Högre och lägre romantik, 4

Högre och lägre romantik, 1

Högre och lägre romantik, 2

Högre och lägre romantik, 3

Betoningen av personligheten, gärna den stora personligheten (undantagsmänniskans, geniets, hjältens, den skapande konstnärens, upptäcktsresandens, grundarens – typen förändras allteftersom förborgerliganadet framskrider) såväl som det filosofiska teoretiserandet kring personlighetsbegreppet, var i mycket en både naturlig och nödvändig replipunkt i ett läge där de traditionella strukturerna antingen upplösts eller i hög grad börjat förlora sin betydelse. Stundom skedde detta med bävan, i synnerhet inför den samtidiga hotande relativismen. Stundom präglades personlighetstänkandet av en ny tilltro, ett nytt hopp. Den distinktion Leander analyserar i etiska termer sammanhänger också med den fråga om den mänskliga och indviduella identiteten, som tidsförhållandena gjort påträngande.

Leander presenterar sitt projekt för den grundläggande distinktionen inom romantiken på följande sätt:

”Ett ensidigt betonande av de sanningar, som antiromantikerna ha sett, måste visserligen leda till en sorts reaktionär konservatism…I det följande skall jag emellertid framställa icke blott den antiromantiska kulturkritiken utan även vissa kompletterande motsanningar, sådana jag fattar dem, och resultatet blir så till vida en genkritik mot ett alltför ensidigt uppfattningssätt. Jag skall skilja mellan högre och lägre former av romantik, av vilka de senare äro en sorts parodier på de förra. Den antiromantiska kritiken drabbar blott den lägre romantiken, ej den högre, som förefaller mig vara ett med allt det bästa i den moderna världen sedan renässansen.” [Romantik och moral, 22.]

Leander lägger i begreppet högre romantik mycket av det essentiella i den svenska personlighetsidealismen – och dess motsvarigheter i andra länder – som kulturhistorisk strömning. Han erkänner kristendomens betydelse som en av västerlandets källor till etisk livsvisdom, men betonar främst klassicismen. Antikens visdom ”fortverkade med sin fulla styrka i sexton- och sjuttonhundratalens klassicism”, heter det med en något inexakt formulering; och

”Klassicismens väsen var självkritik, val mellan impulserna och infallen…Fastidium et electio sui var klassicismens motto – granntyckthet och urskillning. I dikten krävde man sannolikhet, och intet var klassicisten mera främmande än att kritiklöst släppa sin fantasi lös. De uppeggade känslostämningar, som romantikerna hängåvo sig åt, kände han väl också, ty de äro allmänmänskliga; men han föraktade att hängiva sig åt dem och kallade dem vidunderliga, ’monstruösa’. Sin fantasi ville han icke släppa lös i sådana banor.” [Ibid. 71.]

Leander är dock själv ingen ensidig klassicist, liksom inte heller Babbitt var det. Babbitt skriver utförligt om klassicismens förfall, stelnade konventionalism, reduktion till blott yta och dekoration, ja, stundom till en falsk fasad som dolde helt nya romantiska krafter (såväl den franträngande nya borgerliga sentimentalismen som den franska revolutionens paroller om dygden och republiken) – vad Babbitt kallade ”pseudoklassicismen” [Analyser av detta slag förekommer framför allt i Rousseau and Romanticism (1919).] – och Leander följer honom i mycket: ”Med tiden blev dock denna klassicism konventionell och oinspirerad. Därför kom romantiken i viss mån som en välbehövlig reaktion”; [Ibid. 72.] ”tiden våndades under ensidig förståndsodling, under tryckande legalism, despotism och onatur. Alla ansatser till frigörelse mottogos med entusiasm, och man var inte nogräknad med att skilja mellan olika slag av befrielse.” [Ibid. 74.]

Men Leander går utöver Babbitt i förståelsen av romantikens högre sida. Det är här Leander, medförande och tillämpande sin egen centrala distinktion, närmar sig personlighetsidealismen, och han åberopar här också Geijer:

”I diktning som i livsföring skulle varje människa – för att använda Almqvists term – ’följa sitt eget väsens lag’. Men dubbeltydigheten i detta uttryck är lätt att avslöja; det kan ha en djupare mening men också betyda rena impulsiviteten. I djupare mening är det ofrånkomligen sant, att diktaren måste vara sig själv, att Bellman är Bellman och Anakreon Anakreon; det är också riktigt, som Geijer framhöll, att varje människa måste finna sig själv och förverkliga sina särpräglade anlag. Men denna originalitetstanke degenererar, om samtidigt bemödandets och arbetets roll underskattas. Resultatet blir en programmatisk kult av nycken, infallet och genialitetens yttre åthävor…Hos Almqvist själv blir det fruktansvärt tydligt, vad det innebär att ’följa sitt eget väsens lag’.” [Ibid. 72.]

Leander fortsätter så att ringa in romantikens karaktäristiska problematik på ett mer rättvisande och nyanserat sätt. Även Almqvist kunde försvara sig mot kritik genom att ”draga sig tillbaka till uttryckets djupare mening”, och skriva vackra och sanna ord om frigörelsen från oriktiga, överflödiga, skadliga, naturvidriga bojor på människans sedeliv, om nödvändigheten att skilja falska plikter från sanna, om att icke överge alla band för de orättas skull, om hur de dygder som är sådana blott till namnet är den verkliga dygdens fiender och lastens stöd. Tyvärr märker man emellertid, skriver Leander, föga av denna anda i Almqvists egen diktning och eget liv. De insiktsfulla formuleringarna är i själva verket ”blott en försvarsposition mot kritiken. Så snart han övergår till att predika sitt egentliga evangelium, få orden om att följa sitt eget väsens lag en helt annan mening.” Samma dubbeltydighet återfinns i Frödings tal om ”’den individuella självbestämningsrätten’” och om ”rättigheten att förverkliga ’sitt väsens grundsubstans’”. [Ibid. 72 f.]

Leanders sätt att förstå dubbeltydigheten i dessa uttryck, och därmed hela romantikens moraliska ambivalens, kan tolkas som att han menar att det finns en neutral romantik, en romantik som ännu inte är vare sig högre eller lägre, som ännu inte tagit den ena eller den andra riktningen, men som förr eller senare måste göra det. Man kan kanske närmare förklara innebörden av eller åtminstone komplettera Leanders analys genom att förstå denna oavgjorda romantik som framlyftandet av just personligheten eller subjektet i sig (bortseende från den på denna analytiska nivå kanske ännu inte helt avgörande skillnaden mellan dessa) i dess med romantiken fullt erkända individuella karaktär. Denna kategori, detta subjekt för inte bara den lägre romantikens formlösa degeneration utan också för den högre romantikens konvergens mot klassicismens objektiva etiska normer, saknas hos Babbitt. Och det är inte orimligt att uttrycka det så att den lägre romantikens personlighet helt enkelt blir naturalismens, under det den högre romantikens blir idealismens.

Hos Babbitt finns endast de klassicistiska normerna å ena sidan och den lägre-romantiska upplösningen å den andra. Men inte heller för de förra finns hos Babbitt något filosofiskt konceptualiserat och systematiskt definiterat individuellt subjekt. Frågan inställer sig om inte också de klassicistiska normerna måste uppbäras av ett sådant. För Babbitt tenderar betoningen av subjektet, indvidualiteten och personligheten som sådana att tillhöra den lägre romantiken. All romantik tenderar för Babbitt i hans faktiska framställning att bli lägre romantik. Leanders förståelse av ambivalensen öppnar däremot – fastän inte heller Leander själv närmare filosofiskt genomför detta tema – ett utrymme för individualiteten och personligheten och för förståelsen av deras avgörande betydelse: ”Individualiteten, som…satts på svältkur under pseudoklassicismens tid, hävdade sig med explosiv kraft i Rousseau – en explosion som även den hade sitt historiska berättigande.” [Ibid. 81 f.]

En tvekan eller rentav motsägelse återfinns dock hos Leander när det gäller förhållningssättet till indvididualiteten som sådan. I en central formulering betraktar Leander icke entydigt individualiteten i sig som värdefull eller ens ”neutral”, utan närmar sig istället åter Babbitt. I linje med samtida och senare romantikforskning kastar Leander på följande sätt en blick på samtiden som en romantikens fortsättning och förlängning:

”Var och en, som har något sinne för sin egen tids verkliga problem, torde…se, att vi i våra dagar framför allt måste skilja mellan två slag av autonomi eller självbestämdhet: en högre och en lägre. Medan man tidigare intensivt kände behovet att hävda individualitetens rätt till fri expansion, har det blivit senare släktens uppgift att bättre skilja mellan sund och osund individualism. Individualiteten, passionerna, naturen – ropade man då – böra icke undertryckas och pressas in i konventionens Prokrustesbädd, ty de äro förutsättningen för allt gott och ädelt mänskligt. I vår tid är det vida angelägnare att framhålla, att de blott äro förutsättningen för det goda, blott det rebelliska material, varav något skall göras, och vilket alltid bjuder motstånd mot värdeförverkligandet.” [Ibid. 81.]

Individualiteten förblir visserligen ”förutsättningen”, men samtidigt tycks Leander mena att det alltid, även förr, var rebelliskt, att det ”alltid” bjuder motstånd. Skillnaden är endast att Leander här bejakar möjligheterna att av detta material, i enlighet med den högre romantikens riktlinjer, dana något värdefullt i överensstämmelse med de allmänna värdena, men där också individualiteten bidrar till värdeförverkligandet.

Strax efter detta heter det emellertid – och dessa rader avslutar Leanders korta bok – att ”[d]en romantiska insikten, att varje människas storhet är just hennes individualitet, och att högsta allmänmänsklighet tillika är högsta utbildning av egenarten, är ett dyrbart arv – för oss och för kommande släkten. Den antiromantiska kritik, som här ovan utvecklats, riktar sig heller icke mot denna tanke.” Det allmänna finns med även här, men påståendet att ”varje människas storhet är just hennes individualitet” går utöver uppfattningen att storheten är individualiteten blott som förutsättning, ja blott såsom bärare av de allmänna värdena. [Ibid. 82.]

Som vi redan sett är Leander inte blind för det faktum att många av de främsta romantikerna vacklar mellan högre och lägre romantik. Ofta har tvetydigheten möjliggjort tolkningar som enligt honom blir missvisande och osanna. Att som vissa Nietzschetolkare vilja förvandla dennes lära till ”ett vackert och humant evangelium” innebär ”ett frankt förnekande av att det finns något sådant som en frihetslidelse på avvägar”. [Att behandla Nietzsche som romantiker innebär att ifrågasätta hans egen självförståelse; men ett sådant ifrågasättande är självfallet nödvändigt.] Rousseau har stundom ”gjorts till en sokratisk moralist”, och det vore, skriver Leander, inte svårt att bevisa detsamma om Almqvist. Sanningen är att fastän sådana tolkningar kan finna stöd i somliga passager hos Rousseau och Almqvist, ”så ligger dock drivkraften och tyngdpunkten i deras verk i den lägre meningen av orden om att följa sitt väsens lag. Hos båda pendlar meningen ofta oklart mellan den högre och lägre innebörden, och detta förklarar att Rousseau kunde vinna ett sådant inflytande på personer som Kant och Geijer.” [Ibid. 73 f.]

0 Responses to “Högre och lägre romantik, 4”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi