Medvetandets nivåer

Först hos Kant får det engelska “self-consciousness” sin tyska motsvarighet. Wolff inför termen Bewusstsein, men föredrar Leibniz’ apperceptio framför Descartes’ conscientia. [Historisches Wörterbuch der Philosophie, ’Selbstbewusstsein’.] Tetens talar dock om tydliga förnimmelser, “Wirkungen aus Perception, Gefühl und Apperception zusammengesetzt, so wie das vorzüglich starke Gefühl unserer Selbst nicht mehr ein blosses Gefühl, sondern ein klares Gefühl, eine Empfindung, ein Bewusstseyn unsers Selbst ist”. [Ibid.]

Viktigt är här inte bara att tydligare än hos Leibniz, men alltfort i den nya cartesianska metafysiska klarhetens anda, den skolastiska enheten av kropp och själ övervunnits, utan också att den direkta medvetenheten, i likhet med vad som är fallet hos Leibniz, framhålles tydligare än hos Wolff. Det är viktigt att notera att denna ståndpunkt vid denna tid finns klart och explicit elaborerad som ett väsentligt inslag i de rationalistiska systemen. Men samtidigt ligger i andra avseenden tonvikten helt på “människan”. I den tyska debatten förenas frågorna om själen som sådan, dess natur, dess självständighet o.s.v. med frågorna om dess skilda fakulteter, förmågor eller “krafter” – och den senare typen av frågor leder ofta nog över från diskussionen om själen i mer platonsk mening till diskussionen om människan.

Icke minst här blir det tydligt att den logiskt deducerade själen, hur självständigt medveten och t.o.m. självupplevd den än sägs vara, innebär en förskjutning från l’âme-daimon som ursprunglig individuellt-personlig del av den transcendenta gudomliga verkligheten till det skapade mentala planet, och inte minst det mänskliga förståndets plan. Det kan vara lämpligt att här ytterligare förtydliga vari denna förskjutning består genom att återgiva och kommentera Tage Lindboms analys av begreppet medvetande. Detta är alltså det begrepp som vi nu i övergången såväl från Cambridgeplatonisterna till Locke som från Leibniz till Wolff – alltid under den starkaste påverkan från Descartes – sett börja röra sig över gränsen mellan andlighet och platonism till ett profant subjektmedvetande. Gränsen är dock stundom oklar och terminologin skiftande och vilseledande. Den efterföljande filosofin skulle knappast på det entydiga sätt Lindbom ger intryck av definitivt etablera sig på den senare sidan gränsen; tvärtom skulle den då och då återvända till den förra sidan och där hämta ny kraft, samtidigt som oklarheterna givetvis förstärktes.

Frågorna om subjektet och dess kunskap står vid den tid vi nu hunnit fram till förvisso bl.a. av de skäl Lindbom framlyfter i centrum. Men det gör också frågorna om den personliga identiteten. Och till båda dessa frågor är vid denna tid knutna det markerade uppmärksammande av medvetandets och självmedvetandets fenomen som jag redan kommenterat. Det är inte minst frågorna om dessa senare som ofta nog komplicerar den moderna idéutvecklingen, ända in i den moderna postkantianska idealismen.

Utgångspunkten för Lindboms analys är att den moderna subjektivismen – delvis i den icke-platonska grekiska filosofins efterföljd, enligt Lindbom i sin individualism, atomism, ontism, empirism, skepticism och relativism föregångare till mycket av den nya tidens förfall – uppställer en profan förståelse av medvetandet i motsats mot den äldre platonska andligheten. Väsentligt i den senare är för Lindbom att Gud ytterst är ett “över-vara”, en tanke som han ofta utlägger i mystikernas anda. Denna lära är, som jag redan flera gånger påpekat, oklar, men den analys av medvetandet, som delvis anspelar på den, rymmer även den förutan intressanta perspektiv. Man måste dock känna till dess förekomst i Lindboms tänkande för att förstå hans sätt att uttrycka sig i denna analys.

Medvetandet är för de moderna filosoferna (Lindbom omfattar här en lång tidsperiod) blott “ett psykiskt tillstånd, varigenom varandet självt uppenbaras”, det är “liksom en spegel, som projicerar och manifesterar det som ‘finns till’, därmed inneslutande även den del av tillvaron som är jag själv”. Det grekiska ordet syneidesis och det latinska conscientia anger båda att “medvetandet är såsom en psykisk avspegling av det varande, en ‘parallellitet’ i förhållande till detta varande”, varigenom detta framträder åskådligt och aktualiserat. Och detta blir för den sekulariserade människan beviset för hennes begränsning till sinnevärlden som den enda verkligheten. “Medvetandet är det ljus…som vi människor bär in i varandet. I medvetandets spegel ser vi det, som är verkligheten själv, och i medvetandets ljus arbetar våra sinnen, främst vårt förstånd. Kunskapens ljus lyser och leder människan in på sanningens vägar.” [Jakobs dröm (1978), 16 f.]

Men den objektivitet och sanning som genom denna förståelse av medvetandet anses garanteras, undermineras av att detta medvetande som en del av den sinnliga tillvaron är underkastat denna tillvaros föränderlighet och relativitet, “en subjektivitet, lika flyktig och förgänglig som allt annat, som tillhör den mänskliga varelsen”. [Ibid. 17 f.] Om den sekulariserade människan inte bejakar detta tvingas hon erkänna den alternativa uppfattning av medvetandet som Lindbom nu presenterar, nämligen att “att medvetandet är ett element, som inte är ‘av världen’ även om det finns ‘i världen’ och att detta element har en utomvärldslig källa”. [Ibid. 18.]

Med reservation för de ensidigt monistiska konsekvenser Lindbom i sitt tänkande drar bl.a. av denna sin argumentation är det i beaktande av begreppets centrala ställning i all från denna tid förefintlig idealisms diskussion av subjektiviteten och den personliga identiteten befogat att återge hans beskrivning av den strikt andliga förståelse av medvetandet som i det moderna tänkandet endast undantagsvis helt bejakas, men som inte heller alltid – som Lindbom vill göra gällande – alltid entydigt förnekas utan ibland kvarhålles i varierande proportioner uppblandad med den nya förståelse vars konturer vi ävenledes låtit Lindbom teckna. Det blir här än mer nödvändigt att skilja mellan medvetandets olika nivåer. Lindbom skiljer skarpt medvetandet i dess “traditionella” platonsk-kristna mening från människans mentala organ och från det av detta medvetande i fenomenvärlden upplysta, det som där blir innehåll i medvetandet: medvetandet står över allt detta, det är absolut, totalt, oändligt, och därmed samtidigt transcendent och immanent.

I denna uppfattning ryms väsentliga insikter om medvetandet som ett Guds alltomslutande och -innefattande ljus, skilt från det blott mänskliga självmedvetandet. Men samtidigt närmar vi oss här kärnan i den radikalmonism som bland de andliga och religiösa åskådningarna tenderar att i ensidigt radikaliserad form återkommande bli till den personalistiska teismens och metafysiska pluralismens (den typ av idealism som jämte enheten accepterar metafysisk differentiering som vad som på tyska kan kallas gleichursprünglich) motsats. “Vi kan inte lägga ‘ett annat’ medvetande till vårt eget, vi kan inte dela upp medvetandet i delar eller nya enheter, vi kan inte upprepa det”; “det finns i varje levande varelse som en subjektiv medvetenhet”, men detta får inte förstås så att “medvetandet är en inommänsklig utrustning, en individualiserad ‘egenskap’ hos varje människa”. Medvetandet mottages som solen: “Solens strålar tillgodogör vi oss alla, men solen är en och odelbar…inom det absoluta finns det tillfälliga inneslutet, och inom det totala finns det begränsade”. [Ibid. 18 f.]

Det väsentliga i denna ståndpunkt är att den förstår medvetandet som icke endast den ovan beskrivna profana parallelliteten, utan också som ett högre, alltgenomträngande ljus. I beaktande av monismens allmänna filosofiska svårigheter ligger emellertid det problematiska i att det förstår detta medvetande just i ensidigt monistiska termer. Hur kan det överhuvud finnas “i varje levande varelse som subjektiv medvetenhet” om den icke-individualiserade enheten är den enda verkligheten? Mot radikalmonismen brukar invändas att enheten icke kan tänkas utan att samtidigt åtskillnaden och mångfalden tänks som lika verklig och lika ursprunglig. Vi har sett hur denna mångfald inom det absoluta diskuterades i den platonska traditionen, och tematiken återkom i vår blick på några verk om mystiken och Cusanus. Vi såg exempelvis hur Plotinos icke är radikalmonist i den mening som de mystiker – kristna, sufistiska, shankaritiska – som inspirerat Lindbom är det.

Vad platonikerna, och inte minst de judiska och kristna, ställdes inför var, mer eller mindre explicit och konceptuellt tydliggjort, frågan om den andliga individualiteten. I medvetandetermer innebär deras lära om själens transcendenta relation till Gud att det individuella medvetandet icke blott kunde förstås som den profana parallellitetens individuella medvetande enligt ovan utan också måste förstås som en aspekt av det gudomliga ljusets medvetande. Det individuella medvetandet kunde därmed icke blott vara en produkt av det utifrån tillförda, sinnliga medvetandeinnehållet. Differentieringen måste – och detta inte bara av dogmatisk-teologiska skäl, utan även av flera filosofiska – vara given i och med det högre medvetandet självt.

För den mystiske monisten står jagutplåning i enheten mot den profana egocentricitetens prometeiska förhävelse. Men detta är ett alternativ som, som vi sett, exempelvis Augustinus helt enkelt icke godtager, och i den utsträckning Lindboms historiska analys här bygger på delvis problematiska premisser synes den vara i behov av modifikation. Under romantiken blev det också plötsligt tydligt hur alternativen i själva verket på intet sätt nödvändigtvis innebär någon motsats. [Jag kommenterar detta kort i sista kapitlet av The Worldview of Personalism.]

Vi diskuterar här blott de olika slagen av medvetande och dessas differentiering, icke den bibliska och ortodoxa dualiteten mellan “människan” och Gud, enligt vilken åtskillnaden i Gudstillvändhetens tillstånd likafullt har ett egenvärde. Men motsvarande gäller som vi sett enligt åtskilliga av de platoniserande religiösa tänkarna för uppfattningen av själen som “âme-daimon“, och måste därmed också gälla dess medvetande.

Det “rent” mänskliga självmedvetandet har förvisso i den moderna subjektsfilosofin ofta uppställts mot medvetandet som ur transcendensen lysande (oavsett om detta tolkas radikalmonistiskt eller komplementärt dualistiskt). Bortser man från att det inte är en helt rättvisande eller heltäckande bild ens av den moderna idealismen, måste dock – om vi håller oss till själva åtskillnaden mellan medvetandet som världslig parallellitet och medvetandet som, åtminstone ytterst, gudomligt ljus – konstateras att Lindboms beskrivning av hur det sekulariserade tänkandet vägrar att acceptera denna innebörd är präglad av största klarsyn ifråga om en distinktion som ofta är alltför subtil för att till sin avgörande innebörd rätt uppfattas:

“Att erkänna det verkliga förhållandet är uteslutet. [Den sekulariserade människan] fortsätter att vandra förnekelsens väg, men hon tillgriper nu en pseudometafysisk symbol: Lucifer. Den gamla myten om Lucifer, revoltören, skall ges nytt liv. Lucifer har bringat människorna det ljus, som skall upplysa världen, förklaras det. Visserligen frammanas inte den gamla sagofiguren i bokstavlig mening. Han maskeras och presenteras på mångahanda sätt, men vare sig det är tal om profanhumanismens glittrande skildringar av ‘det eviga hos människan’, om upplysningen som en evigt brinnande fackla, efter vilken sanningstörstande människor ivrigt griper, om vetenskapen, vars strävan är ett oavbrutet konvergerande i riktning mot en stor kunskapsmässig syntes, eller om folkbildningen, varigenom mänskligheten till slut lyfter sig upp ur okunnighetens och fördomarnas träsk – det är alltid Lucifer, som framträder i alla sina förvandlingsnummer. Ty det handlar hela tiden om…att världen själv skall frambringa och tända sitt ljus. I denna självlysande värld skall sedan människan härska evinnerligen.”

Men, återigen: “Ljuset i världen är inte det luciferiska…Ljuset är en verklighet, inte en illusion. Varken människan eller världen, vari hon lever, är självlysande. Världen och dess innevånare mottager ett ljus, som finns i skapelsens begynnelse: det är Skaparens ‘Varde ljus’, som kommer människan till del som medvetenhet. Världens ljus, som kommer från Gud, alltings källa – detta är vad vi mottager som medvetenhet.” [Ibid. 19 f.]

Vi kan lätt se hur denna kritik är tillämpbar på det vi redan hunnit referera rörande den moderna subjektsfilosofin: inte bara på Lockes empirism, utan också Descartes’ rationalism – här finns således en del av det som förenar de båda riktningar som, i enlighet med vad exempelvis Hauser hävdar, stundom ofta alltför skarpt brukar åtskiljas. Det gemensamma är att tonvikten, epistemologiskt såväl som ontologiskt, ligger på det självständiga “mänskliga” subjektet och dess egna krafter, dess eget medvetande.

Det är också medvetandet förstått på detta sätt som ligger till grund för Lockes definition av den personliga identiteten, som sedan, trots att den icke accepteras av den kontinentala rationalismen icke heller – som vi redan sett – är utan påverkan på denna. I empirismens “common light of reason” kan vi förvisso inse att Gud måste finnas – men detta ljus är ett helt annat än den platonska intellektiva medvetenheten: det är blott fråga om rationella slutsatser från skapelsens empiriska iakttagelse. Enligt rationalisterna har vi förvisso medfödda idéer om Gud, men dessa är av Gud nedlagda i det separata mänskliga förnuftets ljus och icke en del av den intellektiva direktkontaktens omedelbara närvaro och enhet. Endast Leibniz upprätthåller – som vi sett även enligt Lindbom – det sistnämnda medvetandets tradition. Men han gör det naturligtvis utan att acceptera radikalmonismen.

0 Responses to “Medvetandets nivåer”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi