Högre och lägre romantik, 3

Högre och lägre romantik, 1

Högre och lägre romantik, 2

Separationen av de två idealistiska flödena kan, tror jag, visas vara central för förståelsen av några av huvuddragen i 1800-talets hela kultur, dess filosofi, moral, politik, estetik, religion, personliga biografier. Det är i egenskap av panteister av visst slag som flera mer eller mindre romantiska filosoferna blev den idealistiska personalismens främsta eller s.a.s. omedelbara motståndare, och som panteist hamnade även Hegel i motståndarlägret. Förbiseende vidden av frågan om innebörden av den historiska dynamik av vilken den moderna panteismen var ett uttryck, brukar detta oftast förklaras med eller beskrivas i termer av att man helt enkelt, liksom teologer alltid gjort, uppfattade panteismen som etiskt förkastlig åtminstone i sina konsekvenser.

I sin negativt-kritiska aspekt är den svenska utvecklingen generellt sett en parallell till Jacobis kritik av panteismen och vad Jacobi kallade nihilismen i framför allt de nya rationalistiskt-idealistiska formerna, men den innebär också en kritik av de distinkt romantiska. En avsevärd skillnad gentemot Jacobi består i att Biberg, Grubbe, Geijer och Boström menar sig kunna genomföra detta övervinnande med bibehållande av väsentliga inslag i äldre och nyare idealism. Det var hos dem icke som hos Jacobi på samma sätt fråga om en återgång till en mer ortodox kristen ståndpukt, eller till en ”realistisk” sådan. Här överensstämmer man istället i mycket med den sene Schelling och de s.k. senidealisterna och spekulativa teisterna i Tyskland. Mot romantiska såväl som rationalistiska panteister gäller det att försvara personlighetens självständighet. Även den ledande svenske romantikern, Atterbom, har på 1830-talet entydigt övergått till det teistiska lägret och i eminent mening blivit en ”svensk personlighetsfilosof”, som det senare kom att kallas.

En linje har etablerats, som tydligt undviker såväl vad Leander kallar den ”lägre” romantiken som de varianter av idealism som åtminstone med tiden förenas med denna i stundom alltmer nihilistisk och demoniserad form, och även alltmer övergående i naturalismen. Med hänvisning till skönlitteraturen och ett närmast psykologiskt plan gör Leander med Babbitt gällande att det är ett misstag att sätta romantik och naturalism i motsättning till varandra:

”[I] verkligheten äro de komplementära företeelser. Hallströms naturalistiska pessimism är den desillusionerade, besvikne romantikerns, som väntat för mycket av livet. Naturalisterna se klart, att romantikens drömvärld är overklig och illusorisk; och eftersom denna drömvärld för dem är liktydig med idealism överhuvud, förklara de bittert, att all idealism är omöjlig och att våra bästa och vackraste drömmar äro för goda för denna världen. Därför att en osund form av idealism gjort bankrutt, förkasta de all idealism. Romantik och naturalism kunna mötas hos samma individ och i samma diktverk; den romantiska ironien visar det…i den mäktiga romantisk-naturalistiska strömningen äro livsdyrkan och livsleda förbundna i den stora längtans tecken.” [Romantik och moral, 46 f.] 

Men till skillnad från Babbitt anser Leander i högre grad att detta blott gäller en typ av romantik, nämligen vad han kallar den lägre. Leander räknar alltså också med en högre romantik, och mot denna svarar i stor utstäckning den idealismens andra moderna strömning som jag ovan antytt.

Den amerikanske romantikforskaren Morse Peckhams analys av romantiken – utsträckt över hela 1800-talet – som ett sökande efter identitet efter den gamla samhällsbestämda identitetens upplösning [Framför allt i Beyond the Tragic Vision: The Quest for Identity in the Nineteenth Century (1962) och i de uppsatser som samlats i The Triumph of  Romanticism (1970).] ansluter sig delvis väl till Jacques Barzuns tolkning av romantiken – likaledes utsträckt över hela 1800-talet – som sökande efter en ny ordning efter den brytning som den franska revolutionen utgjorde. Ordningssökandet ägde förvisso rum i alla möjliga olika riktningar. Men den nya identiteten upplevdes ofta som möjlig blott i det egna självet, som nu framstod som den enda källan till värde, och som nu ensamt förlänade världen och naturen en ny mening – den karaktäristiska blandningen av subjektivistisk individualism och panteism till ett helt nytt tillstånd av moralisk tvetydighet och hotande nihilism, men som Peckham, som själv skriver utifrån en radikalmodernistisk, romantisk-ironistisk position, framlyfter som tidens stora ”framsteg”.

Peckham tar sin utgångspunkt i en egen men samtidigt typiskt amerikansk psykologisk-pragmatisk modell för mänskligt beteende. Produkterna av ett biologiskt betingat behov av ”orientation”, den kristna teologins, platonismens och upplysningsklassicismens overkliga, i sin dualism och sina hierarkier falskt entydiga, i själva verket ohjälpligt paralogistiskt motsägelsefulla strukturer och ordningskonstruktioner, upplöses i Goethes, (den sene) Beethovens, (den tidige) Wordsworths, C. D. Friedrichs konst, samtidigt som dessas nya identiteter, som i sig upptar och bejakar tillvarons konstitutiva motsägelsefullhet, inte heller kan undgå att själva delvis konstitueras av samma orienteringsdrift, om än på annat sätt: driften förenas hos dem för första gången med ett bejakande av vad Peckham menar vara ”verkligheten”. Schopenhauer inser att konsten förmår genomskåda orienteringsdriften – och den nihilistiska viljan avslöjas som verkligheten. Först med Nietzsche har paradoxerna slutligt bejakats, men det nya har länge att kämpa en ojämn kamp med de kvardröjande illusionerna i 1800-talets samhälle och kultur. Med Kants kritik av det praktiska förnuftet och den med Hegel kulminerande postkantianska idealismen gör sig också orienteringsdriften i dess totalitära blindhet åter, på nytt sätt, gällande:

”[T]he Kantian-Hegelian…[line] of thinking inevitably led to a restoration of value to nature and society, as they exist. And that affirmation of an absolute morality stripped the individual of moral responsibility, leaving him only conformity to a morality maintained by power, as in the past. Though such thinking started by deriving value from the self, it ended by stripping value from the self.” [Beyond the Tragic Vision (1962 (1981)), 172 f.]

Fastän den framlyfter bristerna i ett visst slags äldre rationalism, och fastän den i mycket på riktigt sätt beskriver den moraliska ambivalensen i romantiken, förefaller mig Peckhams ironistiska modell, orienteringsdriften contra ”verkligheten”, sakna förståelse för väsentliga aspekter av såväl den platonska som den postkantianska idealismen. Idealismens intellektiva medvetenhet eller högre förnuftsuppfattning ligger bortom alla försök till heltäckande logiska system, och dess rationella strukturer är blott tentativa, relativa approximationer till ett innehåll som i princip är outtömligt och för det ändliga subjektet aldrig möjligt att definitivt behärska. Ordningen är enligt denna idealism verklig, icke illusion, men den kan blott ofullkomligt avspeglas eller uttryckas på det relativa planet. Det absoluta är verkligt, men kan aldrig fullständigt uppfattas eller kvarhållas av oss som ändliga varelser begränsade till detta plan. I vår bristfälliga, begränsade och relativa verklighet är emellertid enligt denna idealism vad vi dock verkligen kan uppfatta av ordningens och det absolutas normativa objektivitet likafullt oundgängligt – religiöst, etiskt, politiskt, estetiskt.

Peckhams delvis i sak postmodernistiska tolkning skiljer sig dock fördelaktigt från den som var vanlig i de nyfideistiska och nypositivistiska lägren och som fortfarande är vanlig, såtillvida som han uppfattar skillnaderna t.o.m. mellan den transcendentalistiska (i Carlyles och Emersons mening) hjälteidealismen och de senare dionysiska urspårningarna. Det heter rentav att ”[i]f the Nazis had understood Wagner they would have banned him; if they had been capable of believing him, they would never have been Nazis”. [Ibid. 241.] Men hans ironistiska modell förbiser i vilken utsträckning de totalitära systemen själva bygger på och möjliggörs av den ”lägre” romantikens relativism och nihilism. Även om den första vågen av historisk kritik av nazismen ofta präglades av missvisande överdrifter, enligt vilka inte bara Wagner och Hegel, utan Goethe, Luther, allt tyskt var orsak till nazismen, kvarstår likafullt hos de bland dessa som i likhet med den sene Meineckes eller exempelvis Peter Vierecks vill bygga på en mer genuin värdeobjektivism flera här väsentliga perspektiv på idealismens uppblandning med naturalistiska idéer. [Vierecks Metapolitics: From the Romantics to Hitler, som utkom redan 1941 och redan året därpå översattes till svenska av Alf Ahlberg, bygger specifikt ifråga om nazismen delvis på tvivelaktiga källor och tolkningar (vilket inte är märkligt vid denna tidpunkt), men hans allmänna förståelse av de här aktuella aspekterna av moderniteten, senare utvecklad i andra verk med politisk tillämpning och delvis inspirerad av Babbitt, är viktig. Se min artikel om Viereck i Svensk Tidskrift, 4-5, 1989.]

Hegels nya ”orientering” var inte den enda varianten av idealism under 1800-talet. Den förenade förvisso nytt och gammalt, men trots att Hegel själv inte menade sig vara romantiker och att han i sin orienteringssträvan förvisso fortsatte upplysningens projekt, var det nya avgjort av sådant slag som integrerade den nya panteistiska moraliska relativismen. Liksom Mefistofeles s.a.s. förblir enrollerad vid Fausts sida, om än ”besegrad”, legitimeras ytterst även allt av lägre art i världsandens dialektiska rörelse. Enligt Peckhams pressade tolkning är det snarare Mefistofeles som med sin magi representerar Gud, eller åtminstone religionen, som det strävande, självständiga subjektet alltfort delvis förlitar sig till – en tolkning som ju inte minskar dramats moraliska tvetydighet. [På säkrare mark rör sig Gillespie; se hänvisning i not i del 2.] Leanders analys framstår som sannare: ”Dionysos var…hela 1800-talets gud, som vid århundradets slut uppenbarade sig i all sin härlighet genom profeten Nietzsche. Men rusets gud dyrkades lika mycket av de första romantikerna.” [Op.cit., 53.]

Men den typ av personalistisk idealism vi inte minst i det svenska 1800-talet har att göra med, och dess motsvarande nyskapande traditionalistiska kulturyttringar i 1800-talets samhälle, är, sådana jag uppfattar dem, att beskriva dels som en reaktion mot den revolutionära upplysningsrationalismen såväl som den ”lägre” romantiken, dels som ett partiellt bejakande av den nya subjekts- och individualitetsförståelsen och ett teologiskt, metafysiskt, moraliskt, politiskt och estetiskt inordnande av densamma i vederbörligen modifierade former av alltfort kristet-klassiskt inspirerade ordnings- eller orienteringsstrukturer. Såväl Peckhams som Barzuns beskrivning, förklaring och förståelse av denna sida av 1800-talet är därför otillräckliga. [Se exempelvis Peckham, Beyond the Tragic Vision, 234 f.] Såväl romantikens identitetsfråga som dess ordningsfråga finner i den personalistiska idealismen en typ av åtminstone partiell lösning som Peckham och Barzun förbiser.

Det var förvisso inte en fullständig lösning. 1900-talet kom att visa att det inte var en fullständig lösning. Men det var en partiell lösning som jag tror att vi bör förstå för att vinna en riktig uppfattning av moderniteten i dess helhet, även när vi mobiliserar andra och vid den här behandlade tiden ännu inte fullt tillgängliga perspektiv.

0 Responses to “Högre och lägre romantik, 3”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi