Pseudoklassicism, romantik och individualitet

L’honnête homme, det ledande idealet under le grand siècle, hade förvisso, som vi sett Weintraub framhålla, delvis inspirerats av en praktisk förebild: Montaigne, vars livsföring kunde ses som närmande sig Horatius’. Men naturligtvis är det slående hur, när vi rör oss fram genom 1600-talet och in på 1700-talet, Montaignes renässansindividualism lämnas utanför idealet. Det väsentliga för l’honnête homme blev ej längre att uttrycka sin originella egenart, utan att humanisera sig själv enligt de riktlinjer som uppdrogs av “the accepted standard of what the normal man should be”, och det sinne för proportion som inspirerade såväl som härflöt ur denna standard. [Babbitt, Rousseau and Romanticism, 54.] I “the accepted standard” antyds emellertid redan hotet att den verkliga universalitetens levande etiska uppfattning ersätts av den blotta ytliga konventionalismen. Babbitt betonar starkt pseudoklassicismens problem:

“The total symmetry of life to which the best type of classicist refers back his every impulse, he apprehends intuitively with the aid of his imagination. The symmetry to which the pseudo-classicist refers back his impulses has ceased to be imaginative and has become a mere conformity to an outer code or even to the rules of etiquette; and so, instead of a deep imaginative insight, he gets mere elegance or polish. The unity that a purely external decorum of this kind imposes on life degenerates into a tiresome sameness. It seems an unwarranted denial of the element of wonder and surprise. ‘Boredom was born one day of uniformity’, said La Motte Houdard, who was himself a pseudo-classicist; whereas variety as everybody knows is the spice of life.” [Ibid. 54 f.]

I vad Babbitt kallar den sanne klassicistens “imaginative perception of the universal” ligger, menar han, att han urskiljer det allmänna, vilket i denna tradition är liktydigt med det etiskt-normativt allmänna, i den konkreta mångfaldens material, vilket i sin tur innebär att det alltid i verkligheten är oskiljaktigt från det individuella. Babbitt erkänner således att det faktiskt förhåller sig så, men han sträcker sig icke till ett uttryckligt erkännande av individualitetens positiva värde i sig, av det unika i den oundvikliga individuella manifestationen av vad som, som självständiga storheter, kan vara blotta abstraktioner och som sådana icke-existerande – värdet av det i uniciteten som inte bara är förutsättningen för den stränge klassiske humanistens gillande av denna unicitet, d.v.s. att det står i samklang med de av honom hyllade objektiva normerna. [På s. 65 återfinner vi följande formulering: “…taste involves a difficult mediation between the element of uniqueness in both critic and creator and that which is representative and human”; men denna formulering går inte på något entydigt sätt utöver den ovan citerade passagen – Babbitt ingår icke närmare på denna “difficult mediation”.]

Omedelbart efter återgivandet av La Motte Houdards ord återgår Babbitt nämligen omedelbart åter i analysen av romantikens utstuderade excentriska besynnerligheter. Det originella förblir därmed identifierat endast med det blott och bart konstiga. Rousseau sätter exemplet när han förskräcker byborna i Motiers-Travers genom att ikläda sig den armeniska dräkten: alltifrån dess odlar romantikerna sina egenheter snarare än sina egenskaper (för att använda Goethes formulering), den pikanta och förunderliga detaljen framhäves i avsiktlig oproportionerlighet, och med tiden ersätts i litteraturen klassicismens reglerade vokabulär och officiella smak med djupdykningar i den specialiserade privatismens bottenlösa empiri.

Men håller vi oss till den historiska diskussionen, oberoende av Babbitts egen ståndpunkt, har han naturligtvis rätt i framställningen av denna romantik som reaktion mot pseudoklassicismens försnävade decorum och regeltvång. Men också i att i denna utveckling inom kort möts, och stöder varandra ömsesidigt, vad han kallar “the two wings of the naturalistic movement”, d.v.s. av den rörelse som är identisk med den specifika modernitetens huvudströmning.

Den scientistiska naturalismen kommer till den sentimentala romantikens hjälp med en uppsjö nya, alltmer specialiserade tekniska språk – den moderna teknokratkulturens ensidighetsbarbari (för att använda Aldous Huxleys ord) bryter in och raserar, med sina malplacerade anspråk, kulturens allmänna sfär; även den okultiverade kufen bereds plats på scenens mitt, om han bara medför den nya apparatur vars förvärvande icke givit tid till uppnåendet av någon allmän kultur. Men redan i sitt hyllande av nyheten och i sin självupptagna personskildring liknar romantikern naturvetenskapsmannen: “The Rousseauist is, like the scientist, a specialist – he specializes in his own sensations.” [Ibid. 58; se även 64.]

0 Responses to “Pseudoklassicism, romantik och individualitet”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Anonym on Oikos och McCain
Viktor Johansson on Alternativa bokmässan
Jan Olof Bengtsson on Valfusk i USA?
Anonym on Valfusk i USA?
BPB on Twitter on Bowne’s Idealistic Perso…
Anna Lindén on Matter
Jan Olof Bengtsson on What Is Humanism?
Per Johansson on Utan like
Jan Olof Bengtsson on Immanens och transcendens
Jan Olof Bengtsson on Idealism and the Renewal of Hu…
axelwkarlsson on Teori i svensk idé- och l…
Jan Olof Bengtsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
axelwkarlsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
Jan Olof Bengtsson on Biografins teori
Jan Olof Bengtsson on Teori i svensk idé- och l…

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi