blir uppenbart att det faktiskt finns “stora frågor” i idéhistorien, ja t. o. m. “stora svar”, som ibland rentav förblir i det väsentliga identiska över tiden. Det djupare inträngandet i de personligt burna och historiskt varierade åskådningsformerna kan historikern uppvisa inte bara inre kontinuiteter utan bestående identiteter över tiden.

Inte heller det starkare argumentet rörande lösgörandet från det intrinsikala beroendet av den transcendenta verkligheten håller som tillräcklig modernitetsanalys. Descartes själv genomgick i detta avseende i viss mån en utveckling, som också låter hans hela filosofi ses i ett kompletterande ljus, ja t. o. m. den sene Fichte genomgick åtminstone i någon mån en utveckling som påminner om Descartes’.

I det oändliga har alltifrån Heidegger den cartesianska subjektsimperialismens tematik varierats, Descartes’ reduktion av Gud till garant för människans kunskap, Descartes’ metafysik som blott grundval för människans egoistiska exploatering, o.s.v. Dessa ansatser är förvisso uppenbara i synnerhet i Descartes’ tidiga verk. Men de är, som en lång rad forskare under det senaste halvseklet framhållit, inte hela sanningen.  Och Descartes’ tänkande jag är alltså heller ännu inte Kants eller Fichtes transcendentala subjekt/jag, utan både ett substantiellt-själsligt subjekt, och, i vissa av Descartes’ verk, ett individuellt sådant. Det tänkande jaget är en distinkt substantiell varaart mellan Gud – båda substansernas grund – och den utsträckta materian. Dess instrumentellt objektiverande förhållningssätt till materien förenas hos Descartes med dess augustinska grund i Gud, vilken senare går utöver den partiella motsvarigheten till det instrumentella förhållningssättet hos Augustinus själv.

0 Responses to “Modernitetens olika subjekt”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi