23/5
Fredrik Reinfeldt erkänner att “ja, det sprider sig, det sprider sig”. Men vad som sprider sig, förklarar han, är bara enstaka arga unga mäns våld. I själva verket, tycks han mena, visar kravallerna genom det motstånd de framkallat i förorterna att hans mångkulturalistiska politik är en framgång.
Förutom detta medgivande om spridningen talar statsministern i sitt svar till Åkesson om veckans förortsupplopp uteslutande om saker som denne inte säger det minsta lilla om. I arrogant ansvarslöshet avfärdar han Åkessons fråga med att “det är så här det låter när man försöker ta partipolitiska billiga poänger”. Och han vill att det ska låta som om han talar utifrån en position av stor erfarenhet, insikt och mognad rörande allt vad det handlar om här.
Så förhåller det sig naturligtvis på intet sätt. Reinfeldt äger ingen sådan erfarenhet o.s.v. Han står inför ett relativt nytt fenomen i Sverige, och eftersom hans historiska kunskaper och självständiga reflektion kring historiska händelser – och för den delen samtida händelser i övriga världen – såvitt man kunnat bedöma utifrån vad han sagt och skrivit är obetydliga, är det begripligt att, och varför, han inte rätt kan uppfatta vad som sker, sätta det inträffade i rätt sammanhang, överhuvudtaget förstå det.
Reinfeldt är fången i de lättvindiga och falska ideologiska tolkningsramar han och hans parti i banalt förutsägbar konformism tillägnat sig, och saknar helt enkelt vidare horisonter och djupare perspektiv. Han talar inte och kan inte tala med någon som helst tyngd och auktoritet av den typ som vi just nu borde kunna kräva.
Medan Åkesson av självklar demokratisk nödvändighet ställer statsministern och regeringen till svars, och på det sätt som det vore hans plikt att göra även om regeringen inte bar det mått av skuld han anser att den bär, är det i verkligheten Reinfeldt som försöker utnyttja den riksangelägna frågestunden till att försöka ta billiga partipolitiska poänger.
I stället för att ta vad han åtminstone denna gång utan all tvekan egentligen vet är de allra flesta medborgares frågor på allvar, i stället för att tala i samlande ton på det sätt som nu förväntas utifrån hans ämbete, använder han lättsinnigt en debatt av detta för hela nationen ovanliga allvar till att upprepa gamla populistisk-propagandistiska lögner om en partipolitisk motståndares hållning.
Det är ovärdigt, alldeles oavsett vad man tycker om SD. Återigen (jag har skrivit om detta tidigare – se länkar nedan) avslöjas det tragiska tillståndet i den allmänna politiska kultur som Reinfeldt formar och formats av. Hans register rymmer helt enkelt inte vad som fordras för hans position.
En del andra medlemmar av regeringen såväl som av oppositionen har tidigare, i betydligt mindre avgörande och akut påträngande frågor, i långt mindre hotfulla situationer, förmått debattera på någorlunda ansvarsfullt sätt med Åkesson och andra sverigedemokrater.
Men i den situation som upploppen försatt oss alla i, svenskar såväl som de invandrare Reinfeldt i detta känsliga läge lyfter fram i den oärliga och förolämpande anklagelsen att SD inte erkänner och stödjer dem, att de vill “profitera gentemot” dem, ja, att de vill göra dem till fiender, ådagaläggs tyvärr ännu en gång obarmhärtigt, och på mer bekymmersamt sätt än någonsin, statsministerns häpnadsväckande lättviktighet.
–
Jan Olof Bengtsson 
Det är verkligen ynkligt av Reinfeldt att slingra sig och förvrida vad Åkesson säger i det här läget. Jag blev irriterad på Björn Söders Expo-liknande guilt by association-artikel för ett tag sedan. Men här sköter Åkesson sig bra, så jag kanske förlåter SD till nästa val och ger dem en röst då också.
Problemet är enligt min mening bilden av vad Sverigedemokraterna står för. Den bilden är så djupt satt att den står i vägen för en saklig debatt. Debatten kommer aldrig vidare utan stannar vid munhuggande om vem som säger vad och hur denna någon är. Jimmie Åkesson har upprepat vid, jag vet inte hur många tillfällen, att den främsta åtgärden för att förbättra svensk integration vore att minska invandringen till Sverige.
Detta borde inte vara ett så svårbegripligt argument tycker man. Fakta är att Sverige är ett samhälle där ett växande antal områden präglas av arbetslöshet, hopplöshet och usla skolresultat.Det som skiljer dessa områden från andra delar av samhället är att många som bor där har invandrat till Sverige. Vi har sett framväxten av en etnisk underklass i Sverige. Etniska svenskar däremot, från familjer som tidigare tillhörde de lägre skikten i samhället, har anvancerat i hög grad ekonomiskt och socialt.
Så ser Sverige ut. Det Åkesson i princip upprepar gång på gång i debatten är att Sverige misslyckas med sin integration av invandrarna för att denna grupp är för stor. Det man tycker är att alla borde inse att en mindre invandring till Sverige skulle underlätta integrationen av invandrarna. Om de infödda svenskarna var i klar majoritet oavsett var i landet du bor skulle språkinlärning, tradering av sociala koder och faktiskt inlemmandet av de nytillkomna i helt andra sociala nätverk underlättas kollosalt. Är denna enkla sanning så svår att begripa? Vad är det som står i vägen för att budskapet ska kunna kommuniceras på ett vettigt sätt så att alla kan hålla med och ta till sig budskapet? Det är för illa att debatten inte kan föras i sakliga termer. Det är fotfarande ett toalt tabu att tala om en minskning av invandringen.
Reinfeldt sedan. Han kontrar med att Jimmie Åkesson inte bryr sig om dessa områden och hur de utvecklas. Det är inte sant. Det finns dock anledning att i viss mån reflektera över varför Fredrik Reinfeldt säger så. Och jag tror att anledningen är att det finns vissa som skadeglatt och närmast triumfatoriskt varje gång sådana här händelser inträffar säger: vad var det vi sa! Det finns personer som excellerar i sarkastiska beskrivningar av den “underbara mångkulturen” i dessa situationer. Det är ett barnsligt förhållningssätt där partipolitiska hänsyn spelar in och där det viktiga blir vem som kan tänkas tjäna poltiskt på en i sig endast tragisk händelse eller serie händelser.
Debatten måste komma förbi detta taktiserande och nå ett nytt stadium där det blir tillåtet att tala om en minskning av invandringen till Sverige. Situationen just nu när det är omöjligt att tala sansat om detta och det är förbjudet att säga att Sverige bör föra samma politik som våra nordiska grannländer, ja nästan vilket annat land i Europa som helst, måste få ett slut. Det är ironiskt att vad som står i vägen för ett vettigt politiskt politiskt samtal i dessa frågor är en chauvunistisk, svårartat provinsiell, bild av Sverige som moralens och öppenhetens högborg i en övrigt kallt beräknande och tillsluten värld. Alla andra folk och regeringer har fel, gör fel, men inte den svenska. Här råder en öppenhet och tolerans som på ingen annan plats på jorden.
Där står vi idag…