Jan Olof Bengtsson

Rationalismen i Kants etik, den även här avgjort fördjupade rationalismen, finner vi också, och inte minst, i det sätt på vilket han även i den praktiska kritiken betonar de transcendentala idéernas roll. Vi finner här en ny uppsättning idéer, varav vissa blir till nödvändiga postulat och därmed förvandlas till att, till skillnad från det teoretiska förnuftets regulativa idéer, för det praktiska förnuftet bli konstitutiva, men som likafullt förblir transcendentala förnuftsidéer.

Även om vi aldrig erfarit dem i deras renhet är de nödvändiga som mått, normer och riktningsgivande ideal. Deras deduktion bygger här, till skillnad från vad som var fallet i den teoretiska filosofin, på det moraliska medvetandets och sedelagens evidens: deras verklighet garanterar legitimiteten i vårt anammande och användande av, med Sullivans ord, “whatever concepts are absolutely necessary for us to function as agents subject to that law – whether those concepts refer to conditions necessary for the possibility of moral reasoning itself or of its objects”. [Op.cit. 19; Sullivans kursiv.] Det rena praktiska förnuftet självt, ofta liktydigt med den fria viljan, är en sådan idé, likaså den personliga odödligheten, Gud, friheten, autonomin, obligatoriska mål, dygden, heligheten, och, om vi vidgar perspektivet till andra men från de hittills behandlade icke åtskiljbara delar av Kants filosofi, naturens teleologiska process, det ursprungliga samhällsfördraget, den ideala republikanska regeringsformen, ett nationernas förbund, den eviga freden, den gudomliga försynen och nåden – alla är de sådana förnuftsidéer. [Ibid. 18 f.]

Läran om i förnuftet eller åtminstone delvis i förnuftet liggande idéer, som vi i samband med personbegreppet icke kunnat undgå att följa från Platon, över skolastiken, Melanchton, Leibniz, Wolff och Shaftesbury, har här ytterligare på dramatiskt sätt modifierats. Det är här vi finner vad som substantiellt sett kan sägas vara Kants huvudsakliga idealism – skild från såväl Platons som Berkeleys och Fichtes. Väsentligast för våra syften här är att bland dessa idéer återfinns också just personen.

I Kants variant av personlighetsidealism kvarstår den klassiska idealismens generalism. De exempel som ur verkligheten hämtade personlighetsideal och av dem inspirerade sinnelag och handlingar sätter kan för Kant icke som för såväl den kristna skolastiken som exempelvis Aristoteles utgöra moralens källa, emedan böra aldrig kan härledas från vara. Kants universalism är en annan än såväl klassicismens som den skolastiska kristendomens. Exemplen kan aldrig igenkännas och erkännas som moraliska, lika litet som vad vi kan tänkas finna genom psykologisk introspektion, om vi inte redan själva äger förnuftsidéernas måttstockar. Kant förnekar emellertid inte exemplens värde som stöd, och han accepterar självfallet att var och en icke uteslutande kan agera utifrån maximer han eller hon själv formulerat. Anammande av andras maximer måste dock ske under eget fritt, autonomt-förnuftigt bifall. Moralen får enligt Kant inte ens partiellt grundas på erfarenheten.

Liksom autonomin för Kant är och för moralens skull måste vara fullständig självbestämning och orsakslös kausalitet, oberoende av fenomenvärldens lagar, är sedelagens bud som sådana helt oberoende av empiriska omständigheter. Heteronomi är också att betrakta en handlings moraliska kvalitet som grundad i dess ändamål. Men samtidigt måste allt moraliskt handlande ha ändamål – allt förnuftigt mänskligt handlande är för Kant intentionellt – och dessa måste, som vi sett, vara uppställda och bestämda av det praktiska förnuftet och genom detta förstådda som universellt giltiga, objektivt goda och moraliskt bindande. Kant betecknar rentav etiken inte bara som system av plikter utan alternativt också som system av obligatoriska ändamål. [Ibid. 70.] Det är sedelagen som bestämmer viljan och anammar målen, icke målen som avgör viljans moralitet.

Till det praktiska förnuftets ändamål hör ju också enligt det kategoriska imperativet personer, sådana de förnuftsideellt förstås. Sullivan skiljer här mellan olika slags det praktiska förnuftets ändamål. Somliga, såsom den moraliska perfektionen, är ändamål som genom det moraliska handlandet skall eftersträvas. Andra är goda handlingar, som skall utföras. Ytterligare andra är sådana som redan finns, och som blott skall erkännas och respekteras som ägande “intrinsic, unconditional, or absolute value merely by their existence”. [Ibid.] Här står alltså inte vara mot ett idéns böra, utan idén endast klargör ett vara av ett visst slag och vårt förhållningssätt till det. Det är till denna senaste kategori som personen (eller vad som för Kant är synonymt, den rationella varelsen) hör. Personen är därmed någonting som finns, men som vi uppfattar och igenkänner i förnuftsidén. Det böra som sedelagen i anslutning till denna idé formulerar för oss kan uttryckas icke som en uppmaning att eftersträva det icke-existerande, utan som en uppmaning att vara det vi egentligen är, att inte låta vår vilja och handling bestämmas av vår, och andras, empiriska natur, utan av personskapet.