–
Framtid, andlös –
hur vindarna svepte från Lake Michigan,
hur din sång ljöd klockren i mitt minne,
droppen som vilade på ditt mörka ögonhår
en vinterdag.
Vi färdas mot ett avgörande.
Chicagos nätter och mina –
utlämnad mänsklighet
överblickande världar
i mörkret
hjälplöst hängande.
Blott genom illusionen
– hur subtil,
hur allavgörande –
medmänniskan motmänniska
samhället särhälle
gemenskapen gemenhet.
Vi skall välja.
Vi skall se varandra djupt i ögonen.
–
Mycket bra!
Min association kanske är lite märklig, men jag tänker så här: I motsats till de dikter av Heine som Schubert använder i sin “Schwanengesang” så är diktarsubjektet här varken ensamt eller, om någon annan också finns där, ändå på något sätt kontaktlöst. Detta alltså sagt som beröm.
Kanske dags att samla ihop lite ur lådorna till en volym och försöka ge ut?
Jag menar, detta tål ju omläsning…
Tack för vänliga ord Lennart och Väldige.
Jag tror ännu inte jag har tillräckligt mycket i lådorna som håller för att ingå i en volym. Men jag arbetar kontinuerligt – om än långsamt – med vad jag har, i enlighet med vad jag kort skriver på About-sidan under Arts.