Medvetandet och dess innehåll

För Locke är det minne som är av betydelse för persondefinitionen minne av tidigare handlingar och tillstånd. Men minne av tidigare handlingar och tillstånd kan inte tänkas åtskilt från minne av tidigare förnimmelser. Om minnet hör till persondefinitionen, och utifrån som sinnliga förnimmelser tillfört medvetandeinnehåll hör till minnet, hör också detta innehåll till persondefinitionen, och således inte bara det tomma, substanslösa självmedvetandet.

Frågan inställer sig naturligtvis vari ett medvetande som är både ickesubstantiellt och ursprungligen en tabula rasa består, om det över huvud taget är meningsfullt att tala om ett sådant. [Om detta komplexa ämne även Fred Wilson, ’Substance and Self in Locke and Hume’, Kenneth F. Barber & Jorge J. E. Gracia, utg., Individuation and Identity in Early Modern Philosophy: Descartes to Kant (1994).] Det ligger nära till hands att invända att det självmedvetande som konstituerar personskapet knappast ursprungligen kan vara tomt, utan att det antingen måste uppfatta sig som självmedvetande endast genom en reflexiv akt av abstraktion från förnimmelsen/minnet, eller att det redan oberoende av förnimmelsen/minnet i sig måste äga ett innehåll.

Men åtminstone det senare är ju för Locke helt uteslutet. Lockes empirism kommer till uttryck i kritiken av läran om medfödda ideer. Det ickesubstantiella medvetande som konstituerar personskapet är i sig ursprungligen tomt. Lockes användning av termen idé är i övrigt liksom Descartes’ och Leibniz’ distinkt modern: det betecknar medvetandeinnehållet i vid mening. Det tomma medvetandet fylles endast genom “sensations” och “reflection” av “enkla” och “komplexa” idéer. Fastän även Locke talar om olika grader av “klarhet och tydlighet” o. s. v. hos idéerna är hela medvetandeinnehållet för honom ytterst tillfört utifrån genom empirisk erfarenhet. De föregående lärorna om medfödda idéer hade förutsatt existensen av ett för alla gemensamt eller hos alla likartat sinne, som äger dessa idéer. Herbert av Cherbury, som Locke särskilt nämner i sin kritik, hade också, till skillnad från Descartes, hänvisat till den allmänna överensstämmelsen ifråga om dessa idéers uppfattning som bevis för deras medföddhet. Nu sker emellertid den märkliga vändningen att uttrycket common sense börjar användas som beteckning för Lockes egen, denna lära motsatta empiristiska ståndpunkt: “gemensam”, allmänt överensstämmande reflektion över det empiriskt givna medvetandeinnehållet.

Är då personen för Locke endast det tomma icke-substantiella medvetandet, eller är det detta konstituerande tomma medvetande i förening med det utifrån tillförda innehåll som det sammanhåller? I sin diskussion av vad som alltså enligt Ayers måste betecknas snarast som blott den moraliska aspekten av ett personbegrepp som huvudsakligen definieras av medvetandet i någon slags ”ontologisk” och ”naturlig” men samtidigt icke-substantiell mening, [Här finns, liksom ofta även i övrigt, många filosofiska oklarheter, inexaktheter och problem som varken Locke själv eller Ayers utreder eller ens uppmärksammar.] har Locke helt lämnat tomheten. Enligt de moraliska tolkningar av Lockes personbegrepp som Ayers polemiserar mot reduceras självmedvetandets enhet till en akt av självidentifikation, motiverad av eudaimonistiskt egenintresse – den ansvariga person som ställs till svars kan inte bara bestraffas, utan också belönas, varför även lyckan och egenintresset enligt Locke kräver medvetandets enhet. I ljuset av vetskapen om Guds kommande dom förmår jag identifiera mig med mitt förflutna, d.v.s. jag vet att jag i denna dom kommer att bedömas som en över tid bestående enhet av medvetande. Hauser: “Mit Blick auf das Jüngste Gericht sind…Selbstidentifikation und Verantwortung das praktische Fundament der personalen Identität.” [Hauser, Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994), 53.] Hauser hävdar t. o. m. att Lockes uppfattning om den personliga identiteten för att vinna systematisk relevans kräver en teologisk Letztbegründung som åter närmar hans ståndpunkt till Descartes’: ytterst

“stützte er seine Theorie…auf die allmächtige Instanz Gottes. Damit wird die personale Identität durch die Macht und Güte Gottes in einem eigentlich transzendenten Bewusstsein gesichert…Wie bei Descartes bedarf auch noch bei Locke das faktische Bewusstsein, um seine Gültigkeit über den Augenblick hinaus zu erhalten, eines transzendenten Garanten seiner Wahrheit.” [Ibid. 52.]

Ayers vill alltså visa att något “rent” moraliskt personbegrepp knappast är förhanden hos Locke, och Hauser hävdar att egentligen inte ens minnet är av avgörande betydelse för Lockes persondefinition. Men på grund av medvetandets ickesubstantiella tomhet och dess beroende av empirismens utifrån tillförda innehåll kvarstår avsevärda moment av vad som kanske i någon mening närmast kan betecknas som existentialistiska drag hos det självmedvetna personskapet i Lockes filosofi, [Se om detta Hausers intressanta utläggning, 44-51; uppmärksammas bör särskilt not 74 på s. 50.] även om detta personskap som skapat i och som resultat av en process i tiden ytterst sanktioneras teologiskt.

Istället för den platonsk-gnostiska dualismen mellan kropp och själ där personskapet måste sägas tillhöra blott den senare, och istället för den ortodoxt-kristna uppfattningen där substansskillnaden kvarstår fastän föreningen dem emellan är nödvändig och personskapet uppkommer endast i denna förening, finner vi alltså hos Locke en dualism mellan å ena sidan ett icke-substantiellt medvetande och å den andra det empiriska medvetandeinnehåll och den empiriska identitet, som detta medvetande approprierar.

Fastän ett rent och “tomt” själv i form av medvetandet kan abstraheras, och den enhet och identitet detta möjliggör är avgörande, måste personskapet som innehållsligt dock också för Locke sägas bestå i en enhet av detta medvetande och det empiriska materialet: även om substansfrågan skulle accepteras som varande irrelevant för medvetandet är därför ändå i viss mening en “kroppspersonlighet” s.a.s. möjliggjord av det från kroppen/det empiriska materialet separata medvetandet.

0 Responses to “Medvetandet och dess innehåll”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi